Allt oftare hör jag talas om förtvivlade föräldrar, vanligtvis
mammor, vars barn berättat om övergrepp av sin far.
Mamman gör anmälan till socialtjänsten som skall utreda
barnets behov av hjälp och skydd och till polisen som skall
utreda brott.
Det åligger socialtjänsten och polisen - oavsett om misstanken är befogad
eller ej - att göra förutsättningslösa och opartiska utredningar. Trots detta
åläggande händer det att socialtjänsten missuppfattar anmälan eller bortser
från den och i stället för utredning inriktar sitt arbete på att upprätta ett
fungerande umgänge mellan den brottsanmälde pappan och barnet. Ärendet
tolkas alltså som en vårdnadstvist och handläggs som en sådan i stället för att
en utredning om misstänkt brott genomförs.
I de fall barnet verkligen utsatts för övergrepp kommer det vid en sådan
handläggning att befinna sig i en omöjlig situation. Barn är ofta lojala mot
sina föräldrar oavsett vad de utsätter barnen för. De vågar inte eller kan inte
vidhålla sin berättelse när de märker att den inte accepteras som de framfört
den. Inför hotet att tvingas till att umgås med den pappa som förgripit sig på
dem, reagerar de i sin vanmakt. De gråter, skriker, blir apatiska och
deprimerade och vägrar att umgås med den pappa, som så illa skadat dem,
men inget hjälper. Barnet upplever att det blivit sviket också av mamman
som inte heller förmår skydda eller hjälpa sitt barn utan myndigheternas stöd
och skydd under utredningstiden.
Mamman tvingas i sådana situationer till eftergifter och till att acceptera att
barnet umgås med den brottsanmälde pappan. Följer inte mamman
myndigheternas beslut riskerar hon att förlora vårdnanden av barnet.
Myndigheter som handlägger ett ärende på detta sätt bryter mot tre artiklar
i barnkonventionen: artikel 3, som säger att "barnets bästa" alltid skall
beaktas, artikel 12, som säger att barn har rätt att komma till tals och artikel
19, som garanterar barn skydd från misshandel och sexuella övergrepp.
Ärende av detta slag är oerhört svåra att handlägga för såväl sociala
myndigheter som för polismyndigheterna. Det finns därför inte grund för
generell kritik av dessa. Tvärtom visar all erfarenhet att viljan att göra de
rätta bedömningarna är stor.
En åtgärd som skulle kunna stärka barnets och mammans ställning i första
hand, men också de utredande myndigheternas möjligheter, vore att ge barn
ett fungerande skydd under den tid fallen utreds.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som garanterar barn en
"frizon" under den tid som erfordras för en omsorgsfull utredning.