I motionen föreslås en rad av åtgärder för att förbättra
kvalitén i äldreomsorgen och för att stärka den enskilde
äldres ställning.
Trygghet och valfrihet skall vara ledstjärnor för verksamheten inom
äldreomsorgen. De äldres boende skall utvecklas och rätten till eget rum för
den som så önskar slås fast. Genom gruppboende och dagverksamhet
förbättras verksamheten i omsorgen för de dementa. Vikten av näringsriktig
mat och av att följa upp fallskador understryks.
Genom föreslagna beräkningssystem för hur avgifterna skall sättas för
omsorgen för äldre ökar den ekonomiska tryggheten för de äldre och deras
anhöriga.
Genom välfärdskontrakt stärks den enskildes rättigheter och möjlighet att
eventuellt bo kvar i det egna hemmet. Det skall vara en laglig rättighet att bo
var man önskar, oavsett om det gäller eget boende, boende på sjukhem eller
annat boende. Anhörigvårdarnas ställning skall stärkas genom bättre
avlastningsmöjligheter och hemvårdsbidrag.
En hjälpmedelsgaranti skall införas som innebär att äldre garanteras rätten
till hjälpmedel inom en angiven tidsperiod. Rehabiliteringen av äldre måste
också bli bättre. Genom att vårdkedjan för de äldre förbättras används
omsorgens resurser bättre samtidigt som vårdtiden ofta blir kortare.
Utredningar av demens skapar trygga vårdsituationer och ger bättre
förutsättningar för att kunna förbättra stödet till den sjuke och de anhöriga.
En äldreombudsman skall införas i kommunerna. Det är viktigt att
personalen inom äldreomsorgen kontinuerligt får en kompetenshöjande
utbildning för att förbättra kvalitet och kompetens.
Äldres situation i Sverige på
1990-talet
Av Sveriges 8,8 miljoner invånare är lite mer än 1,5 miljoner
över 65 år. De närmaste decennierna kommer de allra äldsta,
de över 80 år, att öka. Vi blir i förhållande till befolkningen
inte fler äldre - men fler blir allt äldre. Samtidigt kommer
antalet äldre invandrare också att öka. Det blir en i stort sett
ny erfarenhet att ta hand om alla dessa nya etniska grupper i
den svenska äldreomsorgen.
Många sjukdomar är åldersrelaterade: hjärt- och kärlsjukdomar, benskör-
het, demens och stroke. Vi vet att de allra äldsta, oavsett om de tidigare varit
friska eller ofta sjuka, får ett större vårdbehov under sina sista levnadsår.
Med ett ökat antal äldre över 80 år kommer detta att öka belastningen på
äldrevården.
I dag får omkring 175 000 personer social hemhjälp. Denna hjälp är en
förutsättning för att många äldre ska kunna bo kvar hemma. Samtidigt tar
den en stor del av kommunernas omsorgsresurser i anspråk.
Jämfört med tidigare och jämfört med andra länder verkar dock de äldre i
Sverige ha det relativt bra. Äldre mår inte dåligt överlag eller känner sig
ensamma med automatik efter den dag de fyllt 65 år. Bilden av de äldre
måste modifieras. Åldersdiskriminerande attityder och fördomsfull behand-
ling av äldre i vårt samhälle måste bekämpas med all kraft. Det kan ske
genom förmedling av kunskaper om vad åldrandet egentligen innebär. Det är
inget handikapp att vara gammal. Det är först med rörelsehinder eller ohälsa
och sjukdom som åldern kan bli en försvårande omständighet.
Äldreomsorgen skall sträva efter att med bästa förmåga försöka stödja och ge
en sådan omvårdnad till äldre att de kan leva ett så självständigt och värdigt
liv som möjligt.
Vården och omsorgens
resursfrågor
I ett välfärdssamhälle måste vården få ta betydande resurser i
anspråk. Återkommande undersökningar visar också att
skattebetalarna är beredda att ge vårdutgifter högsta prioritet.
Att det finns en väl utbyggd vård är inte bara en
nödvändighet för dem som är sjuka, det är också en viktig
trygghetsfaktor för alla andra. De flesta av oss blir någon
gång i livet beroende av en väl fungerande vård.
Vi vill i detta avsnitt ge vår syn på vårdens resursfrågor. Resonemanget
finns ytterligare utvecklat i Folkpartiet liberalernas partimotion om
ekonomisk politik, särskilt i avsnittet om kommunernas ekonomi.
Folkpartiet liberalerna prioriterar vården på flera sätt.
Vår prioritering av en politik för fler jobb genom företagande har som en
grundläggande motivering att kampen mot arbetslösheten är nödvändig
för att klara välfärden.
Vi säger nej till löften om stora, generella skattesänkningar, utan
prioriterar bra vård.
Vi föreslår att resurser överförs till vårdsektorn från försäkringskassorna
och att ett statligt stimulansbidrag till äldreboende införs (finansierat
genom besparingar i statens budget).
Vi har i många år, både på riksplanet och i fullmäktigeförsamlingar,
förespråkat en politik som innebär ett effektivare offentligt
resursutnyttjande. Den ojämförligt viktigaste metoden heter
konkurrensutsättning. Ny forskning från Kommunalekonomiska institutet
vid Stockholms universitet bekräftar på nytt att miljardbelopp finns att
spara för Sveriges kommuner och landsting genom att konsekvent främja
konkurrens. Förekomsten av privata alternativ och entreprenader samt
konsekvent användning av konkurrensupphandling ger mycket stora
vinster, som direkt kan komma vården till del. Den åsyftade
undersökningen - som beställts av den nya socialdemokratiska ledningen
i Stockholms kommun för att visa att det borgerliga
konkurrensprogrammet varit verkningslöst - visade i själva verket att
besparingen för stockholmarna uppgick till hundratals miljoner kronor.
För hela den kommunala sektorn i Sverige motsvarar det åtskilliga
miljarder kronor.
Vi har också i flera år förespråkat en avveckling av kommunala bolag. I
många fall subventioneras dessa bolag, trots att deras verksamhet inte
ligger inom de kärnområden som kommunerna bör prioritera.
Kommunerna subventionerar misslyckade fastighetsaffärer, flygplatser
och vanskötta företag i en rad olika branscher. En långtgående
upprensning i den kommunala bolagsdjungeln skulle kunna frigöra
betydande belopp, som kunde tillföras de prioriterade områdena vård och
utbildning.
Vi står alltså på en solid grund när vi i bl a denna motion
föreslår vissa förändringar på vårdområdet som kräver
ytterligare resurser. Vår vårdpolitik är väl förenlig med en
politik som sanerar statsfinanserna och ger näringslivet bra
förutsättningar.
Det finns anledning att understryka att oavsett hur mycket pengar vi lägger
ner på vård är det nödvändigt att säkerställa att resurserna används på bästa
sätt. Under perioden av snabb resursexpansion, från 1960-talet och framåt,
fanns det stora brister i detta avseende. Idag, när resurserna krymper, ökar
rationaliseringarna, vilket i sin tur givit en oro för kvaliteten. I framtiden
måste vi få kvalitetssäkring och effektivare resursutnyttjande att gå hand i
hand. Tillräckligt med pengar måste satsas på vården, men varje krona som
används i onödan är en krona för mycket.
Under de senaste åren har det hänt mycket i svensk sjukvård som ger oss
lärdomar inför framtiden. Knappast under någon period i modern tid har
förändringarna inom vården gått så snabbt som under nittiotalets första hälft.
Kostnaderna har minskat (vilket är närmast unikt inom OECD),
produktiviteten har ökat kraftigt, kvaliteten har förmodligen förbättrats och
nya organisationsformer har växt fram. Enligt OECD:s rapport ligger Sverige
på nionde plats i västvärlden för sjukvårdens andel av BNP. USA och
Kanada toppar. Bägge dessa länder har en i huvudsak privatorganiserad
försäkringsmarknad för vården. Sjukvårdssystem med ett dominerande
marknadsinslag av finansiering, styrmodeller m m tenderar att verka kost-
nadsdrivande. De påverkar kostnaderna så att de blir högre än i system med
skattefinansierad sjukvård, som Sverige.
Mellan 1991 och 1995 minskade landstingen sammantaget sina kostnader i
fasta priser med 5 procent. Till detta skall läggas de besparingar som
landstingen planerar. Fram till 1998 kommer, om besparingarna genomförs,
landstingens kostnadsvolym att reduceras med ytterligare omkring 7 procent.
Landstingen minskar också sin personal. 1995 var antalet anställda i
landstingen 270 000 personer. Fullföljs de planerade besparingarna kommer
personalstyrkan att minska med omkring 23 000 personer fram till år 2000.
I ett övergripande, samhällsekonomiskt perspektiv har alla dessa
förändringar varit nödvändiga. Men det är ett faktum att stressen för
personalen har ökat och oron stiger för vad besparingarna egentligen innebär.
En utveckling med avtagande produktivitet sedan 1994 inger också osäkerhet
om huruvida framtida nedskärningar av resurserna ska klaras med
effektiviseringar eller om svaga grupper ska råka illa ut.
Landstingsförbundet räknar med att gapet mellan behov och resurser fram
till 2010 uppgår till 8-12 %, det vill säga 7-11 miljarder kronor. Även om
dessa siffror rymmer en betydande osäkerhet, är det inte orimligt att räkna
med ett resursbehov på åtskilliga miljarder kronor. Beräkningar visar också
att gapet inom äldreomsorgen mellan behoven och resurserna ligger i
storleksordningen 23-25 %, eller 12-13 miljarder kronor fram till år 2010.
60 %, ca 8 miljarder kronor, av detta gap antas föreligga redan åren 1996-
2000.
Det är dock viktigt att komma ihåg att resultatet av sådana här beräkningar
till mycket stor del avgörs av den allmänna ekonomiska utvecklingen. En
dålig socialdemokratisk ekonomisk politik, som leder till lägre tillväxt och
högre arbetslöshet, ger också mindre pengar till vården.
Det är vår fasta övertygelse att med en ekonomisk politik inriktad på jobb
genom företagande blir situationen för vården betydligt ljusare. Om vi antar
att Folkpartiets politik ger en genomsnittlig årlig tillväxt som ligger 1,5
procent högre än med regeringens politik, får det avsevärd betydelse för
landstingens ekonomi. År 2002 skulle det innebära att BNP var 150
miljarder kronor större. Och det är önskvärt att även vården får del av de
växande resurserna. Den del av den ökade tillväxten som innebär lägre
arbetslöshet ger dessutom direkt ökade inkomster för landstingen genom ett
större skatteunderlag. Mot bakgrund av osäkerheten i förutsättningarna och
översiktligheten i denna typ av beräkningar skulle ett försiktigt antagande
vara att med vår politik skulle landstingen år 2002 ha någonstans mellan 5-
10 miljarder kronor mer än med regeringens politik. Sparkraven inom
sjukvården skulle därmed minska högst avsevärt.
Till det kommer alltså de resurser som kan frigöras med hjälp
effektivisering genom konkurrensutsättning och en tydligare prioritering av
vården framför en rad andra kommunala engagemang, ofta i bolagsform, på
mindre angelägna områden. Sammantaget finns alltså mycket god täckning
för de reformförslag som förs fram i det följande.
Trygghet och valfrihet på
äldre dagar
På äldre dagar ska människor kunna känna trygghet och veta
att de får den omsorg de behöver. Därför är äldreomsorgen
en viktig del i den svenska välfärdspolitiken. Ett samhälles
anständighet avgörs till betydande del av hur vi förmår att ta
hand om våra gamla.
För Folkpartiet liberalerna har äldrefrågorna länge haft sin givna plats högt
upp på dagordningen. När vi för tio år sedan förde fram kravet på eget rum
på sjukhemmen var vi ensamma. Frågan blev för oss en symbol för vår
vision om bättre villkor för äldre och andra som behöver mycket vård och
omsorg. Målet att ingen mot sin vilja ska behöva dela rum med någon annan
står fast.
Äldreomsorgen måste bygga på insikten att äldre inte är någon homogen
grupp med likartade behov och önskemål. Även bland dem som behöver
någon form av stöd för att klara sin vardag finns det mycket stora skillnader.
En god äldreomsorg måste bygga på en flexibel organisation med en mängd
olika lösningar för boende och service. Grunden ska dock vara att oavsett om
du bara behöver lite hjälp med städning och matlagning eller om du är
sängliggande och behöver omsorg dygnet runt ska det finnas en organisation
som garanterar dig den hjälp du behöver och med en mycket hög kvalitet.
Allra viktigast är det att de som har de största behoven får den hjälp de
behöver. Det är en viktig trygghet för oss alla att veta att oavsett om det
gäller oss själva eller någon av våra nära så finns det stöd och i det boende
som ger oss möjlighet att bevara vår värdighet även när vi är helt beroende
av andra.
Folkpartiet anser inte att det är möjligt att minska stödet till de äldres
omsorg. Kommunerna måste alltjämt bygga ut delar av äldreomsorgen
eftersom ålderdomshem, eget rum på sjukhemmen samt dagverksamheter
inte finns i tillräcklig utsträckning. Många andra brister kan rättas till genom
samverkan. Främst är det kommuner och landsting som måste gå samman
kring omsorgen om de äldre. Rehabilitering, medicinsk omsorg och
medicinering kan förbättras genom samarbete.
Ädelreformen visade vägen för en bättre omsorg om de äldre. Reformen
har visat sig ha brister vad avser rehabilitering, medicinsk omvårdnad och
vård i livets slutskede. Det är politikernas ansvar att rätta till dessa
brister. Vi
vill från folkpartiet liberalernas sida visa på de vägar vi ser som kan leda
till
en ännu bättre äldreomsorg.
Utveckla det goda boendet
För de personer som har mer omfattande behov av omsorg
har kommunerna skapat olika former av stöd. Länge var
servicehusen den stödform som de flesta kände till och också
erbjöds. Servicehuset har emellertid många brister för dem
som inte längre klarar sina dagliga bestyr på egen hand, utan
behöver omfattande stöd med såväl påklädning och
toalettbestyr som mat. För dem som därtill behöver ständig
tillgång till personal måste vi skapa ett annat slags boende.
Vad är då det goda boendet? Det skulle kunna beskrivas som ett boende
som tar tillvara de bästa egenskaperna i boendeformer som ålderdomshem,
gruppboende och sjukhem. Ett boende där den som flyttar in kan stanna kvar
och känna trygghet även när behovet av omsorg blir allt större. Det är ett
boende där personalen finns till hands hela tiden. Det ger trygghet genom att
personalen känns igen, omgivningen är densamma, behovet av omflyttningar
minimeras, personliga ägodelar kan tas med och utrymme finns för att livet
ska kännas privat även om det delas med andra. Det goda boendet erbjuder
ett eget rum med egen toalett och dusch. Det medger att egna möbler tas med
och det möjliggör handikappanpassning så att också sängliggande personer
kan ges en god omsorg. Vi vill kalla det goda boendet ålderdomshem, men
namnet är inte det viktiga, huvudsaken är att boendet innehåller trygghet, god
omsorg och möjlighet till ett privatliv trots behov av andras stöd och hjälp.
För att påskynda utvecklingen av det goda boendet vill vi satsa 500
miljoner kronor som stimulansbidrag till de kommuner vilka utvecklar
äldreboendet.
Det skall vara en självklar rättighet för de äldre att bo där de önskar. Det
innefattar också rätten att flytta vart de vill. En äldre person måste ha rätten
att flytta till en annan kommun, även om den ligger långt bort, för att
exempelvis få möjligheten att bo närmare sina anhöriga. Kommunförbundet
har tidigare antagit en rekommendation att personer skall få flytta vart de vill
och då beredas plats inom äldreomsorgen vid en sådan flytt. Men
efterlevnaden av rekommendationen har varit bristfällig. Det måste bli en
laglig rättighet att bo där man önskar.
Säkra möjligheten till eget
rum
Under tio års tid har folkpartiet drivit frågan att alla som vill
ska få eget rum på sjukhemmen. Ingen ska behöva bo
tillsammans med någon annan om han/hon inte vill. Under
föregående mandatperiod lyckades vi genom införandet av
stimulansbidrag och ett starkt fokus på frågan få igång
utbyggnaden av eget rum. Vid en inventering på
sjukhemmen 1994 var enbart 42,2 procent av rummen
enkelrum. Fortfarande återstår mycket att göra. Målet om
eget rum för alla som så önskar anser vi ska vara uppfyllt
senast år 2000. Detta är inte något orealistiskt mål, men det
förutsätter en vilja att prioritera i kommunerna.
Bättre läkarkontakt på
ålderdomshemmen!
Inte sällan händer det att äldre människor skickas till
sjukhusens akutmottagningar för problem som en husläkare
eller geriatriker i samarbete med medicinskt ansvarig
sjuksköterska kunde klara av i den äldres bostad i det
särskilda boendet. Det är inte bra för någon att skickas runt
och allra minst för äldre personer. Husläkarnas
jourorganisation utanför kontorstid måste innebära att
sjukhem och ålderdomshem kan få hjälp på enheten om det
inte är uppenbart att den gamle bör föras in till sjukhus.
För dem som bor i det vi kallar ålderdomshem, gruppboende och sjukhem
skulle det vara en trygghet att veta att enheten har möjlighet till
läkarmedverkan för bedömning av medicinska åtgärder. Till varje
ålderdomshem och sjukhem bör det knytas en läkare som har ansvar för att
regelbundet besöka ålderdomshemmet och se till att de gamla som bor där
får god medicinsk vård. Detta kan vara en husläkare eller geriatriker.
Äldreomsorgen och geriatriken bör upprätta nära kontakter med varandra. I
stället för att den äldre ska ta sig till den geriatriska kliniken bör det många
gånger vara möjligt att få bedömning och vård i det egna boendet. Vi anser
att geriatriskt utbildade sjuksköterskor på våra ålderdomshem och sjukhem
kan medverka till att höja kvaliteten på vården och omsorgen. Kommunerna
bör därför tillsammans med landstingen utarbeta en strategi för att höja
sjuksköterskornas kompetens. Sköterskorna kan då anförtros att göra vissa
bedömningar som idag endast läkare gör. Detta skulle ge en
kvalitetsförstärkning inte minst på sjukhemmen. Ett sådant system leder
också till att akutbesöken på sjukhusen minskar, vilket är ytterligare en
kvalitetsförstärkning.
Skapa arbetslag för bättre
läkemedelshantering på
ålderdomshem och sjukhem
Husläkare eller annan behandlande läkare, medicinskt
ansvarig sjuksköterska och apotekare bör ingå i ett arbetslag
för att tillsammans gå igenom vilken medicinering de äldre
behöver. Det händer att olika läkare kommer i kontakt med
samma patient av olika skäl och därmed ger olika mediciner.
Sammantaget kan detta göra att enskilda personer
övermedicineras. Försök har visat att samverkan kan minska
medicineringen och bättre anpassa den till patientens
verkliga behov.
Skapa trygghet för dementa
genom dagverksamhet och
gruppboende
Gruppboende för dementa har, tillsammans med
utbyggnaden av ålderdomshem och eget rum på
sjukhemmen, varit en hjärtefråga för Folkpartiet. Nu visar
statistik att utbyggnaden varit omfattande, men inte
tillräcklig. Utbyggnaden måste fortsätta.
Förutom gruppboendet finns det även andra angelägna behov för personer
med demenssjukdomar. Dagverksamheterna måste bli fler. Vid sidan av den
träning dessa verksamheter ger den enskilde är detta också ett sätt att hjälpa
människor att orka och klara av att fortsätta att ta hand om sin anhörige i
hemmet under resten av dygnet. Det ger avlastning och det ökar
livskvaliteten för båda parter. Om dagverksamheterna inte finns kommer vi
att få ökade kostnader för omsorg dygnet runt för dessa personer.
Fallskador måste utredas
och följas upp
Fallskadorna har ökat i omfattning. De innebär ett stort
lidande för enskilda och bör på alla sätt förebyggas. Det är
inte alltid uppenbart vad som lett fram till en ökande andel
fallskador. Det förekommer på sjukhem, på ålderdomshem, i
gruppboende och i hemmet utan bevisad koppling till antal
personal på plats. Fallskador får inte nonchaleras. Om någon
faller ska en läkare tillkallas för undersökning så att inte
skador förblir oupptäckta och på så vis orsakar än mer skada.
Information om omständigheterna bakom fallskadorna, t ex
läkemedelsbehandling, bör sammanställas i syfte att bättre
kunna förebygga dem.
Erbjud näringsriktig mat
Matvanor är något väldigt individuellt. Vi tycker ofta om
olika saker och vill ha vår mat tillagad på olika sätt. Det är
ingen skillnad när man blir äldre. Alltför ofta säger äldre som
bor hemma att hemtjänstpersonalen kommer med så tråkig
mat. Det finns inget utrymme för eget val av lunch eller
middagsmat och många gånger är maten inte tillräckligt
näringsrik. Så ska det inte behöva vara. God mat innebär en
högre livskvalitet.
Det finns yrkesgrupper, exempelvis dietister, som är specialister på hur
näringsrik mat kan tillagas på ett gott och varierat sätt och dessa
yrkesgrupper bör anlitas av hemtjänsten i större utsträckning. Tillgången till
entreprenörer av olika slag inom restaurangbranschen är så stor att krav kan
ställas på den kost som beställs, i annat fall får en konkurrent anlitas som
klarar av att leva upp till de krav som ställs.
Den enskildes tidigare matvanor måste tillmätas stor betydelse när mat
beställs. Särskilt när det gäller personer med utländsk härkomst är det viktigt
att maten är sådan att de känner igen sig från den tid då de kunde välja att
laga det de ville ha.
Värna anhöriga när
avgifterna sätts
En god äldreomsorg kostar mycket pengar. Kostnaderna för
en sjukhemsplats varierar över landet, men ligger inte sällan
runt 1.000 kronor per dygn. Detta är stora summor till och
med jämfört med barnomsorgens kostnader. Folkpartiet
anser att det är rimligt att en stor del av dessa kostnader bärs
av de boende. Det är viktigare att de bidrar ekonomiskt via
avgifter till omsorgen än att den tvingas hålla en lägre
kvalitet.
Dagens system för avgifter i äldreomsorgen innebär att var och en ska ha
en viss summa kvar när omsorgen, maten och bostaden är betald. Detta för
att garantera att den som behöver kommunens omsorg även ska kunna köpa
saker för egen del. Resultatet av inkomstdifferentierade taxor blir att den som
har en hög pension får betala mer än den som har en låg pension.
Oberoende av hur höga taxorna är i olika kommuner måste maka/make
värnas ekonomiskt. Om en av två makar eller sammanboende tvingas flytta
till ett ålderdomshem, måste den som bor kvar ges möjlighet att klara sig
ekonomiskt.
Detta kan lösas på olika sätt. En variant är att räkna makarnas
sammanlagda inkomst och dela med två för att sedan sätta avgiften för den
som flyttat till ålderdomshemmet. Med ett sådant system minskar risken för
att den som har den högre inkomsten flyttar till ålderdomshemmet och då får
betala en så hög avgift kvarboende får flytta på grund av det nya ekonomiska
läget. Om den som flyttar till ålderdomshem har den lägre inkomsten av
makarna bör kommunen beräkna sin avgift bara utifrån den inkomst som den
boende på ålderdomshemmet har. Finns familj ska särskild ekonomisk
hänsyn tas till hemmavarande barn.
Den som vill ska få bo kvar i
sitt hem
Hemtjänsten är ett medel för att människor som på äldre
dagar behöver stöd och omsorg ska få en bättre livskvalitet.
De kan då bo kvar i sitt hem och behöver inte flytta om de
inte själva vill. För att man ska kunna känna trygghet nog att
bo kvar hemma måste hemtjänsten fungera väl. Det finns ett
antal punkter som den enskilde skall kunna garanteras. Vi
kallar dem välfärdskontrakt inom hemtjänsten.
- När någon, på egen hand eller med stöd av anhörig, kontaktar
hemtjänsten för att få hjälp måste ansvarig personal hos kommunen höra av
sig inom tre dagar för att stämma tid för möte om vilket stöd kommunen kan
erbjuda.
- I samråd med den som behöver hjälp och eventuellt dennes anhöriga ska
en plan göras upp som visar vad hemtjänsten ska ombesörja, om det ges
omsorg på annat sätt än via hemtjänst samt, om rehabilitering ska erbjudas,
vad denna ska leda till och inom vilken tid. Samma skriftliga plan ska göras
upp för den som måste flytta till särskilt boende.
- En kontinuerlig kvalitetsuppföljning ska göras och det ska stå klart vad
som kommer att ingå i de frågor som ställs i samband med uppföljningen.
- Om den enskilde har en anhörig som klarar av och vill ge viss omsorg,
ska denna anhörige ges stöd genom avlastning i någon form. Denna
avlastning ska planeras gemensamt med den anhörige så att den kan
genomföras på brukarens villkor.
- Skulle hemtjänstpersonalen av något skäl inte kunna komma på avtalad
tid, ska detta meddelas så snart som möjligt och hjälp ändå erbjudas av
någon annan i personalen.
- Uteblir hemtjänstpersonalen helt, ska den enskilde kompenseras.
Hemtjänsten kan till exempel komma en gång extra vid ett senare tillfälle
eller så kan avgiften sänkas den månad det gäller.
- Det ska klart framgå för den enskilde och dennes anhöriga vem hos
kommunen som är ansvarig och kontaktperson om något inträffar.
- Den enskilde ska ha rätt att välja vem som ska ge den service och
omsorg som anses behövas.
- Kommunerna ska ha något slags jourtjänst under kvällar och helger så att
ingen riskerar att skrivas ut från sjukhus utan att få kontakt med
socialtjänsten. Varje sjukhus ska ha uppgifter om vem som har jour så att
den som skrivs ut kan garanteras en kontakt med kommunen.
- Den som har invandrat till Sverige ska garanteras att få ha en tolk med
vid samtal med socialtjänsten. Erfarenheten visar att många gamla snarare
minns sitt modersmål än svenskan på äldre dagar, och speciellt i svåra
situationer är det en trygghet att få uttrycka sig på sitt eget modersmål.
Förbättra tandhälsan bland
äldre!
Många äldre hemmaboende har liten eller ingen kontakt med
tandvården och har svårt att på eget initiativ söka sig dit.
Dåliga tänder och dålig munhygien påverkar det allmänna
hälsotillståndet, och därmed behovet av omvårdnad och
sjukvård. Tandvården bör därför, i samarbete med hemtjänst
och sjukvård, bedriva uppsökande verksamhet bland äldre
som bor hemma och som behöver mycket hjälp i sin vardag.
Förbättra avlastningen för
anhöriga som ger omsorg
Många som har behov av stöd och omsorg på äldre dagar får
det av sin make/maka eller annan närstående. En stor del av
den omsorg som ges äldre står just anhöriga för. Om en
anhörig ska orka med att ta det ansvar som han/hon valt att
göra, måste kommunerna kunna ställa upp med en väl
fungerande avlösning. Alla behöver vi handla, gå till
frisören, ha fritidsaktiviteter och träffa människor utanför
familjekretsen. För att detta ska bli möjligt för den som ger
omsorg till en anhörig kan antingen avlösning av
hemtjänsten erbjudas i hemmet eller avlastning ske genom
växelvård.
Bevilja hemvårdsbidrag
samt anhöriganställning
För att möjliggöra för anhöriga att ta ett ansvar för daglig
omsorg om någon familjemedlem måste anställning som
anhörigvårdare medges från kommunen. Den som är under
pensionsålder ska kunna vara den som träder in i
kommunens ställe för att ge omsorg. Detta är en del i den
enskildes valfrihet på äldre dagar. Likaså ska den som inte
klarar sig på egen hand kunna välja att en anhörig som är
pensionerad står för omsorgen. Detta ska möjliggöras genom
hemvårdsbidrag.
Undanröj bristerna i
vårdkedjan för äldre!
Äldre människor som behöver vård är ofta i behov av hjälp
på mer än en klinik och också stöd och hjälp i hemmet efter
sin vistelse på sjukhus. Det är därför viktigt att bygga upp en
fungerande kedja av insatser. Socialstyrelsens
Ädelutvärderingar visar att vårdkedjan för äldre människor
alltför ofta består av enstaka, ensamma länkar i stället för en
hel kedja. Det handlar helt enkelt om brist på samverkan och
kommunikation mellan de personer som har eller har haft
vårdansvaret för den gamla.
Vårdtiderna på sjukhusen har kortats kraftigt under senare år. De allra
flesta vistas bara något eller några dygn på sjukhus. Det kan i sig innebära
svårigheter för vårdplaneringen. Det bästa vore att samla biståndsbedömare,
distriktssköterska och anhöriga till en gemensam diskussion med patient och
sjukhuspersonal om behovet av fortsatta insatser. Men när vårdtiden har
kortats till ett minimum kan det ofta vara svårt att hinna få till stånd sådana
möten. Det är därför desto viktigare att andra kanaler och former för
gemensam vårdplanering fungerar.
Bra information är givetvis basen. Ofta framförs kritik om att hemtjänsten
eller äldreboendet inte får tillräcklig information från akutsjukvården om den
äldre patient som skrivits ut som medicinskt färdigbehandlad från
akutsjukvården. För att äldreomsorgen ska kunna vara ett bra stöd måste
personalen i äldreomsorgen få snabbare och tydligare information från
sjukhusen. Informationen bör vara i skriftlig form. För de patienter som har
omfattande vårdbehov är det nödvändigt att ha en gemensam vårdplanering.
Det är viktigt att man gör en ny bedömning och planering en tid efter det
att den äldre har flyttat tillbaka till sin bostad, oavsett om han eller hon bor
hemma eller i särskilt boende för äldre.
Se rehabilitering som en
rättighet
Rehabilitering av äldre är ett av de områden som fått kritik
för sina brister sedan Ädelreformen genomfördes. Nu finns
särskilda medel för att utveckla rehabiliteringen i
gemensamma projekt mellan kommuner och landsting. Detta
kommer med största sannolikhet att leda till att situationen
förbättras.
Undersökningar och intervjuer med personal på sjukhem, ålderdomshem,
gruppboende och servicehus visar att de personalgrupper som ansvarar för
rehabiliterande insatser vittnar om hur bra det kan gå för enskilda att återfå
olika förmågor. Däremot vidmakthålls inte dessa återerövrade färdigheter
därför att kunskap om hur detta ska gå till inte ges de personalgrupper som
har det dagliga ansvaret för omsorgen. Vi måste bryta denna negativa
utveckling genom att i de personliga planer som görs upp för var och en
särskilt trycka på hur rehabiliteringen utvecklas, följs upp och utvärderas.
Det är viktigt att de geriatriska klinikerna kan fungera som stöd för den
kommunala äldreomsorgen i rehabiliteringsarbetet. Det finns inga
universallösningar för hur rehabiliteringen blir bättre. Erfarenheterna hittills
visar att det kan fungera bra med gemensamt uppbyggda arbetslag mellan
kommun och landsting. Lika bra kan samarbete mellan kommunen och den
primärvårdsanknutna hemsjukvården fungera för rehabiliteringen av äldre.
Arbetsterapeuter som åker hem till äldre och ger behandling i hemmet kan
vara en annan variant. Det enda vi kan säga säkert är att om inte ett
samarbete etableras kommer den enskilde ständigt att gå miste om
livskvalitet. Därför är det viktigt att alltid försäkra sig om att såväl
ålderdomshem och gruppboende som sjukhem har tillgång till
rehabiliteringspersonal, antingen dessa personer arbetar i boendet eller har
sin arbetsplats på annat håll.
Inför en
hjälpmedelsgaranti!
Rätt hjälpmedel kan för en äldre människa innebära en
möjlighet till rehabilitering eller avsevärt mycket bättre
livskvalitet. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar
landstingen för att uppmärksamma behovet av hjälpmedel.
Kommunerna fick genom Ädelreformen ansvar för "enklare
tekniska hjälpmedel". Socialstyrelsen är i Ädelutvärderingen
starkt kritisk till hur hjälpmedelsförsörjningen för de äldre
fungerar i dag.
Sjukvården tar inte i tillräcklig utsträckning sitt ansvar för att
uppmärksamma behovet av hjälpmedel hos äldre. Att identifiera behovet är
inte heller i sig tillräckligt - att någon upptäckt ett behov av hjälpmedel är
inte till så stor hjälp om den äldre sedan i alla fall inte får sitt hjälpmedel.
Väntetiderna är i många fall oacceptabelt långa. Det är inte rimligt att låta en
80-åring vänta över ett år på att få en hörapparat utprovad, vilket ibland är
verkligheten i dag. Vi anser att vårdgarantin ska utökas till att omfatta
tekniska hjälpmedel, så att den som är i behov av hjälpmedel ska få snabb
hjälp, och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Bristen på gemensam vårdplanering när en äldre patient har vårdats på
akutsjukhus och ska återvända hem igen gör att hjälpmedelsbehovet inte
utreds ordentligt. Behovet av hjälpmedel bedöms bäst i den äldres egen hem-
och vardagsmiljö. Det bör därför vara primärvården, tillsammans med
kommunens äldreomsorg, som har ansvar för att se till att den äldre får de
hjälpmedel som han eller hon behöver.
De stora problemen inom hjälpmedelsförsörjningen beror till stor del på att
både landsting och kommuner är inblandade. Oavsett hur kommuner och
landsting har delat upp ansvaret för hjälpmedel emellan sig, har de ett
gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. I varje län måste landsting och
kommuner gemensamt bygga upp en vattentät organisation, som garanterar
att den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver.
Den äldres behov av hjälpmedel måste följas upp regelbundet. Enligt
Socialstyrelsen är det uppskattningsvis så många som en tredjedel av alla
hjälpmedel i hemmen som inte används alls. Detta beror sannolikt till viss
del på att den äldre är osäker på hur hjälpmedlet ska användas, men också på
att det ibland saknas kompetens när det gäller att välja rätt hjälpmedel. Det är
därför viktigt med insatser och uppföljning från arbetsterapeut eller
sjukgymnast för att gå igenom med såväl den äldre och anhöriga som
personal i äldreomsorgen hur de olika hjälpmedlen fungerar.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att
höja kvaliteten och kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre
utsträckning än vad som sker i dag kunna upphandla tjänster från privata
entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga
utprovning - hörapparat - uppföljning.
Alla patienter med
demenssymptom ska få en
kvalificerad utredning!
Demenstillstånd är en av de stora folksjukdomarna. Det är
viktigt att forskning kring såväl sjukdomens uppkomst som
möjligheten att påverka sjukdomsförloppet och utformandet
av bra omvårdnadsalternativ ges hög prioritet. Utredning av
demenser och demenstillstånd är ett område som inte är
tillräckligt utvecklat. I dag är det många patienter som aldrig
får tillgång till en utredning/bedömning av geriatriker eller
psykiater för att ta reda på vilken form av demenssjukdom de
lider av. För att skapa trygga vårdsituationer, där rätt insatser
ges av kompetent personal, behöver landstingens insatser
förbättras. Utredningen av patienten ger underlag för att
kommunens äldreomsorg och sjukvården ska kunna förbättra
stödet till den sjuke och till de anhöriga.
Slå vakt om god vård i
livets slutskede!
När bot inte kan ges och patienten är döende ska patienten
ges livskvalitet i form av en lugn och värdig död. Patienten
ska ha rätt till lindring av smärta och andra besvärande
symptom. Psykologiskt och socialt stöd ska erbjudas
patienten och de anhöriga.
Den döende patienten ska kunna få ett värdigt avsked från livet.
Sjukvården måste därför vara lyhörd för den döendes och de anhörigas
behov och önskemål. Den som är döende bör kunna få eget rum på sjukhuset
om han eller hon vill. Besökstiderna bör inte begränsas annat än av hänsyn
till patienten. Många döende människor vill få vård hemma. Andra känner
större trygghet på sjukhuset. Döende patienter ska inte mot sin vilja skrivas
ut från sjukhus, i synnerhet om garantier saknas för att de anhöriga eller
kommunen kan ge en god lindrande vård. Den hospice-verksamhet som
bedrivs på många håll i landet har mycket att lära den övriga vården.
Äldre invandrare får inte
glömmas bort
Kommunerna har en skyldighet att arbeta uppsökande.
Denna skyldighet blir extra viktig när det gäller äldre
invandrare. Inte sällan har de svårt att förstå den skriftliga
information som skickas ut om hemtjänst. Ofta påverkar
traditioner från hemlandet om enskilda är beredda att söka
hjälp av någon annan än familjen. Detta får inte tas till intäkt
för att äldre invandrare inte har behov av service och omsorg.
När hemtjänst erbjuds ska kommunen i möjligaste mån erbjuda personal
med kunskaper i den äldres modersmål. Om någon flyttar till ett
ålderdomshem, ett gruppboende eller ett sjukhem ska så långt möjligt
gemensamma grupper inrättas för dem som talar samma språk. Små
kommuner kan med fördel samarbeta med varandra för att kunna erbjuda en
god omsorg med språkkunnig personal.
Frivilligorganisationer kan uppmuntras att starta och driva ett gruppboende
för "sina" landsmän. Så har skett i Stockholm där andelen äldre med finskt
ursprung är stor. Kommunen har stött en frivilligförening i
uppbyggnadsskedet och köper nu platser av föreningen på det ålderdomshem
som föreningen driver.
Gamla människor ska slippa
köa på akuten!
Geriatriken är ett tryggt alternativ för äldre patienter som
behöver sjukhusvård utan att för den skull behöva akut-
klinikernas resurser. Landstingen ska kunna erbjuda
direktintag till alla geriatriska kliniker för de äldre patienter
som söker akut och inte behöver vård på annan klinik eller
kan få vård i hemmet. Det är fel att gamla ska behöva sitta
och vänta i kön på sjukhusens akutmottagningar.
Ge kontinuerlig utbildning
till den personalgrupp som
bedömer de äldres behov av
omsorg
En nyckelgrupp inom kommunernas äldreomsorg är de som
bedömer enskildas behov av service och omsorg. Såväl för
enskildas omsorg som för kommunens ekonomi och kvalitet
är det ett måste att behoven bedöms utifrån objektiva
grunder. Det får inte vara så att vissa kommundelar har en
bättre ekonomi än andra och därför är mer generösa med hur
mycket service och omsorg som ges. Inte heller får det vara
så att enskildas behov åsidosätts i ekonomiskt kärva tider.
Socialtjänstlagen innehåller inte några paragrafer som säger
att stöd ges om kommunen har råd.
Undersökningar visar att inom den yrkesgrupp som gör
behovsbedömningar finns variationer i hur samma underlag värderas. Detta
visar på ett behov av en ständig utbildning för att göra bedömningarna så
kvalificerade som möjligt. Ett sätt att utveckla denna yrkesgrupp kan vara att
låta dem byta uppgifter och göra bedömningar av behoven hos personer som
de inte normalt har ansvaret för. Kompetenshöjning kan också ges genom
handledning av olika yrkesgrupper med specialistkompetens inom olika
områden av betydelse för äldres hälsa och välbefinnande.
Inrätta äldreombudsmän i
kommunerna
Inom både det vi kallar hemtjänst och inom omsorgen i det
goda boendet behövs en kontinuerlig uppföljning av
verksamheten. Denna kan ske på olika sätt. En trygghet för
enskilda, personal och politiker är att oberoende personer
ständigt bevakar och följer det som sker inom
verksamheterna. Hur detta ska organiseras kan variera
mellan kommunerna. Huvudsaken är att dessa personer har
en fristående ställning gentemot den övriga organisationen.
De ska verka för att höja och utveckla kvaliteten i
kommunernas verksamhet inom äldreomsorgen. De blir en
fristående instans dit enskilda kan vända sig med synpunkter
och förslag utan att riskera att "stöta sig" med den personal
som ger dem omsorg. En äldreombudsman skulle också
kunna vara den instans dit man vänder sig när man vill klaga
över misskötsel eller annat. Kommunerna kan välja att
inrätta en äldreombudsman, sluta avtal med landstingets
förtroendenämnd eller organisera en egen kommunal
förtroendenämnd. Hur organisationen ser ut är inte det
viktiga, det viktiga är skyddet och tryggheten för den som får
omsorg.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stimulansbidrag till de kommuner som utvecklar äldreboendet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagreglering av rätten att
som äldre bo där man så önskar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till eget rum,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre läkarkontakt på ålderdomshem och sjukhem,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kommunerna och landstingen gemensamt bör utarbeta en
strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens för att därigenom höja
kvaliteten på ålderdomshemmen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetslag för bättre läkemedelshantering på ålderdomshem och
sjukhem,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om dagverksamhet och gruppboende för dementa,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre utredningar av fallskador,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om näringsriktig mat,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ny modell för beräkning av avgifter för äldreomsorgen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om välfärdskontrakt för rätten att bo kvar hemma,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppsökande verksamhet för att förbättra tandhälsan bland äldre,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avlastning för närstående vårdare genom ökad satsning på
växelvårdsplatser,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemvårdsbidrag till närståendevårdare,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbättra vårdkedjorna för de äldre,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre rehabilitering,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utöka vårdgarantin så att den även omfattar tekniska
hjälpmedel, en s.k. hjälpmedelsgaranti,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre utredningar av demenssjuka,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldre invandrare,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att uppmuntra frivilligorganisationer till att driva "etniskt"
gruppboende,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att äldre skall slippa köa på akuten,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge mer utbildning till den personal som bedömer de äldres
behov av omsorg,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldreombudsmän,
24. att riksdagen till utgiftsområde 25, A 2 för budgetåret 1997 anvisar
500 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 900 000 000
kr.
Stockholm den 6 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)