Motion till riksdagen
1996/97:So651
av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Narkotikapolitikens inriktning


Om vi skall lyckas att bekämpa narkotikan krävs inte bara en
bra narkotikapolitik utan också en god social välfärdspolitik.
De senaste årens nedskärningar har skapat en ökad
segregation både inom skolan, i boendet och på
arbetsmarknaden. Detta har skapat en grogrund för missbruk.
De som drabbats hårdast är ungdomar och då särskilt
invandrarungdomar.
Svensk narkotikapolitik har genomgått stora förändringar under den
senaste tioårsperioden. År 1984, under hotet av en aidsepidemi, drogs
kampanj "offensiv" narkomanvård i gång. Det lades ner mycket pengar på att
kontakta missbrukare och erbjuda dem hivtest, vård och behandling. Det
upprättades narkomanvårdsgrupper i många kommuner och det växte upp ett
stort antal behandlingshem. Parallellt med detta skärptes narkotikalagstift-
ningen så att ett litet innehav kunde leda till fängelse. Tvångslagarna
skärptes. Det blev kriminellt att bruka narkotika. Möjligheten att tvångsvårda
missbrukare utökades. Så kom krisen och besparingarna och repressionen
fick gå hand i hand in i 1990-talet. Trots detta har situationen knappast
förbättrats.
Fältarbetare och de som arbetar bland unga människor har de senaste åren
sett tydliga tecken på ett kraftigt ökat missbruk i dessa grupper. För att
motverka detta behövs konkreta åtgärder. Vänsterpartiet föreslår därför att en
arbetsgrupp tillsätts för att kartlägga ungdomarnas narkotikamissbruk. En
sådan arbetsgrupp kunde utveckla strategier för hur vi ska möta ökningen
och då inte bara ur ett svenskt perspektiv utan även i ett internationellt.
Detta
då förhållandena i EU och övriga världen har en stor inverkan och måste
påverka omfattningen av Sveriges narkotikapolitik.
I alla världsdelar är den internationella och välorganiserade narkotika-
brottsligheten spridd. För att bekämpa den behövs ett utvidgat internationellt
polisiärt och ekonomiskt samarbete. Det är de fattigaste bönderna som i dag
odlar vallmo och kokaplantan. De måste ges ekonomiska förutsättningar att
odla andra lönsamma grödor.
Vi har i Sverige nästan konsensus när det gäller narkotikapolitiken. Det är
självklart mycket bra att man från olika grupper i samhället deklarerar sin
uppslutning kring denna politik. Det är emellertid helt nödvändigt att denna
uppslutning måste gälla hela narkotikapolitiken och inte bara de restriktiva
inslagen. En politik som inte bygger på en helhetssyn riskerar att förlora i
trovärdighet i konfrontationen med den starka legaliseringsrörelse som finns
företrädd i en rad europeiska länder.
I Sverige måste rättsväsendet öka sina insatser i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Stora resurser måste satsas där det är känt att den
ekonomiska brottsligheten finns, ofta i utkanten av helt laglig affärsverk-
samhet. Restaurang- och klubbverksamhet samt sexindustrin drar ofta till sig
knarkpengar.
Sverige skall kraftfullt säga nej till legaliseringskraven som kommer
utifrån Europa. Legal narkotika skulle öka tillgången på narkotika, vilket i
sin tur skulle innebära att allt fler människor riskerar fastna i ett beroende.
Det förebyggande arbetets viktigaste del består i att satsa resurser på unga i
riskzonen. I kulturellt, socialt och ekonomiskt utsatta miljöer måste speciella
resurser satsas. Narkotikan får snabbast fäste där fattigdom råder. Att göra
besparingar på dessa områden är att föra en cynisk och kortsiktig politik.
Det förebyggande arbetet skall syfta till att informera ungdomar om droger
så att de avstår från att pröva dem. Informationen skall vara saklig. Om
ungdomarnas egna erfarenheter inte stämmer med den information de tar del
av kommer de inte heller att tro på saklig och korrekt information.
Polisen bör stävja gatuförsäljningen och den kriminalitet som den omger
sig med. Däremot skall polisen inte i första hand jaga missbrukare för att på
så sätt försvåra missbruket. En sådan arbetsmetod stöter bara bort miss-
brukaren ur samhällsgemenskapen.
Under det senaste året har det skett mycket dramatiska förändringar inom
vårdsystemet. De mycket hårda besparingarna inom en rad kommuner har i
särskilt hög grad drabbat missbrukarvården. Utnyttjandet av behandlingshem
har minskat kraftigt. De särskilda uppsökargrupperna har avvecklats på
många håll. Detta drabbar särskilt hårt utsatta grupper i risksituationer,
exempelvis långvarigt arbetslösa ungdomar. På en del håll har man gett upp
målsättningen att rehabilitera alla missbrukare och målet att erbjuda dem ett
drogfritt alternativ. Passivitet och resignation har börjat spridas både bland
vårdare och missbrukare.
Det finns få områden som är mer modebetonade än missbruksvården.
Trender kommer och går. Vid varje givet tillfälle har det funnits en domine-
rande uppfattning om vad som är bra och effektivt. Få av dessa före-
ställningar har kunnat beläggas vetenskapligt. Varje människa som
missbrukar har en speciell historia och specifika behov. Att svara upp mot
detta kan bara en väl utbyggd och till individernas olika behov anpassad
narkomanvård.
Inom skolan har besparingarna på många håll kommit att drabba ANT-
verksamheten, vilket innebär att de förebyggande insatserna skärs ned sam-
tidigt som ungdomen utsätts för ett ökat tryck att börja använda narkotika.
Inom kriminalvården hotas de projekt som inriktas på att erbjuda de
intagna ett genomtänkt rehabiliteringsprogram under drogfrihet.
De humanitära och samhällsekonomiska kostnaderna för en nedrustad
narkomanvård är mycket stora. Utebliven rehabilitering av de svåraste miss-
brukarna innebär att den mycket dyrbara och sannolikt ineffektiva tvångs-
vården ökar. Missbrukare, som inte kan få plats på ett behandlingshem eller i
ett metadonprogram, hamnar i stället ofta i fängelse. Kriminaliteten ökar med
stora samhällskostnader som följd.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är den nuvarande utvecklingen
utomordentligt allvarlig. Att skära ned vården av tunga missbrukare ger stora
besparingar på kort sikt men de dyker upp som kostnadsökningar längre
fram, vilket drabbar andra sektorer av samhället.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen utreder hur man med riktade insatser
och förändrade statsbidrag kan öka och effektivisera de drogförebyggande
insatserna.
All erfarenhet visar att samhällen som misslyckas med att föra en socialt
inriktad politik när det gäller att klara drogproblem också blir samhällen med
stora inslag av våld och enorma kostnader för polis, domstolar och
fängelser.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av svensk narkotikapolitik,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en arbetsgrupp tillsätts som skall
följa utvecklingen i världen och Sverige och komma med förslag till riktade
åtgärder som minskar tillgängligheten och därmed missbruket,
3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hur vården skall
utformas för unga med missbruksproblem så att de får vård och behandling
efter egna behov.

Stockholm den 5 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Owe Hellberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)

Alice Åström (v)