Alla människor skall av staten behandlas med samma hänsyn
och respekt. Sådana ojämlikheter som beror på
omständigheter som ligger utanför den enskilda människans
kontroll skall staten kompensera för genom att förse
individen med resurser som möjliggör för henne att få
samma möjligheter och livschanser som alla andra
människor.
Funktionshinder är en ojämlikhet som beror på slumpen, olycka eller
sjukdom. Funktionshindret ger upphov till fullständigt oacceptabla problem
och orättvisor för den enskilda människan. Det är statens moraliska
skyldighet att förse de funktionshindrade med sådana resurser som gör att de
kan leva ett självständigt liv i värdighet. Statens politik för
funktionshindrade
är således oerhört viktig i ett liberalt samhälle.
I Folkpartiet har vi ofta talat om det glömda Sverige. Med detta menar vi
de människor som mitt i vår välfärd kommit i skymundan, som har
berättigade önskemål om stöd från samhället men som inte får det.
De människor som lever i det glömda Sverige är oftast inte med när beslut
fattas och resurser fördelas. Deras problem varierar. Varje grupp är ganska
liten. Därför väger deras röster inte så tungt på valdagen och de har svårt att
göra sig hörda i den politiska debatten.
Folkpartiet har genom åren ägnat stor kraft åt arbetet med att skapa bättre
villkor för det glömda Sverige. För gamla och sjuka på långvården, för barn
som far illa, för förföljda kvinnor. Och inte minst för människor med
funktionshinder och deras familjer.
De statsfinansiella problemen med rötter i 80-talets ekonomiska missgrepp
kastade i hög grad sin skugga över den senaste mandatperioden. Likafullt var
det under Bengt Westerbergs tid som socialminister möjligt att prioritera och
genomföra en rad angelägna reformer för de funktionshindrade:
Lagen om service och stöd till vissa funktionshindrade (LSS), som var
huvudinslaget i den stora handikappreformen, ger bl.a. rätt till personlig
assistans för svårt funktionshindrade. Den ger också rätt till vård och stöd
och rätt till olika former av avlösning.
Vårdbidraget till familjer med barn som har handikapp höjdes från 2 till
2,5 basbelopp vilket motsvarade en förbättring på 17 000 kr om året.
Reglerna ändrades så att den som har helt vårdbidrag också kan erhålla
ersättning för merkostnader utöver maximibeloppet för vårdbidraget. För
en familj med maximal ersättning innebar detta en förbättring med ca
40 000 kr per år.
Föräldrar med barn som har handikapp fick rätt till 10 kontaktdagar per
år. Rätten till föräldrapenning för vård av sjukt barn har för dessa
familjer också förlängts till 21 år, i vissa fall till och med 23 år.
En handikappombudsman som skall säkra funktionshindrades delaktighet
och jämlikhet i samhället har inrättats.
Utöver detta har en rad andra åtgärder också vidtagits, bl.a.
beträffande hjälpmedel, fritid och kultur.
Regeringens svek
I våras beslutade regeringen med Centerpartiets trogna stöd
att skära ned stödet till rätten till personlig assistans. Detta
slår nu hårt mot många funktionshindrade som bl a får sin
rätt till personlig assistans omprövad. De farhågor som vi i
Folkpartiet befarade inför riksdagens beslut visar sig nu
tyvärr bli verklighet.
Förra våren beslutade regeringen sig för i sin kompletteringsproposition att
kostnaderna för den statliga assistansersättningen skulle ses över och ges ett
sparbeting på omkring 900 miljoner kronor.
I regeringens utredning Kostnader för den statliga assistansersättningen
föreslog enmansutredaren Kerstin Wigzell, helt enligt regeringens direktiv,
besparingar på 900 miljoner kronor. Bl a skulle rätten till personlig assistans
för barn under 16 år helt upphöra.
Bakgrunden var att finansieringen av reformen ursprungligen var beräknad
att uppgå till 2,5 miljarder kronor. I realiteten blev kostnaden istället 3,7
miljarder. Kostnadsökningen berodde i huvudsak på att antalet beviljade
assistanstimmar blev fler än beräknat. Det berodde i sin tur på att det fanns
ett stort uppdämt behov av fler assistanstimmar per person än beräknat.
Kostnadsökningen är förståelig.
Kritiken mot utredningen blev kraftfull och dåvarande socialministern
Ingela Thalén lovade att inga större besparingar skulle ske inom den statliga
assistansersättningen. Det visade sig bara vara tomma ord.
I regeringspropositionen som kom i våras föreslogs neddragningar inom
rätten till personlig assistans på över 200 miljoner kronor. Neddragningarna
skulle ske på flera sätt.
För det första ändrade riksdagen tidsramen för beslut om assistans-
ersättning. Tidigare kunde den funktionshindrade spara assistanstimmar upp
till ett år. Det är nödvändigt för att kunna planera för semestern eller för att
möjliggöra en dräglig tillvaro för många funktionshindrade barn vars
hjälpbehov varierar mycket under året, exempelvis mellan skolterminerna
och skolloven.
Regeringen ville i sin proposition inskränka perioden till tre månader.
Efter socialutskottets behandling ändrades perioden till sex månader. Enligt
vår uppfattning innebär detta att den enskilde funktionshindrades möjligheter
till självbestämmande, oberoende och valfrihet kraftigt inskränkts.
För det andra ändrade riksdagen definitionen av rätten till personlig
assistans. Det har resulterat i att grupper av funktionshindrade som tidigare
hade rätt till personlig assistans nu har fått än svårare att erhålla detta.
För det tredje övervältrade riksdagen en större del av ansvaret för personlig
assistans på kommunerna. Det sker genom att funktionshindrade inte får
samma rätt som tidigare till personlig assistans när de vistas i daglig
kommunal verksamhet som t ex skola, dagis eller liknande.
Ett resultat av dessa beslut är nu att rätten till personlig assistans omprövas
och att flera försäkringskassor skickar över ansvaret till kommunerna och
alltså gör en snävare bedömning än tidigare.
I socialutskottet ändrades visserligen regeringens ursprungliga förslag en
hel del efter kraftiga protester från andra politiska partier och den samlade
handikapprörelsen. Men med Centerpartiets bistånd genomfördes de
allvarliga försämringar som vi nu ser resultatet av.
Folkpartiet anser att riksdagen bör riva upp förändringarna i rätten till
personlig assistans.
65-årsgränsen
Personer som är berättigade till personlig assistans förlorar
denna rätt vid 65 års ålder. För många innebär detta ett alltför
abrupt avbrytande av en assistans som möjliggjorde ett
självständigt liv. En kvalitetssänkning av livsföringen för de
funktionshindrade blir ofta fallet. Det finns därför skäl att
överväga om det inte bör införas vissa övergångsregler som
ersätter den rigida gränsen vid 65 års ålder.
Förbud mot diskriminering
av handikappade
Flera länder har säkrat funktionshindrades rättigheter i
diskrimineringslagar, exempelvis USA, Kanada, Nya
Zeeland, Australien och Sydafrika. I USA omfattas även
näringsverksamhet av diskrimineringsförbudet.
I handikapputredningen Ett samhälle för alla, SOU 1992:52, föreslogs en
regel om diskriminering i brottsbalken.
Under sommaren har det förekommit en debatt om att funktionshindrade
nekats tillträde till vissa restauranger och krogar. Justitieminister Laila
Freivalds har anmärkningsvärt nog uttalat förståelse för detta. Detta skall i
bästa fall uppfattas som ytterligare en indikator på behovet av en lagstiftning
mot diskriminering av handikappade.
Domstolstrots
Flera kommuner trotsar domstolars beslut om stöd till
funktionshindrade eller nonchalerar lagar. Förra året dömde
Hovrätten över Skåne och Blekinge att ledamöterna i en
kommunal nämnd i Olofström befanns skyldiga till tjänstefel
sedan de vägrat att rätta sig efter domar. Tidigare hade
Högsta domstolen fastslagit att den som inte fått dom
verkställd kan söka verkställighet hos
kronofogdemyndigheten.
Finansdepartementet har presenterat ett förslag om kommunalt lag och
domstolstrots i mål om laglighetsprövning. Men utredningsförslaget saknar
förslag till hur trotset skall lösas i mål om förvaltningsbesvär, d v s de mål
som har störst vikt för personer med funktionshinder. Enligt vår uppfattning
måste ett förslag till lag om lag och domstolstrots också omfatta domar
angående förvaltningsbesvär.
Rättshjälp
Den som överklagar socialtjänstens eller försäkringskassans
beslut är alltid i underläge mot beslutsfattaren. Det är alltid
svårt att tvista mot en part som har en överlägsen kompetens
att tillgå. Den som överklagat ett beslut kan inte heller förlita
sig på domstolarnas utredningsskyldighet. Domstolarna
undviker många gånger att lägga sig i processen eftersom de
inte vill framstå som partiska. I linje med detta är det
omöjligt att kräva att domstolen skall genomföra den
utredning som faktiskt är nödvändig i de flesta fall, det vill
säga att undersöka den överklagandes hela livssituation
genom att till exempel sätta sig i enrum med denne och
utröna behoven och med vilka insatser dessa kan tillgodoses.
En domstol skall helt enkelt inte formulera yrkandet,
grunderna och omständigheterna åt den som söker sin rätt.
Ett jämlikt förhållande under förhandlingen skulle
emellertid kräva en sådan insats av domstolarna så länge
rättshjälp nekas. Rådande situation innebär att det inte
föreligger rättssäkerhet i svensk förvaltningsprocess.
Dessutom kommer renodlingen av tvåpartsprocessen i förvaltningsdomstol
att medföra att utredningsskyldigheten tunnas ut och att det därför blir
svårare för den enskilde att få rätt. Det har regeringens särskilda utredare
som sett över rättshjälpslagen konstaterat. Syftet med ändringen har också
varit att avlasta domstolarna bland annat från att skaffa in utredningar och att
domstolarna i mindre omfattning skall blandas in i parternas argumentering
för att undvika misstankar om partiskhet. Folkpartiet anser att rättshjälp skall
kunna beviljas i större utsträckning än nu inom förvaltningsprocessen.
Hjälpmedelsgaranti
Rätt hjälpmedel kan för en funktionshindrad innebära en
möjlighet till rehabilitering eller avsevärt mycket bättre
livskvalitet. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar
landstingen för att uppmärksamma behovet av hjälpmedel.
Vi anser att vårdgarantin ska utökas till att omfatta tekniska hjälpmedel, så
att den som är i behov av hjälpmedel ska få snabb hjälp och komplicerade
hjälpmedel senast inom tre månader.
Det stora problemet inom hjälpmedelsförsörjningen beror till stor del på
att både landsting och kommuner är inblandade. Oavsett hur kommuner och
landsting har delat upp ansvaret för hjälpmedel emellan sig, har de ett
gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. I varje län måste landsting och
kommuner gemensamt bygga upp en vattentät organisation, som garanterar
att den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att
höja kvaliteten och kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre
utsträckning än vad som sker i dag kunna upphandla tjänster från privata
entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga
utprovning - hörapparat - uppföljning.
Tillgänglighetsfrågor
Inom bostads- och planområdet lade handikapputredningen
bl.a. fram förslag om information och fortbildning av
arkitekter om tillgänglighetsfrågor, ändringar i plan- och
bygglagen för att göra gatumiljön, terminalbyggnader och
offentliga lokaler tillgängliga samt tillgänglighetsprogram.
I USA har man på olika sätt förbättrat tillgängligheten för funktions-
hindrade i byggnader, på gator genom avfasade trottoarer och på andra
platser. Vi anser att de amerikanska erfarenheterna bör tas tillvara här i
Sverige och att till nya plan- och bygglagen bör fogas föreskrifter som anger
hur man kan öka den generella tillgängligheten till byggnader m.m.
Handikappombudsmannen
Handikappombudsmannen inrättades den 1 juli 1994.
Myndigheten har fått åtskilliga anmälningar om
diskriminering av funktionshindrade.
Handikappombudsmannen har vidtagit de åtgärder som hon
enligt instruktion kan vidta, nämligen gjort uttalanden. Detta
är enligt vår mening otillräckligt. Lagstiftningen måste
kompletteras med förbud mot diskriminering av
funktionshindrade i arbetslivet. Handikappombudsmannen
måste samtidigt ges möjlighet att väcka talan om någon
diskrimineras i arbetslivet på grund av sitt funktionshinder.
Även regeringen har numera kommit till insikt om detta och
en promemoria har utarbetats inom
Arbetsmarknadsdepartementet som föreslår lagstiftning mot
diskriminering i arbetslivet av funktionshindrade personer.
Den ska remissbehandlas under hösten 1996.
Inflationsskydd för
vårdbidrag och handikapp-
ersättning
Den socialdemokratiska regeringen föreslog hösten 1994 att
uppräkningen av basbeloppet med hänsyn till inflationen
skulle begränsas. Enbart 60 % av inflationen skulle få
genomslag i form av höjt basbelopp. Begränsningar av detta
slag skulle gälla så länge budgetunderskottet överstiger 50
miljarder kr.
Det är både olyckligt och olämpligt att denna besparing också kommit att
tillämpas på vårdbidrag och handikappersättning. Den ordning riksdagen har
beslutat innebär att dessa för funktionshindrade mycket angelägna bidrag
successivt urholkas under de kommande åren.
Vårdbidraget går till familjer som har funktionshindrade barn dels för ett
bedömt tillsynsbehov, dels för de merkostnader som handikappet innebär för
familjen. Enligt RFV:s statistik från december 1993 fick 19 000 familjer
vårdbidrag.
Vuxna med funktionshinder får stöd bl.a. i form av handikappersättning.
Den finns i tre nivåer, motsvarande 69, 53 och 36 procent av basbeloppet.
Hur mycket den enskilde får i ersättning beror på hur stort hjälpbehovet är
samt vilka merkostnader som handikappet medför. Enligt RFV:s statistik från
december 1993 fick 53 000 människor handikappersättning, antingen som
huvudförmån eller som tilläggsförmån till t.ex. förtidspension eller ålders-
pension.
Den effekt på statskassan som besparingen för dessa grupper medför är
liten. För de enskilda som drabbas är effekten däremot kännbar, särskilt med
tanke på att de redan från början tillhör samhällets mest utsatta grupper.
Vi anser därför att vårdbidrag och handikappersättning bör undantas från
den av riksdagen beslutade avindexeringen.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med sådana förslag att
vårdbidrag och handikappersättning fr.o.m. 1997 åter räknas upp med full
hänsyn tagen till inflationen.
Vi anser även att lönebidragen skall finnas kvar oförändrade. Dessa
möjliggör för många funktionshindrade att bibehålla sin anställning hos
arbetsgivarna.
Bilstödet
Bilstödet är ett bra medel för att ge personer med
funktionsnedsättningar möjlighet till delaktighet i
samhällslivet och en bättre livskvalitet. Tillgång till en egen
anpassad bil minskar också beroendet av samhällsinsatser i
form av t.ex. matinköp och färdtjänst. I betänkandet Rätten
till ratten (SOU 1994:55) föreslås att åldersgränsen 50 år
avskaffas. Vi instämmer i detta. Samtidigt ökar naturligtvis
kostnaderna för bilstödet om åldersgränsen höjs. Vi anser
därför att regeringen bör göra en hälsoekonomisk analys av
vad det betyder att man tar bort åldersgränsen och hur
kostnaderna för annat samhällsstöd därmed förändras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i rätten till personlig
assistans att det innebär en återgång till de regler som gällde före den 1 juli
1996,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagförbud mot diskriminering av handikappade,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om domstolstrots,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättshjälp,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hjälpmedelsgaranti,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgänglighet för funktionshindrade,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handikappombudsmannens befogenheter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fullt inflationsskydd för vårdbidrag och handikappersättning,3
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bilstödet,
10. att riksdagen till utgiftsområde B 7 Kostnader för statlig
assistansersättning m.m. för budgetåret 1997 anvisar 215 000 000 kr utöver
vad regeringen föreslagit eller således 3 878 000 000 kr.
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Kenth Skårvik (fp)