Socialdemokraterna och centern har försämrat stödet i form
av personlig assistans. Vi anser att det är en högt prioriterad
uppgift att snarast återställa reformen om personlig assistans
så som den ursprungligen var avsedd.
Hjälpmedelsgaranti och bra hjälpmedel ger ökad frihet. Vårdgarantin bör
därför utökas till att omfatta tekniska hjälpmedel. Den som är i behov av
hjälpmedel skall få hjälp senast inom tre månader.
Vi anser att tekniska hjälpmedel som datorer skall ingå i den sk
hjälpmedelsförteckningen.
Vi vill också utveckla informationsbaser med uppgifter om tillgänglighet -
"handikappguider". Dessa "guider" uppmuntrar fler att anpassa sina affärs-
och boendemiljöer för människor med funktionshinder.
Kollektivtrafiken skall i större utsträckning göras tillgänglig för personer
med funktionshinder. På sikt bör alla allmänna kommunikationer vara handi-
kappanpassade.
Reglerna för färdtjänst måste bli flexiblare.
Nyproducerade flerfamiljshus bör så långt det är möjligt byggas anpassade
till människor med funktionshinder.
Personligt ombud/kontaktperson skall erbjudas alla med svåra psykiska
sjukdomar. Det underlättar ett självständigt liv.
Det är ett slöseri med mänskliga resurser att funktionshindrade som vill
arbeta tvingas gå i förtidspension. Samhalls arbetssätt behöver förändras -
viktigast skall vara att ge arbetsmöjligheter till de svårast funktionshindrade.
I ett liberalt samhälle skall ingen diskrimineras p g a funktionsnedsättning.
Folkpartiet vill stärka rättsskyddet för funktionshindrade, inte minst i
arbetslivet. Frågan om diskrimineringsskydd har alltför länge dragits i
långbänk av regeringen.
Handikappombudsmannen bör få processrätt.
Inledning
Regeringens skrivelse om handikappolitiken är enligt vår
mening ett mycket tunt dokument. Detta är inte överraskande
då det avspeglar regeringens handikappolitik som har klara
brister och saknar en övergripande strategi. Det enda område
inom handikappolitiken där regeringen har profilerat sig
under innevarande mandatperiod är frågan om rätten till
personlig assistans och det har då uteslutande handlat om
ändringar i lagstiftningen som resulterat i försämringar i
denna rätt. Vi vill i det följande visa på de områden där
regeringens politik har uppenbara brister och rentav är
skadlig för många funktionshindrade och ställa detta mot vår
vision av en handikappolitik värd namnet.
Målen för
handikappolitiken
Utgångspunkten för en liberal handikappolitik är alla
människors lika värde och lika rätt. Integritet,
självbestämmande och delaktighet blir inte mindre viktigt
bara för att man råkar ha en funktionsnedsättning. Det är
rättigheter som skall omfatta alla.
Funktionshinder är en ojämlikhet som beror på slumpen, olycka eller
sjukdom. Funktionshindret ger upphov till fullständigt oacceptabla problem
och orättvisor för den enskilda människan. Som politiker har vi ett ansvar att
prioritera människor med funktionsnedsättning och andra utsatta grupper,
även om det ibland kan innebära att vi riskerar att stöta oss med större och
starkare särintressen.
FN har utarbetat standardregler om delaktighet och jämlikhet som antagits
av hela generalförsamlingen. Dessa standardregler kräver aktiva insatser från
medlemsländernas sida. Sverige har förpliktigat sig att leva upp till standard-
reglerna. Så är i dag ännu långt ifrån fallet.
Återställ
handikappreformen
Den mest akuta uppgiften för handikappolitiken är att
återställa handikappreformen så som den ursprungligen var
konstruerad.
I årets vårbudget föreslogs ytterligare urholkningar av handikappreformen.
Det var inte första gången socialdemokraterna och centern enades i riksdagen
om att beskära handikappreformen.
Våren 1996 beslutade regeringen med centerpartiets stöd att skära ned
stödet till rätten till personlig assistans. Detta beslut slår hårt mot många
funktionshindrade som b l a får sin rätt till personlig assistans omprövad. De
farhågor som vi i folkpartiet hade inför riksdagens beslut har tyvärr visat sig
bli verklighet. Utan kamp från oppositionens sida hade dessutom beslutet
kunnat bli ännu sämre.
Vårbudgeten 1997 innebar ytterligare inskränkningar. Socialdemokraterna
och centern ansåg det prioriterat att, samtidigt som man tecknade in miljard-
överskott i de offentliga finanserna, spara ett par hundra miljoner kronor på
assistansersättningen. Handikappreformen urholkas bland annat genom att en
större del av ansvaret vältras över på kommunerna. Det blir delvis en åter-
gång till situationen före reformen, då människor med funktionshinder ofta
fick finna sig i att servicen radikalt kunde skilja sig åt mellan olika
kommuner.
Vi menar att de rättigheter som LSS och LASS givit personer med
funktionsnedsättning och deras anhöriga inte får försämras. Den personliga
assistenten bör snarare användas mer i arbetslivet och i studieverksamhet.
Assistentens insatser i skolarbetet eller på dagis skall utvecklas så att den
enskilde känner trygghet i att allt kring hans eller hennes person fungerar så
bra att alla övriga krafter kan användas till att satsa på skolarbetet eller i
den
pedagogiska leken.
Rätten till personlig assistans måste återställas. Återupprättandet av
handikappreformen hamnar i första rummet. När det väl är gjort och
ekonomin ger utrymme finns det anledning att blicka framåt mot nya
reformer.
Bättre tillgänglighet
I trafiken
Färdtjänsten är ett komplement till allmänna
kommunikationer genom att inte alla kan resa med de tåg,
spårvagnar och bussar som finns i dag. Målet är att så många
som möjligt skall kunna använda allmänna
kommunikationer.
När upphandling av trafiktjänster skall genomföras måste handikapp-
anpassning vara en viktig faktor. En förutsättning för att människor med
funktionshinder skall kunna använda kollektivtrafiken är naturligtvis att
också den omgivande miljön så långt som möjligt är handikappanpassad.
Detta ställer krav på kommunerna att se till att gatumiljön är tillgänglig för
personer med funktionshinder.
Även om alla kommunikationer anpassas kommer det att finnas en grupp
människor kvar som trots detta måste erbjudas färdtjänst, men denna mindre
grupp får inte tas till intäkt för att anpassningen fördröjs.
För att färdtjänsten skall bli ett bra komplement för dem som behöver
dessa tjänster också efter en anpassning av offentliga färdmedel krävs att
ansvaret ligger hos en huvudman. Det skall vara samma huvudman som för
kollektivtrafiken.
I offentlig miljö
Regeringen vill tillsätta en utredning som arbetar med att ta
fram ett tillgänglighetsprogram. Framtagandet av detta
program skall få ta tre år. Folkpartiet motsätter sig inte denna
idé, men anser att det inte i första hand är fler utredningar
som behövs.
Arbetet med att avhjälpa mindre hinder i offentliga miljöer som drabbar
funktionshindrade bör istället intensifieras. Dessa "smärre hinder" kan
exempelvis vara avsaknad av hörselslingor, felaktig belysning, dåliga dörrar
eller avsaknad av dörröppnare.
När det gäller byggnaders tillgänglighet är målet på samma sätt som för
kollektivtrafiken att alla offentliga byggnader och platser bör göras
tillgängliga. Det finns varierande grad av hinder på platser där allmänheten
vistas. Erfarenheten visar att det på sina håll kan handla om mycket enkla
ingrepp - annorlunda färgsättning för att markera olika nivåer, hörselslingor,
ändrad belysning, annorlunda dörrar eller dörröppnare i en entré.
I några fall kan bristen på tillgänglighet vara så stor i dagsläget att stora
ombyggnader krävs för en handikappanpassning. Det är då rimligt med en
längre övergångstid. Detta bör läggas in de långsiktiga budgetarna och finan-
sieras enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Varje ansvarig myndighet,
landsting och kommun skall upprätta planer som anger i vilken takt och på
vilket sätt tillgänglighetsproblemen skall lösas.
I hemmet
Nyproducerade flerfamiljshus bör så långt det är möjligt
byggas anpassade till människor med funktionshinder. Den
yttre miljön kring bostäderna bör också i möjligaste mån vara
anpassad så att det finns handikapparkering, anpassad
sophantering och i övrigt tillgängliga miljöer.
Om vi lyckas i vår ambition att anpassa samhället efter allas behov
kommer också kraven på specialinsatser att kunna minska. Det bostads-
anpassningsbidrag som finns idag kan komma att minska i omfattning när
det boende som erbjuds i större utsträckning är så utformat att också
personer med funktionsnedsättning kan flytta in utan särskild anpassning. Att
tro att bostadsanpassningsbidragen helt kan slopas är dock att hoppas på för
mycket. Det kommer alltid att finnas situationer som kräver ytterligare
anpassning för att enskilda skall kunna klara sin vardag.
Boende i egna bostäder underlättas om en del av de utvecklingspengar som
Socialstyrelsen avsatt med anledning av psykiatrireformen används för att
utveckla s k rörliga team. De rörliga teamen kan ingripa för att bl a lugna
personer som fått ångestattacker. Tidiga ingripanden förhindrar onödiga
vräkningar och oro hos grannar.
På flera håll i landet har man byggt upp mobila team inom psykiatrin.
Teamen kan göra akuta hembesök och ta sig an akuta psykiatriska
konsultationer. Erfarenheterna har varit mycket positiva. De hjälpsökande
känner sig tryggare i sin hemmiljö och de som jobbar i teamet får genom
hembesöken värdefull kunskap om hur den som behöver akut hjälp har det i
sin vanliga miljö.
De mobila teamen kan nå människor på ett tidigt stadium och fungera som
länk mellan hemvård och sjukvård. Teamet skall man kunna nå dygnet runt,
även via telefon. Det är framför allt på natten, då socialtjänsten och andra är
svåra att nå, som telefonerna ringer som mest.
Hjälpmedelsgaranti och bra
hjälpmedel ger ökad frihet
Ett funktionshinder skall inte behöva innebära betydande
merkostnader för den enskilde. Avgifter på hjälpmedel skall
därför undvikas eller åtminstone hållas på låg nivå. Ingen
skall, av ekonomiska skäl, behöva avstå från ett hjälpmedel
som han eller hon har behov av. Ur samhällsekonomisk
synvinkel måste det också vara kostnadseffektivt med fria
hjälpmedel om alternativet annars är hemtjänst.
Det är viktigt med en hög kvalitet i hjälpmedelsförskrivningen. När
förskrivningen sprids på för många händer finns det en risk att kvaliteten
sjunker.
Ökad kvalitet räcker inte. Många gånger kan väntetiden för den som är i
behov av hjälpmedel vara oacceptabelt lång. Det leder till en onödig
inskränkning i möjligheterna att leva ett självständigt liv. Vårdgarantin bör
därför utökas till att omfatta tekniska hjälpmedel som är medicinskt
motiverade. Den som är i behov av hjälpmedel skall få snabb hjälp och
komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Tekniken ger möjligheter
I regeringens skrivelse talas om att förslag som rör IT just nu
bereds i Regeringskansliet. Det är inte mycket att komma
med när regeringens strategi för handikapp och IT redovisas
för riksdagen.
Datatekniken ger möjligheter, inte minst för barn med funktions-
nedsättning. Tekniken möjliggör för fler barn med svåra funktionshinder att
få upplevelser, delta i lekar och gå i skolan med andra barn. Inte minst barns
ohämmade nyfikenhet gör att de ofta har lättare än vuxna att ta till sig ny
teknik. Folkpartiets krav på en dator till varje elev har tyvärr inte för-
verkligats, men datorn som hjälpmedel åt barn med funktionsnedsättning
torde nog de flesta kunna inse värdet av. Funktionshindrade elever bör också
ha tillgång till datorn som hjälpmedel hemma.
På flera håll i landet ingår, av kostnadsskäl, inte datorer i den s k hjälp-
medelsförteckningen, vilket innebär att funktionshindrade inte kan få en
dator som individuellt hjälpmedel. Vi avvisar en sådan restriktiv hållning.
Datorer kan vara ett ovärderligt hjälpmedel vid många olika funktionshinder.
Utveckla informationsbaser med
uppgifter om tillgänglighet -
"handikappguider"
Dessa "guider" uppmuntrar fler att anpassa sina affärs- och
boendemiljöer till människor med funktionshinder.
För att underlätta för personer med funktionsnedsättning att delta i
samhällslivet skall information om tillgänglighet finnas, som kan ge väg-
ledning i allt från handikappanpassade offentliga institutioner till tidningar
på kassett. Om en informationsbas av detta slag kan skapas, kommer det att
bli intressant även för privata företag att meddela vilken service de
tillhandahåller. Vi kallar denna informationsbas handikappguide.
Underlätta eget
förvärvsarbete
Regeringen konstaterar i skrivelsen att villkoren för de
funktionshindrade på arbetsmarknaden bör belysas bättre och
har därför tillkallat en särskild utredare för detta ändamål.
Återigen vällovliga formuleringar och en ny utredning. Vi
anser inte att detta är tillräckligt.
Inkomst genom arbete skall vara den huvudsakliga utgångspunkten också
för den som är funktionshindrad. Att förtidspensionera unga människor utan
att ha prövat alla de vägar som trots allt står till buds i form av handledare,
utbildning eller andra arbetsmarknadsåtgärder är en styggelse som måste
motarbetas. Det är samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på lönebidrag eller
arbete i Samhall om alternativet annars är förtidspension, vilket är verklig-
heten för många i dag.
Samhalls sätt att arbeta bör förnyas - viktigast skall vara att ge arbets-
möjligheter till de svårast funktionshindrade. Ett sätt att bidra till detta är
att
hjälpmedel som behövs i arbetet i högre utsträckning kan finansieras genom
arbetsmarknadsanslagen. Ett annat sätt är att på bred front underlätta
förvärvsarbete för funktionshindrade med hjälp av handledare, "job coach".
I flera stater i USA arbetar man sedan många år framgångsrikt med att
underlätta förvärvsarbete för funktionshindrade med hjälp av handledare.
"Supported employment" fungerar som en hjälp till självhjälp.
Regeringen nöjer sig med att förlänga försöksverksamheten med denna typ
av stöd. Med tanke på de mycket höga arbetslöshetstalen bland människor
med funktionshinder är det en alldeles för svag åtgärd.
Folkpartiet anser att denna modell, som visat sig så framgångsrik, skall
lanseras på bred front i Sverige. Ett system med detta stöd på arbetsplatsen
bör lämpligen kunna utvecklas genom ett flexibelt utnyttjande av lönebidrag.
Rätten till likabehandling
Medlemsstaterna skall skapa en rättslig grund för delaktighet
och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning. Så
lyder FN:s standardregel 15 om lagstiftning.
Handikappreformen medförde många viktiga rättigheter.
Fortfarande återstår dock den angelägna uppgiften att stärka
det rättsliga skyddet mot diskriminering.
Skärpt antidiskrimineringslag
Frågan om att ge människor med funktionsnedsättning ett
diskrimineringsskydd har dragits i långbänk av den
socialdemokratiska regeringen. Den senaste åtgärden var att
tillsätta en särskild utredare för att ännu en gång utreda
frågan om diskriminering i arbetslivet. I skrivelsen sägs det
att "regeringen återkommer" i denna fråga.
Folkpartiet anser att det är hög tid att rättsskyddet förbättras för människor
med funktionsnedsättning. Ingen skall få diskrimineras p g a funktionsned-
sättning.
Det behövs en lagstiftning som förbjuder diskriminering av människor
med funktionshinder. Den bör gälla i arbetslivet, men också i andra
sammanhang. Det händer att t ex restaurangägare avvisar funktionshindrade
med hänvisning till att "det skulle störa de andra gästerna".
Det är uppenbart att rättsskyddet för människor med funktionshinder måste
stärkas i Sverige. Flera länder har säkrat rättigheterna för personer med
funktionsnedsättning i diskrimineringslagar, exempelvis USA, Kanada, Nya
Zeeland, Australien och Sydafrika. I USA omfattas även näringsverksamhet
av diskrimineringsförbudet. Där hade det också varit otänkbart att en ledande
politiker i ansvarig ställning uttalat sin förståelse för ovannämnda typ av
diskriminering.
Det är angeläget att en lag kommer till stånd så att vi på olika sätt kan
bidra till en fortsatt utveckling där ingen i vårt land diskrimineras på grund
av en funktionsnedsättning. Diskriminering av handikapp skall i lag likställas
med diskriminering på grund av kön, hudfärg eller etnisk tillhörighet. Det är
krav som stöds av hela handikapprörelsen. I handikapputredningen Ett
samhälle för alla, SOU 1992:52, föreslogs en regel mot diskriminering i
brottsbalken.
Diskriminering i arbetslivet
Diskriminering i arbetslivet är ett stort problem för
människor med funktionsnedsättning. Under den tid som
Handikappombudsmannen har funnits har många
anmälningar om diskriminering kommit in till myndigheten.
Det är tydligt att vi behöver en lagstiftning mot
diskriminering i arbetslivet. Denna lagstiftning skall gälla vid
anställningar, men inte bara då.
Samma regler mot diskriminering behövs också vid startande av
småföretag. Banker och andra långivare får inte försvåra för enskilda att
starta eller driva företag med hänvisning till individens funktionsnedsättning.
På samma sätt måste myndigheter aktivt arbeta för att de regler som styr
ansökan om bildande av bolag, stiftelse, enskild firma m m utformas på ett
sådant sätt att inte enskilda diskvalificeras på grund av den språkliga
utformningen av dokumenten eller på annat sätt.
Arbetsmarknadsdepartementets förslag (Ds 1996:56), som presenterades i
höstas, använde den tandlösa lagen mot etnisk diskriminering som förebild.
Lagförslaget som sedan skickades ut på remiss blev därför en stor besvikelse
- inte bara för Folkpartiet som varit pådrivande - utan för hela handikapp-
rörelsen.
Lagen mot etnisk diskriminering har varit i kraft i snart tre år utan att
Diskrimineringsombudsmannen i något fall har kunnat driva en process med
stöd av lagen. Beviskraven har satts så högt att det i praktiken är nästan
omöjligt att uppfylla dem. Lagen fångar inte upp de situationer där
diskriminering förekommer och den säger ingenting om arbetsgivarens
skyldighet att söka integrera invandrare på arbetsplatserna. Lagen talar bara
om avsiktliga förfaranden, och det är upp till den som anser sig ha blivit
diskriminerad att bevisa att denna avsikt funnits. Det är mycket märkligt att
regeringen lade fram ett lagförslag med den lagen som förebild, särskilt mot
bakgrund av att regeringen tidigare aviserat en översyn av lagen om etnisk
diskriminering på grund av den kritik som riktats mot den. Det undermåliga
lagförslaget är förstås också en viktig orsak till att regeringen nu fått
tillsätta
en särskild utredare för att för tredje gången inom en tioårsperiod utreda
frågan om diskrimineringsskydd.
Handikappombudsmannen ville hellre se jämställdhetslagens modell med
presumtionsregler som förebild. Det innebär att en person som anser sig
diskriminerad slipper bevisa arbetsgivarens diskriminerande bevekelse-
grunder och tankegångar bakom ett beslut. Det är tillräckligt om han/hon kan
visa bättre sakliga förutsättningar för en tjänst och att arbetsgivaren är
medveten om den sökandes kön/funktionsnedsättning. Med denna fördelning
av bevisbördan blir det upp till arbetsgivaren att visa att funktionsned-
sättningen inte påverkade beslutet vare sig direkt eller indirekt.
Bevisregler utformade enligt jämställdhetslagen innebär inte att
bevisbördan blir orimligt lätt för den som anser sig ha blivit utsatt för
diskriminering. Under den tid (17 år) som jämställdhetslagen har varit i
funktion har antalet domar med stöd av lagen varit ungefär 50. Det är inte en
syndaflod av processer som väntar, däremot ger jämställdhetslagens
skrivning, som inte kräver att uppsåtet bevisas, en rimlig möjlighet för
människor med funktionsnedsättning att få en eventuell diskriminering
prövad med framgång.
Handikappombudsmannen anser att det nuvarande lagförslaget inte bör
genomföras.
Handikappombudsmannen har i ett yttrande (1996-11-08, dnr 648/96) till
Arbetsmarknadsdepartementet formulerat ett alternativ till den antidiskrimi-
neringslag som föreslogs från departementet. Folkpartiet ställer sig
huvudsakligen bakom det förslag som HO formulerat, med jämställdhets-
lagstiftningen som förebild.
Lagen ges följande lydelse:
1 § Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering i arbetslivet av
personer på grund av funktionsnedsättning.
I lagens förarbete krävs en tydlig definition av begreppet funktions-
nedsättning. En god vägledning i det arbetet är FN:s standardregler.
2 § Med diskriminerande särbehandling avses i denna lag att någon miss-
gynnas under sådana omständigheter att missgynnandet har ett direkt eller
indirekt samband med en funktionsnedsättning hos den missgynnade.
3 § Otillåtet missgynnande skall anses föreligga när en arbetsgivare vid
anställning eller befordran eller utbildning för befordran utser någon annan
framför en person med funktionsnedsättning, fastän den som förbigås har
bättre sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen.
Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa
1. att beslutet inte vare sig direkt eller indirekt har samband med den
missgynnades funktionsnedsättning,
2. att det är berättigat av hänsyn till ett sådant ideellt eller annat särskilt
intresse som uppenbarligen inte bör vika för intresset att motverka
diskriminering i arbetslivet av personer på grund av funktionsnedsättning.
4 § Otillåtet missgynnande av en person med funktionsnedsättning skall
anses föreligga, när arbetsgivaren vid anställning eller befordran eller
utbildning för befordran utser någon annan framför en person med
funktionsnedsättning som har likvärdiga sakliga förutsättningar för arbetet
eller utbildningen, om det är sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är
att missgynna någon på grund av hans eller hennes funktionsnedsättning.
Detta gäller dock inte när förhållandena är sådana som anges i 3 § andra
stycket 2.
5 § Otillåtet missgynnande av en person med funktionsnedsättning skall
anses föreligga, när arbetsgivaren vid ett anställningsförfarande inte väljer
att
tillsätta den utlysta tjänsten trots att den sökande har sakliga förutsättningar
för arbetet, och det är sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är att
missgynna någon på grund av funktionsnedsättning.
6 § Otillåtet missgynnande skall anses föreligga, när en arbetsgivare
tillämpar lägre lön eller annars sämre anställningsvillkor för en arbetstagare
med funktionsnedsättning än dem som arbetsgivaren tillämpar för andra
arbetstagare, när de utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.
Detta gäller dock inte, om arbetsgivaren kan visa att de olika anställnings-
villkoren beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för
arbetet eller att de i varje fall inte vare sig direkt eller indirekt har
samband
med arbetstagarens funktionsnedsättning.
7 § Otillåtet missgynnande skall anses föreligga, när en arbetsgivare leder
och fördelar arbetet på ett sådant sätt att en arbetstagare med
funktionsnedsättning blir påtagligt oförmånligt behandlad i jämförelse med
andra arbetstagare.
Detta gäller dock inte, om arbetsgivaren kan visa att förhållandena är
sådana som anges i 3 § andra stycket.
8 § Otillåtet missgynnande skall anses föreligga, när en arbetsgivare säger
upp ett anställningsavtal, omplacerar, permitterar eller avskedar någon eller
genomför en annan jämförlig åtgärd till skada för en arbetstagare med
funktionsnedsättning, om åtgärden direkt eller indirekt har samband med
arbetstagarens funktionsnedsättning.
Detta gäller dock inte när förhållandena är sådana som anges i 3 § andra
stycket.
Ge Handikappombudsmannen
processrätt
Handikappombudsmannen inrättades den 1 juli 1994.
Myndigheten har fått åtskilliga anmälningar om
diskriminering av funktionshindrade.
Handikappombudsmannen har vidtagit de åtgärder som hon
enligt instruktion kan vidta, nämligen gjort uttalanden. Detta
har visat sig otillräckligt. Det är anmärkningsvärt att
regeringen inte har någon åsikt om hur
Handikappombudsmannens möjligheter att agera mera
kraftfullt skall kunna stärkas.
Folkpartiet anser att lagstiftningen måste kompletteras med de
diskrimineringsförbud som föreslås här ovan. Handikappombudsmannen
måste också ges möjlighet att väcka talan om någon diskrimineras på grund
av sitt funktionshinder. Handikapputredningen, SOU 1992:52, föreslog att
Handikappombudsmannen skulle ges rätt att föra talan för en enskild person
inom arbetslivs- och näringsverksamhetsområdena.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återställa handikappreformen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre tillgänglighet i trafiken för handikappade,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre tillgänglighet i offentlig miljö för handikappade,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontaktpersoner för personer med psykiska sjukdomar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hjälpmedelsgaranti,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om s.k. handikappguider,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att underlätta eget förvärvsarbete,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpt antidiskrimineringslag,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lag mot diskriminering i arbetslivet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om processrätt för Handikappombudsmannen.