Det är en självklarhet att det politiska intresset i dagens
Sverige fokuseras på arbetslöshet och nedskärningar i
välfärdssystemen. Vi politiker har all anledning att
koncentrera våra ansträngningar för att tränga tillbaka de
oerhörda folkhälsoproblem som arbetslösheten medför. Det
är också vår oavvisliga uppgift att tillse så att inte
bidragsnivåerna försätter medmänniskor i social och
ekonomisk misär. Debatten exempelvis angående
arbetslöshetsersättningen har följaktligen varit omfattande.
Det finns emellertid grupper i vårt svenska samhälle som man faktiskt kan
hävda glömts bort, grupper som ytterligt sällan omnämns, grupper som
hamnat på samhällets absolut mest mörka skuggsida. Jag avser självfallet de
individer och familjer som nu och då får bära epitetet "utslagna".
Begrepp som solidaritet och, faktiskt, demokrati fordrar att vi alla tar
ansvar också för våra medmänniskor som fastnat i alkoholträsket. Det finns
all anledning att göra allt som står i vår makt för att ta itu med narkotika-
problematiken. Det är emellertid alldeles entydigt att alkoholkonsumtionen
utgör ett vida större problem och åstadkommer mycket större tragedi. Att
blandmissbruk är vanligt förekommande är oss alla också bekant.
Många ideella organisationer är idag inriktade på att rehabilitera miss-
brukare. Det är enkelt att konstatera att stat, landsting och kommuner är i
utomordentligt stort behov av alla ideella insatser på detta område. Man har
anledning att fråga sig om inte detta frivilliga arbete är en förutsättning för
att
alkoholistvården inte helt ska kapsejsa.
Frivilligorganisationerna gör ovärderliga arbetsinsatser. Familjer och
individer som fastnat i djupaste förnedring återfår självrespekt och värdighet.
Kriminalitet, prostitution, skadegörelse etc. minskar. Utgifter för omhänder-
tagande, polisverksamhet, rättsväsende etc. kan hållas nere. Man torde kunna
kräva att samhället knappast kan göra vare sig en större humanitär eller
ekonomisk vinst än att rädda en människa från ett liv i droger.
Det är min bestämda uppfattning att ideella verksamheter som är inriktade
på att hjälpa människor ur drogberoendet inte tillräckligt värdesätts av
samhället.
Under flera år har jag haft tillfälle att nära följa LP-Stiftelsens beundrans-
värda samhällsinsatser. LP-Stiftelsen arbetar på ett 50-tal platser över hela
landet. Verksamheten har ca 550 vårdplatser, möbelindustri i samarbete med
Samhall, öppethusaktiviteter m.m.
LP-Stiftelsen har varit banbrytande i långa stycken, inte minst när det
gäller familjevård. Inte enbart missbrukaren utan självfallet hela familjen är i
behov av vård och omsorg, läkande omtanke. Detta är LP-Stiftelsens filosofi.
- När pappa super blir hela familjen sjuk. Knappast några med den ringaste
insikt om drogmissbrukets effekter protesterar mot ett sådant påstående.
Socialstyrelsen slog för ett par år sedan larm om just barnens utsatta
situation i missbrukarfamiljer, 150.000-200.000 barn är i behov av direkt
hjälp och stöd på grund av föräldrarnas drogmissbruk. Knappast någon skulle
vara beredd att förfäkta åsikten att dessa skrämmande siffror blivit lägre
sedan Socialstyrelsen larmade.
Låt mig återge ett par, tre faktiska fall, redovisa hur enskilda individer och
familjer blivit räddade till ett människovärdigt liv. Utslagna, uträknade
människor har inte enbart kommit ur alkohol/narkotika/tablett-missbruk utan
också mäktat ta på sig ansvarsfulla arbetsuppgifter och fungera på viktiga
positioner.
På LP-Stiftelsen möter man exempelvis en kuratorsekreterare, i dag ca 35
år, med flera års knarkmissbruk och prostitution bakom sig. För 10 år sedan
kom hon till LP-Stiftelsen. I dag är hon en utåtriktad trygg och trevlig
tvåbarnsmamma.
För 12 år sedan kom en i dag 40-årig kvinna till LP-Stiftelsens familjehem
i Venngarn. Hon kom ur den djupaste misär, alkoholist, narkoman,
prostituerad. Hon har utbildat sig till socionom och arbetar i dag som kurator
vid två av Stiftelsens behandlingshem.
Det vore ytterligt enkelt att fylla sida upp och sida ner med exempel på hur
fleråriga fängelsekunder, dömda för grov kriminalitet, för våldsdåd och
grövsta missbruk rehabiliterats, skaffat sig rejäla arbeten och gjort
oersättliga
insatser i socialnämnder, KF-församlingar och förstås engagerat sig för att
hjälpa medmänniskor ur miserabla förhållanden.
Våren 1994 utfördes en seriös undersökning av samtliga familjer som
vistats på Venngarn, där LP-Stiftelsens familjevård startades 1983. I
undersökningen ingår 334 personer, 189 vuxna och 145 minderåriga barn.
Undersökningsresultaten från familjevårdsanläggningen Venngarn är positivt
uppseendeväckande. Av de som genomgått behandlingen är i dag 72 procent
helt drogfria. Vid undersökningen önskade inte alla tillfrågade medverka och
en del var omöjliga att nå. Även om man skulle anta att alla dessa som inte
svarat lever kvar i sitt missbruk, kan konstateras, att drygt 58 procent är helt
drogfria. Därtill bör förstås fogas att många som inte är helt drogfria likväl
idag, efter behandlingen, lever under mer ordnade förhållanden.
LP-Stiftelsen säger aldrig nej till en vårdsökande, även om kommunen som
missbrukaren tillhör vägrar betala vårdavgiften, 800 kr/dygn, vilket är en
jämförelsevis låg avgift. Detta faktum att kommunerna inte tar, enligt min
mening, sitt ansvar, innebär självfallet att LP-Stiftelsen får en merkostnad.
Under 1996 beräknas denna merkostnad belöpa sig på 9,5 miljoner för 1996.
Förhållandet har varit likadant under flera år. Man kan således med fullt fog
hävda att LP-Stiftelsen tar och bär samhällets ansvar och kostnader, något
som givetvis kan äventyra Stiftelsens möjligheter att arbeta effektivt.
Stiftelsen vidtar givetvis även egna åtgärder i avsikt att rationalisera och
effektivisera verksamheten. Ett mycket ambitiöst åtgärdsprogram genomförs
f.n. Det kan inte vara rimligt att profitera på en ideell verksamhet. Jag kan
omöjligt föreställa mig att Sveriges parlamentariker kan känna sig till freds
med att vårt lands mest utsatta individer och familjer inte får den hjälp som
står till buds för att rehabiliteras.
Det torde exempelvis relativt enkelt kunna arrangeras så att socialutskottets
ledamöter kan göra besök på LP-Stiftelsens Venngarn. Det är min fasta
övertygelse att insikter i Stiftelsens verksamhet skulle visa att det är direkt
ekonomiskt kontraproduktivt och humanitärt oförsvarligt att inte via
statsbudgeten garantera LP-Stiftelsen ekonomisk trygghet och fortsatta
möjligheter att bedriva en nödvändig verksamhet. Det bör i sammanhanget
påpekas att LP-Stiftelsens avläggare i Norge, som startade 1983, av norska
staten erhåller 20 miljoner i årligt direkt statligt stöd.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social
omsorg anslaget C 1. Bidrag till ungdomsvård och missbrukarvård samt
alkohol- och drogförebyggande arbete anvisar 10 000 000 kr utöver
regeringens förslag eller 62 000 000 kr, för att ge utrymme för ett stöd till
LP-
Stiftelsen.