Regeringen redovisar i sin skrivelse den samlade strategi
som kommer att ligga till grund för dess fortsatta arbete inom
handikappområdet. Denna strategi innehåller bland annat
frågor om tillgängligheten inom olika verksamhetsområden
som i större utsträckning kommer att prioriteras under de
närmast kommande åren.
Det råder en bred och allmän uppslutning kring de långsiktiga målen att
vårt samhälle ska formas på ett sådant sätt att alla ska kunna känna sig del-
aktiga och välkomna. När det kommer till takt och åtgärder finns det
emellertid en del att kritisera och ifrågasätta i regeringens skrivelse.
Dokumentet är, trots de positiva strävandena, till sin karaktär alldeles för
passivt.
För att målen om ett samhälle som har plats för alla verkligen ska kunna
realiseras och bli mer än vackra deklarationer måste det i botten finnas en
antidiskrimineringslag som bildar ett "golv".
Ett exempel som visar att situationen på många håll fortfarande är
otillfredsställande är när de synskadade i Örebro krävde att bussförarna
skulle ropa ut hållplatserna via högtalare och facket sa nej. Ett sådant krav
skulle kunna leda till psykiska påfrestningar för förare som talar dialekt.
Det är viktigt att poängtera att det inte alltid måste vara stora förändringar
som måste till för att ett problem ska lösas. Ofta kan det vara små justeringar
som leder till stora förbättringar, speciellt om det blir flera småförändringar
som samverkar. Med god vilja kan man komma långt, men det krävs ändå att
det finns en lagstiftning som tydligt pekar ut färdriktningen och hastigheten.
Det finns redan flera länder som har infört någon form av antidiskrimi-
neringslag som till exempel USA och Storbritannien. Därifrån kan vi hämta
erfarenheter som kan vara till hjälp för oss.
När det gäller den sektor som regleras av plan- och bygglagen finns många
hinder för tillgänglighet och användbarhet. Både Handikapputredningen
(SOU 1992:52) och Plan- och bygglagsutredningen (SOU 1994:36) har
föreslagit lagändringar med avseende på detta. Att genomföra åtgärder i
befintlig miljö är något som lämpar sig mycket väl att lösa i kommunalt
samråd med handikapprörelsen och med hjälp av kommunala
tillgänglighetsplaner. Både program och information/utbildning som föreslås
i skrivelsen är viktiga åtgärder. Men om de inte kopplas till en lagstiftning
och en fastställd tidsram riskerar genomförandet att dra ut på tiden på ett
oacceptabelt sätt. Förslag till lagstiftning om enkelt åtgärdade hinder i
enlighet med lagrådsremissen på proposition 1994/95:230 bör föras fram av
regeringen.
Tidigare under året har vi haft anledning att skriva om assistansreformen
och dess vidare utveckling. Vi vill i detta sammanhang påminna om den
märkliga åldersdiskriminering som gäller för rätten till personlig assistans.
Dagens system innebär att 65-årsgränsen blir en vattendelare på ett olyckligt
sätt. Denna åldersgräns bör tas bort.
Regeringen skriver att det är viktigt att tillräckliga ekonomiska resurser
finns att tillgå i kommunsektorn för att målsättningarna ska kunna realiseras
och fyllas med ett kvalitativt innehåll. Vi noterar med glädje att regeringen
sent omsider har börjat vrida politiken åt rätt håll i och med att
kommunsektorn får ett extra tillskott på 8 miljarder kr utöver vad som
tidigare sagts. Detta är i och för sig inte tillräckligt, varför
Kristdemokraterna
i sin budgetmotion anvisade ytterligare 2,5 miljarder kr. Därutöver kan vi
också beklaga regeringens förmåga att ta tillbaka med den ena handen vad
den andra har gett. I regeringens proposition (1996/97:146) Vissa frågor om
personlig assistans ser vi ett exempel på detta. Regeringens förslag i
propositionen innebär att kommunsektorn dräneras på 400 miljoner kr. Vi
bemöter detta förslag i en särskild motion (1996/97:So57).
När det gäller tillgänglighet inom trafikområdet finns det många exempel
på bristande kvalitet i trafiksäkerhet och inom färdtjänsten. Idag finns det
inte några helt säkra och lätt användbara lösningar. Krockprov har visat att
dagens rullstolar tål mycket lite av kollisionskrafter. Fastspänning av
passagerare i rullstolen ger därför inte alltid ett tillräckligt skydd.
Under 1997 ska Vägverket revidera sin författningssamling. Då bör det
skrivas in som ett uttalat mål att färdtjänstpassagerare ska ha rätt till samma
trafiksäkerhet som övriga grupper. Vi menar att Vägverket måste skärpa
kraven på fastsättning av rullstol, bilbälte för den resande och användning av
olika rullstolar i fordon. Att transportera rullstolsburna passagerare mot
färdriktningen och mot en stödvägg är ett alternativ som bör övervägas.
Beställarna av transporttjänsterna, t ex kommunerna, måste bli tydligare
och hårdare i sina säkerhetskrav. Till exempel när det gäller krav på
utbildning av förarna och på en strikt tillämpning av de rekommendationer
som finns. Regelverket som finns idag är på dessa punkter inte tillräckligt
tydligt och måste därför skärpas.
I avsnittet Elever med funktionshinder skriver regeringen att dessa har rätt
till en utbildning som har samma kvalitet som och är likvärdig med övriga
elevers. Utifrån den grundsynen, som vi självklart delar, är det svårt att
förstå
hur regeringen kunde driva igenom sitt förslag i friskolepropositionen att
barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl är i behov av extra stöd skulle
sättas på undantag. Konsekvensen av regeringens politik blir att fristående
skolor inte blir öppna på lika villkor för handikappade som för andra elever.
Detta har vi tidigare protesterat emot, och vi står fast vid vår kritik i denna
viktiga demokratifråga.
Regeringen skriver att SIDA gör en översyn av biståndet inom handikapp-
området. Man säger att det är "angeläget att denna översyn inriktas på att få
till stånd en koncentration och integration av insatserna för att få största
möjliga effekt av befintliga resurser". Med tanke på att regeringen ligger
farligt nära "skammens gräns" i biståndspolitiken så är en sådan nyspråks-
mening föga förvånande. Kristdemokraterna har i budgetsammanhang
anvisat en väg för hur Sverige ska återgå till enprocentsmålet, något som de
handikappade i tredje världen skulle vara särskilt betjänta av.
Till sist noterar vi att en grupp som saknas i regeringens skrivelse är de
med osynliga eller dolda handikapp. Exempelvis förbisågs MBD/DAMP när
LSS kom till. Det fanns endast några antydningar om att osynliga handikapp
skulle räknas med.
Det är ett oerhört viktigt och omfattande arbete att skapa ett samhälle som
ser, bejakar och inkluderar alla människor, ett samhälle där alla får plats. I
det arbetet har vi alla mycket lättare att identifiera oss med och handskas
med de synliga handikappen som till exempel någon form av rörelsehinder.
Men de människor som är psykiskt handikappade på ett eller annat sätt har
det ibland ännu värre ställt. Ofta kan de kanske inte ens formulera sina behov
eller ge uttryck för att de behöver hjälp. Det måste vara en prioriterad uppgift
att lyfta fram dessa människors behov och vinnlägga sig om att lyssna på
dem som saknar röst. För oss i Kristdemokraterna är detta en hjärtefråga där
vi efterlyser tydliga och handlingskraftiga initiativ ifrån regeringen. Vi
beklagar att skrivelsen inte innehåller något om dessa människor och ser
fram emot ett uppvaknande från regeringen på denna punkt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en antidiskrimineringslag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslag till lagstiftning om enkelt åtgärdade hinder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om trafiksäkerheten för färdtjänstresenärer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de grupper som har osynliga handikapp.