Bestämmande om missbrukarvård enligt socialtjänstlagen är
inte tillfredsställande i sin nuvarande ordning. Tillämpning
och reglerna bör ses över.
Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av
socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om veder-
börandes behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom
bistånd tillförsäkras en skälig levnadsnivå och biståndet skall utformas så att
det stärker vederbörandes resurser att leva ett självständigt liv.
Enligt 11 § socialtjänstlagen skall socialnämnden aktivt sörja för att den
enskilde missbrukaren får den vård som vederbörande behöver för att
komma ifrån missbruket samt i samförstånd med den enskilde planera
hjälpen och vården och noga bevaka att planen fullföljs.
Detta samförstånd gäller inte i praktiken. I dag är det oftast så att den
enskilde missbrukarens vilja ges företräde framför kommunens synpunkter
vid ett överklagande.
Vid en genomgång som gjorts av samtliga mål om missbrukarvård i tio
länsrätter under 1992 och 1994 visar det sig att länsrätten oftast gett miss-
brukaren rätt. Det gäller alla tre storstadsområdena och i övrigt en spridning
över landet.
Det är främst två regeringsrättsdomar som styr länsrätternas praxis. Båda
begränsar kommunernas möjligheter att anföra bristande resurser. För att en
kommun skall få gehör för sitt förslag till vård krävs att man kan visa att det
är bättre, eller att missbrukarens önskemål är avsevärt dyrare. Inte ens det
räcker i vissa fall. Två tredjedelar av domarna gick kommunerna emot. En
orsak kan vara att det i stor utsträckning saknas vetenskaplig kunskap om
vilken vård som är bäst.
För att slippa dyra institutionsplatser för vård och behandling men också
av humanitära skäl har kommunerna satsat seriöst på öppen missbrukarvård
med välutbildade behandlingsassistenter och socionomer. Men dessa sats-
ningar desavoueras ofta om kommunen inte kommer överens med miss-
brukaren om vården. Det kan inte anses rimligt att det i de flesta överklagan-
defallen skall vara den enskilde missbrukarens vilja som skall var helt
utslagsgivande.
En sådan ordning kan få besvärande konsekvenser för missbrukarvården.
Det finns t.ex. inget som i dag verifierar att dyra vårdformer på institution
alltid är bäst för den enskilde missbrukaren. Snarare bekräftas motsatsen i
Socialstyrelsens utvärdering "Kursändring i missbrukarvården - mot öppna
former". Följden av nuvarande ordning kan bli att färre får vård i framtiden.
En översyn av gällande lagstiftning och tillämpning är därför angelägen. Det
bör ankomma på regeringen att göra en sådan översyn och vid behov
återkomma till riksdagen med förslag till en förändring i linje med vad som
anförs i motionen. Kommunernas vilja måste ges lika stor tyngd som den
enskildes.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av regler och tillämpning beträffande 6 och 11 §§
socialtjänstlagen om bistånd och fastställelse av missbrukarvård.