Motion till riksdagen
1996/97:So54
av Gudrun Schyman m.fl. (v)

med anledning av skr. 1996/97:120 Handikappolitik


Inledning
Sverige är ett otillgängligt land för många människor i vårt
land. Det behövs krafttag för att göra det tillgängligt för alla.
Utredningar, projekt och kunskaper finns redan så att
ytterligare projekt skulle sannolikt inte komma längre än till
att verifiera det vi redan vet. Visst är en strategi bra om den
används men det som kan garantera tillgänglighet är att
skapa resurser till verksamheter och stifta lagar som kan föra
frågan framåt.
Funktionshindrade som är födda under senare delen av detta sekel ser
delaktighet och jämlikhet som en självklarhet. Samhället har genom lagar
skapat en förväntan om att alla skall ha lika värde. Tyvärr har det blivit så
att
de handikappolitiska målen fortfarande svävar högt över landets otillgängliga
miljöer. Miljöer vars otillgänglighet ännu inte åtgärdats och nya miljöer som
gjorts otillgängliga. Den strategi som beskrivs i regeringens skrivelse är en
prövad strategi och som i bästa fall kan ge marginella effekter. Pilotprojekt
som nu föreslås, befarar Vänsterpartiet, kan leda till att bromsa utvecklingen
eftersom vi ånyo måste avvakta utvärderingar.
I kommunerna och hos en samlad handikapprörelse finns i dag kända och
tillräckliga kunskaper för arbetet med att göra samhället mer tillgängligt för
alla. Vad det handlar om är vilja och ambition. Nu halkar vi efter
internationellt. Land efter land går om oss i detta hänseende. Det är ett
faktum som vi inte kan blunda för.
Vänsterpartiet anser att projektens tid är slut. Nu måste vi se till helheten.
Det behövs konkreta och snabba åtgärder så att barn, kvinnor och män, som i
dag är funktionshindrade hinner uppleva handikappolitikens innebörd.
Målen som redovisas är kända och alla är överens om dem. Vi vill ha ett
samhälle som i sin uppbyggnad och i sin politik inte utestänger och
diskriminerar. Det skall i vid mening finnas en generell tillgänglighet byggd
på individens självbestämmande, valfrihet och integritet.
En antidiskrimineringslag
Trots att vi i Sverige enats om en handikappolitik som i ord
är mycket radikal och framåtsyftande utsätts personer med
funktionshinder för diskriminering dagligen och i många
olika sammanhang.
Vi tror inte att det räcker med att fortsätta att tala om att det krävs
attitydförändringar bland icke funktionshindrade. Samhällsklimatet blir allt
tuffare i besparingstider som vi lever i. När välfärden hotas är det stor risk
att
cynismen tar över. Därför är det nu dags för en lagstiftning till skydd för de
funktionshindrade. Detta är den mest centrala frågan att ta itu med för att ge
trovärdighet åt en handikappolitik som syftar till jämlikhet och full
delaktighet. Det har nu gått fem år sedan en enig parlamentarisk kommitté
(Handikapputredningen) föreslog en lag mot diskriminering av
funktionshindrade. En diskrimineringslag skall gälla samfärdsel, ekonomi,
arbete, tillgång till varor och tjänster, till ny teknik och teknikutveckling,
bostäder, offentliga miljöer och deltagande i arvoderad verksamhet så som
ideella eller fritidspolitiska uppdrag.
Vänsterpartiet vill därför med anledning av regeringens skrivelse ånyo
aktualisera att regeringen snarast bör förelägga riksdagen förslag till
förändringar som skall förhindra diskriminering av funktionshindrade. På så
sätt uppfyller vi också FN:s standardregel 15 som säger att all diskriminering
av människor med funktionshinder måste undanröjas. Lagstiftningen bör
innehålla regler om sanktioner mot kränkningar av principen om icke
diskriminering.
Tillgänglighet i
vardagsmiljön
I skrivelsen anser regeringen att handikappolitiken måste
beaktas inom alla politikområden och i planeringen på
central, regional och lokal nivå.
När det gäller tillgängligheten i den byggda miljön vill regeringen gå
vidare med pilotprojekt där kommunerna inbjuds att medverka i samarbete
med handikapporganisationerna och andra berörda. Det är lovvärt i sig, men
här har regeringen tappat fart och måste nu mer aktivt gå från ord till
handling. Frågorna om tillgängligheten i den byggda miljön är utredd i två
omgångar, dels i Plan- och byggutredningen, dels i den rapport som Boverket
levererade i juni 1996 om insatser för att förbättra tillgängligheten på
allmänna platser och i befintliga publika lokaler. Regeringen skulle enligt
riksdagsbeslutet i frågan utan tidsutdräkt återkomma till riksdagen med
förslag. Det kom i och med denna skrivelse, ett år efter Boverkets rapport,
vilket är anmärkningsvärt och oacceptabelt. De förslag som läggs innehåller
mycket litet av konkreta åtgärder och som tidigare sagts, inte samordnat med
övrig handikappolitik.
Regeringen har vid flera tillfällen haft möjlighet att agera i frågan, men har
bland annat avstått från att lägga fram sitt eget förslag om att enkelt åtgärda
hinder på allmän plats och i publika lokaler till år 2000. Lagrådet förlängde
tiden till år 2005 för att försäkra möjligheten till att det skulle kunna
genomföras.
I regeringens skrivelse, utifrån Boverkets rapport, talas om betydande
kostnader för den kommunala sektorn om förslaget skulle genomföras, men
glömmer samtidigt rapportens poängtering av att det blir mycket billigare om
det läggs in i det normala underhållet av gatumiljön eller ombyggnation av
publika lokaler. I rapporten framgår också att i en situation med hög
arbetslöshet kan den samhällsekonomiska kostnaden för arbetskraft vara
mycket låg eller noll. Dagens arbetsmarknadssituation talar för att sätta i
gång nu.
Vänsterpartiet föreslår att kommunerna åläggs att genomföra inventeringar
och åtgärdsplaner när det gäller tillgängligheten i publika lokaler och på
allmän plats. Enkla åtgärder bör vara genomförda till år 2005, i enlighet med
en lagrådsremiss som regeringen tidigare stoppat. Stimulansåtgärder för detta
ändamål bör komma till, något som Vänsterpartiet föreslagit i sitt alternativ
till 1997 års ekonomiska vårproposition.
Tillgänglighet inom
trafikområdet
När det gäller tillgänglighet i trafiken satsar regeringen 1,5
miljarder. Detta kan leda till en ökad tillgänglighet till
kollektivtrafik, men fortfarande kvarstår svårigheter att ta sig
till och från densamma. Här finns en klar brist i
samordningen mellan de olika departementen och strider mot
den övergripande målformuleringen om att
handikappolitiken måste beaktas inom alla politikerområden.
Detta bör ges regeringen till känna.
I samband med regeringens skrivelse lämnades även en proposition,
1996/97:115, i syfte att minska kostnaderna för färdtjänsten. Denna bespa-
ringsproposition innebär i stort att pengar förs från färdtjänst och
riksfärdtjänst till att göra kollektivtrafiken tillgänglig. Vänsterpartiet är
positivt till en kollektivtrafik där ansvaret för allas resande läggs på en
trafikhuvudman. Men detta får inte ske på bekostnad av färdtjänsten. I vår
motion med anledning av regeringens proposition har vi därför markerat de
förslag som vi anser går i denna riktning.
Vänsterpartiet tillstyrker att färdtjänsten och riksfärdtjänsten får egna
rättighetslagar och att reglerna lyfts bort från socialtjänstlagen. Detta gör vi
 i
avvaktan på, och som en komplettering till, en kommande diskriminerings-
lag.
Vi vet av erfarenhet att det ligger en fara i regeringens alltomfattande
besparingsinriktning. Många av dessa har gått till överdrift och gjort att man
kan ifrågasätta regeringens trovärdighet när det gäller handikappolitiken.
Senaste exemplet är när regeringen i förtid avskaffar stimulansbidragen.
Bidrag som gjort det möjligt för funktionshindrade att habiliteras eller
rehabiliteras till ett bättre liv.
Det finns nu två passusar i förslaget till lag om färdtjänst (prop.
1996/97:115) som kan öppna för kommunernas godtycke och sparnit och
medföra försämringar för funktionshindrade personer. Det första finns i 7 §
första stycket, där det sägs: "Om den sökande kan tillgodose sitt
transportbehov på annat sätt, behöver tillstånd dock inte medges."
Vänsterpartiet anser att den formuleringen inte leder till ett oberoende liv för
den funktionshindrade. Tillståndsgivaren kan anse att om make eller maka
har bil eller annat transportmedel så är färdbehovet tillgodosett. Det kan
också i en del fall anses som tillgodosett om barn eller annan anhörig har bil.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen beslutar att denna mening utgår och
ersätts med en formulering som bestäms av den enskildes transportbehov.
En annan besparingsmöjlighet som kan öppna sig för tillståndsgivarna är
att vara återhållsamma, eller att inte bevilja färdtjänst utanför den egna
regionen. Vänsterpartiet anser att hela resekedjan skall täckas in så att om
någon fått färdtjänst i den egna kommunen eller regionen så skall
tillståndsinnehavaren automatiskt få tillstånd i en annan region i landet. Det
kan annars hända att en person från Lund på besök i Stockholm inte kan
färdas obehindrat. För att förhindra detta vill Vänsterpartiet ha ett tillstånd
för att använda färdtjänst som skall vara landsomfattande.
I 12 § färdtjänstlagen och 9 § lag om riksfärdtjänst föreslår regeringen att
tillståndsgivaren skall få återkalla tillståndet med att anlita färdtjänst om
tillståndshavaren gör sig skyldig till missbruk.
Vänsterpartiet anser att om en person gör sig skyldig till missbruk av
färdtjänst, bedrägligt beteende eller brott med annan brottsrubricering, så
skall detta stå under allmänt åtal. Dvs den som gör sig skyldig till brott skall
dömas i enlighet med brottsbalken. Om riksdagen medverkar till att en
missbruksparagraf införs i de båda lagarna så medverkar man också till
sådana händelser som när en kvinna under en färdtjänstresa överskridit
regeln om femminutersstopp och därmed fick sin färdtjänst indragen. Hon
blev under många månader sittande i sin bostad medan saken utreddes. Hon
hade ingen möjlighet att ta sig till rehabilitering, besöka anhöriga och
bekanta och annat som hör till ett vardagligt liv. En sådan regel kan inte
Vänsterpartiet ställa sig bakom.
Vi delar fullt ut den remissinstans som påtalade att ingen kan utestängas
från att använda sig av kollektivtrafiken p.g.a. missbruk. Tidigare har även
regeringen ansett att färdtjänsten är en del av den kollektivtrafiken. Vi utgår
därför från att regeln i den föreslagna 12 § lag om färdtjänst och 9 § lag om
riksfärdtjänst har tillkommit av misstag.
Huvudprincipen har hittills varit att funktionshindrade som har ett
transportbehov skall ha samma utgifter för detta som icke funktionshindrade
har. Vi vet nu att denna princip naggats i kanten av ett par kammarrättsdomar
där kommunen efter prövning har fått rätt att inkomstpröva färdtjänst-
avgiften. Kommunen har då haft möjlighet att ta ut en avgift som varit högre
än den för kollektivtrafiken. Regeringens förslag till färdtjänstlag ger en
öppning för inkomstprövning av färdtjänsten, se 11 § . Vänsterpartiet anser
därför att riksdagen skall fastställa färdtjänstavgiften till den nivå som
gäller
för kollektivtrafiken.
Kulturområdet
Kultur skall kunna erbjudas alla. Våra kulturinstitutioner
skall ha ett särskilt ansvar för detta och söka vägar för att nå
fram till alla grupper i samhället och då särskilt de grupper
som i dag inte är delaktiga av kulturutbudet. Människor med
funktionshinder skall beredas möjlighet att använda sin
kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella
färdigheter.
Vänsterpartiet anser därför att ett handlingsprogram för ökat deltagande i
kulturlivet som främst berör funktionshindrade är en ytterst viktig fråga. Det
handlar inte bara om fysisk tillgänglighet utan även innehållsmässig och
teknisk tillgänglighet. Här bör den nya informationstekniken kunna användas
för att underlätta ett deltagande på lika villkor. Vi vill betona vikten av att
ett
handlingsprogram utarbetas i nära samarbete med handikapporganisa-
tionerna. Detta vill vi att riksdagen ger regeringen till känna.
När det specifikt gäller IT-frågorna har regeringen givit Handikapp-
institutet i uppdrag att i samråd med myndigheter och organisationer utveckla
ett IT-program för hur man skall främja funktionshindrades användande av
IT-tekniken. Det program som presenteras anser Vänsterpartiet skall
genomföras. Det berör många områden, skola, arbetsliv, kultur, fritid och
boende. Det beskriver de tekniska baskraven, som text, användandet av
bilder, tal och ljud och framför allt vägarna till en tillgänglighet.
Teletjänster är ett annat problem som måste beaktas. Vänsterpartiet anser
att när det gäller dessa tjänster så måste ansvars- och finansieringsprincipen
gälla, dvs producenten skall ha ett ansvar för att produkten är tillgänglig. Den
principen kan sedan kompletteras med stödjande insatser från samhällets
sida.
Elever med funktionshinder
Detta avsnitt tyder också på en brist på ambitioner. Samtidigt
som man vet att funktionshindrade har olika svårigheter när
det gäller tillgänglighet i skolan så saknas i stort sett
adekvata åtgärder.
Vänsterpartiets principiella utgångspunkt är att barn och ungdomar med
funktionshinder skall ges lika möjligheter till utbildning. I sin anslags-
framställan tar Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) upp de
ojämlika villkor som råder beträffande läromedelsförsörjning för synskadade
elever vid bl.a. kommunal vuxenutbildning. Problemet har nu överlämnats
till Kunskapslyftskommittén (U 1995:09) att beaktas i det fortsatta
utredningsarbetet.
Vi vill här också lyfta fram de vuxna dövas svårigheter vid studier inom
framför allt den kommunala vuxenutbildningen då det gäller tolkservice.
Eftersom inga regler finns som reglerar kommunens skyldigheter att
tillhandahålla tolkservice förekommer det att en skola vägrar att betala för
tolk för en döv studerande. Svårigheterna kan också gälla studier vid skolor
utanför det allmänna skolväsendet, eftersom det är utbildningsanordnaren
som skall stå för denna kostnad. Antalet vuxna döva som berörs är inte
många per år. Det är dock oerhört viktigt för dem det gäller. Vi menar därför
att även denna fråga bör överlämnas till Kunskapslyftskommittén för fortsatt
utredning och handläggning.
För Vänsterpartiet är funktionsnedsattas möjligheter till utbildning och till
ett gott liv av mycket stor principiell betydelse. Vänsterpartiet har avvisat
alla
förslag om besparingar på anslag inom områden som rör elever med
handikapp. Vi vill inom detta område ha en genomgripande översyn så att
funktionshindrade får lika tillgång till utbildning som icke funktions-
hindrade.
Arbetsmarknad och
arbetsliv
Av regeringens skrivelse framgår att:
"Arbetsmarknadspolitiken måste bedrivas på ett sådant sätt
att även funktionshindrade personer integreras i arbetslivet."
Med tanke på regeringens insatser för arbetshandikappade
torde integrationen gälla arbetslöshetskön.
Trots att arbetslösheten mångdubblats under 1990-talet ligger åtgärder för
arbetshandikappade i stort sätt stilla. De senaste åren har antalet
lönebidragsanställda minskat från ca 50 000 till ca 45 000 personer. Det är
en minskning med ca 12 %. Andra insatser som gjorts är att sänka ersätt-
ningstaket för lönebidrag, försämring av lönebidragsförordningen och hårda
besparingskrav på Samhall.
För arbetshandikappade har situationen på arbetsmarknaden alltid varit
svår, än värre har det blivit med massarbetslöshetens inträde. Åtgärder som
lönebidrag och anställningar inom Samhall är därför av mycket stor
betydelse. För många arbetshandikappade finns inget alternativ, det blir
öppen arbetslöshet eller förtidspension. För samhället är det heller ingen
vinst att låta människor gå arbetslösa. Detta visar bl.a. utredningen "Samhall
En arbetsmarknadspolitisk åtgärd". Mot denna bakgrund är regeringens
politik mot arbetshandikappade obegriplig. Det strider också mot arbetar-
rörelsens grundvärderingar om solidaritet och rättvisa.
Lönebidrag
De många olika turerna kring lönebidraget har bland
anställda med lönebidrag skapat stor oro, många har varslats
om uppsägning vid samband med att högsta
lönebidragsnivån sänktes från 90 % till 80 %. Enligt AMS
lämnade ca 7 000 personer sina anställningar budgetåret
1995/96. De flesta på grund av arbetsgivarnas bristande
betalningsförmåga när lönebidraget sänktes.
Enligt Vänsterpartiet måste antalet anställningar med lönebidrag öka. De
arbetshandikappade måste också kunna ta del av hela arbetsmarknaden, inte
bara den lågt avlönade. På sikt måste därför bidragstaket slopas. Det ligger i
dag på 13 700 sedan 1992. Som en omedelbar åtgärd bör det maximala
bidraget knytas till den allmänna löneutvecklingen.
Vänsterpartiet har avvisat förslaget om att lönebidragstaket på 90 % enbart
skall gälla allmännyttiga organisationer och att övriga bidrag i genomsnitt
skall uppgå till högst 60 %. Det är då stor risk att arbetsmarknaden blir
fortsatt smal för arbetshandikappade. 60-procentsregeln ökar svårigheten för
personer med svårare arbetshandikapp att få en anställning. Detta strider mot
grundtanken om att lönebidraget främst skall hjälpa personer med svårare
arbetshandikapp, men nu riskerar de att bli utkonkurrerade.
Enligt Vänsterpartiet bör också ett särskilt rekryteringsstöd införas under
högst 12 månader med 90 % som högsta bidragsnivå. Under den tiden kan
den anställde introduceras i arbetet och rätt lönebidragsnivå fastställas.
Samhall
För Samhall är också lönebidraget viktigt. Övergångar från
Samhall sker till stor del med hjälp av lönebidrag. Om höga
krav på övergångar från Samhall skall ställas bör också
tillgången på lönebidrag säkras för Samhall. En fast kvot
eller ett särskilt samhallönebidrag bör införas. Samhall måste
kunna arbeta långsiktigt och målmedvetet med att erbjuda
anställda arbete utanför företaget.
Samhall har under upprepade tillfällen utsatts för kraftiga besparingskrav.
Resultatet av dessa besparingar torde vara ringa om ens några. Människor
som skulle kunna ges anställning inom Samhall måste ändå få försörjnings-
medel genom andra system. Via Samhall kan många människor göra en
insats och delta i arbetslivet. Arbetslinjen måste därför ges ett reellt
innehåll.
Samhall måste få ett större utrymme för att upprätthålla arbetslinjen bland
arbetshandikappade. Vänsterpartiet lade sådana förslag senast till
vårpropositionen 1997.
Diskriminering i arbetslivet
Vänsterpartiet välkomnar arbetet med en lagstiftning mot
diskriminering i arbetslivet. Det måste dock betonas att
kommande lagstiftning måste vara av en sådan kvalitet att
den förmår att ingripa vid uppenbar diskriminering.
Erfarenheterna från lagstiftningen mot etnisk diskriminering
är inte goda. Vänsterpartiet har vid ett flertal tillfällen krävt
att förbudet skall gälla hela anställningsprocessen.
Nuvarande lagstiftning har varit tandlös. Lärdomar från
denna lag måste tillgodogöras för att göra kommande
lagstiftning effektiv.
Internationell
handikappolitik
Sverige driver aktivt jämställdhetsperspektivet när det gäller
biståndet. Det är bra och vi vill här särskilt understryka att
kvinnor med funktionshinder över lag är mer diskriminerade
än män. Därför bör gruppen kvinnor särskilt
uppmärksammas.
I skrivelsen avsnitt om Förenta nationerna nämns flera FN-organ inom
vilka Sverige avser att verka i de funktionshindrades intressen. Världsbanken
och Internationella Valutafonden räknas ibland som FN-organ, ibland inte.
Likafullt är det självklart att dessa organ verkar på den internationella
arenan. Vidare har Sverige ett inte oväsentligt inflytande på i första hand
Världsbanken. Det vore därför viktigt att Sverige även verkade för de
funktionshindrade i Världsbanken och Internationella världsbanken.
När det gäller det svenska bilaterala biståndet uppgår stödet till de
funktionshindrade ännu inte till 1 % av det totala bilaterala biståndet. I
övriga sammanhang uppmärksammas inte de funktionshindrade, trots att de
funktionshindrade har en rad specifika problem på praktiskt taget livets alla
områden. Utöver att de är funktionshindrade har de samma krav och behov
som alla andra människor och skall rimligen ha samma rättigheter. De
mänskliga rättigheterna skall gälla i lika hög grad för funktionshindrade som
för alla andra människor. En kamp för de funktionshindrade ingår i kampen
för mänskliga rättigheter.
En naturlig slutsats att dra av detta ganska självklara, men sällan
uppmärksammade, resonemang är att stödet till de funktionshindrade borde
finnas med på varje delområde inom den svenska biståndspolitiken. Stödet
till de funktionshindrade borde integreras i biståndpolitiken i dess helhet i
stället för att utgöra ett eget isolerat delområde.
I konsekvens med detta synsätt borde Sverige även föra detta vidare inom
EU. Biståndspolitik för funktionshindrade i u-länderna bör också utgöra en
integrerad del på varje område inom det totala EU-biståndet. Det borde vara
Sveriges uppgift att verka för ett EU-stöd till de funktionshindrade i enlighet
med samma principer som vi ovan presenterat för det svenska bilaterala
biståndet.
En särskilt viktig del av biståndet till de funktionshindrade utgör
organisationsstödet. De funktionshindrade behöver stöd för att kunna
organisera sig, höja sin egen röst och själva kämpa för sina egna intressen.
Det skulle betyda mycket för de funktionshindrades självaktning och
självtillit.
En annan sida av samma problemområde är organisationsstödet till
handikapporganisationerna på det internationella området, inte minst stödet
till SHIA. En grundförutsättning för en positiv handikappolitisk utveckling är
att funktionshindrade själva får redskap som ger inflytande och makt.
Handikapporganisationerna är ett kollektivt verktyg för detta. SHIA:s
utvecklingsbistånd bygger på en gemensam erfarenhet av att leva med
funktionshinder. Det finns därför starka inslag av ömsesidighet och ett
jämlikt förhållningssätt i arbetet. SHIA besitter på detta område en unik
kompetens. Detsamma skulle också ske om den svenska Helioskommittén
breddas så att handikapporganisationernas inflytande ökade så att man i ännu
större utsträckning än nu kunde tillgodogöra sig de funktionshindrades
kunskaper och erfarenheter.
Avslutningsvis vill vi påpeka att Sverige inom EU har en till synes
obetydlig men viktig fråga att ta upp i EU. Alla EU:s byggnader är i mycket
ringa grad handikappanpassade. För att säga som det är: handikapp-
anpassningen i EU:s byggnader är genomusel. Detta kan synas vara en
bagatell. Men skulle den betraktas som en sådan borde den vara lätt att rätta
till. Principiellt sett är dock frågan inte alls oväsentlig. Den handlar om
tillgängligheten för de funktionshindrade att ta del av och ha möjligheter att
följa demokratiska processer. Frågan handlar alltså ytterst om de
funktionshindrades demokratiska rättigheter. Därmed torde Sveriges uppgift
i den här frågan vara självklar.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att med snabba och konkreta åtgärder göra samhället tillgängligt
för alla,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en antidiskrimineringslag enligt FN:s standardregel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgängligheten i den be byggda miljön och att åtgärder för att
öka denna skall vara klara före år 2005,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kollektivtrafiken och färdtjänsten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i färdtjänstlagen och i lagen om riksfärdtjänst,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att egenavgiften för färdtjänst skall vara densamma som för
kollektivtrafiken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett handlingsprogram när det gäller funktionshindrade och
kulturen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Handikappinstitutets förslag till IT program,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om teletjänster,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolan och behovet av ytterligare utredningsuppgifter för
Kunskapslyftskommittén,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetslösheten bland funktionshindrade,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av ett bevarat lönebidragssystem,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Samhall,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om diskriminering i arbetslivet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Världsbanken och Internationella Valutafonden,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att höja det bilaterala biståndet till funktionshindrade i världen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om integrering av funktionshindrade i biståndspolitiken,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sverige och EU för att öka det ekonomiska stödet till
funktionshindrade i världen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ta till vara handikapporganisationernas kunskap genom
samverkan med SHIA,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en handikappanpassning av EU:s byggnader.

Stockholm den 11 juni 1997
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Owe Hellberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)

Stig Sandström (v)