Det bilstöd som finns för personer med funktionshinder och som administreras genom försäkringskassorna har på senare år urholkats mer och mer. Detta lyftes också fram som ett problem i bilstödsutredningens betänkande Rätten till ratten som kom för ett par år sedan.
Bilstödet är uppdelat i tre delar, grundbidrag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag. Grundbidraget är för alla som beviljats bilstöd och för närvarande tillför det personkretsen 60 000 kronor. Anskaffningsbidraget är inkomstprövat och maximerat till 40 000 kronor. Anpassningsbidraget har inget egentligt tak utan skall täcka de merkostnader som anpassningen medför, det vill säga den anpassning som måste göras för att den funktionshindrade skall kunna framföra fordonet. Det är den delen av bilstödet som denna motion behandlar.
Enligt vår uppfattning har den praxis som utvecklats inom detta området resulterat i att många personer med funktionshinder inte längre har råd att skaffa sig det viktiga hjälpmedel som en bil är. Riksförsäkringsverkets senaste Allmänna råd gällande bilstöd har bl.a. infört en mycket begränsad syn när det gäller vilken typ av utrustning som skall betraktas som anpassningsutrustning. Så betraktas t.ex. extrautrustning som monteras på fabrik som standardutrustning som inte ersätts av anpassningsbidraget. Trots att den medför extrakostnader för den funktionshindrade. Trots att bilen inte får framföras eller inte fungerar för den funktionshindrade utan denna utrustning.
Exempel på utrustning vi här talar om är automatisk växellåda, som en majoritet av de rörelsehindrade bilförarna behöver och som medför en extra- kostnad på 10 000-15 000 kronor. Annan utrustning som rörelsehindrade bilförare kan behöva är elektriskt manövrerade backspeglar, elfönsterhissar, motor- och kupévärmare och i vissa fall av medicinska orsaker luft- konditionering. De flesta bilmodeller har grundmodeller utan denna utrustning som de flesta skulle vilja välja av privatekonomiska orsaker, men som en följd av funktionshindret inte kan välja. Följden av Riksförsäk- ringsverkets nya Allmänna råd 1996:9 blir att all sådan här utrustning klassas som standardutrustning som inte täcks av anpassningsbidraget. Motivet för detta synsätt är att utrustningen monterats på fabrik och att ingen ombyggnad anses föreligga. Trots det leder dessa utrustningsbehov till en merkostnad för den funktionshindrade och det är den kostnaden som skall ersättas enligt vår mening. Den funktionshindrade bilköparen tvingas välja bil utifrån de behov som funktionsnedsättningen skapar och inte utifrån sina ekonomiska förut- sättningar, som andra bilköpare.
Vi menar att det inte kan ligga i samhällets intresse att ytterligare försvåra livssituationen för människor med funktionsnedsättningar. Tvärtom, vi måste förenkla och göra det möjligt för så många som möjligt att leva ett "vanligt" liv. Ett viktigt medel är då att göra bilstödet tillgängligt för alla som har behov av det. Vi får inte "bländas" av att bilen för många icke-funktions- hindrade är en statussymbol. För rörelsehindrade är bilen först och främst ett tekniskt hjälpmedel.
Vi menar att all utrustning som den funktionshindrade måste ha för att framföra och använda bilen skall betraktas som anpassning oavsett var utrustningen är monterad. Vidare anser vi det angeläget att ytterligare förbättra situationen för personer med omfattande funktionshinder, LSS och LASS personkrets. Detta kan göras genom att t.ex. räkna in behov av större bilmodell, typ s.k. van-modeller, och den merkostnad ett sådant behov medför i anpassningsbidraget i bilstödet. Behov av förändringar i bilstödets anpassningsdel föreligger oavsett vad som sker i de två övriga delarna i bilstödet.
Med hänvisning till det ovan anförda yrkar Vänsterpartiet att en översyn görs av bilstödets anpassningsdel med syfte att radikalt förbättra de ekonomiska förutsättningarna för de bilstödsberättigade.
Se över bilstödsberättigades sammantagna merkostnader för drift av bil
Sedan skattebefrielsen på bilar och bensin för funktionshindrade bilister togs bort 1988 har mycket skett och kommer att ske inom bilområdet. Den allra senaste generella accisbefrielsen på nya bilar, som kommer att kompenseras med en generell höjning av bilskatten, drabbar funktionshindrade bilister särskilt hårt. Detsamma gäller de bensinprishöjningar som i framtiden kommer att styra bilister bort från privatbilism mot kollektivt resande. Också de framtida biltullarna drabbar rörelsehindrade bilister.
Funktionshindrade med behov av bilen som tekniskt hjälpmedel måste kompenseras för dessa merkostnader som läggs på bilisterna. Om inte kommer vi att få ett samhälle där de rörelsehindrade blir ytterligare begränsa- de i sin redan begränsade rörlighet. Vi kan också se möjligheterna att många rörelsehindrade tvingas välja allmänna färdmedel i form av färdtjänst av privatekonomiska orsaker. Av samhällsekonomiska skäl och av mänskliga skäl måste dessa frågor ses över på ett sätt som ger en sammanhållen bild.
Vänsterpartiet har försökt att analysera hur kvinnor behandlas när det gäller att få bidrag från detta anslag. Vad vi kan konstatera är att år 1989 erhöll 1 200 fler män än kvinnor bilstöd och därefter har mellan 100 och 200 fler män än kvinnor erhållit detta stöd.
Det har inte gått att få fram hur avslagen fördelas könsmässigt och vi skulle vilja ha detta analyserat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till utgiftsområde 9 Hälsovård sjukvård och social omsorg, anslagspost B 6, för budgetåret 1997 anvisar 60 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av bilstödsreglementet enligt vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär att Bilstödsutredningen gör en konsekvensanalys över om kvinnor missgynnas i bidragshanteringen.
Stockholm den 4 oktober 1996
Stig Sandström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v) Britt-Marie Danestig-Olofsson (v) Marie Engström (v) Ulla Hoffmann (v) Tanja Linderborg (v) Eva Zetterberg (v) Alice Åström (v)