Samhället har stora resurser för att stödja barn och unga och göra deras uppväxtvillkor så bra som möjligt. Många vuxna med goda kunskaper och stort engagemang arbetar såväl yrkesmässigt som ideellt för att alla barn och unga ska ha en trygg och bra uppväxt och tillräckliga kunskaper och god bildning med sig i bagaget in i vuxenlivet. Det finns fog för att konstatera att svenska barn och unga i allmänhet är privilegierade. Ändå räcker inte insatserna till för att göra uppväxttiden bra för alla. Varje enskilt barn och varje ung människa som lever otryggt och hamnar vid sidan av samhällsgemenskapen måste ses som ett misslyckande för det vuxna samhället.
Barn och unga som skadar sig själva genom våldshandlingar eller droger, barn och unga som skadar andra genom våld eller annan kriminalitet, barn och unga som mobbar, klottrar, vandaliserar eller på annat sätt bryter mot normer och regler, är tecken på att det vuxna stödet runt omkring dem inte räcker till.
Under flera årtionden har svaret på problemen varit ökade resurser. Ännu någon mer som kunnat ta sig an en bit av den unges problem. Den vägen är nu ofta stängd på grund av resursknapphet. Det behöver inte betyda att våra möjligheter att ge vuxet kompetent stöd minskar. Tvärtom kan det stimulera samverkan mellan olika verksamheter på ett sådant sätt att den samlade kompetensen utnyttjas fullt ut.
Skolan är kanske den allra viktigaste resursen. Där finns många vuxna men framför allt finns alla barn och unga där under många år. Där finns dock inte allt det som de unga behöver för en bra uppväxt. Skolans resurser måste samverka med barnomsorgen, de sociala myndigheterna, fritidsverksamheter - både kommunala och föreningsdrivna -, polisen, vården m.fl. Alla har i uppgift att helt eller delvis vara till för att skapa så goda uppväxtvillkor som möjligt i samarbete med barnens och de ungas föräldrar.
Det finns en mängd exempel på lyckade samarbetsprojekt, där man genom att ta tillvara den samlade kompetensen förmått göra långt mer och bättre än om varje verksamhet arbetar isolerat. Dessvärre är exemplen på avsaknad av samarbete minst lika många. Det betyder resursslöseri och outnyttjade möjligheter att låta barn och unga utvecklas till harmoniska människor som vill vara en del av vårt samhälle.
Det är god ekonomi att stimulera till samarbete. Det kan inte föreskrivas i lag. Det kan enbart växa fram i ett ständigt utvecklingsarbete. Staten kan dock bidra till en gynnsam utveckling på olika sätt, dels genom att i uppdragen till olika statliga myndigheter tydligt uttrycka deras ansvar att söka samverkan, dels genom att direkt bidra till lokala samverkansprojekt. Sådana har genomförts med gott resultat, men behöver följas av flera för att fullt ut få genomslagskraft i den vardagliga verksamheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bred samverkan för att skapa bra uppväxtvillkor för barn och unga.
Stockholm den 3 oktober 1996
Eva Johansson (s) Torgny Danielsson (s)