Det bilstöd som finns för personer med funktionshinder och
som administreras genom försäkringskassorna har på senare
år urholkats mer och mer. Detta lyftes också fram som ett
problem i bilstödsutredningens betänkande Rätten till ratten
som kom för ett par år sedan.
Bilstödet är uppdelat i tre delar, grundbidrag, anskaffningsbidrag och
anpassningsbidrag. Grundbidraget är för alla som beviljats bilstöd och för
närvarande tillför det personkretsen 60 000 kronor. Anskaffningsbidraget är
inkomstprövat och maximerat till 40 000 kronor. Anpassningsbidraget har
inget egentligt tak utan skall täcka de merkostnader som anpassningen
medför, det vill säga den anpassning som måste göras för att den
funktionshindrade skall kunna framföra fordonet. Det är den delen av
bilstödet som denna motion behandlar.
Enligt vår uppfattning har den praxis som utvecklats inom detta området
resulterat i att många personer med funktionshinder inte längre har råd att
skaffa sig det viktiga hjälpmedel som en bil är. Riksförsäkringsverkets
senaste Allmänna råd gällande bilstöd har bl.a. infört en mycket begränsad
syn när det gäller vilken typ av utrustning som skall betraktas som
anpassningsutrustning. Så betraktas t.ex. extrautrustning som monteras på
fabrik som standardutrustning som inte ersätts av anpassningsbidraget. Trots
att den medför extrakostnader för den funktionshindrade. Trots att bilen inte
får framföras eller inte fungerar för den funktionshindrade utan denna
utrustning.
Exempel på utrustning vi här talar om är automatisk växellåda, som en
majoritet av de rörelsehindrade bilförarna behöver och som medför en extra-
kostnad på 10 000-15 000 kronor. Annan utrustning som rörelsehindrade
bilförare kan behöva är elektriskt manövrerade backspeglar, elfönsterhissar,
motor- och kupévärmare och i vissa fall av medicinska orsaker luft-
konditionering. De flesta bilmodeller har grundmodeller utan denna
utrustning som de flesta skulle vilja välja av privatekonomiska orsaker, men
som en följd av funktionshindret inte kan välja. Följden av Riksförsäk-
ringsverkets nya Allmänna råd 1996:9 blir att all sådan här utrustning klassas
som standardutrustning som inte täcks av anpassningsbidraget. Motivet för
detta synsätt är att utrustningen monterats på fabrik och att ingen ombyggnad
anses föreligga. Trots det leder dessa utrustningsbehov till en merkostnad för
den funktionshindrade och det är den kostnaden som skall ersättas enligt vår
mening. Den funktionshindrade bilköparen tvingas välja bil utifrån de behov
som funktionsnedsättningen skapar och inte utifrån sina ekonomiska förut-
sättningar, som andra bilköpare.
Vi menar att det inte kan ligga i samhällets intresse att ytterligare försvåra
livssituationen för människor med funktionsnedsättningar. Tvärtom, vi måste
förenkla och göra det möjligt för så många som möjligt att leva ett "vanligt"
liv. Ett viktigt medel är då att göra bilstödet tillgängligt för alla som har
behov av det. Vi får inte "bländas" av att bilen för många icke-funktions-
hindrade är en statussymbol. För rörelsehindrade är bilen först och främst ett
tekniskt hjälpmedel.
Vi menar att all utrustning som den funktionshindrade måste ha för att
framföra och använda bilen skall betraktas som anpassning oavsett var
utrustningen är monterad. Vidare anser vi det angeläget att ytterligare
förbättra situationen för personer med omfattande funktionshinder, LSS och
LASS personkrets. Detta kan göras genom att t.ex. räkna in behov av större
bilmodell, typ s.k. van-modeller, och den merkostnad ett sådant behov
medför i anpassningsbidraget i bilstödet. Behov av förändringar i bilstödets
anpassningsdel föreligger oavsett vad som sker i de två övriga delarna i
bilstödet.
Med hänvisning till det ovan anförda yrkar Vänsterpartiet att en översyn
görs av bilstödets anpassningsdel med syfte att radikalt förbättra de
ekonomiska förutsättningarna för de bilstödsberättigade.
Se över bilstödsberättigades
sammantagna merkostnader
för drift av bil
Sedan skattebefrielsen på bilar och bensin för
funktionshindrade bilister togs bort 1988 har mycket skett
och kommer att ske inom bilområdet. Den allra senaste
generella accisbefrielsen på nya bilar, som kommer att
kompenseras med en generell höjning av bilskatten, drabbar
funktionshindrade bilister särskilt hårt. Detsamma gäller de
bensinprishöjningar som i framtiden kommer att styra
bilister bort från privatbilism mot kollektivt resande. Också
de framtida biltullarna drabbar rörelsehindrade bilister.
Funktionshindrade med behov av bilen som tekniskt hjälpmedel måste
kompenseras för dessa merkostnader som läggs på bilisterna. Om inte
kommer vi att få ett samhälle där de rörelsehindrade blir ytterligare begränsa-
de i sin redan begränsade rörlighet. Vi kan också se möjligheterna att många
rörelsehindrade tvingas välja allmänna färdmedel i form av färdtjänst av
privatekonomiska orsaker. Av samhällsekonomiska skäl och av mänskliga
skäl måste dessa frågor ses över på ett sätt som ger en sammanhållen bild.
Vänsterpartiet har försökt att analysera hur kvinnor behandlas när det
gäller att få bidrag från detta anslag. Vad vi kan konstatera är att år 1989
erhöll 1 200 fler män än kvinnor bilstöd och därefter har mellan 100 och 200
fler män än kvinnor erhållit detta stöd.
Det har inte gått att få fram hur avslagen fördelas könsmässigt och vi
skulle vilja ha detta analyserat.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till utgiftsområde 9 Hälsovård sjukvård och social omsorg,
anslagspost B 6, för budgetåret 1997 anvisar 60 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av bilstödsreglementet
enligt vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär att Bilstödsutredningen gör en
konsekvensanalys över om kvinnor missgynnas i bidragshanteringen.
Stockholm den 4 oktober 1996
Stig Sandström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Marie Engström (v)
Ulla Hoffmann (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Alice Åström (v)