I kristdemokratisk politik betonas människovärdet och varje
människas personliga värdighet. Vi anser att den mest
självklara principen är rätten till liv och rätten till omsorg vid
ålderns höst. Det är detta som är demokratins grundval och
en förutsättning för att människovärdet hålls högt. Om inte
den rätten upprätthålls så är allt annat tal om ett
välfärdssamhälle hånfullt. Ett samhälle som inte kan erbjuda
stöd vid sjukdom och ålderdomssvaghet blir ett otryggt
samhälle.
De äldres situation i dag är dåligt belyst. Äldrevården har förändrats
mycket den senaste tiden, främst i form av Ädelreformen och de kraftiga
indragningarna på sjukhusen som följer av den. Det finns risk att
besparingarna drabbar främst äldre äldre, eftersom det är de som mest
utnyttjar resurserna. Människor över 75 år står för 40 procent av vårdresur-
serna. Detta måste vi ta hänsyn till.
Vi kan konstatera att:
- Ädelreformen blev en ekonomisk succé för den offentliga
sektorn. Men hur blev det egentligen för de äldre?
- Många kommuner drar ned på äldreomsorgen, trots att
Ädelreformen gett ett tillskott i kassan.
- Pensionärer oroar sig för att de inte ska få den hjälp de be-
höver, enligt vår pensionärsundersökning. Många är rädda
för att dö ensamma eller att samhället inte kommer att ta
hand om dem när de inte kan klara sig själva.
- Yrkesgrupper som direkt vårdar äldre är skeptiska till
Ädelreformen. 67 procent tycker att vårdkedjan blivit sämre
och 75 procent att vården blivit sämre.
- Antalet äldre äldre, människor över 85 år, ökar. Till
sekelskiftet räknar man med en ökning till 70 000 personer.
Vem tar hand om dem när resurserna skärs ned?
- Ädelreformen har lett till att många patienter, främst gamla
skrivs ut trots att de är i fortsatt behov av sjukhusvårdens
resurser.
- Äldre har ingen intressegrupp eller stark intresseförening
som effektivt bevakar deras rätt till bra vård och omsorg.
Vi är övertygade om att sjukvården och omsorgen behöver mer resurser.
Det är en myt att man kan spara mera. Under 1990-talet behöver mera
resurser tillföras för att glappet mellan vad vi vill och vad vi kan inte ska
öka
ännu mer, utan tvärtom börja minska.
Kristdemokratisk grundsyn
Graden av utvecklingsnivå i ett samhälle sägs kunna mätas
genom att studera på vilket sätt det tar hand om de svagaste
grupperna; det kan handla om gamla, sjuka och barn. Ju mer
framstående en kultur är, desto större trygghet för dessa
svaga grupper.
I vårt samhälle företräds inte dessa grupper av starka föreningar eller
förbund som kan hävda deras intressen. Det rör sig många gånger om män-
niskor som inte vågar, orkar eller kan göra sina röster hörda. Därför är det
angeläget att samhället lyfter fram deras behov. Det är inte alltid de med star-
kast företrädare i samhällsdebatten som bäst behöver samhällets stöd.
Bortglömd frågeställning
Var de äldre helst vill vara i livets slutskede är en fråga som
ofta glömts bort. När livets slutskede nalkas bör samhället
kunna respektera den äldres önskan om var den sista tiden
ska tillbringas.
I USA, Kanada och flera europeiska länder har man kommit betydligt läng-
re än i Sverige när det gäller vården i livets slutskede. Exempelvis gör volon-
tärer i flera länder en betydelsefull insats. De ersätter inte vårdpersonalen
men ger vården en ny dimension.
Dessa erfarenheter ska vi ta vara på. Vi måste ta fram metoder för att välja
ut lämpliga personer och erbjuda dessa utbildning och stöd i deras uppgift. De
anhöriga och de närståendes betydelsefulla och uppoffrande insats måste
värderas och ges det professionella stöd de behöver och förtjänar.
Vården i livets slutskede är ett mått på hur och vad vårt samhälle värderar,
ett uttryck för vår människosyn. En kristdemokratisk människosyn ställer
människors unika och lika värde och människans värdighet i centrum. Det är
viktigt hur vi lever. Men det är också viktigt hur livet avslutas.
De anhöriga har en ovärderlig roll i vården. Den djupa oro inför ålder-
domen som många pensionärer har, grundar sig ofta på rädslan för att dö
ensam utan att någon anhörig stödjer dem.
Det offentliga bör på olika sätt hjälpa anhöriga så att de får förutsättningar
att stödja sina nära i livets slutskede.
Äldre i sjukvården
Antalet äldre har ökat markant i Sverige. 1973 fanns det
441 000 personer som var över 75 år. 1991 hade den siffran
stigit till 698 000 personer. År 2000 beräknas antalet äldre
över 75 år vara 782 000 personer och år 2025 antas siffran
ha stigit till 976 000 personer. (Källa: SCB, demografiska
rapporter 1991:1, nettoimmigration = 15 000). Från 1973 till
1991 ökade således antalet äldre med 58 procent.
Samtidigt minskar antalet personer i åldrarna 20-64 år - personer som
förvärvsarbetar - per invånare som är 75 år och äldre. 1991 fanns det 7,2
förvärvsarbetande personer per äldre äldre i samhället. År 2025 beräknas
antalet ha minskat till 5,4 personer. Detta är dock en sanning med modifika-
tion. I åldersgruppen 20-64 år ingår även de arbetslösa, föräldralediga,
långtidssjuka, förtidspensionerade och arbetsskadade, alltså människor som
inte har möjlighet att förvärvsarbeta. Antalet personer som försörjer äldre
äldre är därför betydligt färre.
Högre medellivslängd
Befolkningskurvor går i cykler och stora barnkullar avlöser
små. Ett ökat antal äldre borde därför inte vara ett problem.
Det blir samtidigt fler barn. Men antalet äldre ökar fortare än
antalet personer i yrkesverksam ålder, 20-64 år.
Mer avancerad sjukvårdsteknik och kunskap samt bättre hälsa över lag har
gjort att vi lever längre. Sverige har en av västvärldens äldsta befolkningar.
Dessutom har Sverige en av världens högsta andelar av kvinnor som yrkes-
arbetar. Räknat från 1993 fram till sekelskiftet kommer antalet äldre över 80
år att ha ökat med 70 000.
40 procent av vårdresurserna går till människor som är 75 år och äldre. 30
procent av kostnaderna tas i bruk det sista levnadsåret. Vi frågar oss hur vi
ska ta hand om de ytterligare 70 000 äldre vid sekelskiftet. Samtidigt som
antalet äldre ökar skärs resurserna till sjukvården ned. Ekvationen går inte
ihop. En myt om att det finns en överkapacitet inom vården odlas i debatten.
Denna myt anammar sjukvårdspolitiker runt om i landet som en förevändning
för att kunna skära ned i sjukvården. Detta är inte rätt.
Antalet vårdplatser minskar
Från den senare hälften av 1980-talet och fram till idag har
nedmonteringen av vården blivit allt tydligare. Under 1995
så minskade det totala antalet vårdplatser från 42 400 till ca
39 000. Bryter man ner dessa på olika enheter så minskade
korttidsplatser inom medicin med nästan 6 procent, dito
inom kirurgi med 9 procent, inom den psykiatriska vården
minskade antalet platser med 14 procent. Medelvårdtiden har
på många områden mer än halverats. Vem tar hand om de
patienter som förut behövde vårdplatser och hur mår de?
Detta borde ses över ur kvalitetssynpunkt.
Under 80-talet minskade även investeringarna i sjukvården från 8,5 till 4,0
procent, liksom andelen av BNP till sjukvården. 1980 gick 9,4 procent av
BNP till sjukvård. Resurserna har sedan stadigt minskat till att uppgå till 8,5
procent av BNP 1991 och är nu betydligt lägre, drygt 6 procent av BNP.
Sverige är ett av de länder inom OECD som har lägst sjukvårdskostnad.
Vården kräver resurser
Vi anser att denna utveckling är mycket oroväckande. God
vård och omsorg kräver resurser. Ytterligare neddragningar
av statliga bidrag till landsting och kommuner får därför inte
komma ifråga. Sjukvården måste snarare få mer resurser för
att i framtiden kunna tillförsäkra alla en god vård. Även i en
svår ekonomisk situation finns det pengar. Det handlar om
att prioritera vård och omsorg.
Diskriminering av äldre
En undersökning som bland annat Inger Gretzer, biträdande
överläkare på Sabbatsbergs medicinklink och Lars Halldin,
geriatrisk överläkare, har gjort för fram åsikter om att det
håller på att införas en åldersgräns på 65 år i det tysta inom
sjukvården.
Lars Halldin hävdar att de äldre inte behandlas lika bra som de yngre på en
medicinavdelning. De äldre räknas som ett B-lag och de läggs på en särskild
sal där ronderna inte stannar många minuter.
En annan diskriminerande reform ser vi i handikapplagen, LSS vad gäller
assistentersättningen. Rätten att få personlig assistent upphör när personen
fyller 65 år. Det anser vi Kristdemokrater är helt oacceptabelt. Finns behoven
innan 65 år så finns de också efter det att 65-årsåldern inträtt. Det är etiskt
fel
att enbart en åldergräns ska avgöra omsorgsnivå. Det måste vara behovet som
avgör.
Allt går ej att bota men allt
kan lindras
Sjukvården måste även i framtiden kunna bereda plats för
den som är obotligt sjuk. Sjukvården och äldreomsorgen har
även till uppgift att lindra. Genom Ädelreformen fick
landstingen inte längre ansvar för klinikfärdiga patienterna.
Dessa patienter är ofta äldre. Men de har fortfarande ett stort
behov av vård. Det finns då risk att resurserna prioriteras
efter bland annat ålder.
Vi ställer inte upp på ett samhälle där patienter bollas mellan olika huvud-
män enbart för att kostnaderna ska hållas nere. Sjukvårdens uppgift är inte
bara att bota utan även att lindra. Alla måste ha rätt att bli behandlade
adekvat.
I en studie över prioriteringar i sjukvården som har gjorts bland sjuk-
vårdspolitiker i södra Sverige visas att över hälften av politikerna anser att
hälso- och sjukvårdslagens mål om "en god hälsa och en vård på lika villkor"
för befolkningen inte är uppfyllda. Men trots det anser tre fjärdedelar av dem
att vårdkostnaderna inte bör få öka ytterligare.
Vi kristdemokrater hävdar att det krävs ett nytänkande. Vi måste vara
beredda att prioritera i hela välfärdssamhället, inte bara inom vården.
Resurserna som måste tillföras sjukvården och omsorgen, särskilt de äldre vid
behov, kan fås främst genom att prioritera om i välfärden.
Äldre i samhället
Grunden för kristdemokratisk politik är människovärdet och
varje människas personliga värdighet. I en demokrati är den
mest självklara rätten, rätten till liv och rätten till omsorg vid
ålderns höst. Det är på detta som demokratin byggs upp och
människovärdet får en grund.
I det materialistiska samhället har de äldres situation alltmer kommit i
skymundan. Värdet av erfarenhet och visdom som den äldre generationen har
skaffat sig under ett långt liv uppskattas inte på långa vägar på det sätt som
det borde. Vårt samhälle saknar mycket av en grundläggande respekt för
ålderdomen. Välfärd har kommit att bli synonymt med materiellt god
standard. Instrumentet att mäta en sådan välfärd är trubbigt. Det är inte hur
rummet möbleras eller kvadratmeterytan som oroar och bekymrar de äldre. I
stället är det problemet med den mänskliga kontakten och omvårdnaden när
de blir gamla och inte kan klara sig själva som oroar.
För inte så länge sedan var åldrandet en naturlig del av samhällslivet. De
äldre hjälpte till i den mån de orkade och kunde. Ofta passade de barnen och
förmedlade stor kunskap till nästa generation. Att ta hand om sina gamla var
lika naturligt som att ta hand om sina barn. I dag är det annorlunda.
Ett delprojekt inom det forskningsprogram som sociologen Lars Tornstam,
Uppsala universitet, gjorde 1984 visar att äldre har en viktig uppgift att fylla
i
samhället genom att erbjuda sin livserfarenhet till de yngre. 97 procent av
svenskar i åldrarna 15-75 år tycker, enligt undersökningen, att de äldres livs-
erfarenhet bättre skulle kunna tas tillvara. Ändå medger dagens samhälls-
struktur dåliga förutsättningar för att förverkliga den viljan. Äldre tenderar
att
umgås med äldre eller med ingen alls och den institutionaliserade vården har
tagit över ansvaret för dem som behöver hjälp. Vikten av de anhörigas stöd,
både psykologiskt och fysiskt, har tonats ned.
I stället för anhöriga får vårdpersonalen ensamma axla ansvaret för med-
mänsklighet och omsorg. Men det är högst troligt att det just är indragningar
på personalsidan som främst kommer i fråga när landstingen och kommuner-
na ska spara. Därmed försämras kvaliteten av vården av gamla. Den vården
går inte att rationalisera särskilt mycket utan kvalitetsförsämring. Medmänsk-
ligheten kommer i kläm.
Det är mot bakgrund av dessa argument som vi anser att mer pengar bör
tillföras vården. En bra vård och en omsorg där de äldres behov står i centrum
kräver resurser.
Låt den enskilde bestämma
Vi kristdemokrater menar att den enskilde har rätt att vara
med och bestämma. Många av de olika områdena inom
omsorgen beslutas i dag av kommunens personal. Så är det t
ex ofta med boendeform och vilka sysslor som ska utföras
av kommunens hemtjänst. Detta är fel. Alla människor är
olika och har olika behov för att uppleva livskvalitet. Detta
måste tas hänsyn till när vi formar äldrevården.
Många kommuner har infört något som närmast kan liknas vid en form av
kommunarrest. De gamla har fått ett flyttförbud, som vad intolerans och
kränkande av integritet anbelangar inte står den gamla ryska feodaladelns
livegenskap långt efter. Vi har fått se flera upprörande exempel där gamla
inte har fått flytta över en kommungräns, för att t ex komma nära sina barn.
Detta är skamligt. Om det inte sker en frivillig uppmjukning av dessa
förhållanden måste riksdagen överväga att pröva lagstiftning för att
tillförsäkra alla gamla deras självklara rättigheter att själva bestämma sin
bostadsort.
Vikten av anhöriginsatser
Enligt många beräkningar står anhöriga för största delen av
vården i hemmen. De utför cirka två tredjedelar av all vård i
hemmen. Ofta är det kvinnorna som svara för den största
insatsen.
Det finns uppskattningsvis 150 000 hemmaboende äldre som behöver hjälp
med att duscha och bada. Av dessa får hälften i första hand hjälp av en
anhörig. Motsvarande siffra när det gäller toalettbesök är ungefär 40 000
personer, varav hälften får hjälp av en närstående. Likaså torde cirka 25 000
dementa bo kvar hemma tack vare vård och passning av anhöriga.
Till detta kommer föräldrar som vårdar sjuka och handikappade barn eller
vuxna som får hjälp av anhöriga eller närstående. Men det finns stora
mörkertal säger Lennarth Johansson specialsakkunnig på äldrefrågor vid
Socialstyrelsen som sammanställt en rapport om familjen som vårdgivare.
Många vårdar anhöriga utan att det är känt.
Fördelningen av ansvaret för vården mellan samhället och familjen är en av
de stora framtidsfrågorna. Vi kristdemokrater anser att anhörigrollen måste
uppvärderas och erkännas.
Vårdpersonalen i äldreomsorgen och i sjukvården gör ovärderliga insatser.
Men förutom detta behövs ett större totalt engagemang inom hela samhället
för de äldres situation. Vårdpersonal kan inte helt ersätta familjen och
anhöriga. Det offentliga bör därför kunna kombinera anhörigas och ideellas
stöd med professionella insatser inom vården. En sådan kombination skulle
visa respekt för de gamlas människovärde.
I samhällsdebatten framhålls ofta att äldre måste få god vård och omsorg
för att det är de som har byggt upp samhället. Detta är sant. Men äldre ska
inte bara respekteras av det skälet. De ska i första hand få god vård för att de
är människor och behöver vård.
Vi oroas över att det verkar vara människors samhällsnytta som får vara det
som avgör vårdinsatsen. De gamla och långvarigt sjuka har ingen stark
intresseorganisation. Landstingen och kommunerna måste därför garantera
fortsatt kompetens och erfarenhet i vården och omsorgen. Privatiseringar och
enskilda initiativ är bra - främst för att få fram jämförelser. Men att göra
sjukvården privat är för oss kristdemokrater inget självändamål. Staten och
kommunerna måste ha det yttersta ansvaret.
Både familjen och samhället måste vara beredda att ingripa i ett krisläge.
De anglo-saxiska demograferna E.A. Hammel, K-W. Wachter och C. McDa-
niel har satt upp tre kriterier för att anhörigvården ska fungera:
- ett antal släktingar måste vara tillgängliga i tid och rum
- samhällets normer måste kulturellt fastlägga de anhörigas
rättigheter och skyldigheter gentemot varandra
- emotionellt måste relationerna mellan generationerna
erbjuda naturlig samhörighet, inte tvångsmässiga relationer.
Relationer och anhörigas tillgänglighet är svårt och olämpligt
för staten att ingripa i. I dagens samhälle bor släktingar ofta
långt från varandra. Anhöriga kanske bara har möjlighet att
träffas ett par gånger om året. Staten kan dock informera om
de anhörigas rättigheter, på olika sätt uppmuntra till ett större
ansvarstagande och underlätta detta i praktiken.
Vi anser att denna process snarast måste intensifieras. Den institutionalise-
rade omsorgen har tagit ifrån människorna ansvar över sina medmänniskor.
Därför måste det också vara samhället som underlättar till nytt ansvars-
tagande.
Behovet av små
gemenskaper
De små naturliga gemenskapernas betydelse kan i det här
sammanhanget knappast överskattas. Det är i samspelet i den
nära omgivningen som människan utvecklas till något mer än
en mänsklig varelse, hon blir en person, en unik personlighet.
Genom hela livet organiseras emellertid vi människor på ett sätt som står i
strid med insikten om de små gemenskapernas betydelse. På flera områden
har man visserligen insett att något måste ske för att få ett mänskligare och
människovärdigare samhälle. Det finns nu en utveckling mot ett större lokalt
ansvar och insikten om den lilla gemenskapens betydelse blir alltmer
betydelsefull. Även inom politiken har fördelarna med små enheter upp-
märksammats. För de äldre äldre har denna trend dock ännu inte slagit
igenom. Fortfarande kategoriseras de äldre som en enda homogen grupp.
Detta beror på att det varit lättare att organisera på det sättet. Men vanmakten
som den enskilde kan uppleva både på sjukhus och i äldreboende kan bara
brytas genom förståelsen för människans behov av små nära gemenskaper.
Det är alltså ingen tillfällighet att familjen och vännerna har stor betydelse
för samhället. Själva organisationsmodellen för familjen ansluter till
människans djupare behov.
Vi måste uppvärdera de äldres roll i samhället som enskilda individer.
Människorespekt har inte något att göra med förmågan att uttrycka sig eller
ha tillgång till de bästa medierna. Människovärdet handlar om en
människosyn som har sin grund i alla människors lika och inneboende värde
och detta får aldrig ifrågasättas. Vården och omsorgen kan bli mänskligare.
Men för det behövs det mer medmänsklighet i form av små gemenskaper.
Förslag till åtgärder
Omprioritera i välfärden
Antalet äldre ökar. Samtidigt skärs det ned inom sjukvården.
Därför är det nödvändigt att prioritera annorlunda. Statens
stöd till alla områden måste ifrågasättas. Barn, äldre och
sjuka ska prioriteras. För att klara av en god vård på lika
villkor krävs ett resurstillskott under 90-talet. Det går att
klara genom omprioriteringar där vi som huvudsakligen är
friska och arbetsföra får bära ett större ansvar för att
garantera en värdig vård och omsorg. Likaså kan det bli
nödvändigt att reformera socialförsäkringarna.
Tillsätt en äldreombudsman
Sverige har en ungdomsminister och en barnombudsman,
men vi saknar någon för de äldre. Vi har inget forum dit
patienter, personal och anhöriga kan vända sig med klagomål
när en person inte får tillfredsställande vård till följd av
resursbrist. En äldreombudsman skulle kunna bevaka de
äldres situation. Ombudsmannen skulle också kunna initiera
egna utredningar och föreslå åtgärder för att förbättra för de
äldre.
Uppmuntra frivilliginsatser
Frivilliginsatser är en dåligt nyttjad potential i samhället.
Frivilligorganisationerna kan bidra till en bättre situation för
de äldre. Inte minst genom olika sorters aktivering. Det är
samhällets uppgift att stödja folkrörelserna, studieförbunden
och de lokala föreningarna för att komplettera sjukvården
och äldreomsorgen. Dessa insatser ersätter inte personalen
utan kan fungera som ett viktigt komplement som ger vården
en annan dimension.
Stöd anhörigvården
I dag lastas ofta ett alltför stort ansvar över på de anhöriga.
Detta har inte uppmärksammats tillräckligt. Det går inte att
trolla bort de svårt och långvarigt sjuka - i stället skickas de
hem för att synas. Anhörigvården är i dag dubbelt så stor
som den offentliga omsorgen. Det finns dock inte så många
80-åringar som kan sköta sina anhöriga över 85 år. För att
kunna fylla sin funktion behöver de anhöriga stöd och hjälp,
även ekonomiskt. Kristdemokraternas syn på anhörigvård
utvecklas närmare i en separat motion.
Kontrollera sjukvårdens kvalitet
Det måste finnas ett kontrollsystem som ser till att invånarna
får en god vård på lika villkor. Privata alternativ är bra,
främst för en jämförelse med och stimulans för den
landstingsdrivna och kommunalt drivna vården. Det är dock
viktigt att samma kvalitetskontroll finns oavsett huvudman.
Flera andra länder har infört detta, som en garanti mot
undervård, oberoende av vårdgivare. Det behövs en nationell
strategi för att följa upp och utvärdera kvaliteten.
Forska om och utveckla vården i livets
slutskede
Vi riskerar att vården i livets slutskede blir starkt eftersatt i
ekonomiskt svåra situationer. När livets slutskede nalkas bör
samhället kunna respektera den sjukes och äldres önskan om
var och under vilka förhållanden de sista dagarna ska
avslutas. I USA, Kanada och flera europeiska länder har man
kommit längre än i Sverige när det gäller vården vid livets
slutskede. Även i Sverige bör vi bygga upp ett system för att
välja ut villiga och lämpliga personer och erbjuda dessa ut-
bildning och stöd i deras uppgift. Kommuner och landsting
måste samtidigt få tillräckliga resurser för den mycket
viktiga lindrande vården och omsorgen.
Prioritera närsjukvården
De ökade behoven i sjukvården gör att även den specialisera-
de slutna och öppna sjukvården, den så kallade
akutsjukvården bör prioriteras. Vi vill värna om de små akut-
sjukhusen och deras tillgänglighet. Staten ska dock inte styra
demokratin i landstingen utan enbart markera inriktning.
Ifrågasätt gammal organisation
Inom Europa existerar inget mellanting mellan regionsjukhus
och akutsjukhus. Vi har begränsad förståelse för dagens
uppdelning av länsdelssjukhus, länssjukhus och regionsjuk-
hus. Denna uppdelning har mer historiska motiv än
praktiska. Risken finns att länssjukhusen tar över
ansvarsområden på regionsjukhusens bekostnad. Detta kan
leda till att regionsjukhusens existens hotas, vilket skulle
medföra att den mest specialiserade sjukvården skulle
utarmas. På motsvarande sätt innebär det också en utarmning
av länsdelssjukhusen som vi anser fyller en viktig funktion.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en strategi för att
motverka diskriminering av äldre i vården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en värdig syn på ålderdom,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till strategi för att tillförsäkra
de gamla fri flyttning i landet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omprioriteringar i välfärden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en äldreombudsman,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppmuntran av frivilliginsatser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till anhörigvård,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontroll av vårdkvalitet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård i livets slutskede,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioritering av närsjukvården,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukhusstruktur.