med anledning av prop. 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen
Miljöpartiets grundsyn är att alla människor har samma
värde och att vi har gemensamma grundläggande behov.
Människan är aktiv och skapande och vill och kan ta ansvar.
Samhället ska garantera en ekonomisk bastrygghet när
människor av olika skäl inte kan försörja sig själva. Däremot
är det inte samhällets uppgift att garantera att alla kan behålla
den högre levnadsstandard de tidigare kanske uppnått.
Miljöpartiet anser att regeringens förslag till riksnorm på ett
rimligt sätt tillgodoser behovet av likabehandling. Vi vill
emellertid ifrågasätta delar av den inskränkning i
besvärsrätten som föreslås.
Eftersom vi utgår från att människan är aktiv och skapande kan vi inte
heller acceptera att rätt till socialbidrag för vissa grupper kan villkoras med
praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet.
Vi vill också lyfta fram de brister vid socialtjänstens omhändertagande av
barn som vi inte anser att propositionen tillräckligt beaktar.
Rätten till bistånd
Miljöpartiet ställer sig bakom förslaget till riksnorm.
Rätt till bistånd utan motprestation
Regeringen föreslår att kommunerna ges rätt att villkora
försörjningsstöd för vissa grupper med krav att delta i praktik
eller annan kompetenshöjande verksamhet. Det berör
ungdomar under 25 år, studerande som saknar försörjning
under ferier och även andra när det anses finnas särskilda
skäl. Miljöpartiet anser att man på frivillig väg, i dialog
mellan socialtjänst och klient, kan nå mycket längre. Det är
inte kommunens företrädare som skall bestämma vad som är
kompetenshöjning för mottagare av ekonomiskt bistånd. Det
faktum att större delen av dem som är tänkta mottagare av
denna kompetenshöjning är under 25 år förändrar inte vår
ståndpunkt. Kommunerna bör vara tvingade att erbjuda
någon form av sysselsättning för såväl unga som äldre
bidragstagare. Men individen själv måste ges rätten att
bestämma vad han eller hon anser vara kompetenshöjande
och utvecklande. Historien visar oss att många av de projekt
som gjorts med motprestation som krav faller väl ut när de
drivs på frivillig basis, men stupar när någon form av tvång
införs. Socialsekreteraren har en stor del av sin speciella
kompetens just i motivationsarbetet.
Annat bistånd
Regeringen föreslår att med annat bistånd skall avses
färdtjänst, hjälp i hemmet och särskilt boende. Detta innebär
en reglering i förhållande till gällande lagstiftning. Man har
här tillmötesgått kritik från både kommuner och användare
om att nuvarande reglering inte utgjort tillräckligt starkt
lagstöd för svårt funktionshindrades rätt till erforderligt stöd
och service. Detta borde vara en förbättring. Men när det
sker samtidigt som normen införs, där handikappades behov
inte preciseras i försörjningsstödet, kommer
behovsprövningen att ske i förhållande till "skälig
levnadsnivå".
Regeringen bedömer det som ytterst osannolikt att en person i verkligt
behov av stöd, vård eller behandling inte skulle rymmas inom en tolkning av
detta begrepp. Detta har emellertid ifrågasatts inom handikapprörelsen. Vi
anser att man noggrant bör följa hur handikappades behov av extra stöd
utöver normen bedöms i förhållande till skälig levnadsnivå.
Bistånd i andra fall
Med den nya lagen kommer beslut om bistånd till tandvård
som ej anses som akut, psykoterapeutisk behandling hos
annan än vårdgivare, alternativ behandling av missbruk etc.,
inte att kunna överklagas. Regeringen bedömer att vad
kommunen och en enskild kan ha olika uppfattningar om,
främst är en fråga om val av insats eller utformningen av
den. Därför hävdar man att det inte är en fråga som lämpar
sig för juridisk prövning.
Miljöpartiet anser att detta grundar sig i en verklighetsfrämmande
bedömning. Det höga antalet överklaganden i just sådana mål talar i motsatt
riktning. Vi anser att denna inskränkning i besvärsrätten är oacceptabel.
Socialtjänstens insatser för
barn och ungdom
Den relativt långa tradition vi har av att i första hand se till
den enskildes individuella behov har under många år lett till
att socialtjänsten vid frivilliga familjehemsplaceringar eller
vid tvångsomhändertaganden enligt LVU fastnat i ett
vuxenperspektiv. Det är inte svårt att förstå att bedömningen
av föräldrarnas behov hamnar sida vid sida med
bedömningen av barnets behov. Ibland påverkar detta
beslutet om var barnet skall placeras, och barnets självklara
behov av kontinuitet har ibland fått stå tillbaka för mer
grumliga bedömningar av "risken" för nya familjekonflikter
om barnet skulle placeras hos släktingar. Och självklart finns
det fall där släktingar har så infekterade relationer till
varandra, att barnet utan tvivel skulle få bära ännu mer oro
och ges ett ännu tyngre ansvar om barnet placerats hos en av
parterna. Barn väcker så starka känslor att de förmår att ta
fram både det bästa och det sämsta hos oss vuxna.
När skall socialtjänsten ingripa?
När samhället får starka indikationer på att ett barn far illa är
det samhällets skyldighet att ingripa skyndsamt. Miljöpartiet
anser att sådana ingripanden bör ske med stor försiktighet för
att inte orsaka mer skada än nytta. Ett felaktigt ingripande
kan skapa livslånga sår hos barnet. Socialtjänstens självklara
mål att genom förebyggande arbete och stödjande insatser
söka undvika placeringar utom hemmet är i dagsläget allt
svårare att förverkliga. De senaste årens
budgetneddragningar har satt sina spår framför allt i det
förebyggande sociala arbetet ute i kommunerna. Det är inte
längre en självklarhet att kommuner kan erbjuda ett spektrum
av åtgärder och insatser innan en familjehemsplacering blir
ofrånkomlig. En sorglig konsekvens av detta är att familjer
ibland uppfattar socialtjänstens företrädare som enbart
kontrollanter och bevakare, och inte alls ser dem som det
redskap de skulle kunna vara i att hjälpa familjen att på egen
hand utvecklas, ta sig igenom svårigheter och komma vidare.
När den näst intill enda hjälp man kan få av socialtjänsten är
ett - ur familjens perspektiv - tvivelaktigt erbjudande om
placering utanför hemmet, ökar i hög grad motståndet mot att
söka hjälp. Det ständiga rapportflödet om brister inom
socialtjänsten förbättrar varken situationen i sig eller
förtroendet för socialtjänsten. En mer handlingsinriktad
analys måste till. Detta i samma tid som de sociala
nedskärningarna lett till att de vuxna i barnets omgivning
som barnet skulle kunna söka stöd hos en efter en har
bortrationaliserats. Skolvärdinnor, kuratorer, skolsköterskor
och fritidsledare - en efter en har de tvingats lämna barnen
ensamma, och det har medfört att skaran vuxna människor
som orkar se och tolka barnens signaler har decimerats.
Sålunda står vi idag i ett läge där socialtjänsten inte får
kännedom om problemen förrän det ofta redan är "för sent"
för en frivillig insats.
I vissa fall försöker man inte ens lösa anmälda problem genom insatser
med hjälp och stöd. Miljöpartiet anser att det är viktigt att basverksamheten
ute i våra kommuner tillförs ytterligare medel ur statskassan så att den
kompetens i förebyggande och behandlande som vi har i landet kan
utvecklas.
Mormorsupproret
Upprörda, förtvivlade och besvikna anhöriga till barn som
familjehemsplacerats utanför hemmet organiserade sig för
något år sedan i en gemensam protest: ett "mormorsuppror".
Man frågade sig varför släktingar diskriminerades, uteslöts
som lämpliga att placera barn hos vid alltför många
familjehemsplaceringar. Socialtjänstlagens målsättning om
normalisering innebär att barnet vid placering utanför
hemmet i så hög grad det bara är möjligt skall kunna
upprätthålla kontakten med sina nära och kära. Barnet skall
kunna fortsätta leva sitt vardagsliv på ett sätt som liknar dess
tidigare liv så mycket som möjligt bortsett från de
problematiska förhållanden som gjorde ett boende i
ursprungshemmet omöjligt. I vardagslivet har ofta ingått
mor- och farföräldrar som, i de fall det funnits problem i
barnbarnens hem under en längre tid, ofta har tagit ett stort
och tungt ansvar. Det handlar om mormödrar och farmödrar
som har haft barnbarnen hos sig, som har städat, lagat mat,
hållit ordning på barnbarnens kläder och alla de andra ting
som föräldrarna vid en eventuell kris eller i ett accelererande
missbruk inte har klarat av. Allt detta kan komma att
användas emot samma mormor när hon vill få fortsätta ha
sitt barnbarn hos sig. Hon kan komma att framställas som en
"möjliggörare", en person som inte larmat socialtjänsten utan
som gjort det möjligt för sitt barn att fortsätta sin destruktiva
livsföring. Det kan också inträffa att mor- eller farföräldrarna
helt enkelt får höra att de är för gamla för att ta hand om sitt
barnbarn, och då räcker det att i princip vara några år över
femtio. Även i fall där barnets vårdnadshavare oväntat
avlider ställs släktingar inför problem. Vad de tror är
självklart, nämligen att de ska få ha sitt barnbarn hos sig,
visar sig ibland bli till en segsliten kamp med socialnämnden
i hemkommunen. Inte ens i fall där barnets föräldrar
uttryckligen har skrivit ner var de vill att deras barn ska bo
kan föräldrarnas vilja förutsättas vara socialtjänstens
slutgiltiga bedömning.
Familjerådslag - den nyzeeländska
modellen
I tio kommuner runt om i landet genomförs för närvarande
försök med s.k. "familjerådslag", vilket innebär att inför hot
om placering en utomstående, en s.k. samordnare,
sammanträffar med barnets hela familjenätverk för att se om
inte familjen på egen hand kan komma fram till vad man
anser är det för barnet bästa alternativet. Socialnämnden har
därefter att godkänna eller förkasta den egna planering som
släkten gjort upp. Modellen genomförs i Kommunförbundets
regi, och skall utvärderas av Socialstyrelsen. Inga nya
kommuner kan i dagsläget ansöka om att få ingå i projektet.
Erfarenheter från Nya Zeeland och Storbritannien visar att i
90 % av ärendena i dessa länder har socialtjänsten kunnat
godta familjernas egen lösning. I flertalet fall har man även
kunnat undvika dyrbara placeringar utanför hemmet.
Familjerådslag har i de ärenden där familjer med
mångkulturell bakgrund varit inblandade blivit mycket
framgångsrika. Rent krasst skulle man kunna uttrycka att en
förankring i släkten ofta kan vara en förutsättning för att
placeringen ska kunna genomföras och fullföljas. I dag har vi
i Sverige det problemet att nära 44 % av samtliga placeringar
utanför släkten avbryts oplanerat. Av placeringar i släkten
avbryts endast ett par procent.
Utredningen hos socialtjänsten
Enligt 50 § SoL är socialnämnden skyldig att omgående
inleda en utredning när den får kännedom om allvarliga
missförhållanden i barnets hem eller vad gäller den unges
eget beteende. Vid utredningar som inletts på grund av
misstanke om missförhållanden i hemmet känner sig barnets
föräldrar ofta maktlösa och kränkta av socialnämndens
skyldighet att ta fram det utredningsmaterial nämnden
behöver för att kunna göra en adekvat bedömning. För att
undvika att den enskilde i efterhand upplever att han eller
hon inte fått sina rättigheter tillvaratagna anser Miljöpartiet
att ett "medborgarvittne", någon som föräldrarna själva sett
ut och litar på, ska få närvara såväl vid samtal i
utredningsskedet som vid nämndens sammanträde.
Sekretessen är i det här fallet ett hinder för rättssäkerheten.
Det är inte alltid dessa föräldrar har tillgång till hela sin
vanliga kapacitet i en krissituation som denna, och ett
medborgarvittne skulle kunna vara till stor hjälp både under
samtalet, efteråt i kommunikationen mellan parterna och i
bearbetningen av vad som egentligen hände och vad som
sades.
"Gamla" ärenden i ständig konflikt
med socialtjänsten
I varje kommun finns förmodligen ett eller ett par "gamla"
placeringsärenden "där både socialnämndens företrädare i
form av socialsekreterare och barnets föräldrar upplever att
dialogen sedan länge tystnat. Man har fastnat i sina
positioner, och trots all muntlig och skriftlig kommunikation
når inte parterna längre varandra. Miljöpartiet anser att
modellen med "familjerådslag" borde kunna provas på alla
dessa ärenden. En omprövning med familjerådslag skulle
helt enkelt kunna äga rum i det att placeringarna var sjätte
månad ändå måste omprövas enligt LVU. Samtidigt anser
Miljöpartiet att familjer som anser sig vara i konflikt med en
speciell socialsekreterare ska ha rätt att byta handläggare.
Möjligheten finns redan idag, men ett förtydligande kan vara
på sin plats.
Rättssäkerhet
Det har bl.a. från tillsynsmyndigheten redovisats att det har
funnits och finns stora brister hos socialtjänsten. Ett
ingripande, omhändertagande och en utredning som utförs av
socialtjänsten är ett så allvarligt ingrepp att den enskilde
måste ges samma tydliga lagliga garantier för rättssäkerhet
som vid brottsmål.
Samhället får aldrig stillatigande acceptera förhållanden som kan leda till
att ingripande sker på för svaga rättsliga grunder. Lika lite som vi kan
acceptera att en oskyldig människa straffas för brott, kan vi acceptera att
bristfälliga utredningar leder till att barn eller ungdomar skiljs från
anhöriga.
Regeringens krav på skärpta regler för dokumentation och journalhantering
är bra. Men regeringen bör återkomma med förslag på åtgärder som
ytterligare förstärker rättssäkerheten för den enskilde i mål av denna karaktär.
Utbildning, utredning och
legitimation
Utbildning av familjehem
På många håll i landet ordnar socialförvaltningar och
familjehemssammanslutningar utbildning för såväl nya som
gamla familjehem. I lagstiftning poängteras mycket starkt att
målsättningen vid alla placeringar är att arbeta för att barnet
skall återvända hem. Detta mål kolliderar naturligtvis med
familjehemsföräldrarnas känslomässiga bindning till det
placerade barnet, och det är inte enkelt att kanske efter en
tioårig placering orka med att släppa "sitt" barn. Därför är
utbildning oerhört viktigt för blivande familjehemsföräldrar
och handledning ett måste för dem som redan har ett barn
placerat hos sig. Miljöpartiet förordar att sådan utbildning
och handledning skall vara obligatoriska för
familjehemsföräldrar såväl vid frivilliga placeringar som vid
tvångsomhändertaganden. Naturligtvis skall även släktingar
som har barn placerade hos sig erbjudas sådant stöd.
Utredning av familjehemsföräldrar
I dag är det en ynnest och inte en rättighet för mor- och
farföräldrar samt släkt att bli utredda som möjligt
familjehem. Socialnämnden väljer själv ut passande
kandidater. Miljöpartiet anser att det borde vara en självklar
rättighet för släktingar att genomgå sådan utredning. Vi anser
att en släktplacering i första hand skall prövas, om inte tungt
vägande skäl talar däremot.
Utbildning av socionomer
Socialsekreterare blir den som är socionom. För att bli
socionom krävs tre och ett halvt års studier vid
socialhögskola. Efter avslutad utbildning kan den som är
socionom få utföra vilket socialt arbete som helst som han
eller hon får anställning för att utföra. Tidvis har det rått brist
på utbildade socionomer, och en del kommuner har därför
anställt mycket unga och nyutbildade socionomer som
handläggare i svåra barn- och familjeutredningar.
Miljöpartiet vill att nyutbildade socionomer skall legitimeras.
Efter slutförd grundutbildning ska en socionom som har
arbetat med socialt arbete i tre år kunna ansöka om
legitimation. Arbetet skall ha utförts under handledning för
att säkerställa att den som arbetar med mycket svåra ärenden
har en grundläggande erfarenhet av socialt arbete.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att beslut fattade med stöd av socialtjänstlagen skall kunna
överklagas,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om aktiva åtgärder för
erhållande av försörjningsstöd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om praktik eller kompetenshöjande verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att släktplacering i första hand skall prövas om inget annat talar
däremot och att det införs i lagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjens rätt till familjerådslag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagreglering av ingripanden och utredningar för att garantera
rättssäkerheten.