Sammanfattning
I motionen föreslås en rad av åtgärder för att förbättra kvalitén i äldreomsorgen och för att stärka den enskilde äldres ställning.
Trygghet och valfrihet skall vara ledstjärnor för verksamheten inom äldreomsorgen. De äldres boende skall utvecklas och rätten till eget rum för den som så önskar slås fast. Genom gruppboende och dagverksamhet förbättras verksamheten i omsorgen för de dementa. Vikten av näringsriktig mat och av att följa upp fallskador understryks.
Genom föreslagna beräkningssystem för hur avgifterna skall sättas för omsorgen för äldre ökar den ekonomiska tryggheten för de äldre och deras anhöriga.
Genom välfärdskontrakt stärks den enskildes rättigheter och möjlighet att eventuellt bo kvar i det egna hemmet. Det skall vara en laglig rättighet att bo var man önskar, oavsett om det gäller eget boende, boende på sjukhem eller annat boende. Anhörigvårdarnas ställning skall stärkas genom bättre avlastningsmöjligheter och hemvårdsbidrag.
En hjälpmedelsgaranti skall införas som innebär att äldre garanteras rätten till hjälpmedel inom en angiven tidsperiod. Rehabiliteringen av äldre måste också bli bättre. Genom att vårdkedjan för de äldre förbättras används omsorgens resurser bättre samtidigt som vårdtiden ofta blir kortare. Utredningar av demens skapar trygga vårdsituationer och ger bättre förutsättningar för att kunna förbättra stödet till den sjuke och de anhöriga.
En äldreombudsman skall införas i kommunerna. Det är viktigt att personalen inom äldreomsorgen kontinuerligt får en kompetenshöjande utbildning för att förbättra kvalitet och kompetens.
Äldres situation i Sverige på 1990-talet
Av Sveriges 8,8 miljoner invånare är lite mer än 1,5 miljoner över 65 år. De närmaste decennierna kommer de allra äldsta, de över 80 år, att öka. Vi blir i förhållande till befolkningen inte fler äldre - men fler blir allt äldre. Samtidigt kommer antalet äldre invandrare också att öka. Det blir en i stort sett ny erfarenhet att ta hand om alla dessa nya etniska grupper i den svenska äldreomsorgen.
Många sjukdomar är åldersrelaterade: hjärt- och kärlsjukdomar, benskör- het, demens och stroke. Vi vet att de allra äldsta, oavsett om de tidigare varit friska eller ofta sjuka, får ett större vårdbehov under sina sista levnadsår. Med ett ökat antal äldre över 80 år kommer detta att öka belastningen på äldrevården.
I dag får omkring 175 000 personer social hemhjälp. Denna hjälp är en förutsättning för att många äldre ska kunna bo kvar hemma. Samtidigt tar den en stor del av kommunernas omsorgsresurser i anspråk.
Jämfört med tidigare och jämfört med andra länder verkar dock de äldre i Sverige ha det relativt bra. Äldre mår inte dåligt överlag eller känner sig ensamma med automatik efter den dag de fyllt 65 år. Bilden av de äldre måste modifieras. Åldersdiskriminerande attityder och fördomsfull behand- ling av äldre i vårt samhälle måste bekämpas med all kraft. Det kan ske genom förmedling av kunskaper om vad åldrandet egentligen innebär. Det är inget handikapp att vara gammal. Det är först med rörelsehinder eller ohälsa och sjukdom som åldern kan bli en försvårande omständighet. Äldreomsorgen skall sträva efter att med bästa förmåga försöka stödja och ge en sådan omvårdnad till äldre att de kan leva ett så självständigt och värdigt liv som möjligt.
Vården och omsorgens resursfrågor
I ett välfärdssamhälle måste vården få ta betydande resurser i anspråk. Återkommande undersökningar visar också att skattebetalarna är beredda att ge vårdutgifter högsta prioritet. Att det finns en väl utbyggd vård är inte bara en nödvändighet för dem som är sjuka, det är också en viktig trygghetsfaktor för alla andra. De flesta av oss blir någon gång i livet beroende av en väl fungerande vård.
Vi vill i detta avsnitt ge vår syn på vårdens resursfrågor. Resonemanget finns ytterligare utvecklat i Folkpartiet liberalernas partimotion om ekonomisk politik, särskilt i avsnittet om kommunernas ekonomi.
Folkpartiet liberalerna prioriterar vården på flera sätt.
Vår prioritering av en politik för fler jobb genom företagande har som en grundläggande motivering att kampen mot arbetslösheten är nödvändig för att klara välfärden.
Vi säger nej till löften om stora, generella skattesänkningar, utan prioriterar bra vård.
Vi föreslår att resurser överförs till vårdsektorn från försäkringskassorna och att ett statligt stimulansbidrag till äldreboende införs (finansierat genom besparingar i statens budget).
Vi har i många år, både på riksplanet och i fullmäktigeförsamlingar, förespråkat en politik som innebär ett effektivare offentligt resursutnyttjande. Den ojämförligt viktigaste metoden heter konkurrensutsättning. Ny forskning från Kommunalekonomiska institutet vid Stockholms universitet bekräftar på nytt att miljardbelopp finns att spara för Sveriges kommuner och landsting genom att konsekvent främja konkurrens. Förekomsten av privata alternativ och entreprenader samt konsekvent användning av konkurrensupphandling ger mycket stora vinster, som direkt kan komma vården till del. Den åsyftade undersökningen - som beställts av den nya socialdemokratiska ledningen i Stockholms kommun för att visa att det borgerliga konkurrensprogrammet varit verkningslöst - visade i själva verket att besparingen för stockholmarna uppgick till hundratals miljoner kronor. För hela den kommunala sektorn i Sverige motsvarar det åtskilliga miljarder kronor.
Vi har också i flera år förespråkat en avveckling av kommunala bolag. I många fall subventioneras dessa bolag, trots att deras verksamhet inte ligger inom de kärnområden som kommunerna bör prioritera. Kommunerna subventionerar misslyckade fastighetsaffärer, flygplatser och vanskötta företag i en rad olika branscher. En långtgående upprensning i den kommunala bolagsdjungeln skulle kunna frigöra betydande belopp, som kunde tillföras de prioriterade områdena vård och utbildning.
Vi står alltså på en solid grund när vi i bl a denna motion föreslår vissa förändringar på vårdområdet som kräver ytterligare resurser. Vår vårdpolitik är väl förenlig med en politik som sanerar statsfinanserna och ger näringslivet bra förutsättningar.
Det finns anledning att understryka att oavsett hur mycket pengar vi lägger ner på vård är det nödvändigt att säkerställa att resurserna används på bästa sätt. Under perioden av snabb resursexpansion, från 1960-talet och framåt, fanns det stora brister i detta avseende. Idag, när resurserna krymper, ökar rationaliseringarna, vilket i sin tur givit en oro för kvaliteten. I framtiden måste vi få kvalitetssäkring och effektivare resursutnyttjande att gå hand i hand. Tillräckligt med pengar måste satsas på vården, men varje krona som används i onödan är en krona för mycket.
Under de senaste åren har det hänt mycket i svensk sjukvård som ger oss lärdomar inför framtiden. Knappast under någon period i modern tid har förändringarna inom vården gått så snabbt som under nittiotalets första hälft.
Kostnaderna har minskat (vilket är närmast unikt inom OECD), produktiviteten har ökat kraftigt, kvaliteten har förmodligen förbättrats och nya organisationsformer har växt fram. Enligt OECD:s rapport ligger Sverige på nionde plats i västvärlden för sjukvårdens andel av BNP. USA och Kanada toppar. Bägge dessa länder har en i huvudsak privatorganiserad försäkringsmarknad för vården. Sjukvårdssystem med ett dominerande marknadsinslag av finansiering, styrmodeller m m tenderar att verka kost- nadsdrivande. De påverkar kostnaderna så att de blir högre än i system med skattefinansierad sjukvård, som Sverige.
Mellan 1991 och 1995 minskade landstingen sammantaget sina kostnader i fasta priser med 5 procent. Till detta skall läggas de besparingar som landstingen planerar. Fram till 1998 kommer, om besparingarna genomförs, landstingens kostnadsvolym att reduceras med ytterligare omkring 7 procent. Landstingen minskar också sin personal. 1995 var antalet anställda i landstingen 270 000 personer. Fullföljs de planerade besparingarna kommer personalstyrkan att minska med omkring 23 000 personer fram till år 2000.
I ett övergripande, samhällsekonomiskt perspektiv har alla dessa förändringar varit nödvändiga. Men det är ett faktum att stressen för personalen har ökat och oron stiger för vad besparingarna egentligen innebär. En utveckling med avtagande produktivitet sedan 1994 inger också osäkerhet om huruvida framtida nedskärningar av resurserna ska klaras med effektiviseringar eller om svaga grupper ska råka illa ut.
Landstingsförbundet räknar med att gapet mellan behov och resurser fram till 2010 uppgår till 8-12 %, det vill säga 7-11 miljarder kronor. Även om dessa siffror rymmer en betydande osäkerhet, är det inte orimligt att räkna med ett resursbehov på åtskilliga miljarder kronor. Beräkningar visar också att gapet inom äldreomsorgen mellan behoven och resurserna ligger i storleksordningen 23-25 %, eller 12-13 miljarder kronor fram till år 2010. 60 %, ca 8 miljarder kronor, av detta gap antas föreligga redan åren 1996- 2000.
Det är dock viktigt att komma ihåg att resultatet av sådana här beräkningar till mycket stor del avgörs av den allmänna ekonomiska utvecklingen. En dålig socialdemokratisk ekonomisk politik, som leder till lägre tillväxt och högre arbetslöshet, ger också mindre pengar till vården.
Det är vår fasta övertygelse att med en ekonomisk politik inriktad på jobb genom företagande blir situationen för vården betydligt ljusare. Om vi antar att Folkpartiets politik ger en genomsnittlig årlig tillväxt som ligger 1,5 procent högre än med regeringens politik, får det avsevärd betydelse för landstingens ekonomi. År 2002 skulle det innebära att BNP var 150 miljarder kronor större. Och det är önskvärt att även vården får del av de växande resurserna. Den del av den ökade tillväxten som innebär lägre arbetslöshet ger dessutom direkt ökade inkomster för landstingen genom ett större skatteunderlag. Mot bakgrund av osäkerheten i förutsättningarna och översiktligheten i denna typ av beräkningar skulle ett försiktigt antagande vara att med vår politik skulle landstingen år 2002 ha någonstans mellan 5- 10 miljarder kronor mer än med regeringens politik. Sparkraven inom sjukvården skulle därmed minska högst avsevärt.
Till det kommer alltså de resurser som kan frigöras med hjälp effektivisering genom konkurrensutsättning och en tydligare prioritering av vården framför en rad andra kommunala engagemang, ofta i bolagsform, på mindre angelägna områden. Sammantaget finns alltså mycket god täckning för de reformförslag som förs fram i det följande.
Trygghet och valfrihet på äldre dagar
På äldre dagar ska människor kunna känna trygghet och veta att de får den omsorg de behöver. Därför är äldreomsorgen en viktig del i den svenska välfärdspolitiken. Ett samhälles anständighet avgörs till betydande del av hur vi förmår att ta hand om våra gamla.
För Folkpartiet liberalerna har äldrefrågorna länge haft sin givna plats högt upp på dagordningen. När vi för tio år sedan förde fram kravet på eget rum på sjukhemmen var vi ensamma. Frågan blev för oss en symbol för vår vision om bättre villkor för äldre och andra som behöver mycket vård och omsorg. Målet att ingen mot sin vilja ska behöva dela rum med någon annan står fast.
Äldreomsorgen måste bygga på insikten att äldre inte är någon homogen grupp med likartade behov och önskemål. Även bland dem som behöver någon form av stöd för att klara sin vardag finns det mycket stora skillnader. En god äldreomsorg måste bygga på en flexibel organisation med en mängd olika lösningar för boende och service. Grunden ska dock vara att oavsett om du bara behöver lite hjälp med städning och matlagning eller om du är sängliggande och behöver omsorg dygnet runt ska det finnas en organisation som garanterar dig den hjälp du behöver och med en mycket hög kvalitet.
Allra viktigast är det att de som har de största behoven får den hjälp de behöver. Det är en viktig trygghet för oss alla att veta att oavsett om det gäller oss själva eller någon av våra nära så finns det stöd och i det boende som ger oss möjlighet att bevara vår värdighet även när vi är helt beroende av andra.
Folkpartiet anser inte att det är möjligt att minska stödet till de äldres omsorg. Kommunerna måste alltjämt bygga ut delar av äldreomsorgen eftersom ålderdomshem, eget rum på sjukhemmen samt dagverksamheter inte finns i tillräcklig utsträckning. Många andra brister kan rättas till genom samverkan. Främst är det kommuner och landsting som måste gå samman kring omsorgen om de äldre. Rehabilitering, medicinsk omsorg och medicinering kan förbättras genom samarbete.
Ädelreformen visade vägen för en bättre omsorg om de äldre. Reformen har visat sig ha brister vad avser rehabilitering, medicinsk omvårdnad och vård i livets slutskede. Det är politikernas ansvar att rätta till dessa brister. Vi vill från folkpartiet liberalernas sida visa på de vägar vi ser som kan leda till en ännu bättre äldreomsorg.
Utveckla det goda boendet
För de personer som har mer omfattande behov av omsorg har kommunerna skapat olika former av stöd. Länge var servicehusen den stödform som de flesta kände till och också erbjöds. Servicehuset har emellertid många brister för dem som inte längre klarar sina dagliga bestyr på egen hand, utan behöver omfattande stöd med såväl påklädning och toalettbestyr som mat. För dem som därtill behöver ständig tillgång till personal måste vi skapa ett annat slags boende.
Vad är då det goda boendet? Det skulle kunna beskrivas som ett boende som tar tillvara de bästa egenskaperna i boendeformer som ålderdomshem, gruppboende och sjukhem. Ett boende där den som flyttar in kan stanna kvar och känna trygghet även när behovet av omsorg blir allt större. Det är ett boende där personalen finns till hands hela tiden. Det ger trygghet genom att personalen känns igen, omgivningen är densamma, behovet av omflyttningar minimeras, personliga ägodelar kan tas med och utrymme finns för att livet ska kännas privat även om det delas med andra. Det goda boendet erbjuder ett eget rum med egen toalett och dusch. Det medger att egna möbler tas med och det möjliggör handikappanpassning så att också sängliggande personer kan ges en god omsorg. Vi vill kalla det goda boendet ålderdomshem, men namnet är inte det viktiga, huvudsaken är att boendet innehåller trygghet, god omsorg och möjlighet till ett privatliv trots behov av andras stöd och hjälp.
För att påskynda utvecklingen av det goda boendet vill vi satsa 500 miljoner kronor som stimulansbidrag till de kommuner vilka utvecklar äldreboendet.
Det skall vara en självklar rättighet för de äldre att bo där de önskar. Det innefattar också rätten att flytta vart de vill. En äldre person måste ha rätten att flytta till en annan kommun, även om den ligger långt bort, för att exempelvis få möjligheten att bo närmare sina anhöriga. Kommunförbundet har tidigare antagit en rekommendation att personer skall få flytta vart de vill och då beredas plats inom äldreomsorgen vid en sådan flytt. Men efterlevnaden av rekommendationen har varit bristfällig. Det måste bli en laglig rättighet att bo där man önskar.
Säkra möjligheten till eget rum
Under tio års tid har folkpartiet drivit frågan att alla som vill ska få eget rum på sjukhemmen. Ingen ska behöva bo tillsammans med någon annan om han/hon inte vill. Under föregående mandatperiod lyckades vi genom införandet av stimulansbidrag och ett starkt fokus på frågan få igång utbyggnaden av eget rum. Vid en inventering på sjukhemmen 1994 var enbart 42,2 procent av rummen enkelrum. Fortfarande återstår mycket att göra. Målet om eget rum för alla som så önskar anser vi ska vara uppfyllt senast år 2000. Detta är inte något orealistiskt mål, men det förutsätter en vilja att prioritera i kommunerna.
Bättre läkarkontakt på ålderdomshemmen!
Inte sällan händer det att äldre människor skickas till sjukhusens akutmottagningar för problem som en husläkare eller geriatriker i samarbete med medicinskt ansvarig sjuksköterska kunde klara av i den äldres bostad i det särskilda boendet. Det är inte bra för någon att skickas runt och allra minst för äldre personer. Husläkarnas jourorganisation utanför kontorstid måste innebära att sjukhem och ålderdomshem kan få hjälp på enheten om det inte är uppenbart att den gamle bör föras in till sjukhus.
För dem som bor i det vi kallar ålderdomshem, gruppboende och sjukhem skulle det vara en trygghet att veta att enheten har möjlighet till läkarmedverkan för bedömning av medicinska åtgärder. Till varje ålderdomshem och sjukhem bör det knytas en läkare som har ansvar för att regelbundet besöka ålderdomshemmet och se till att de gamla som bor där får god medicinsk vård. Detta kan vara en husläkare eller geriatriker.
Äldreomsorgen och geriatriken bör upprätta nära kontakter med varandra. I stället för att den äldre ska ta sig till den geriatriska kliniken bör det många gånger vara möjligt att få bedömning och vård i det egna boendet. Vi anser att geriatriskt utbildade sjuksköterskor på våra ålderdomshem och sjukhem kan medverka till att höja kvaliteten på vården och omsorgen. Kommunerna bör därför tillsammans med landstingen utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens. Sköterskorna kan då anförtros att göra vissa bedömningar som idag endast läkare gör. Detta skulle ge en kvalitetsförstärkning inte minst på sjukhemmen. Ett sådant system leder också till att akutbesöken på sjukhusen minskar, vilket är ytterligare en kvalitetsförstärkning.
Skapa arbetslag för bättre läkemedelshantering på ålderdomshem och sjukhem
Husläkare eller annan behandlande läkare, medicinskt ansvarig sjuksköterska och apotekare bör ingå i ett arbetslag för att tillsammans gå igenom vilken medicinering de äldre behöver. Det händer att olika läkare kommer i kontakt med samma patient av olika skäl och därmed ger olika mediciner. Sammantaget kan detta göra att enskilda personer övermedicineras. Försök har visat att samverkan kan minska medicineringen och bättre anpassa den till patientens verkliga behov.
Skapa trygghet för dementa genom dagverksamhet och gruppboende
Gruppboende för dementa har, tillsammans med utbyggnaden av ålderdomshem och eget rum på sjukhemmen, varit en hjärtefråga för Folkpartiet. Nu visar statistik att utbyggnaden varit omfattande, men inte tillräcklig. Utbyggnaden måste fortsätta.
Förutom gruppboendet finns det även andra angelägna behov för personer med demenssjukdomar. Dagverksamheterna måste bli fler. Vid sidan av den träning dessa verksamheter ger den enskilde är detta också ett sätt att hjälpa människor att orka och klara av att fortsätta att ta hand om sin anhörige i hemmet under resten av dygnet. Det ger avlastning och det ökar livskvaliteten för båda parter. Om dagverksamheterna inte finns kommer vi att få ökade kostnader för omsorg dygnet runt för dessa personer.
Fallskador måste utredas och följas upp
Fallskadorna har ökat i omfattning. De innebär ett stort lidande för enskilda och bör på alla sätt förebyggas. Det är inte alltid uppenbart vad som lett fram till en ökande andel fallskador. Det förekommer på sjukhem, på ålderdomshem, i gruppboende och i hemmet utan bevisad koppling till antal personal på plats. Fallskador får inte nonchaleras. Om någon faller ska en läkare tillkallas för undersökning så att inte skador förblir oupptäckta och på så vis orsakar än mer skada. Information om omständigheterna bakom fallskadorna, t ex läkemedelsbehandling, bör sammanställas i syfte att bättre kunna förebygga dem.
Erbjud näringsriktig mat
Matvanor är något väldigt individuellt. Vi tycker ofta om olika saker och vill ha vår mat tillagad på olika sätt. Det är ingen skillnad när man blir äldre. Alltför ofta säger äldre som bor hemma att hemtjänstpersonalen kommer med så tråkig mat. Det finns inget utrymme för eget val av lunch eller middagsmat och många gånger är maten inte tillräckligt näringsrik. Så ska det inte behöva vara. God mat innebär en högre livskvalitet.
Det finns yrkesgrupper, exempelvis dietister, som är specialister på hur näringsrik mat kan tillagas på ett gott och varierat sätt och dessa yrkesgrupper bör anlitas av hemtjänsten i större utsträckning. Tillgången till entreprenörer av olika slag inom restaurangbranschen är så stor att krav kan ställas på den kost som beställs, i annat fall får en konkurrent anlitas som klarar av att leva upp till de krav som ställs.
Den enskildes tidigare matvanor måste tillmätas stor betydelse när mat beställs. Särskilt när det gäller personer med utländsk härkomst är det viktigt att maten är sådan att de känner igen sig från den tid då de kunde välja att laga det de ville ha.
Värna anhöriga när avgifterna sätts
En god äldreomsorg kostar mycket pengar. Kostnaderna för en sjukhemsplats varierar över landet, men ligger inte sällan runt 1.000 kronor per dygn. Detta är stora summor till och med jämfört med barnomsorgens kostnader. Folkpartiet anser att det är rimligt att en stor del av dessa kostnader bärs av de boende. Det är viktigare att de bidrar ekonomiskt via avgifter till omsorgen än att den tvingas hålla en lägre kvalitet.
Dagens system för avgifter i äldreomsorgen innebär att var och en ska ha en viss summa kvar när omsorgen, maten och bostaden är betald. Detta för att garantera att den som behöver kommunens omsorg även ska kunna köpa saker för egen del. Resultatet av inkomstdifferentierade taxor blir att den som har en hög pension får betala mer än den som har en låg pension.
Oberoende av hur höga taxorna är i olika kommuner måste maka/make värnas ekonomiskt. Om en av två makar eller sammanboende tvingas flytta till ett ålderdomshem, måste den som bor kvar ges möjlighet att klara sig ekonomiskt.
Detta kan lösas på olika sätt. En variant är att räkna makarnas sammanlagda inkomst och dela med två för att sedan sätta avgiften för den som flyttat till ålderdomshemmet. Med ett sådant system minskar risken för att den som har den högre inkomsten flyttar till ålderdomshemmet och då får betala en så hög avgift kvarboende får flytta på grund av det nya ekonomiska läget. Om den som flyttar till ålderdomshem har den lägre inkomsten av makarna bör kommunen beräkna sin avgift bara utifrån den inkomst som den boende på ålderdomshemmet har. Finns familj ska särskild ekonomisk hänsyn tas till hemmavarande barn.
Den som vill ska få bo kvar i sitt hem
Hemtjänsten är ett medel för att människor som på äldre dagar behöver stöd och omsorg ska få en bättre livskvalitet. De kan då bo kvar i sitt hem och behöver inte flytta om de inte själva vill. För att man ska kunna känna trygghet nog att bo kvar hemma måste hemtjänsten fungera väl. Det finns ett antal punkter som den enskilde skall kunna garanteras. Vi kallar dem välfärdskontrakt inom hemtjänsten.
- När någon, på egen hand eller med stöd av anhörig, kontaktar hemtjänsten för att få hjälp måste ansvarig personal hos kommunen höra av sig inom tre dagar för att stämma tid för möte om vilket stöd kommunen kan erbjuda.
- I samråd med den som behöver hjälp och eventuellt dennes anhöriga ska en plan göras upp som visar vad hemtjänsten ska ombesörja, om det ges omsorg på annat sätt än via hemtjänst samt, om rehabilitering ska erbjudas, vad denna ska leda till och inom vilken tid. Samma skriftliga plan ska göras upp för den som måste flytta till särskilt boende.
- En kontinuerlig kvalitetsuppföljning ska göras och det ska stå klart vad som kommer att ingå i de frågor som ställs i samband med uppföljningen.
- Om den enskilde har en anhörig som klarar av och vill ge viss omsorg, ska denna anhörige ges stöd genom avlastning i någon form. Denna avlastning ska planeras gemensamt med den anhörige så att den kan genomföras på brukarens villkor.
- Skulle hemtjänstpersonalen av något skäl inte kunna komma på avtalad tid, ska detta meddelas så snart som möjligt och hjälp ändå erbjudas av någon annan i personalen.
- Uteblir hemtjänstpersonalen helt, ska den enskilde kompenseras. Hemtjänsten kan till exempel komma en gång extra vid ett senare tillfälle eller så kan avgiften sänkas den månad det gäller.
- Det ska klart framgå för den enskilde och dennes anhöriga vem hos kommunen som är ansvarig och kontaktperson om något inträffar.
- Den enskilde ska ha rätt att välja vem som ska ge den service och omsorg som anses behövas.
- Kommunerna ska ha något slags jourtjänst under kvällar och helger så att ingen riskerar att skrivas ut från sjukhus utan att få kontakt med socialtjänsten. Varje sjukhus ska ha uppgifter om vem som har jour så att den som skrivs ut kan garanteras en kontakt med kommunen.
- Den som har invandrat till Sverige ska garanteras att få ha en tolk med vid samtal med socialtjänsten. Erfarenheten visar att många gamla snarare minns sitt modersmål än svenskan på äldre dagar, och speciellt i svåra situationer är det en trygghet att få uttrycka sig på sitt eget modersmål.
Förbättra tandhälsan bland äldre!
Många äldre hemmaboende har liten eller ingen kontakt med tandvården och har svårt att på eget initiativ söka sig dit. Dåliga tänder och dålig munhygien påverkar det allmänna hälsotillståndet, och därmed behovet av omvårdnad och sjukvård. Tandvården bör därför, i samarbete med hemtjänst och sjukvård, bedriva uppsökande verksamhet bland äldre som bor hemma och som behöver mycket hjälp i sin vardag.
Förbättra avlastningen för anhöriga som ger omsorg
Många som har behov av stöd och omsorg på äldre dagar får det av sin make/maka eller annan närstående. En stor del av den omsorg som ges äldre står just anhöriga för. Om en anhörig ska orka med att ta det ansvar som han/hon valt att göra, måste kommunerna kunna ställa upp med en väl fungerande avlösning. Alla behöver vi handla, gå till frisören, ha fritidsaktiviteter och träffa människor utanför familjekretsen. För att detta ska bli möjligt för den som ger omsorg till en anhörig kan antingen avlösning av hemtjänsten erbjudas i hemmet eller avlastning ske genom växelvård.
Bevilja hemvårdsbidrag samt anhöriganställning
För att möjliggöra för anhöriga att ta ett ansvar för daglig omsorg om någon familjemedlem måste anställning som anhörigvårdare medges från kommunen. Den som är under pensionsålder ska kunna vara den som träder in i kommunens ställe för att ge omsorg. Detta är en del i den enskildes valfrihet på äldre dagar. Likaså ska den som inte klarar sig på egen hand kunna välja att en anhörig som är pensionerad står för omsorgen. Detta ska möjliggöras genom hemvårdsbidrag.
Undanröj bristerna i vårdkedjan för äldre!
Äldre människor som behöver vård är ofta i behov av hjälp på mer än en klinik och också stöd och hjälp i hemmet efter sin vistelse på sjukhus. Det är därför viktigt att bygga upp en fungerande kedja av insatser. Socialstyrelsens Ädelutvärderingar visar att vårdkedjan för äldre människor alltför ofta består av enstaka, ensamma länkar i stället för en hel kedja. Det handlar helt enkelt om brist på samverkan och kommunikation mellan de personer som har eller har haft vårdansvaret för den gamla.
Vårdtiderna på sjukhusen har kortats kraftigt under senare år. De allra flesta vistas bara något eller några dygn på sjukhus. Det kan i sig innebära svårigheter för vårdplaneringen. Det bästa vore att samla biståndsbedömare, distriktssköterska och anhöriga till en gemensam diskussion med patient och sjukhuspersonal om behovet av fortsatta insatser. Men när vårdtiden har kortats till ett minimum kan det ofta vara svårt att hinna få till stånd sådana möten. Det är därför desto viktigare att andra kanaler och former för gemensam vårdplanering fungerar.
Bra information är givetvis basen. Ofta framförs kritik om att hemtjänsten eller äldreboendet inte får tillräcklig information från akutsjukvården om den äldre patient som skrivits ut som medicinskt färdigbehandlad från akutsjukvården. För att äldreomsorgen ska kunna vara ett bra stöd måste personalen i äldreomsorgen få snabbare och tydligare information från sjukhusen. Informationen bör vara i skriftlig form. För de patienter som har omfattande vårdbehov är det nödvändigt att ha en gemensam vårdplanering.
Det är viktigt att man gör en ny bedömning och planering en tid efter det att den äldre har flyttat tillbaka till sin bostad, oavsett om han eller hon bor hemma eller i särskilt boende för äldre.
Se rehabilitering som en rättighet
Rehabilitering av äldre är ett av de områden som fått kritik för sina brister sedan Ädelreformen genomfördes. Nu finns särskilda medel för att utveckla rehabiliteringen i gemensamma projekt mellan kommuner och landsting. Detta kommer med största sannolikhet att leda till att situationen förbättras.
Undersökningar och intervjuer med personal på sjukhem, ålderdomshem, gruppboende och servicehus visar att de personalgrupper som ansvarar för rehabiliterande insatser vittnar om hur bra det kan gå för enskilda att återfå olika förmågor. Däremot vidmakthålls inte dessa återerövrade färdigheter därför att kunskap om hur detta ska gå till inte ges de personalgrupper som har det dagliga ansvaret för omsorgen. Vi måste bryta denna negativa utveckling genom att i de personliga planer som görs upp för var och en särskilt trycka på hur rehabiliteringen utvecklas, följs upp och utvärderas.
Det är viktigt att de geriatriska klinikerna kan fungera som stöd för den kommunala äldreomsorgen i rehabiliteringsarbetet. Det finns inga universallösningar för hur rehabiliteringen blir bättre. Erfarenheterna hittills visar att det kan fungera bra med gemensamt uppbyggda arbetslag mellan kommun och landsting. Lika bra kan samarbete mellan kommunen och den primärvårdsanknutna hemsjukvården fungera för rehabiliteringen av äldre. Arbetsterapeuter som åker hem till äldre och ger behandling i hemmet kan vara en annan variant. Det enda vi kan säga säkert är att om inte ett samarbete etableras kommer den enskilde ständigt att gå miste om livskvalitet. Därför är det viktigt att alltid försäkra sig om att såväl ålderdomshem och gruppboende som sjukhem har tillgång till rehabiliteringspersonal, antingen dessa personer arbetar i boendet eller har sin arbetsplats på annat håll.
Inför en hjälpmedelsgaranti!
Rätt hjälpmedel kan för en äldre människa innebära en möjlighet till rehabilitering eller avsevärt mycket bättre livskvalitet. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar landstingen för att uppmärksamma behovet av hjälpmedel. Kommunerna fick genom Ädelreformen ansvar för "enklare tekniska hjälpmedel". Socialstyrelsen är i Ädelutvärderingen starkt kritisk till hur hjälpmedelsförsörjningen för de äldre fungerar i dag.
Sjukvården tar inte i tillräcklig utsträckning sitt ansvar för att uppmärksamma behovet av hjälpmedel hos äldre. Att identifiera behovet är inte heller i sig tillräckligt - att någon upptäckt ett behov av hjälpmedel är inte till så stor hjälp om den äldre sedan i alla fall inte får sitt hjälpmedel. Väntetiderna är i många fall oacceptabelt långa. Det är inte rimligt att låta en 80-åring vänta över ett år på att få en hörapparat utprovad, vilket ibland är verkligheten i dag. Vi anser att vårdgarantin ska utökas till att omfatta tekniska hjälpmedel, så att den som är i behov av hjälpmedel ska få snabb hjälp, och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Bristen på gemensam vårdplanering när en äldre patient har vårdats på akutsjukhus och ska återvända hem igen gör att hjälpmedelsbehovet inte utreds ordentligt. Behovet av hjälpmedel bedöms bäst i den äldres egen hem- och vardagsmiljö. Det bör därför vara primärvården, tillsammans med kommunens äldreomsorg, som har ansvar för att se till att den äldre får de hjälpmedel som han eller hon behöver.
De stora problemen inom hjälpmedelsförsörjningen beror till stor del på att både landsting och kommuner är inblandade. Oavsett hur kommuner och landsting har delat upp ansvaret för hjälpmedel emellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. I varje län måste landsting och kommuner gemensamt bygga upp en vattentät organisation, som garanterar att den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver.
Den äldres behov av hjälpmedel måste följas upp regelbundet. Enligt Socialstyrelsen är det uppskattningsvis så många som en tredjedel av alla hjälpmedel i hemmen som inte används alls. Detta beror sannolikt till viss del på att den äldre är osäker på hur hjälpmedlet ska användas, men också på att det ibland saknas kompetens när det gäller att välja rätt hjälpmedel. Det är därför viktigt med insatser och uppföljning från arbetsterapeut eller sjukgymnast för att gå igenom med såväl den äldre och anhöriga som personal i äldreomsorgen hur de olika hjälpmedlen fungerar.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att höja kvaliteten och kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre utsträckning än vad som sker i dag kunna upphandla tjänster från privata entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga utprovning - hörapparat - uppföljning.
Alla patienter med demenssymptom ska få en kvalificerad utredning!
Demenstillstånd är en av de stora folksjukdomarna. Det är viktigt att forskning kring såväl sjukdomens uppkomst som möjligheten att påverka sjukdomsförloppet och utformandet av bra omvårdnadsalternativ ges hög prioritet. Utredning av demenser och demenstillstånd är ett område som inte är tillräckligt utvecklat. I dag är det många patienter som aldrig får tillgång till en utredning/bedömning av geriatriker eller psykiater för att ta reda på vilken form av demenssjukdom de lider av. För att skapa trygga vårdsituationer, där rätt insatser ges av kompetent personal, behöver landstingens insatser förbättras. Utredningen av patienten ger underlag för att kommunens äldreomsorg och sjukvården ska kunna förbättra stödet till den sjuke och till de anhöriga.
Slå vakt om god vård i livets slutskede!
När bot inte kan ges och patienten är döende ska patienten ges livskvalitet i form av en lugn och värdig död. Patienten ska ha rätt till lindring av smärta och andra besvärande symptom. Psykologiskt och socialt stöd ska erbjudas patienten och de anhöriga.
Den döende patienten ska kunna få ett värdigt avsked från livet. Sjukvården måste därför vara lyhörd för den döendes och de anhörigas behov och önskemål. Den som är döende bör kunna få eget rum på sjukhuset om han eller hon vill. Besökstiderna bör inte begränsas annat än av hänsyn till patienten. Många döende människor vill få vård hemma. Andra känner större trygghet på sjukhuset. Döende patienter ska inte mot sin vilja skrivas ut från sjukhus, i synnerhet om garantier saknas för att de anhöriga eller kommunen kan ge en god lindrande vård. Den hospice-verksamhet som bedrivs på många håll i landet har mycket att lära den övriga vården.
Äldre invandrare får inte glömmas bort
Kommunerna har en skyldighet att arbeta uppsökande. Denna skyldighet blir extra viktig när det gäller äldre invandrare. Inte sällan har de svårt att förstå den skriftliga information som skickas ut om hemtjänst. Ofta påverkar traditioner från hemlandet om enskilda är beredda att söka hjälp av någon annan än familjen. Detta får inte tas till intäkt för att äldre invandrare inte har behov av service och omsorg.
När hemtjänst erbjuds ska kommunen i möjligaste mån erbjuda personal med kunskaper i den äldres modersmål. Om någon flyttar till ett ålderdomshem, ett gruppboende eller ett sjukhem ska så långt möjligt gemensamma grupper inrättas för dem som talar samma språk. Små kommuner kan med fördel samarbeta med varandra för att kunna erbjuda en god omsorg med språkkunnig personal.
Frivilligorganisationer kan uppmuntras att starta och driva ett gruppboende för "sina" landsmän. Så har skett i Stockholm där andelen äldre med finskt ursprung är stor. Kommunen har stött en frivilligförening i uppbyggnadsskedet och köper nu platser av föreningen på det ålderdomshem som föreningen driver.
Gamla människor ska slippa köa på akuten!
Geriatriken är ett tryggt alternativ för äldre patienter som behöver sjukhusvård utan att för den skull behöva akut- klinikernas resurser. Landstingen ska kunna erbjuda direktintag till alla geriatriska kliniker för de äldre patienter som söker akut och inte behöver vård på annan klinik eller kan få vård i hemmet. Det är fel att gamla ska behöva sitta och vänta i kön på sjukhusens akutmottagningar.
Ge kontinuerlig utbildning till den personalgrupp som bedömer de äldres behov av omsorg
En nyckelgrupp inom kommunernas äldreomsorg är de som bedömer enskildas behov av service och omsorg. Såväl för enskildas omsorg som för kommunens ekonomi och kvalitet är det ett måste att behoven bedöms utifrån objektiva grunder. Det får inte vara så att vissa kommundelar har en bättre ekonomi än andra och därför är mer generösa med hur mycket service och omsorg som ges. Inte heller får det vara så att enskildas behov åsidosätts i ekonomiskt kärva tider. Socialtjänstlagen innehåller inte några paragrafer som säger att stöd ges om kommunen har råd.
Undersökningar visar att inom den yrkesgrupp som gör behovsbedömningar finns variationer i hur samma underlag värderas. Detta visar på ett behov av en ständig utbildning för att göra bedömningarna så kvalificerade som möjligt. Ett sätt att utveckla denna yrkesgrupp kan vara att låta dem byta uppgifter och göra bedömningar av behoven hos personer som de inte normalt har ansvaret för. Kompetenshöjning kan också ges genom handledning av olika yrkesgrupper med specialistkompetens inom olika områden av betydelse för äldres hälsa och välbefinnande.
Inrätta äldreombudsmän i kommunerna
Inom både det vi kallar hemtjänst och inom omsorgen i det goda boendet behövs en kontinuerlig uppföljning av verksamheten. Denna kan ske på olika sätt. En trygghet för enskilda, personal och politiker är att oberoende personer ständigt bevakar och följer det som sker inom verksamheterna. Hur detta ska organiseras kan variera mellan kommunerna. Huvudsaken är att dessa personer har en fristående ställning gentemot den övriga organisationen. De ska verka för att höja och utveckla kvaliteten i kommunernas verksamhet inom äldreomsorgen. De blir en fristående instans dit enskilda kan vända sig med synpunkter och förslag utan att riskera att "stöta sig" med den personal som ger dem omsorg. En äldreombudsman skulle också kunna vara den instans dit man vänder sig när man vill klaga över misskötsel eller annat. Kommunerna kan välja att inrätta en äldreombudsman, sluta avtal med landstingets förtroendenämnd eller organisera en egen kommunal förtroendenämnd. Hur organisationen ser ut är inte det viktiga, det viktiga är skyddet och tryggheten för den som får omsorg.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stimulansbidrag till de kommuner som utvecklar äldreboendet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagreglering av rätten att som äldre bo där man så önskar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till eget rum,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre läkarkontakt på ålderdomshem och sjukhem,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna och landstingen gemensamt bör utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens för att därigenom höja kvaliteten på ålderdomshemmen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetslag för bättre läkemedelshantering på ålderdomshem och sjukhem,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dagverksamhet och gruppboende för dementa,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre utredningar av fallskador,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om näringsriktig mat,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny modell för beräkning av avgifter för äldreomsorgen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om välfärdskontrakt för rätten att bo kvar hemma,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppsökande verksamhet för att förbättra tandhälsan bland äldre,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avlastning för närstående vårdare genom ökad satsning på växelvårdsplatser,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemvårdsbidrag till närståendevårdare,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra vårdkedjorna för de äldre,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre rehabilitering,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utöka vårdgarantin så att den även omfattar tekniska hjälpmedel, en s.k. hjälpmedelsgaranti,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre utredningar av demenssjuka,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldre invandrare,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppmuntra frivilligorganisationer till att driva "etniskt" gruppboende,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att äldre skall slippa köa på akuten,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge mer utbildning till den personal som bedömer de äldres behov av omsorg,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreombudsmän,
24. att riksdagen till utgiftsområde 25, A 2 för budgetåret 1997 anvisar 500 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 900 000 000 kr.
Stockholm den 6 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp) Eva Eriksson (fp) Kerstin Heinemann (fp) Elver Jonsson (fp) Lennart Rohdin (fp) Anne Wibble (fp) Barbro Westerholm (fp)
1 Yrkande 24 hänvisat till FiU.
Gotab, Stockholm 1996