Inledning
I regeringens propositionen föreslås mycket stora principiella förändringar av nu gällande läkemedelsförmåner. Den mest långtgående är överförandet av kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen till landstingen samt en helt ny konstruktion av högkostnadsskyddet. Propositionen innehåller också utomordentligt kontroversiella förslag om inrättandet av receptregister etc.
I denna motion analyseras först svagheterna i regeringens förslag. Därefter presenterar Moderata samlingspartiet ett alternativt förslag.
Överföring av kostnadsansvaret från staten till landstingen
Den svenska sjukvårdspolitiken har under de senaste 25 åren bl.a. kännetecknats av att det finansiella ansvaret för sjukvården successivt överförts från nationell till landstingsnivå. Motiveringarna bakom överföringarna har varit att landstingens dominerande roll som producent av vård borde sammanföras med det finansiella ansvaret. I princip skulle landstingsskatterna helt finansiera sjukvården. På så sätt hade hela ansvaret för vården, produktion och finansiering, legat på samma beslutsinstans. Detta låter sig sägas i teorin. I praktiken har en rad olikheter mellan landstingen både vad gäller skattekraft, befolkningsstruktur och urbanisering inneburit att betydande skillnader har behövt utjämnas genom statliga ingripanden och åtgärder i form av skatteutjämningsbidrag etc.
Att få fram en rättvisande jämförelse mellan olika landstings ekonomiska förhållanden och de kostnader och krav som ställs på sjukvården är svårt, om inte omöjligt. I detta sammanhang kan man inte heller bortse ifrån att sjukvården i vissa landsting är bättre administrerad och effektivare än i andra. Detta innebär att de kostnader som utgör underlaget för vissa statliga transfereringar till landstingen, utgörs av för landstingen både påverkbara och icke påverkbara faktorer. Att urskilja dessa ifrån varandra är med den redovisning och redovisningspraxis som landstingen tillämpar näst intill omöjligt.
Den politik som således nu förts under de senaste decennierna, att lägga det finansiella ansvaret på landstingen, har varit behäftad med betydande brister sett ur det offentligas synvinkel. På grund av statens finansiella problem har det dock ofta varit politiskt mera taktiskt att dela upp finansieringen av utgifter, som av den politiska majoriteten ansetts oundvikliga, på flera skattenivåer.
Att lägga finansieringsansvaret på landstingen innebär mycket stora nackdelar från den enskildes perspektiv. Det hänger samman med följande förhållanden:
Den offentliga finansieringen av sjukvården har sedan andra världskriget motiverats i Sverige och internationellt med att den enskilde inte kan klara den finansiella planeringen för sin sjukvård över livscykeln. Kostnaderna kan vara svåra att överblicka och riskerna mycket ojämnt fördelade. Finansie- ringen av vården borde därför antingen ske genom försäkringslösningar eller genom en statlig sjukvårdsförsäkring och/eller genom utfästelser att det offentliga står för vården och att vården bekostas löpande via skatte- kollektivet.
För den enskilde är det uppenbart att sjukvårdsfinansieringen har många drag som motsvarar dem som vi möter i de offentliga pensionssystemen. Här betalar den enskilde genom sina skatter kollektivt det sjukvårdsbehov, som gör sig gällande under ett år. Den utlovade motprestationen är att han/hon skall komma i åtnjutande av sjukvård, när ett sådant behov uppstår. Pensionssystem är i motsats till regler om offentlig sjukvård omgärdade av ett förhållandevis fast regelsystem och traditionellt har ändringar av regler behandlats förhållandevis restriktivt. Pensionssystemen har också reglerats av en nationell lagstiftning, vilket har gett systemen mer stadga.
Sjukvårdsförmånerna har fått en betydligt lösligare juridisk form. Hälso- och sjukvårdslagen är när det gäller den enskildes juridiska rättigheter mycket allmänt hållen. Den är i huvudsak formulerad som en ramlag, där praxis och myndigheter har till uppgift att närmare precisera reglerna. Detta innebär att den enskilde som betalar en avgift/skatt som skall täcka ett sjukvårdsbehov, som kanske först uppträder om 40 år, får ett förhållandevis svagt skydd, t.ex. om landets ekonomi försämras, vid helt ändrade demografiska och regionalekonomiska förhållanden samt om den enskilde önskar ändra bosättningsförhållanden efter det att problem med hälsan inträtt. Ingen kan på förhand förutse vilka krav på regeländringar som kan uppkomma i ansträngda ekonomiska situationer. Kanske anses det otänkbart i dag att reglerna för flyttning för äldre, som anses ha större krav på sjukvården kan stramas åt, men vid svåra demografiska påfrestningar och en ansträngd ekonomi kan man inte helt bortse ifrån att denna typ av regelförändringar kan komma att diskuteras.
Inom vården av de äldre har vi redan sett flagranta exempel på hur finansie- ringen på primärkommunal nivå kan leda till att den enskilde i praktiken föreläggs flyttningsförbud. Han/hon kan endast få vård och service, där hon varit mantalsskriven, innan han/hon blev sjuk- och vårdkrävande. I viss mån finns redan samma inlåsningseffekter på landstingsnivå och dessa kan förvärras vid växande finansiella och demografiska problem. Om sjukvård skall finansieras genom beskattning på det sätt som sker i Sverige i dag, bör finansieringssystemen vara nationella för att tillfredsställa minimikrav för den enskildes rättsskydd.
Om sjukvården skall finansieras genom skatter, är således ett grund- läggande krav att uttaget sker på nationell nivå och därför bör trenden att skjuta över finansieringen till lägre skattenivåer inte få fortsätta. I motion 1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) kräver vi också att sjukvården skall finansieras genom en nationell specialdestinerad sjukvårdsförsäkring.
Läkemedelsförmånen är den sista sjukvårdsförmån som finansieras nationellt. Med hänsyn till vad som ovan anförts bör inte den förmån som fortfarande finansieras nationellt ges en landstingskommunal finansiering. Det är i stället de landstings- och numera också primärkommunala finansie- ringssystemen av sjuk- och äldrevård, som på nytt bör övervägas med tanke på de utomordentligt viktiga principiella frågor, som nu behandlats.
Kostnadsutvecklingen för läkemedel och ett eventuellt ansvar för landstingen
I propositionen framhålls att kostnaderna för läkemedelsförmåner ökat mycket snabbt. Sverige har dock enligt propositionen i ett internationellt perspektiv låga samhälleliga läkemedelskostnader, bl.a. beroende på en måttlig konsumtion. Utsagorna går inte helt ihop.
De ökningar av statens läkemedelskostnader som redovisats under senare år har till stor del orsakats av politiska beslut, som förskjutit betalningen från en nivå till en annan, t.ex. från primärkommunal nivå (från tidigare lands- tingen) till staten, från landstingsnivå till statlig nivå och till konsumentnivå för att sedan genom liberala frikortsbestämmelser återigen leda till en icke avsedd kostnadsövervältring på staten.
Utredningen SOU 1995:122 Reform på recept på vilken propositionen grundar mycket av sina diskussioner, har framförallt inriktat sig på att granska statens kostnadsökningar för läkemedel. Detta är ett irrelevant betraktelsesätt. Vad som är av intresse är den totala kostnadsökningen samt den totala kostnadsökningen för det offentliga oberoende av vilken nivå som drabbas. Dessa kostnader har ökat mycket mindre än vad de statliga kostnaderna har gjort.
De statliga kostnaderna har bl.a. påverkats av följande politiska beslut och åtföljande åtgärder som vidtagits på olika sjukvårdsnivåer.
Ädelreformen har, på ett icke avsett sätt, kraftigt höjt statens kostnader. När landstingen var huvudmän för sjukhemmen, som nu benämns särskilt boende, betraktades vården som slutenvård och betalades av landstingen. När primärkommunerna övertog vården blev samma vårdformer öppen vård, vilket inneburit att den statliga läkemedelsförmånen har fått bära läkemedels- kostnader och kostnader för inkontinensmedel, som tidigare betalades av landstingen. Det har således skett en kostnadsförskjutning som på årsbasis ligger mellan 500 miljoner kronor och en miljard kronor från primär- kommunerna (de erhöll kostnadstäckning genom skatteväxling med lands- tingen) till staten, varav inkontinensmedel svarar för ungefär 500 miljoner kronor.
I och med att de läkemedel som förskrivits till tidigare sjukhemspatienter numera förskrivs till patienter i särskilt eller eget boende, har också en förskjutning skett i strukturen på Apoteksbolagets försäljning. Läkemedel som säljs till landstingen har haft betydligt lägre påslag. Apoteksbolagets marginaler för läkemedel (allt annat lika) har således också ökat kostnaderna för staten med ca 100 miljoner kronor och givit Apoteksbolaget en vinst till skänks på motsvarande belopp.
Politiska beslut om frikortsregler har drivit fram en kostnadsövervältring från landsting till statlig nivå. Antalet frikort som utfärdades i januari 1996 var således 60 procent högre än året tidigare. En rad samverkande orsaker har lett till detta:
Frikorten gäller både för läkemedelsinköp och läkarbesök m.m. Många landsting har avstått från att följa statens rekommendation att höja gränsen för högkostnadsskyddet. Samtidigt har man höjt vissa läkartaxor, framförallt specialisttaxan. Staten höjde dessutom egenavgifterna för läkemedel (prop 1995/96:150) till 170 kronor respektive 70 kronor med en angiven bespa- ringseffekt på 185 miljoner kronor. Enligt Riksförsäkringsverkets (RFV) senaste prognos (Dnr 9876/95-435) beräknas besparingseffekten endast bli 35 miljoner kronor på årsbasis på grund av ovannämnda förhållanden.
Läkemedelsverkets rekommendationer driver i vissa fall kostnaderna uppåt. 1995 rekommenderade t.ex. Läkemedelsverket ökad användning av SSRI- preparat, d.v.s. moderna antidepressiva medel. Kostnaden för dessa preparat utgjorde ca 400 miljoner kronor. Behandlingsrekommendationen ledde till en fördubbling av kostnaderna för antidepressiva medel. Nu har kostnaderna enligt senare siffror ökat till över 600 miljoner kronor och den utveckling som bedöms realistisk är en ökning till 1 200 miljoner kronor. Det är ingen tvekan om att de nya medlen är överlägsna de gamla och minskar andra dyrare vårdinsatser. Kommunernas kostnader för psykiatrisk omsorg torde också minska. Vidare skall givetvis en så oväntat stor ökning av ett nytt läkemedel leda till en översyn av priset. När RFV anger det pris som skall täckas av läkemedelsförmånen utgår man från vissa antaganden om försäljningsvolym för att täcka samkostnader. När volymen i verkligheten uppvisar så stora avvikelser, som i det här fallet, bör prissättningen kunna anpassas härtill.
Nya produkter och terapier påverkar kostnaderna för läkemedelsförmånen. De nya produkter som täcktes av förmånen 1995 beräknades öka kostnaderna med ca 200 miljoner kronor. Motsvarande ökningar kan beräknas 1997 till 380 miljoner kronor beroende på att ett antal nya läkemedel godkänts av EMEA (den europeiska kontrollmyndigheten). Dessa nya produkter leder dock till kostnadsminskningar av minst samma omfattning inom slutenvården, sjukförsäkringen, förtidspensioneringen etc. Kostnaderna för sjukförsäkring och förtidspensioneringar finns redan på statlig nivå. De minskade kostnaderna inom sjukvården/den primärkommunala vården bör dras in helt eller delvis till staten. Här delar motionärerna propositionens uppfattning.
Propositionens förslag om att lägga kostnadsansvaret på landstingen har däremot inte gett en enklare och korrektare lösning. Snarare blir den administrativt mera svårhanterlig, vilket framgår av bilaga 7 och bilaga 8 i propositionen.
Att det nu berörda problemet i praktiken kan kräva bättre informations- givning för att rationaliseringseffekterna skall kunna tas ut snabbt framgår av följande exempel: I dagarna har EMEA godkänt en ny typ av modernt läkemedel mot schizofreni, som inte ger de tidigare biverkningar som äldre läkemedel varit förknippade med och som f.ö. också innebär en överlägsen terapi. I Sverige finns ca 30 000 personer med diagnosen schizofreni. Det nya läkemedlet torde komma att leda till stora förändringar av vårdbehoven både inom landsting och primärkommuner. Det är viktigt att de tillkommande läkemedelskostnader, när det nya läkemedlet börjar säljas i Sverige utan allt för lång tidsutdräkt balanseras mot de besparingar inom vård och omsorg som blir aktuella på grund av den nya behandlingsmetoden.
Information om när nya läkemedel av den här typen börjar saluföras finns hos Läkemedelsverket, RFV och Apoteksbolaget. Den bör snabbt föras vidare till primärkommuner och landsting för deras verksamhetsplanering, så att man kan ta hänsyn till det framtida ändrade omsorgs- och vårdbehovet på grund av ny läkemedelsterapi. Att snabbt överföra information är viktigare för rationaliseringsverksamheten än att ändra kostnadsansvaret.
Apoteksbolagets marginaler driver upp kostnaderna för nya produkter. Marginalens konstruktion innebär nämligen att nya, dyrare läkemedel ger Apoteksbolaget högre marginal i kronor räknat. Denna kostnadsökning kan 1995 uppskattas till ett par hundra miljoner kronor, vilket drabbar läkeme- delsförmånen med minst 75 procent av fördyrningen. Med tanke på den ökning av nya produkter som kan förväntas 1997, skulle oförändrad prissätt- ningsmetodik hos Apoteksbolaget leda till en nästan fördubblad fördyring på grund av Apoteksbolagets prissättningsteknik. (Jämför ökningen av nya produkter från ca 200 till 375 miljoner.) Om det nya läkemedlet för schizofreni når den svenska marknaden 1997, torde ökningen bli ännu större.
Kostnadsövervältringen från sluten till öppen vård inom landstingen har av RFV beräknats till ca 200 miljoner kronor 1995. Denna övervältring tycks öka beroende på nya läkemedelsterapier, nya operationsmetoder etc. Svårt sjuka cancerpatienter vårdas t.ex. i ökad utsträckning i öppenvård. Samma gäller dialyspatienter och ögonkirurgi. Det är fråga om rena rationaliserings- effekter.
Prisökningarna har varit begränsade, 1,7 procent, trots valutaförhållandena. Volymökningarna brukar ligga på 3-4 procentenheter av kostnadsökningen. Avgörande för denna faktor är demografiska faktorer, d.v.s. icke påverkbara faktorer.
Den nu gjorda genomgången visar att de icke förväntade kostnadsök- ningarna 1995 och tidigare i den statliga läkemedelsförmånen i huvudsak går att härleda till politiska beslut, som lett till förskjutningar i kostnadsansvaret mellan olika nivåer, men inte till totalt ökade kostnader. Det som brister är inte att staten har kostnadsansvaret. Svårigheterna att följa kostnadsutveck- lingen hänger snarare samman med alltför frekventa organisationsföränd- ringar inom vården, ofta initierade av regering och riksdag samt dåligt analyserade effekter av de föreslagna och beslutade förändringarna.
Landstingens möjligheter att styra läkemedelsanvändningen mer kostnadseffektivt
Hade man hos det ansvariga statsrådet följt kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånen med en mer analytisk inriktning, hade man inte kommit fram till att ett ändrat kostnadsansvar leder till betydande totala besparingar vad gäller läkemedel. Argumenteringen att om landstingen har ansvaret, kommer de att på ett mera aktivt sätt påverka läkarnas förskrivningsvanor håller inte.
Som visades ovan är det bl.a. Läkemedelsverkets rekommendationer som lett och kommer att leda till kraftiga kostnadsökningar t.ex. för antidepressiva medel. Skall landstingspolitikerna för att dra ned kostnaderna sätta sig över Läkemedelsverkets rekommendationer?
Frågan om användning av ny respektive äldre terapi vad gäller blodtrycks- sänkande medel nämns uttryckligen i propositionen. Här har möjliga besparingar diskuterats framförallt i dagspress men också i fackpress. I propositionen hänvisar man till denna diskussion, när man anger att stora besparingar kan göras på detta terapiområde. Några siffror anges dock inte.
Det har funnits räkneexempel i samband med den här debatten, där det angivits att man skulle kunna spara 900 miljoner kronor per år. Antagligen har man utgått ifrån att måttligt förhöjt blodtryck kan behandlas med enbart diuretika i stället för med betablockerare, ACE-hämmare och Ca-antagonis- ter. Detta är en mycket stor förändring mot dagens situation och torde innebära att också hjärtsviktspatienter, diabetiker med hypertoni och/eller rytmstörningar skall ställas över på diuretika i stället för de kombinationer av diuretika, betablockerare, ACE-hämmare eller Ca-antagonister som används i dag. Är detta försvarbart, etiskt och realistiskt och hur skulle de samhällsekonomiska kostnaderna utvecklas? Nio av tio patienter som ställs på ACE-hämmare är i dag hjärtsviktspatienter.
Att vi uppehåller oss vid dessa exempel är för att visa vilka svårigheter, inte minst av etisk natur, som uppkommer, när det politiskt styrda landstinget skall försöka påverka en mycket känslig professionell medicinsk verksamhet i vad som är "vetenskap och beprövad erfarenhet".
Frågan blir än allvarligare, dragen till sin spets, med tanke på att i stort sett alla läkare i vårt land är beroende av landstingen för sin yrkesutövning. Landstingen är snart den enda arbetsgivaren för läkarna och ingen privat- praktiker får ersättning från de skattemedel som med tvång taxeras ut av oss alla utan att landstinget har ingått ett vårdavtal med läkaren i fråga. I de sjukvårdsutredningar som genomfördes på 60-talet intresserade man sig i ringa grad för patienternas syn på vården. Administrationen och personalen stod i centrum, men ett förhållande betonades dock, att äldre patienter inte skulle få mindre kvalificerad medicinsk behandling än yngre.
Det talas alltmer om prioriteringar inom vården i takt med vårt lands ekonomiska problem. Ligger det inte nära tillhands att låta den medicinska professionen "förstå" att man bör välja billigare terapimetoder för äldre patienter och att landstingen råder till återhållsamhet vad gäller introduk- tionen av nya bättre läkemedel? Detta vore en allvarlig utveckling i första hand för svenska patienter men också för den svenska läkemedelsindustrin.
Nej till receptregister
I propositionen föreslås också att ett heltäckande dataregistreringssystem skall inrättas för registrering av försäljning av alla receptförskrivna läkemedel. Ett av syftena sägs vara att få en uppfattning om kostnaderna i olika landsting. Andra är att kunna registrera underlaget för högkostnadsskydd, uppföljning och statistik hos Apoteksbolagets Aktiebolag, registrering och redovisning till landstingen av uppgifter för uppföljning och framställning av statistik, registrering och redovisning till förskrivare, till verksamhetschefer och till läkemedelskommittéer för uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring.
I SOU 1995:122 fanns inga kostnadsberäkningar för vad upprättande av dessa omfattande register kostar i investering och drift. Kostnadsaspekten är väsentlig men än väsentligare är de påtagliga nackdelarna av integritets- stötande natur. Det finns moderna tekniska metoder som skulle ge bättre information och samtidigt skulle man helt undgå de stötande drag av övervakning som de föreslagna registren är förknippade med.
Propositionens förslag är att ett privaträttsligt företag, Apoteksbolaget, skall svara för ett offentligt register av detta slag är förvånande.
Lagrådet påpekar också att den föreslagna lagen saknar tidigare motsvarig- het. Lagrådet godkänner dock förslaget mot bakgrund av de korta lagrings- tiderna av data.
Vår bedömning är att det inte finns anledning att ge sig in på det som lagrådet påpekar är okänd mark. Det finns både allvarliga principiella praktiska och kostnadsmässiga invändningar. Vi yrkar därför avslag på förslaget till lag om receptregister.
Över huvud taget är det förvånande att följa chefens för Socialdepar- tementet analys och uppfattning av hur man bör styra högt utbildade och med få undantag hängivna professionella yrkesutövare. Mycket av tankegångarna bakom receptregistret är inriktat på ökad kontroll av förskrivarna för att öka kostnadseffektiviteten. En gammal och delvis dunkel tankegång bakom kravet är att läkarna är påverkade av läkemedelsindustrin att förskriva för mycket och för dyrbara läkemedel. Det finns mycket gamla litterära förebilder för detta tänkande, ett misstänkliggörande som fick en renässans på 70-talet. Detta ledde till att läkemedelsindustrin i Sverige och internationellt antog strikta etiska regler vid påverkan av medicinsk personal och allmänheten. De brister som säkerligen kan finnas i förskrivningsvanor etc har andra orsaker och vägen att förbättra läkarnas förskrivning av läkemedel måste då uppnås med helt andra medel än med den sterila kontrollteknik som föreslås i propositionen.
Att få professionella yrkesutövare kostnadsmedvetna bör vara enkelt. De flesta är det redan, men ytterligare utveckling av enkla metoder, som gör att läkarna kan följa sin egen förskrivning och kostnaderna för denna, kan ske med vanlig pc-teknik. Läkarna kan i sin pc jämföra den egna förskrivnings- profilen med genomsnittliga profiler från liknande verksamhet. Program med vilka han kan analysera större avvikelser kan också tas fram.
Den typ av kontroll som chefen för Socialdepartementet anser krävs är av den art som brukar anses vara motivationshämmande. Att kontrollfunktionen skall handhas av landstingen är dessutom anmärkningsvärt, eftersom de politiskt styrda landstingen för närvarande genomgår en svårartad administra- tiv kris. Ett antal stora landsting har helt tappat kontrollen över sjukvårdskostnaderna. Samtidigt har också landsting och primärkommuner drabbats av ekonomiska skandaler, där högt uppsatta politiker och admi- nistrativa tjänstemän på ett orättfärdigt sätt utnyttjat landstingens/primär- kommunernas medel.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det under sådana förhållanden knappast kan betecknas som välavvägt att lägga över kostnadsansvaret från staten till landstingen.
Propositionens förslag till högkostnadsskydd
Högkostnadsskyddet består för närvarande av ett sammanslaget skydd för läkemedel och besök inom den öppna vården. Detta högkostnadsskydd delas upp i ett som avser läkemedelsförmånen och ett som gäller den öppna vården. Till detta förslag har vi inga invändningar, även om vi löser motsvarigheten till högkostnadsskyddet med en helt annan typ av modell.
Den nuvarande regleringen av läkemedelsförmånen ersätts av en särskild lag om högkostnadsskydd för läkemedel m.m. Medel i födelsekontrollerande syfte skall omfattas av förmånen liksom förbrukningsartiklar för stomi- opererade och sådana artiklar som oundgängligen erfordras för att ett förskrivet läkemedel skall kunna tillföras kroppen.
Livsmedel omfattas av läkemedelsförmånen i avvaktan på särskild utred- ning.
Högkostnadsskyddet begränsar patientens samlade läkemedelsutgifter till 1 300 kronor per år. Patienten betalar hela kostnaden upp till 400 kronor, 50 procent av kostnaden i intervallet 401 till 1 200, 25 procent av kostnaden i intervallet 1 201 till 2 800, 10 procent av kostnaden i intervallet 2 801 till 3 800. Kostnader över 3 800 subventioneras helt.
Preventivmedel har i den tidigare läkemedelsförmånen särbehandlats. Förbrukningen av preventivmedel kostar något beroende på vilket preparat som används ca 100-120 kronor per kvartal. Med nuvarande egenavgifter har den enskilde själv fått betala preventivmedel om icke landstingen står för kostnaden, vilket skett i vissa fall för yngre kvinnor. Preventivmedel inordnas i läkemedelsförmånen liksom tidigare kostnadsfria läkemedel med ett undantag, insulin skall fortfarande tillhandahållas kostnadsfritt.
Det förslag till högkostnadsskydd som läggs fram i propositionen får en del icke önskvärda effekter. Patienter som måste använda mycket dyra läkemedel, måste vid första inköpet betala betydande belopp.
Att nästa inköp berättigar till högre subvention för att vid fjärde inköpet helt radera ut egenavgiften kan för många patienter skapa likviditetsproblem. Detta avser man att lösa genom att Apoteksbolaget skall tillhandahålla krediter. Erfarenheterna från landstingen visar att en sådan kreditfunktion blir omständlig och för med sig dyra hanteringskostnader. För att förslaget över huvud taget bör vara godtagbart borde avgiftsskalan vara utformad, så att egenavgifterna blir mer jämnt fördelade. Detta skulle emellertid leda till att de samlade patientavgifterna för läkemedel skulle minska, allt annat lika.
Vi anser inte att förslaget i lagen om högkostnadsskydd har fått en godtagbar utformning och yrkar avslag på förslaget vad gäller läkemedelsförmånen.
Kostnaderna för inkontinensprodukter överförs till landstingen respektive primärkommunerna. Subventionerna av inkontinensprodukter inordnas under det landstingskommunala högkostnadsskyddet.
Kostnaderna för inkontinensprodukter har blivit mycket dyra och har tidigare, innan fördyringen uppmärksammades på allvar, vuxit med över 10 procent varje år. Det senaste året har dock kostnadsökningen endast uppgått till 7 procent. Kostnaderna för inkontinensprodukter uppgår f.n. till ca 1,3 miljarder kronor. En av orsakerna till fördyringen är att produkterna förskrivits utan att andra åtgärder prövats, t.ex. sjukgymnastisk träning. En annan orsak är att patienter inte hänvisats till produkter som kan återanvändas och som i princip skulle kunna undvara subventioner eller kräva betydligt lägre subventioner. För lindrigare fall av inkontinens bör subventioner inte utgå eller högst sättas till 50 procent.
Inom den primärkommunala verksamheten har dessvärre också inkontinensprodukter använts slentrianmässigt, kanske för att spara arbets- kraft. Sådant får inte förekomma. Om kommunerna åläggs att stå för kostnaden för inkontinensprodukter i särskilt boende torde avvägningen mellan personalkostnader och kostnader för inkontinensprodukter bli en annan än vad den är för närvarande. Socialstyrelsen bör vidare intensifiera sin verksamhet att kontrollera och ange normer för vårdgivarna för en godtagbar användning av inkontinensmedel i stället för att ge patienterna hjälp vid toalettbesök.
Förslagets påverkan på läkemedelsindustrin
Den svenska läkemedelsindustrin tillhör de verkligt innovativa högteknologiska industrierna i vårt land. Industrin har mer än 6 000 personer anställda i Sverige. Exporten uppgår till ca 18 miljarder kronor per år. De svenska företagens internationella handel med läkemedel omsluter ca 60 miljarder per år. Försäljningen på hemmamarknaden utgör en mycket begränsad andel av den totala omsättningen. Trots detta spelar hemmamarknaden en betydelsefull roll för den totala verksamhetens utveckling.
Läkemedelsverkets godkännande och kontrollerande verksamhet och RFV:s prissättning gällande läkemedelsförmånen har inte oväsentlig betydelse för de bedömningar som godkännande myndigheter gör i andra länder av svenska läkemedel. Om läkemedelsindustrin även i framtiden skall ha sin ursprungsbas i Sverige fordras att kvaliteten, inte minst inom den mer avancerade vården, upprätthålls. Industrin måste genomföra en rad kliniska prövningar av sina produkter. För denna verksamhet fordras ett gott och utvecklat samarbete mellan sjukvården och industrin. Vidare behöver industrin tillgång till högt utbildade och kvalificerade forskare inom medicin och närliggande vetenskaper. Här fordras en form av infrastruktur, som består av ett kvalitativt högtstående undervisningsväsende, resurser för bl.a. den medicinska forskningen samt en kvalificerad specialistsjukvård som har möjlighet att utnyttja senaste rön vad gäller medicinska framsteg.
Industrin fruktar med rätta, att landstingens totala kostnadsansvar för sjukvården kommer att leda till en uttunning och minskad satsning på den kvalificerade specialistsjukvården. Detta kan äventyra läkemedelsindustrins lokalisering framförallt av sina forskningsavdelningar till Sverige. I förlängningen betyder detta att också de producerande enheterna i ökande utsträckning kommer att få en lokalisering utanför Sveriges gränser.
I SOU 1995:122 Reform på recept har man inte på ett tillfredsställande sätt belyst de konsekvenser ett överförande av kostnadsansvaret för läkemedel från staten till landstingen kommer att få på läkemedelsindustrin och dess fortsatta lokalisering till Sverige. Detta är en allvarlig brist med tanke på industrins stora betydelse för svensk export och sysselsättning.
Redan ovan har vi visat att en överföring av kostnadsansvaret för läkemedel från staten till landstingen medför en rad svåra nackdelar. Till detta kommer risker för negativa effekter för den svenska läkemedels- industrin och därmed för svensk ekonomi.
Distribution av läkemedel
Apoteksbolagets i västvärlden helt unika detaljhandelsmonopol har nu utretts i två omgångar. Socialdepartementet har tydligen ännu inte kunnat förmå sig till att föreslå ett avskaffande av detaljhandelsmonopolet för läkemedel, men har tydligen inte heller kunnat övertyga andra departement, om att lagstiftningen om detaljhandelsmonopol är nödvändig för en för patienterna säker distribution av läkemedel. Resultatet har blivit att departementet skall låta utreda apoteksmonopolet ännu en gång samtidigt som man förlänger Apoteksbolagets rätt att bedriva monopolverksamhet ytterligare två år. Även utredningar kostar pengar och den handlingsoförmåga som chefen för Socialdepartementet visar leder till dyrare distribution av läkemedel än nödvändigt, vilket i sista hand får betalas av patienter och skattebetalare.
Sammantaget innebär det vi redovisat ovan att vi anser att proposition 1996/97:27 bör avslås i sin helhet.
Vårt förslag till nytt förbetalningssystem gällande läkemedel
Läkemedelsförmånen skall vara statligt reglerad och finansierad. Motiven härför har redovisats ovan.
Vi föreslår att finansieringen av läkemedelsförmånen skall vara skild från finansieringen av övrig hälso- och sjukvård, så länge nuvarande landstings- modell för finansieringen av sjukvården gäller. Detta förslag fördes fram redan i SOU 1994:110. Regeringen har accepterat att man skall skilja högkostnadsskyddet för läkemedel och öppen vård m.m.
Vi föreslår däremot att ett nytt betalningssystem skall införas, där medborgarna kan välja mellan två alternativ:
1. Det ena bygger på att den enskilde väljer att betala en fast egenavgift - 300 kronor per kvartal eller 1 200 kronor per år. Vid automatisk betalning via autogiro och liknande kan betalningen ske månadsvis. Detta senare betalningssätt är antagligen av mest intresse för låginkomsttagare framförallt bland pensionärerna. Anmälan till betalningssystemet kan ske på apotek eller på försäkringskassa. Inkasseringen av avgiften kan efter upphandling överlåtas till ett kontokortsföretag, som efter medlemsanmälan och första inbetalning skickar ett kontokort till medlemmen i fråga, som gäller vid inköp på valfritt apotek. För pensionärer som så önskar kan Försäkringskassan göra avdrag direkt från pensionen och i de fall pensionären tillhör den lilla grupp SBTP-pensionärer (d.v.s. de pensionärer som uppbär det särskilda bostadstillägget), som har mycket begränsade inkomster, kan avgiften jämkas. Den förbetalade avgiften av en förälder täcker också kostnad för samtliga hemmavarande barn. Alla medborgare erbjuds att gå in i systemet. Den som inte anslutit sig till betalningssystemet betalar hela läkemedels- kostnaden själv.
Att notera är att en person som t.ex. har astma eller är astmatiker får samtliga sina läkemedel täckta av de 1 200 kronorna. Detta är viktigt att understryka, eftersom det inte är ovanligt att t.ex. diabetiker har fler mediciner än insulin. Genom det förslag vi presenterar får inte personer med stort medicinbehov sina förhållanden försämrade. Jämfört med regeringens förslag innebär det antagligen t.o.m. en förbättring.
Så snart som möjligt bör de enkla kontokorten bytas ut mot "smart card". På dessa kan lagras uppgifter om läkemedelsanvändning, läkares namn, särskilt boende, patientombud etc. Inga integritetsproblem uppkommer, eftersom kortet är patientens. Farmaceuten kan läsa av uppgifterna vid expedition och kan konstatera om viss läkemedelsanvändning kan interagera etc. På kortet kan också, om patienten eller patientens ombud så önskar, anges önskemål om att kontakt skall tas med ansvarig inom det särskilda boendet, med läkare eller med patienten själv, om viss medicinering har pågått under mycket lång tid eller om läkemedelsförskrivningen på annat sätt visar en ovanlig profil. Sannolikt kan man med så pass enkla metoder komma tillrätta med den typ av olämplig och mycket omfattande läkemedelsförskrivning, som har iakttagits bl.a. gällande kroniska patienter. Kostnaderna för den här typen av system är relativt begränsade. System för förutbetalade kontokort (typ ICA-kort) finns redan. Kostnaden för själva kortet uppskattas till ca två kronor. Även kostnaderna för "smart card" faller nu snabbt och i en artikel i den amerikanska tidningen Scientific American uppskattades att kostnaderna för "smart card" inom en nära framtid skulle minska till motsvarande ca åtta till tio kronor per kort. De registreringssystem vi föreslår blir betydligt billigare än de omfattande system och tunga, omoderna, system, som föreslås i propositionen.
2. För att inte påfrestande likviditetsproblem skall uppkomma för den som inte väljer att gå in i betalningssystemet, kompletteras detta med ett allmänt likviditetsskydd som omfattar alla medborgare. Den som har kostnader under ett år, som är så höga att likviditetsskyddet träder in, erbjuds anslutning till betalningssystemet. Egenavgiften betalas då från och med nästkommande månad. I det fall den enskilde avstår från att ansluta sig makuleras tidigare verifikationer och patienten påbörjar en ny tolvmånadsperiod. Utan anslutning till betalningssystemet ges således kostnadsnedsättning endast vid det tillfälle som nivån för likviditetsskyddet passeras.
Den som önskar ansluta sig utan att ha haft läkemedelskostnader som överstigit nivån för likviditetsskyddet, får betala motsvarande likviditetsskyddet i inträdesavgift. Inträdesavgiften minskas dock med erlagda läkemedelskostnader under de senaste 12 månaderna.
Likviditetsskyddet föreslås uppgå till 1 420 kronor.
Den som är ansluten till betalningssystemet men inte utnyttjat det under två år erhåller bonus, d.v.s. en nedsättning med 25 procent av kostnaden. Att bonus skall utgå framgår av registreringarna på individens kontokort eller "smart card", d.v.s. kortet innehåller inte några registreringar för läkemedels- uttag.
Betalningssystemet fungerar både i ett apoteksväsende som arbetar under monopol eller i konkurrens.
Vilka förmåner utgår då för dem som erlagt avgift till betalningssystemet? Alla receptförskrivna läkemedel erhålls utan ytterligare betalning, även preventivmedel.
Inga regler erfordras för kostnadsfria läkemedel, inte heller insulin, eftersom patienterna på lika villkor kan ansluta sig till betalningssystemet. Samma regler vad gäller medel för stomiopererade samt hjälpmedel för att tillföra kroppen läkemedel omfattas av betalningssystemet. Inkontinensmedel skall bekostas av primärkommunerna, landstingen och patienterna.
De senaste årens erfarenheter av förändringar av socialförsäkringssystemen har visat att hushållen i hög grad väljer att säkra sig mot oväntade utgifter. Likviditetsproblemen uppfattas ofta mer hotande än själva kostnaden. Det är givetvis svårt att uppskatta den exakta anslutningen till systemet men med utgångspunkt från antalet barnfamiljer och människor i övre medelåldern och äldre har vi uppskattat anslutningen till ca 50 procent av den vuxna befolkningen. (Att läkemedelskortet också berättigar till köp av preventivmedel är ett avsteg från principen att endast medel mot sjukdom skall subventioneras och ej förebyggande medel, men kommer att leda till en ökad anslutning av fertila kvinnor utan barn, vilket stärker försäkringen.) Till detta kommer avgifter från patienter som inte brytt sig om att ansluta sig till systemet och måste betala hela kostnaden själva.
De totala intäkterna kommer då att ligga ca tre miljarder kronor över de intäkter som kommer att inflyta i det i propositionen föreslagna systemet. Kostnadsberäkningarna är ytterligt knapphändigt redovisade i propositionen. Hur patienternas egenavgifter kommer att förändras finns det inga siffror på. Det finns inte heller siffror gällande avgifter som influtit i det äldre systemet. Med hjälp av budgetpropositionens siffror, vissa procenttal om egen- avgifternas andel, RFV:s prognosdata för 1996 etc har betalningssystemets intäkter skattats i förhållande till propositionens.
Apoteksbolagets framtid
I SOU 1994:110 föreslogs att en avreglering av Apoteksbolaget skulle genomföras under en tre till fem års period. I och med regeringens handlingsoförmåga i denna fråga samt tidsutdräkten när det gällde att komma tillrätta med en rad missförhållanden inom monopolet, föreslår vi att lagen om detaljhandelsmonopolet med läkemedel avskaffas från 1 juli 1997. En kompetensreglering gällande rätt att bedriva apoteksrörelse erfordras. Bestämmelser härom kan ingå i läkemedelslagen. Distansförsäljning av läkemedel, även receptförskrivna, tillåts. Även en bestämmelse härom kan införas i läkemedelslagen.
Riksförsäkringsverket handhar som nu prissättningen på läkemedel som ingår i läkemedelsförmånen. Riksförsäkringsverket skall i fortsättningen fastställa AUP (Apoteksbolagets utförsäljningspris) och beräkningen av handelsmarginalerna skall inte baseras på procentuella påläggskalkyler. Kostnaderna att distribuera ett billigt respektive dyrt läkemedel skiljer sig mycket litet åt, vilket Apoteksbolaget bortsett från vid användningen av sin prissättningsformel.
Införandet av det nya betalningssystemet förenklar apotekens arbete. Frikortshanteringen har varit dyrbar liksom att förklara de olika debiterings- metoderna. Rationaliseringar skall påverka fastställandet av AUP.
De sammanlagda effekterna av avregleringen av apoteksrörelse, förenklade men ändå säkrare hanteringsmetoder, en striktare marginalsättning gällande apotekens tjänster, konkurrens från postorderdistribution etc beräknas leda till sammanlagda rationaliseringseffekter på ca en miljard kronor.
Ytterligare rationaliseringar möjliga
Ytterligare besparingar kan åstadkommas genom förskrivning av mindre förpackningar i ökad utsträckning. Det nya betalningssystemet innebär att varken patient eller läkare har några incitament att skriva ut för stora förpackningar. Är läkemedlet lämpligt kan receptet användas fler gånger. Måste medicinbyte göras innebär detta att svinn reducerats. Uppskattningar om vad de läkemedel kostar, som kastas varje år har angetts till uppemot 500 miljoner kronor. Visst svinn förekommer alltid men betalningssystemet kan säkerligen reducera det åtminstone med två femtedelar.
Prissättningen av läkemedel har alltid tagit inflationen med i beräkningen. Ett nytt dyrt läkemedel har således automatiskt fått ett avsevärt realt sänkt pris några år efter introduktionen. Förhållandena har ändrats, vilket innebär att RFV måste noggrannare följa priserna på äldre produkter och aktivt genomföra en prisanpassning i stället för den som tidigare automatiskt skedde genom inflationen.
Vidare bör statskassan hämta in de avsedda kostnadsövervältringar som primärkommunerna gjorde i samband med Ädelreformen och som kommu- nerna fick betalt för vid skatteväxlingen med landstingen. Beloppet motsvarar minst 300 till 400 miljoner kronor. Då har vi bortsett från inkontinens- produkter.
Landstingens rationaliseringseffekter genom läkemedelsterapi som under- lättar övergången från sluten till öppen vård på en rad områden ger rationaliseringseffekter på minst 300 till 400 miljoner kronor. Även primär- kommunerna torde få motsvarande rationaliseringseffekter när det gäller visst psykiatriskt omhändertagande. Andra statliga försäkringsformer får också lägre kostnader på grund av tillgången till moderna antidepressiva medel. Socialförsäkringssystemet kommer dessutom kunna avlastas betydande kostnader, när nya läkemedel vid schizofreni finns tillgängliga. Kostnadsbesparingar torde uppgå sammanlagt för försäkringssystemen i storleksordningen 500 miljoner kronor för landstingen och de statliga socialförsäkringssystemen. Merparten faller på landstingen.
Möjligheterna till högre avgiftstak för vård än vad propositionen föreslår kan i ett övergångsläge underlätta för landstingen att motsvara statens krav på inleveranser av rationaliseringseffekter genom moderna läkemedel. De bestämmelser om subventioner för inkontinenshjälpmedel som framlades ovan avlastar också landstingen vissa kostnader jämfört med regeringens förslag.
De blödarsjuka
Läkemedelsterapi för blödarsjuka har uppmärksammats i propositionen. Man konstaterar att kostnaderna måste bäras av staten. I vårt betalningssystem utgör de blödarsjuka ingen komplicerande faktor. Vid framställning av faktor 8 framställs en rad andra produkter som används inom sjukvården men också inom industrin. Faktor 8 har traditionellt svarat för minst 50 procent av intäkterna och motsvarande kostnader, medan andra produkter fått motsvarande lägre pris. Detta gäller t.ex. gammaglobulin som också används i betydande utsträckning som förebyggande medel. Vi anser att den tillämpliga prissättningen är sned. Det går inte ekonomiskt och kostnads-/intäktsanalytiskt att hävda att 500 till 600 blödarsjuka skall bära 50 procent av kostnaderna för alla de produkter som kan användas med utgångspunkt från plasma. Vi föreslår alltså en förändrad prissättning. Denna leder till att läkemedelsförmånen får lägre kostnader, medan industrin, sjukvården och den förebyggande vården får bära som mest motsvarande höjda kostnader. Läkemedelsförmånen beräknas belastas med 150 miljoner kronor mindre genom ändrade kalkylmetoder.
Vad gäller konstruktionen av ett högkostnadsskydd för sjukvård hänvisar vi till motion 1996/97:So236 av Gullan Lindblad m.fl. (m).
Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1996/97:25 i enlighet med vad som i anförts i motionen, 2. 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre information från Läkemedelsverket och RFV till de instanser som handhar verksamhetsplanering i landsting och kommuner, 4. 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkemedelsindustrins betydelse för svensk ekonomi, 6. 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett nytt högkostnadsskydd i enlighet med vad som anförts i motionen, 8. 9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om upphävande av Apoteksbolagets detaljhandelsmonopol i enlighet med vad som anförts i motionen, 10. 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rationaliseringsmöjligheter inom läkemedelsförsörjningen, 12. 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om blödarsjuka. . 11F Stockholm den 4 oktober 1996
Gullan Lindblad (m)
Margit Gennser (m) Sten Svensson (m) Leif Carlson (m) Maud Ekendahl (m) Gustaf von Essen (m) Stig Grauers (m) Rolf Gunnarsson (m) Hans Hjortzberg-Nordlund (m) Tomas Högström (m) Annika Jonsell (m) Göte Jonsson (m) Ulf Kristersson (m) Margareta E Nordenvall (m) Bertil Persson (m) My Persson (m) Marietta de Pourbaix-Lundin (m) Åke Sundqvist (m) Birgitta Wichne (m) Liselotte Wågö (m) Anna Åkerhielm (m)