Kampen mot alkohol- och drogmissbruk måste skärpas. I
föreliggande motion presenteras vår alkohol- och
narkotikapolitik.
Vad gäller alkoholpolitiken föreslås en rad åtgärder som främst inriktas
mot gruppen överkonsumenter. De utgör cirka 10 procent av befolkningen
men konsumerar 50 procent av alkoholen.
Den nuvarande fixeringen vid en minskning av totalkonsumtionen av
alkohol är, enligt vår mening, inte verkningsfull. Bland de krav som framförs
finns en förändrad och förbättrad information- och opinionsbildning, en
politik som innebär att familjen stärks, ett tydliggörande av skolans roll för
att minska rekryteringsunderlaget för missbruk samt en förändring av den
nuvarande lagen om vård av unga - LVU. Vidare förordar vi förändringar av
den svenska alkoholpolitiken i ett EU-perspektiv.
Betydelsen av de insatser som görs av ideella organisationer vad gäller
såväl vård som hjälpinsatser för alkohol- och narkotikamissbrukare
understryks.
Det internationella samarbetet i kampen mot narkotikan är av synnerligen
stor vikt, vilket också gäller det allt mer omfattande dopingmissbruket.
Moderata utgångspunkter
Moderata samlingspartiets utgångspunkt är respekten för den
enskilde individens förmåga att ta ansvar och att forma sitt
eget liv. Det offentligas uppgift är, som vi ser det, att skapa
förutsättningar för ett enskilt ansvarstagande, samt att bistå
och värna de medborgare som saknar personliga
förutsättningar att ta självständigt ansvar.
Bruket av alkohol är en del av vår kultur med månghundraåriga traditioner.
Samtidigt är det angeläget att göra en klar åtskillnad mellan bruk och
missbruk av alkohol. Alltför ofta blandas dessa begrepp ihop, vilket bl.a. har
fört med sig att Sverige för en alkoholpolitik som skiljer sig markant från den
syn i dessa frågor som är vanlig i vår omvärld.
Eftersom det hos många svenska politiker finns en övertro på
totalkonsumtionens betydelse, försummar man den grupp som utgör tio
procent av befolkningen, men som svarar för femtio procent av all
alkoholkonsumtion. Så länge inga insatser riktas speciellt mot missbrukarna
kommer vi aldrig att varaktigt kunna minska de sociala och medicinska
problem alkoholen medför.
Vi hävdar att den absolut övervägande delen av Sveriges befolkning är fullt
kapabel att ta ansvar för sin egen alkoholkonsumtion, utan restriktioner och
regler. Detta bör vara vägledande för den svenska alkoholpolitiken. Vår
uppfattning är att alkoholpolitiken skall inriktas på opinionsbildning, inte
minst i skolan, och på att minska missbruket av alkohol. Preventiva åtgärder
skall sättas in i form av t.ex. upplysning vid barn- och mödrahälsovården.
ANT-undervisningen i skolorna måste intensifieras. Betydelsen av detta
förstärks av uppgifter om att 12-åringar konsumerar allt mer folk- och starköl.
Vi vill också betona föräldrarnas oavvisliga ansvar att tillse att de egna
barnen inte dricker alkohol. Det offentliga kan endast medverka till ett stöd
genom information och normbildning.
Förbudslinjen har visat sig ge dåliga resultat i arbetet mot alkoholmissbruk.
Som bevis för detta kan bl.a. anföras att andelen missbrukare trots den förda
politiken hållit sig konstant under åren, samt att allt fler rapporter ger
belägg
för att hembränningen ökat och fortfarande ökar. Opinionsbildning, andra och
ansvarsfulla värderingar och ett nytt förhållningssätt är betydligt effektivare.
Mot den bakgrunden bör alkoholpolitikens mål vara att upprätta en balans
mellan den enskildes frihet under ansvar å ena sidan och riskerna för
missbruk å den andra.
Åtgärder för att begränsa alkoholkonsumtionen måste vidtas på såväl kort
som lång sikt. Den politik som bedrivits i Sverige har i alltför hög grad
koncentrerats till totalkonsumtionen. Detta har inneburit att det verkliga
problemet, nämligen överkonsumenternas beteende och konsumtion, inte
uppmärksammats i tid.
Det finns inget entydigt samband mellan totalkonsumtion och
alkoholskador. Självfallet är det viktigt att minska konsumtionen av alkohol,
men fixeringen vid totalkonsumtionen har ofta lett till felaktiga prioriteringar
och åtgärder.
Det är viktigt att de åtgärder som vidtas för att minska alkohol-
konsumtionen inte uppfattas som trakasserier av den övervägande del av
befolkningen som inte har några problem med sin alkoholkonsumtion. Därför
har vi avvisat förslag om strängare utskänkningstillstånd, högre åldersgränser,
ingrepp mot marknadsföring och dylikt. För att åtgärderna skall vara
verkningsfulla krävs acceptans från en bred opinion.
Det gäller att mobilisera människornas egen ansvarskänsla - för sig själva
och sin omgivning. Det är viktigt att de åtgärder som vidtas, på såväl lång
som kort sikt, vinner förståelse hos den breda allmänheten. I och med att det i
dag finns en stor kunskap om de medicinska och psykiska skador en alltför
stor konsumtion av alkohol kan leda till, finns också en bra grund för åtgärder
som är nödvändiga för att hjälpa och stötta dem som redan befinner sig i ett
missbruk, men också för att minska rekryteringsbasen för nya missbrukare.
Starkare gemenskaper minskar riskerna för missbruk. Förbättrade
förutsättningar att servera öl, vin och sprit till rimliga priser ger
erfarenhets-
mässigt en bättre dryckeskultur än den som utvecklats utan social kontroll.
Det viktigaste instrumentet är och förblir opinionsbildning och information.
Inom många andra områden har information och aktiv upplysning visat sig
mycket effektiv. Ett bra exempel på detta är den omfattande antirökkampanj
som bedrevs främst i slutet av 1970-talet. Resultatet har blivit en kraftig
minskning av rökningen bland de ungdomar som var föremål för denna
information. Rökning förekommer inte längre i många miljöer, t.ex. i
sammanträdeslokaler, därför att information om hälsorisker har givit avsedda
resultat - utan att någon förbudslagstiftning har tillgripits. Detta visar att
uthålliga informationskampanjer skapar större förståelse hos enskilda
människor och påverkar människors attityder.
En förbudslagstiftning, som upplevs som förmynderi, åstadkommer kanske
ett ändrat beteende, men ej förändrade attityder. Den som har ett starkt behov
av att skaffa sig alkohol, och hindras att köpa på sedvanligt sätt väljer andra
kanaler. Den omständigheten att priset för hembränd sprit upprätthålls på
''kända'' nivåer visar att denna marknad är välorganiserad och att den har en
betydande omfattning.
Information om alkohol och alkoholrelaterade skador skall vara baserad på
fakta och kunskap. Därför är det väsentligt att sådan sammanställs och
utvärderas för att på ett effektivt sätt kunna användas i opinionsarbetet.
Kampanjer för information om alkoholens skadeverkningar kan vara ett sätt
att få ungdomar att minska sin alkoholkonsumtion och att t.ex. övergå från
starköl till svagare alternativ.
Samtidigt är det centralt att den information som ges inte uppfattas som
förbudsivrande och förmynderi. Erfarenheterna visar att sådan information
inte ger den tilltänkta effekten utan i stället får människor att utestänga
budskapet.
På flera håll i världen pågår arbete med att informera och upplysa om
alkoholen utifrån ett positivt perspektiv. Det främsta exemplet är det arbete
som skett och fortfarande sker i den kanadensiska delstaten Québec. Där har
en omfattande liberalisering av alkohollagarna kombinerats med ett
omfattande upplysningsarbete. Den förändrade politiken är mycket lovande
med en minskning av konsumtionen som resultat. Reformerna i Québec har
nu följts upp i flera andra av Kanadas delstater, med samma goda resultat
som följd. Även i USA finns exempel på delstater som följt Québecs
exempel. I andra sammanhang används ofta internationella erfarenheter som
modell. Det intressanta och slående är dock att när det gäller just alkohol
diskuteras alltför sällan resultatet av internationell forskning och vunnen
erfarenhet som på något sätt bryter mot det svenska etablissemangets syn på
alkoholpolitiken.
Internationell forskning visar t.ex. att en viss mängd alkohol per dag t.o.m.
är nyttigt och kraftigt minskar dödsfall i hjärt- och kärlsjukdomar. Detta
faktum diskuteras för närvarande runt om i världen, med Sverige som
undantag. Vi anser att denna enkelspåriga attityd till forskningen på det
alkoholmedicinska området är allvarlig.
Barn och ungdomar har förebilder främst i de egna föräldrarna, men också i
idrottsstjärnor, pop- och rockmusiker och andra artister. Därför är det viktigt
att dessa ställer upp som positiva förebilder.
Familjen måste stärkas. Det måste vara möjligt för föräldrar att ge sina
barn den kärlek, omtanke, stöd och ledning som varje barn har rätt till, och
som i sin tur leder till att barnen växer upp till trygga och harmoniska
människor. I vår partimotion 1996/97:Fö201 av Carl Bildt m.fl. (m)
presenterar vi också en politik som ger förutsättningar för detta.
I detta sammanhang är det också viktigt att framhäva det tankemönster som
är alltför utbrett i vårt land, nämligen att någon annan tar över ansvaret i och
med att skatten är betald. Alla måste känna ansvar och hjälpa, stötta och säga
ifrån när människor är på väg in i missbruk, innan det är för sent. Här spelar
det civila samhället - vars viktigaste delar utgörs av den ''lilla världen'':
familjen, vänner, arbetskamrater - en viktig roll, som inte kan övertas av det
offentliga.
I Sverige bygger välfärden på storslagna system som beslutats av regering
och riksdag. Syftet har varit att försöka lösa problemen genom att flytta
ansvaret från det civila samhället till den offentliga sektorn. Vår
välfärdstrappa börjar uppifrån och söker sig nedåt. Men den officiella trappan
når sällan samhällets botten: Frälsningsarmén och Stadsmissionen känner fler
alkoholmissbrukare och uteliggare än kommunens socialförvaltning.
Det är ingen tvekan om att civilsamhällets direkta väg är billigare. Den är
också i linje med folkrörelsernas ursprungliga medborgaranda som såg
civilsamhället som verksamhet av typen ''låt-oss-gå-samman-och-göra-det-
själva''. De tre argumenten för det civila samhällets roll i välfärden är alltså
ekonomiska, moraliska och medborgerliga.
Samtidigt är det viktigt att det offentliga, när den lilla världen inte är
tillräcklig, eller kanske inte längre finns, är beredd och har förmågan att
hjälpa och stötta. Kommunernas socialassistenter och annan personal som är
utbildad för detta, måste ges större möjligheter att arbeta preventivt där det
håller på att gå snett, eller att hjälpa människor som redan är alkoholiserade.
Allmän prevention, vård och
omsorg
Varje barn är unikt, de har olika förutsättningar och
möjligheter. Detta måste också respekteras och tas hänsyn
till i skolan, där barn och ungdomars värderingar i mycket
stor utsträckning präglas. Många elever ''hänger inte med''
under den känsliga högstadietiden, vilket gör att de försöker
hävda sig, ofta genom bruk av alkohol och ibland även av
narkotika.
För att undvika detta är det viktigt att skolan har tid och möjlighet att ta
hänsyn till varje enskild elev. Skolan måste uppmärksamma och hjälpa elever
som riskerar att komma efter och ge dem stöd och hjälp. Samtidigt måste
skolan garantera alla elever ordentliga baskunskaper innan de går vidare. Det
är centralt att undervisning om alkoholens skadeverkningar återfinns i skolans
läroplan.
Många av de problem som vissa ungdomar har, bottnar i hemförhållanden.
Detta får dock inte hindra skolan att i samarbete med hemmet och
socialvården försöka lösa problemen. Hem, skola och socialvård måste också
i samverkan bekämpa normlöshet i form av skolk, mobbning, utstötning och
bristande hänsyn till andra. Krav måste kunna ställas och efterföljas.
För att detta arbete skall vara verkningsfullt måste nuvarande lag om vård
av unga förändras. I samband med propositionen om en förändrad LVU
(1989/90:28) föreslog vi moderater att delar av den gamla barnavårdslagen
åter skulle gälla. Vi återkommer nedan med förslag på nödvändiga
förändringar av den nuvarande lagstiftningen.
När det gäller alkoholmissbrukare skall dessa kunna få vård genom
kommunens försorg. Vid upprepat och grovt missbruk som leder till asocialt
beteende och risker för andra människor, skall tvångsomhändertagande kunna
ske under tillräckligt lång tid för att vården skall ge resultat. Moderata
samlingspartiet har vid ett flertal tillfällen föreslagit förändringar av
nuvarande lag om vård av missbrukare (LVM). Även när det gäller LVM
måste åtgärder kunna sättas in tidigare och stegvis öka med ett
omhändertagande som en sista utväg.
De frivilliga och ideella organisationernas insatser på detta område är
mycket värdefulla.
Alkoholkonsumtion och
narkotikamissbruk
Det är viktigt att göra klart att det finns en fundamental
skillnad mellan alkoholkonsumtion och missbruk av
narkotika. Alkohol kan konsumeras utan vare sig medicinska
eller sociala konsekvenser. Alkoholmissbruk innebär att den
enskilde individen inte längre kan kontrollera sin
konsumtion, vilket leder till negativa konsekvenser för såväl
den enskilde som hans eller hennes omgivning.
Varje icke-medicinskt motiverad konsumtion av narkotika å den andra
sidan måste klassificeras som rent missbruk, då den redan i mycket små doser
snabbt leder till omfattande skador av såväl fysisk som psykisk natur.
Dessutom leder narkotikabruk ofrånkomligt till brottslighet av olika slag.
Därför måste allt icke-medicinskt bruk av narkotika vara förbjudet och
bekämpas.
I den svenska drogdebatten har denna distinktion mellan alkohol och
narkotika inte gjorts tydlig nog. Detta har gjort att alkoholkonsumtion många
gånger betraktats på i princip samma sätt som narkotikamissbruk. Vi anser
detta vara fel.
Förändrad LVU
Vi har ovan redovisat att barn som växer upp i
missbrukarhem ofta är mycket utsatta. Av den anledningen är
det väsentligt att dessa barns situation uppmärksammas och
åtgärdas på ett så tidigt stadium som möjligt. I samband med
propositionen om en förändrad lag om vård av unga
(1989/90:28) krävde vi att delar av den gamla
barnavårdslagen åter skulle gälla. Det handlade främst om
lagens 26 §, vilken innebar att de sociala myndigheterna i
samarbete med familjen hade en reell möjlighet att på ett
tidigt stadium hjälpa och stötta familjer där barnen riskerade
att råka illa ut fysiskt eller psykiskt.
Lagen var konstruerad så att åtgärderna vidtogs i samråd med den enskilda
familjen. Åtgärderna vidtogs stegvis, och inleddes med att de sociala
myndigheterna i samarbete med familjen planerade åtgärder som syftade till
att stötta familjen. Hjälpte inte detta fanns det möjlighet för
barnavårdsnämnden att komma med förmaningar och eventuellt varningar till
familjen. Ledde inte de tidigare åtgärderna till önskat resultat kunde de
sociala myndigheterna lämna föreskrifter om barnets levnadsförhållanden. I
fjärde hand var det möjligt för nämnden att beordra övervakning av det
enskilda barnet. Först som en sista åtgärd kunde beslut om omhändertagande
bli aktuellt.
Genom denna lag visade myndigheterna att man var mån om att bevara och
respektera familjen som en enhet och arbeta för att familjen själv skulle
kunna förbättra sin situation. Föräldrarna var t.ex. medvetna om att ytterligare
åtgärder kunde komma att vidtas om ingen förändring till det bättre skedde.
Det fanns härigenom en möjlighet att på ett tidigt stadium rädda barn från att
brytas ner såväl fysiskt som psykiskt.
Nu kommer socialnämndernas åtgärder och agerande ofta överraskande och
dessutom för sent. Vi anser därför socialtjänstlagen skall kompletteras med
ett återinförande av den tidigare barnavårdslagens 26 §.
Vård av alkoholmissbrukare
Stöd-, vård- och/eller behandlingsinsatser för
alkoholmissbrukare måste ges i ett så tidigt skede av
missbruket som möjligt. Det är viktigt att under sekretess ge
akt på tidiga symptom på alkoholskador vid läkar- och
hälsoundersökningar för att i tid kunna ge den enskilde det
stöd han behöver. I detta sammanhang vill vi ge
uppmärksamhet åt ett allt större problem, nämligen de
psykiskt sjuka missbrukarna. Statistik, presenterad vid
Socialstyrelsens konferens "Missbrukarvård i förändring" i
september 1996, visar att hela 54 procent av alla
alkoholmissbrukare också lider av någon form av psykisk
störning. Bland gruppen narkomaner är andelen 60 procent.
Detta innebär att missbrukarvården inte bara handlar om att
få människor ur sitt missbruk. Det handlar minst lika mycket
om att behandla psykiska sjukdomar. Detta ställer stora krav
på behandling och vård. Samtidigt finns det i dag mycket
bristfällig uppföljning och kvalitetssäkring vad gäller
missbrukarvården. Vilka resultat leder den svenska
missbrukarvården egentligen till? Det finns empiriska studier
- men ytterst begränsade vetenskapliga undersökningar.
Detta är en allvarlig brist, eftersom det innebär att man inte
med säkerhet vet vilka behandlingsmetoder som ger
långsiktigt positiva resultat.
Alkoholvården i Sverige är i stor utsträckning koncentrerad på dem som
har ett långt missbruk bakom sig. För dessa är vårdinsatser sällan lika
meningsfulla, och det tar framför allt resurser från missbrukare i
initialskedet.
För gruppen grava alkoholmissbrukare är det mer meningsfullt att satsa på
inackordering, sysselsättning och gemenskap. Här vill vi framhäva de insatser
som de frivilliga organisationerna, t.ex. Frälsningsarmén och Stadsmissionen,
gör för denna grupp alkoholmissbrukare, speciellt i storstäderna.
Vi har ovan kritiserat att socialtjänsten sällan har tid och resurser att satsa
på sin ''hårda kärna'', d.v.s. på dem som behöver hjälp och stöd men som inte
är tillräckligt starka för att hävda sin rätt. Det är dessa människor som främst
behöver det kunnande och det engagemang som duktiga socialtjänstemän
besitter. Vi hänvisar till vad som sagts ovan om möjligheter att frigöra
resurser för att ge socialtjänsten bättre möjlighet att satsa på denna grupp.
Utöver detta föreslår vi en ny lag om vård av missbrukare. Under flera år
har vi kritiserat att nuvarande LVM inte ger tillräckliga möjligheter att på ett
tidigt och mer effektivt sätt gripa in för att hjälpa missbrukare. En ny LVM
måste kombinera möjligheter till frivilliga åtgärder och tvång. Familjens,
vänners och arbetskamraters möjligheter till stöd och hjälp måste också
förstärkas. Vi föreslår att stöd och behandling sker på tre nivåer:
1 frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstens bestämmelser,
2
3 övervakning och andra föreskrifter som sociala nämnden ålägger
missbrukaren, och som sista möjlighet
4
5 frihetsberövande.
6
En ny lag om vård av missbrukare skall ge möjlighet till s.k.
kontraktsvård och till längre sammanhängande vårdperioder.
Insatserna bör inriktas på missbrukare som befinner sig i ett
initialskede av missbruk. Vidare krävs ett fördjupat
samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna,
något som länge efterlysts från främst polisens sida. Det är
över huvud taget viktigt att samarbetet mellan olika
myndigheter förstärks. Det gäller, utöver polisen, också
skola, kriminal- och narkomanvården och domstolarna.
Förändring av alkohollagen
I december 1994 beslöt riksdagen att anta ett förslag om en
alkohollag. Lagen ersätter lagen (1977:292) om tillverkning
av drycker m.m. och lagen (1977:293) om handel med
drycker. I samband med behandlingen av denna nya lag
väckte Moderata samlingspartiet en kommittémotion
(1994/95:So13) i vilken vi föreslog ett antal förändringar i
liberaliserande riktning. Det handlade först och främst om att
ge näringsställen större möjligheter att själva bestämma över
sin verksamhet och att därmed också ge enskilda människor
ett större ansvar.
För det första menar vi att Systembolagets monopol successivt bör
avvecklas. Vi förordar att ett system med licensierade affärer införs
motsvarande det som redan finns i Storbritannien med s.k. ''off licence''-
butiker. Inledningsvis bör starköl och vin kunna säljas utanför Systembolaget.
I ett senare skede bör även starksprit omfattas av verksamheten.
Vidare anser vi att åldersgränsen för inköp av alkohol bör justeras och
motsvara myndighetsåldern.
Vad gäller reglerna för utskänkning är det få länder i världen som har en så
byråkratisk och krånglig lagstiftning som Sverige. Även om den nya
alkohollagen luckrade upp det tidigare ovillkorliga mattvånget och ett antal
andra bestämmelser, är även den nuvarande alkohollagen ett exempel på
byråkratisk klåfingrighet som helt saknar folkligt stöd. Vi anser därför att
lagen bör ändras på ett antal väsentliga punkter.
För det första skall bestämmelsen om mat som en del av verksamheten för
rätt att få utskänkningstillstånd tas bort. Bestämmelsen fungerade möjligen
tidigare, då Sverige hade en annan restaurangkultur och det inte var lika
vanligt att människor träffades efter arbetet för att ta sig ett glas öl eller
vin.
Men verkligheten är annorlunda. Det anses i dag som ett trevligt och naturligt
sätt för allt fler att man innan man avslutar sin dag träffar arbetskamrater och
vänner på ett avspänt och trevligt sätt - för att sedan åka hem och äta. Vi
moderater anser att denna form av socialt umgänge är positivt och visar att
även svenskar kan umgås med alkohol - något som politiska förbudsivrare
hävdat inte är fallet. Därför skall det naturligtvis vara möjligt att öppna
renodlade barer och pubar.
Bestämmelser om när alkohol får serveras härstammar också från en
svunnen tid. Den nya alkohollagen stadgar att alkohol får serveras från
kl 11.00 på förmiddagen till kl 01.00 på natten - med möjlighet till
förlängning. Varför politiker skall lägga sig i om enskilda människor vill
dricka ''en lille en'' klockan åtta på morgonen, eller ta ett sista glas vin
kl 06.00 innan man går hem för natten är obegripligt. Något socialpolitiskt
motiv finns knappast! Vi menar därför att tidsbegränsningen skall utraderas
ur lagstiftningen. Frågan om öppettider regleras naturligt mellan
näringsställets ägare och hans eller hennes kunder.
Ytterligare exempel på onödiga regler som vi anser skall avskaffas är den
om att priset på alkohol inte får understiga inköpspriset (6 kap. 6 §), att det
måste finnas alkoholfria alternativ (3 kap. 6 §), att alkoholdrycker med högre
alkoholhalt än 60 volymprocent inte får säljas (3 kap. 1 §), att man inte får
vidta åtgärder på serveringsställe i syfte att förmå gäst att köpa alkohol
(6 kap. 7 §) - d.v.s. en bartender får i praktiken inte fråga sin gäst om han
eller hon önskar en drink till - att vin och starköl inte får säljas på teatrar
annat än i pauserna (7 kap. 8 § fjärde stycket) och att minibarer på hotellrum
endast får finnas på hotell med tillstånd (7 kap. 8 § femte stycket).
Samtliga dessa bestämmelser bör avskaffas. De drar ett löjets skimmer
över den svenska alkoholpolitiken och torde ha få försvarare bland vanliga
människor. I stället skapar de en spricka mellan politikerna och dem
politikerna säger sig företräda. Vi anser att vissa regleringar behövs - men för
att vinna förståelse för detta måste politikerna också avskaffa de
bestämmelser som bara uppfattas som byråkrati och förbudsmentalitet, och
som heller inte fyller några som helst alkoholpolitiska syften.
Alkoholpolitiken och EU
I samband med Sveriges inträde i det europeiska samarbetet
framförde vi moderater att alkoholpolitiken var en fråga för
oss svenskar och inte för EU. Det visar sig nu att det finns
stor risk att den framtida svenska alkoholpolitiken kommer
att beslutas genom överklaganden till EU-domstolen och
avgöras av jurister och inte av riksdagen. Ett flertal ärenden
ligger nu hos domstolen för avgörande. Det gäller bl.a.
försäljningsmonopolet och Alkoholinspektionens roll.
Utöver detta kommer under hösten frågan om införselbegränsningar av
alkohol upp till avgörande i förhandlingar mellan Sverige och de andra
medlemsländerna. Sverige och Finland erhöll i medlemskapsförhandlingarna
rätt att fram till och med 1996 ha en begränsning av hur mycket alkohol en
svensk respektive finsk medborgare får föra med sig från ett annat EU-land. I
dag gäller därför 5 liter vin, 2 liter sprit och 15 liter öl, samt 300
cigaretter.
Det skall jämföras med att det i princip inte råder någon formell gräns för
andra EU-medborgare, så länge man kan bevisa att alkoholen skall användas
för personligt bruk.
Moderata samlingspartiet anser att Sverige skall delta i det europeiska
samarbetets alla delar. Vi har accepterat principen om fri rörlighet mellan
medlemsstaterna vad gäller såväl människor som varor. Det innebär att vi
principiellt inte anser att Sverige i förhandlingar med EU skall begära
permanenta undantag för införsel av alkohol. Däremot kan vi se ett
dramatiskt förlopp om man skulle släppa begränsningen fri på en gång - om
man samtidigt inte är beredd att justera de svenska alkoholskatterna i
förhållande till nivåerna i först och främst Danmark. En kompromiss skulle
kunna vara att höja gränsen för tillåten alkohol- och tobaksmängd från den
1 januari 1997 från 15 liter till 30 liter öl, från 5 till 10 liter vin och från
1 till
2 liter sprit. Den 1 januari 1998 kan man fördubbla mängden för att den
1 januari 1999 helt ta bort det svenska undantaget. På så sätt ges Sverige
möjlighet att se över alkoholbeskattningen och om den behöver justeras.
Alkoholinspektionen inrättades i samband med Sveriges inträde i EU.
Sedan myndigheten påbörjat sin verksamhet har den blivit utsatt för
omfattande kritik, såväl inom Sverige som av EU-kommissionen. Bl.a. har
den anklagats för att ta ut orimligt höga avgifter av dem som ansökt om
tillstånd att distribuera alkohol. Myndighetens avgiftspolitik har främst
drabbat småföretagare och därmed kommit i konflikt med mål som
uppdragsgivaren - riksdagen - har angett, nämligen att öppna för konkurrens
inom dessa distributionsled. EU-kommissionen, som noterat denna
händelseutveckling, har följaktligen krävt att Sverige utan dröjsmål avvecklar
Alkoholinspektionen, eftersom myndighetens agerande strider mot EU:s
regler. Vi delar denna uppfattning och anser att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med förslag om myndighetens avveckling.
Narkotikapolitiken
Den liberalisering av narkotikapolitiken, som numera märks
på många håll i Europa, liksom en legalisering av narkotiska
preparat kan aldrig accepteras. En sådan politik strider klart
mot bestämmelserna i de internationella
narkotikakonventionerna, och kan orsaka ett mycket
allvarligt hot mot folkhälsan. Som medlem i Europeiska
unionen kan vi fungera som ytterligare en motvikt mot de
liberaliseringstendenser som på detta område förekommer i
bland annat den socialistiska partigruppen i
Europaparlamentet.
Det är inte bara ett ökat beslag av narkotika under senare år utan också en
del nya faktorer som bidragit till förnyad uppmärksamhet kring
narkotikafrågorna. Spridningen av hiv och aids bland injektionsnarkomaner,
nya preparat på marknaden, som crack och ecstasy, öppnade gränser mot
Östeuropa och händelser ute i världen bidrar sammantaget till ökad oro för
framtiden. Det fruktansvärda dådet i början på december 1994 utanför en
nattklubb i Stockholm där fyra unga människor kallblodigt sköts ihjäl och ett
tjugotal skadades och där gärningsmännen lär ha varit narkotikapåverkade, är
ett ytterligare tragiskt exempel på narkotikans effekter.
Flera västeuropeiska länder upplever en kraftig uppgång i det tunga
narkotikamissbruket och den dödlighet som alltmer följer i
narkotikamissbrukets spår. Många av före detta Sovjetrepublikerna och
övriga östeuropeiska länder har blivit transitländer för narkotika till Norden
och Västeuropa. Detta har lett till att Nordiska rådets socialutskott har
föreslagit att nordiska ministerrådet skall utarbeta en ny handlingsplan för att
möta den uppkomna situationen.
Narkotikan hotar inte enbart människors liv och hälsa.
Narkotikaprofitörerna hotar också på sikt hela den sociala, ekonomiska och
demokratiska utvecklingen i flera länder, inte minst i tredje världen.
Hanteringen ger förskräckande exempel på den miljöförstöring, den
rättslöshet och det våld som en hämningslös narkotikahandel för med sig.
Hela kedjan, från produktion, via distribution till konsumtion måste
attackeras. Insatserna skall samordnas. Kampen måste vara uthållig!
EU och narkotikan
I Maastrichtfördraget stadgas att Europeiska unionen och
dess medlemsstater skall betrakta följande områden som
frågor av allmänt intresse (Avdelning VI artikel K.1):
4. bekämpning av narkotikamissbruk, (...)
9. polissamarbete för att förhindra och bekämpa (...), olaglig
narkotikahandel och andra former av grova internationella brott,
inklusive, om det är nödvändigt, vissa aspekter på tullsamarbete, i
samband med organisationen av ett unionstäckande system för
informationsutbyte inom en europeisk polisbyrå (Europol).'
Sverige och Finland är sedan den 1 januari 1995 medlemmar
av Europeiska unionen. Det innebär att flera nordiska länder
får hjälp och stöd och förutsättningar för att bekämpa
smugglingen av narkotika. Samtidigt kommer vi även
fortsättningsvis att kunna bedriva den ovillkorligt hårda
politik mot allt bruk av narkotika på våra egna gator och torg
som varit ett kännemärke för vår narkotikapolitik; men också
sprida synen till andra länder att det är lika viktigt att
bekämpa utbudet som efterfrågan.
För att på alla sätt hindra en ökad narkotikahandel har EU satt upp två
samarbetsorganisationer. Den första är EDMC (European Drug Monitoring
Centre) med säte i Lissabon. Den andra är Europol med säte i Haag. Dessa
båda organisationer skall genom underrättelseverksamhet och nära polisiärt
samarbete stoppa och förhindra narkotikahandeln. Vi vet redan i dag att
grundförutsättningen för narkotikabekämpning är samarbete och
underrättelser. Genom EU får vi del av andra länders kunskap och resurser i
kampen mot narkotikan. Det är viktigt att Sverige är ytterst aktivt i de organ
EU satt upp för att bekämpa alla former av narkotika.
Det tydligaste exemplet på att samarbete verkligen fungerar är Maastricht.
Staden ligger i sydligaste Nederländerna nära Belgien, Tyskland och
Luxemburg. Maastrichts polis har, tack vare samarbete med kollegor i
Belgien och Tyskland, fått stopp på narkotikahandeln! Maastricht visar att
samarbete är A och O i kampen mot narkotikan.
Ett annat exempel på att öppna gränser inte betyder att kampen mot
narkotika blir omöjlig är Storbritannien. Eftersom de brittiska
tullmyndigheterna numera kan koncentrera hela sin verksamhet på jakten på
narkotikasmugglare blev resultatet en ökning av beslagen med 25 procent på
ett år!
Anabola steroider och andra
dopningspreparat
De senaste åren har kunskapen om anabola steroider och
andra s.k. dopningspreparat ökat, och deras allvarliga
skadeverkningar uppmärksammas allt mer. Socialutskottets
offentliga utfrågning i februari 1995 gav vid handen att det
finns samband mellan användning av dopningsmedel och
allvarliga brott. Mycket talar för att gärningsmännen under
en lång tid använt sig av anabola steroider i samband med
träning.
Vi ser mycket allvarligt på det icke-medicinska bruket av anabola steroider
och andra dopningsmedel. Sedan juli 1992 är det enligt lag förbjudet att
tillverka, inneha, ge bort eller sälja dopningsmedel. Samtidigt är det
uppenbart att lagstiftningen inte lyckats hindra konsumtionen av preparaten.
Uppgifter anger att över 100 000 unga män i Sverige regelbundet använder
dessa preparat. Missbruket är så omfattande att Huddinge sjukhus har öppnat
en särskild klinik för patienter som drabbats av skador till följd av
användning av dopningsmedel.
Mot bakgrund av de senaste årens våldshändelser, där användningen av
dopningspreparat uppenbart har varit en del av orsaken, samt kunskapen om
andra allvarliga skador som följer i konsumtionens spår, gör att ytterligare
åtgärder snarast måste vidtas.
En noggrann analys av dopningsproblemet pågår f.n. i den statliga
utredningen om dopning. Syftet med analysen skall vara att se på olika
dopningspreparats inverkan på människors hälsa. Enligt vår uppfattning bör
utredningen redovisa förslag som innebär att konsumtion av dopningsmedel
kriminaliseras samt att bestämmelser införs i strafflagen som innebär att
denna hantering kan anses som grovt brott med högre straffskala.
Läkemedelslagstiftningen bör skärpas vad det gäller försäljning och innehav i
överlåtelsesyfte. Vidare bör socialtjänstlagens bestämmelser (§ 12)
förtydligas så att socialtjänsten åläggs ansvar för missbruk av dopningsmedel
bland barn och ungdomar.
Ett växande problem är smugglingen av dopningspreparat från det forna
östblocket, framför allt Ryssland. I dessa länder säljs dessa preparat
fortfarande öppet. Det är viktigt att svenska myndigheter i ökad omfattning
informerar sina utländska motsvarigheter om hur allvarligt Sverige ser på
smugglingen från Ryssland och transittrafiken genom de baltiska staterna.
Det är angeläget att Sverige biträder grannländernas tullmyndigheter för att
stoppa denna smuggling. Vidare bör Sverige i internationella fora försöka
uppnå internationella bestämmelser om förbud för hantering av icke-
medicinsk användning av dopningspreparat.
Vid ett gemensamt möte i april 1996 i Litauens huvudstad Vilnius mellan
Nordiska rådet och Baltiska rådet inskrevs följande krav i slutdokumentet:
Vi uppmanar parlamenten och regeringarna att nära samarbeta om att
motarbeta smuggling av narkotika och dopingpreparat och andra former av
organiserad brottslighet.
Preventiva åtgärder
Den mest centrala uppgiften för att minska
narkotikamissbruket är att minska rekryteringsunderlaget.
Detta arbete måste främst koncentreras till ungdomar genom
aktivt fältarbete. Skillnaden mellan bruk av legala rusmedel
som alkohol och illegala har tydliggjorts inte minst genom
att varje icke-medicinskt bruk av narkotika kriminaliserats.
Ett utökat samarbete måste skapas på lokal nivå mellan
representanter från de sociala myndigheterna, polis, Hem och
Skola, elever och fritidsföreningar. Deras uppgifter skall vara
att kontinuerligt följa den lokala utvecklingen inom
narkotikaområdet.
Den mycket stränga sekretesslagstiftningen på det sociala området får inte
hindra att myndigheter på ett tidigt stadium samarbetar. Vi är medvetna om
att frågan om en uppluckring av sekretesslagstiftningen är både komplicerad
och känslig. Samtidigt måste man väga frågan om sekretessen mot
möjligheten att hjälpa det enskilda barnet och den enskilda familjen. Vi anser
därför att en utredning bör tillsättas för att se över förutsättningarna för ett
effektivt samarbete mellan föräldrar, skola och olika myndigheter i syfte att
bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk.
På länsnivå bör en motsvarande organisation byggas upp för att samordna
narkotikabekämpningen så att inga ärenden ''faller mellan stolarna''. Denna
samordning på såväl lokal som regional nivå är så viktig att den bör
prioriteras.
De frivilliga insatser som spontant kommit till stånd har genom sina breda
kontaktnät också stor möjlighet att hjälpa till i det förebyggande arbetet.
Moderata samlingspartiet har vid flera tillfällen krävt att det s.k.
sprutprojektet i Malmö skall avbrytas. Senast skedde detta i samband med
regeringens skrivelse om utvärdering av projektet (regeringens skrivelse
1995/96:1 Utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare). Vi
anser att ett projekt med utdelande av fria sprutor ger fel signal om samhällets
inställning till narkotika i stort. Dessutom finns det inga bevis för att
projektet
faktiskt lett till att antalet hivsmittade narkomaner skulle ha minskat. Därför
upprepar vi vår inställning att försöksverksamheten bör upphöra.
Stöd åt enskilda initiativ
Ideell verksamhet och enskilda vårdinitiativ i kampen mot
alla former av drogmissbruk, alkohol- såväl som
narkotikamissbruk, kan aldrig underskattas. All erfarenhet
visar att alternativa behandlingsformer och det engagemang
som där kommer till uttryck bör stimuleras och uppvärderas.
Ett av de största problemen i dagens system är de alltför långa väntetiderna
för de personer som behöver vård och rehabilitering beroende på en stor brist
på behandlingshem m.m. Socialtjänsten hinner inte och den enskilde
missbrukaren hamnar i en svår situation, som kan leda till att han eller hon
förlorar sin motivation.
Dessa brister går delvis att åtgärda genom att stat och kommun regelbundet
och konsekvent använder sig av de enskilda organisationernas möjlighet att
erbjuda vård- och behandlingsplatser.
Organisationer som LP-stiftelsen, Daytop, Narconon, Hassela,
Länkrörelsen, AA (Anonyma Alkoholister), Frälsningsarmén, de speciella
organisationerna för hivsmittade narkomaner m.fl. har alla olika grund och
skilda metoder. Men de har ett gemensamt. De kan redovisa goda
rehabiliteringsresultat. Socialstyrelsen har också i en utvärdering av de
frivilliga insatserna på alkohol- och narkotikaområdet, ''Behandling av
alkoholproblem - en kunskapsöversikt'', visat att dessa är de enda som
uppnått goda resultat.
Internationellt samarbete
I det föregående har vi redovisat vår syn på åtgärder för att
på olika sätt minska narkotikamissbruket i vårt eget land.
Samtidigt har det blivit allt tydligare att vi i Sverige aldrig
kan lösa narkotikaproblemen bara genom att agera på
hemmaplan. Internationellt samarbete blir allt viktigare.
Moderata samlingspartiet har agerat internationellt genom International
Democrat Union för att på ett konkret sätt och i samarbete med andra länder
gemensamt bekämpa narkotikahandeln.
Vi anser dels att Sverige måste initiera en diskussion inom ramen för det
nordiska samarbetet syftande till en harmonisering av de nordiska ländernas
narkotikalagar, dels att Sverige på europeisk nivå kräver diskussion om
införande av en alleuropeisk narkotikabekämpningsenhet liknande den
amerikanska EPIC-organisationen (El Paso Intelligence Service).
Sverige bör också via Förenta nationerna arbeta för att ge ökad prioritet till
sociala och ekonomiska omställningar för människor i sådana
utvecklingsländer som i dag är beroende av narkotikaodling.
Slutsatser
* Hela kedjan, från produktion via distribution till konsumtion, måste
attackeras. Insatserna skall samordnas. Kampen måste vara uthållig!
*
* FN-projekten, bl.a. i Colombia, är värda fortsatt och utökat stöd under
en lång tidsperiod framöver. Ersättningsodlingar är den mest
framgångsrika lösningen.
*
* Multilaterala biståndsinsatser har större förutsättningar att lyckas än
bilaterala.
*
* Narkotikamarknaden i västvärlden måste utrotas med mer
verkningsfulla åtgärder. Lagstiftningen måste skärpas.
*
* Informationsinsatser och opinionsbildning måste förstärkas.
*
Vi anser att Sverige skall ta bestämt avstånd från tendenser
till den knarkliberalisering som förekommer ute i Europa. Vi
kan, i samarbete med likasinnade länder, verka för en
kompromisslös kamp mot narkotikabrotten! Genom ett
utökat internationellt samarbete, där Sverige är med och
aktivt deltar i besluten, och genom att utnyttja olika länders
erfarenheter inom detta område, förstärks möjligheterna att
vinna kriget mot världens i särklass största organiserade
brottslighet. Regeringen bör således få i uppdrag att på alla
internationella plan verka för insatser enligt de riktlinjer som
vi redovisat i motionen.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information och upplysning om drogmissbruk och dess
skadeverkningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationella erfarenheter och forskning på det alkoholpolitiska
området,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att stärka familjen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans ansvar,
5. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av unga i enlighet med vad
som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av missbrukare i enlighet med
vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av alkoholpolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändringar av alkohollagen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regler för införsel av alkohol från annat EU-land,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alkoholinspektionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda förutsättningarna för ett effektivare samarbete i syfte
att
bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avbrytande av projektet att dela ut sprutor till narkomaner,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anlitande av ideella organisationer i vårdarbetet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationellt samarbete på alla nivåer i kampen mot narkotikan,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en kriminalisering av det icke-medicinska bruket av
dopningspreparat,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökat internationellt samarbete för att minska användandet av
dopningspreparat.
Stockholm den 20 september 1996
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)
Ulf Kristersson (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Bertil Persson (m)
My Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Åke Sundqvist (m)
Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)
Anna Åkerhielm (m)