Att ta tillvara äldres människors kunskap, erfarenheter och
kompetens är centralt för ett samhälle som tar individuella
hänsyn och som sätter den enskildes bästa i centrum. Så sker
inte i socialdemokraternas Sverige. Tvärtom har människor
som fyllt 65 år helt plötsligt satts på undantag och inte
räknats som den resurs och de mogna och erfarna människor
de faktiskt är. Detta är en inställning som vi moderater anser
är fel.
För många är åren närmast pensioneringen en mycket lycklig tid. Många
reser, studerar och är över huvud taget mycket aktiva. De lever ett rikt liv.
Vi har anledning att ställa frågan hur vi tar tillvara de äldres kunskap,
kompetens och erfarenhet.
I motionen föreslås en förändring av villkoren för de äldre så att beslut
flyttas från politiker till de enskilda människorna. En grundläggande analys
av problemen inom äldreomsorgen redovisas, samtidigt som förslag på
alternativa lösningar presenteras.
Anhöriga och frivilliga gör mycket stora insatser för att vårda våra äldre.
Detta vill vi uppmärksamma, liksom nödvändigheten av ökad valfrihet och
större mångfald i äldreomsorgen.
Demens blir en allt större fråga i takt med att vi får allt fler i högre åldrar.
Moderata samlingspartiet har under en följd av år uppmärksammat denna
sjukdom, som ibland benämns "århundradets sjukdom". Förslag på vård och
omsorg av våra demenssjuka presenteras, liksom en strategi för forskning,
samt förbättrad utbildning av personal.
Moderata utgångspunkter
Ta till vara kunskap och kompetens
Det finns i dag drygt 1,5 miljoner människor i vårt land som
är 65 år och äldre. Antalet äldre kommer att fortsätta att öka
de närmaste decennierna. Detta innebär att vi i vårt land har
en mycket stor grupp människor som genom sina
erfarenheter, kunskap och kompetens är en i allt för hög
utsträckning outnyttjad resurs.
Det är en självklarhet att samhället behöver de äldre. Människan "växer"
hela sitt liv. Den erfarenhet, den livskompetens som tiden givit behövs för att
ge allsidighet och balans åt bedömningar och beslut. För att samhället skall
upplevas som en helhet, måste alla åldersgrupper spela en aktiv roll.
Traditionens betydelse för samhällsutvecklingen kan aldrig tydliggöras för de
yngre om inte de äldre, de främsta traditionsbärarna, deltar i samhälls-
debatten och i överförandet av kunskap och värderingar till de nya
generationerna. Vårt samhälle skulle bli andligen fattigare om inte de äldre
tog del i dess utveckling.
Sverige har under detta sekel genomgått stora förändringar. Från att ha
varit ett bondesamhälle har det övergått till att bli ett högindustrialiserat
samhälle och är nu raskt på väg in i ett IT-dominerat kunskapssamhälle.
Givetvis har detta påverkat människorna. Från att ha varit ett samhälle
uppbyggt på familje- och bygemenskaper har det allt mer präglats av andra
gemenskaper som inte har sitt ursprung i familjen eller hembygden, utan mer
är baserade på arbets- och ålderstillhörighet. Därav följer att när vi talar om
våra äldre så är dessa en mångfasetterad grupp.
Gårdagens äldre växte upp då verklig fattigdom var en realitet. Mat för
dagen var inte en självklarhet. Två världskrig har dessa våra äldsta upplevt
på mer eller mindre nära håll. Det var långa arbetsdagar, fyllda med hårt
kroppsarbete. Fritidsproblem var ett ord som helt saknades. Sjukdomar som i
dag är lättbotade ledde ofta till döden. Mot denna bakgrund kan man lätt
förstå att våra i dag mycket gamla, ofta mycket sjuka och ensamma ändå
tycker att allt har blivit så mycket bättre.
Dagens nyblivna pensionärer har helt andra erfarenheter och helt andra
värderingar. Förvisso har många av dem levt under svåra förhållanden.
Mycket av den bakgrund som de riktigt gamla haft, har delvis denna yngre
grupp också som sin. Men det som gör skillnaden mellan dessa två
äldregrupper stor är att de riktigt gamla är alltför gamla för att kunna dra
nytta av det goda den nya tiden fört med sig. Det gäller t.ex. arbetets
utformning, inriktningen på en bättre fysisk och psykisk miljö, bättre
utbildning och ekonomi. Det gäller framsteg inom medicinens område. Det
finns nu en forskning inriktad på att slå hål på alla de fördomar som omger
åldrandet.
En av de mer omfattande studierna "70-åringar i Göteborg - H70" är ett
brett tvärvetenskapligt projekt som fortfarande ger oss ny kunskap. Dagens
äldre har blivit och blir allt mer vitala till kropp och själ och har därför
goda
medicinska och biologiska förutsättningar för att långt upp i åren leva ett rikt
liv.
Att garantera alla en god ålderdom är inte endast en fråga om vård och
omsorg utan gäller också hur vi skall kunna ge alla dessa vitala äldre den
känsla av tillhörighet i samhället som de så ofta känner sig sakna.
I Kina talar man om vördade gamla, i Sydeuropa om människor i den goda
tredje åldern, medan vi här hemma alltför ofta något nedvärderande talar om
gamla pensionärer. Denna inställning till en femtedel av vår befolkning är
oacceptabel. Man brukar säga att ett gott samhälle visar sig genom det sätt på
vilket man värderar sina äldre. Skall vi kunna berömma oss av det goda
samhället så fordras en attitydförändring visavi våra äldre.
Den stora resurs som den äldre människan är måste tas tillvara. Vilken
annan grupp äger en så gedigen kunskap, lång erfarenhet, gott om vilja och
tid att göra en insats för sig själv och sina medmänniskor? Att höra till, att
vara behövd, att ha goda förväntningar på sig är något som alla människor i
alla åldrar strävar efter. Men kanske är målet svårast att uppnå av egen kraft
för den som är gammal. Därför måste det vara varje gott samhälles plikt att
tillfredsställa dessa behov genom att ta tillvara den gamla människans vilja
och möjligheter.
Dessutom är det ett nationalekonomiskt slöseri att inte ta tillvara ett lands
samlade resurser. Man kan fråga sig vilket samhälle som egentligen har råd
att inte utnyttja den kunskap och erfarenhet som 20 procent av dess
befolkning besitter. Vilket samhälle har råd med de drastiskt ökade kostnader
i det offentliga försäkringssystemet som blir följden av de äldres känsla av
utanförskap i ett samhälle som inte längre förmår se dem som den resurs de
är? Och framför allt - vilket samhälle kan ta ansvar för att en stor grupp av
dess invånare känner sig icke behövda? Vi moderater anser att Sverige inte
har råd att avstå från att nyttja den erfarenhet som våra äldre besitter.
Vi vill gå i spetsen för den attitydförändring till åldrandet och därmed till
de äldre som vi anser är nödvändig. Kunskapen om åldrandet, såväl det
friska som det sjuka, måste vi alla ta till oss. Inställningen till de äldre
måste
präglas av respekt för den kunskap och livserfarenhet de besitter. Viljan att ta
tillvara de äldres erfarenheter måste genomsyra alla delar av samhällslivet.
Först när vi nått dessa mål kan de äldre i vårt land känna berättigad stolthet
över vad de kan uträtta just i kraft av sin ålder och också känna att de har
samhällets goda förväntningar på sig. Först då får vi ett värdigt samhälle där
var och en av oss, oavsett ålder, kan känna sig efterfrågad och behövd.
Antalet äldre blir allt fler de kommande decennierna. Samtidigt blir de
också allt friskare och har möjlighet och kapacitet att leva ett aktivt liv
längre
än någon tidigare äldregeneration. Ofta framställs detta som ett ekonomiskt
problem. Självfallet innebär ett ökat antal mycket äldre att kostnader för
vård, omsorg och pensioner stiger. Men samtidigt inträder behovet av vård
och omsorg väsentligt senare än vad som varit fallet med tidigare
generationer. Våra äldre kommer således att spela en aktiv roll i samhället
betydligt längre. Detta har redan uppmärksammats av marknadsförare och
reklamproducenter. De äldre kommer i framtiden att utgöra en stark och
framför allt stor konsumentgrupp med inflytande och betydelse.
Denna inställning som redan finns på "marknaden" måste också få
genomslag i yrkeslivet och inom andra sektorer i samhället. Hinder och
stelbenta regler måste tas bort och goda förutsättningar för starka
gemenskaper skapas. Förändringar i arbetsrätten och i vårt socialförsäkrings-
system kan leda till att det blir lättare också för dem som är äldre att få en
ny
"chans" med större variation vad gäller kunskap, kompetens, ålder och
erfarenhet.
Ett exempel på hur man på ett bra sätt kan ta tillvara den kompetens och
erfarenhet som äldre arbetskraft har samlat på sig under ett långt yrkesliv,
samtidigt som det skapar möjlighet för äldre att ha kontakt med
arbetsmarknaden även efter pensionen, är de mentorsprojekt som finns på
några håll. De innebär att den äldre generationen fungerar som stöd och
rådgivare till den yngre yrkesverksamma generationen inom olika branscher.
Vi anser att denna typ av verksamhet bör uppmuntras och stödjas.
Men det är också väsentligt att de äldres erfarenhet och kompetens får
utrymme i samhällsdebatten. Alla, även politiker, måste lyssna och ta till sig
de synpunkter och åsikter som de äldre har. Politiken får inte bli ett
privilegium för ett fåtal aktiva, utan alla samhällsgrupper måste känna sig
delaktiga. I det spänningsfält som kan skapas i mötet mellan olika
generationers erfarenhet kan vi finna lösning till allas bästa.
Vi accepterar inte att människor bara för att de fyllt 65 år skall hänvisas till
välmenande aktiviteter som ger sysselsättning och ofta även god behållning,
men som inte utnyttjar de äldres erfarenhet och kompetens. I stället måste
samhället och politiken anpassas efter det faktum att människor är mer aktiva
och vill delta mer i samhällslivet högre upp i åldrarna än vad som tidigare
kanske var fallet. Fixerade åldersgränser tillhör det förgångna.
Ett viktigt steg för att skapa en mer flexibel arbetsmarknad som också
omfattar äldre människor är förslaget om en ny rörlig pensionsålder. Enligt
förslaget skall det vara möjligt att under en tioårsperiod själv bestämma när
man vill gå i pension. Vi ser detta som ett första steg i riktning mot en
mindre reglerad syn på när och hur man skall arbeta. Det är därför allvarligt
att, som regeringen aviserade i budgetpropositionen, ytterligare skjuta på
ikraftträdandet av reformen, eftersom det innebär att vi tvingas fortsätta leva
med förlegade åldersgränser som inte tar individuella hänsyn till många
äldres vilja och önskan att fortsätta att vara aktiva i arbetslivet.
Alla gamla har inte lyckan att uppleva ett gott åldrande. Ensamhet och
sjukdom förmörkar tillvaron för många. Det handlingsprogram som vi då vill
förverkliga har följande utgångspunkter.
Fördjupa välfärden
Moderata samlingspartiet vill fördjupa välfärden. Det skall
ske genom att den enskildes ställning stärks inom ramen för
det gemensamma ansvaret. Den nya välfärdspolitiken måste
bygga på den enskildes val, och resurserna skall följa de val
som den enskilde själv träffar. Därmed kombineras valfrihet
med det gemensamma ansvarets rättvisa och solidaritet. Det
allmännas viktigaste uppgift blir att säkerställa att även de
som av olika skäl ej själva kan föra sin talan eller fatta
meningsfulla beslut, garanteras med andra jämbördiga
förhållanden.
En välfärdspolitik med denna inriktning kommer att möjliggöra en bättre
service och ge helt nya möjligheter såväl för dem som arbetar inom vård,
omsorg och utbildning som för dem som är beroende av dessa tjänster. Ett
ökat inslag av konkurrens leder till bättre utnyttjande av resurserna och att
köer och brister i dagens system kan angripas. Vårt förslag till allmän
hälsoförsäkring ger alla rätt till valfri sjukvård utan att det kostar den
enskilde något extra. Det är nödvändigt att riva ned huvudmannaskaps- och
revirgränser inom vård och omsorg. Samarbetet inom vårdkedjan måste
förbättras så att den äldres behov och medbestämmande sätts i centrum.
Människor skall kunna påverka hela sin livsmiljö inklusive vården i betydligt
större utsträckning än vad som sker i dag.
Även svårt sjuka och handikappade måste få bestämma över sin vardag
genom att på lika villkor få välja mellan olika former av service, vård och
boende. Så långt detta är ekonomiskt och praktiskt möjligt måste de mest
vårdbehövande också få behålla ett eget hem i äldrevården - även sedan man
flyttat till institution. Här måste särskild uppmärksamhet ägnas de personer
som behöver samhällets särskilda stöd för att föra sin talan och få sina
intressen tillgodosedda. En gammal människa som vill flytta till ett
äldreboende i en annan kommun för att komma närmare barn och barnbarn
skall inte kunna förvägras detta.
Att tvinga ihop helt främmande människor att bo tillsammans i
flerbäddsrum och sedan ta hyra som för egen bostad är inte rimligt.
Människors egna val måste respekteras. Ett första steg på vägen mot en god
äldrevård måste vara att erkänna att sjukhemmen inte kan likställas med
boende. Det är både okunnigt och cyniskt att kalla en gammal, till kropp och
själ sjuk människa som bor i ett flerbäddsrum i ett sjukhem för hyresgäst och
av henne utkräva hyra kompletterad med kostnader för mat och omvårdnad
liksom för medicin och läkarbesök.
Alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav
skall ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt
bedrivna verksamhet.
Vi blir allt äldre
Svenskarna blir allt äldre. 1983 fanns det i Sverige
1,4 miljoner människor över 65 år. 1995 hade antalet stigit
till 1,5 miljoner eller ca 18 procent av befolkningen. 1983
fanns det 290 000 människor över 80 år i Sverige. 1995 hade
det antalet stigit till drygt 400 000, en ökning med omkring
40 procent. Andelen personer över 85 år kommer att öka
med ytterligare 40 procent till år 2010.
Svensken blir allt friskare och därmed allt äldre. Behovet av vård kommer
allt senare i livet. Majoriteten klarar sig långt upp i åren utan hjälp och
91 procent av ålderspensionärerna bor i sitt eget hem. Men när det väl
uppstår behov av hjälp är det större och mer omfattande och ianspråktar en
allt större del av de offentliga utgifterna. Personer över 80 år svarar t.ex.
för
26 procent av de totala utgifterna för sjukvården. De som är 85 år och äldre
har 38 gånger fler vårddagar än de som är 65 år och yngre. Ca 40 procent av
sjukvårdens resurser och 60 procent av slutenvårdsplatserna används för vård
av 75-åringar och äldre. Ca 25 procent av resurserna används under det sista
levnadsåret. Ålderspensionärerna utgör en knapp femtedel av befolkningen
men tar i anspråk ca två tredjedelar av samtliga vårddagar inom sjukvården.
Bara befolkningsförändringarna kommer att medföra att det år 2010 med
oförändrade resurser uppstår ett gap mellan behov och resurser för
kommunernas äldrevård om 20 procent eller ca 10 miljarder kronor. Detta
belyser de problem vi står inför då vi skall slå vakt om en värdig
äldreomsorg. Antalet personer över 65 år ökade med 13 procent mellan 1970
och 1985 medan vårdkostnaderna steg med 56 procent.
Även om våra äldre blir friskare i den tidiga ålderdomen så blir behovet av
stöd och hjälp allt större och allt mer kostnadskrävande för den växande
gruppen mycket gamla. Det ställer helt nya krav på politiken och på de
prioriteringar som måste göras.
Äldreomsorgen - ett
vårdsystem i kris
Ädelreformens brister kvarstår
Äldreomsorgen är ett vårdsystem i kris. Bristerna i vård och
omsorg kvarstår. Målsättningen - en meningsfull vardag för
gamla och sjuka - är långt ifrån uppfylld i det särskilda
boendet. Bristande kontinuitet i den medicinska vården och
avsaknad av kontinuerlig läkartillgång, brister i
läkemedelshantering och smärtlindring samt bristande
resurser för god vård i livets slutskede är tyvärr inte ovanliga
inom svensk äldrevård. En god och säker sjukvård måste
garanteras och det kräver en ansvarig läkare i det särskilda
boendet som också har ansvar för vårdplanering och
utbildning av personal. Det hindrar inte att patienten har egna
av dem själva valda läkare.
Rehabiliteringen av äldre liksom avsaknaden av adekvata diagnoser vid
demens är otillfredsställande. Hemsjukvård och hjälpmedelsförsörjning
brister. Gamla människor far illa av att vårdas och bo på fel sätt. Detta beror
till stor del på att Ädelreformen inte löste de organisatoriska problem som
hängde samman med gränsdragningen mellan huvudmännen utan bara
flyttade gränserna. Vi moderater påtalade vid beslutet mycket tydligt att
risken var stor att de nu beskrivna problemen skulle uppkomma.
Äldreomsorgen präglas i dag i stor utsträckning av ett kollektivistiskt
tänkande. För liten hänsyn tas till de enskildas önskemål. Äldre är oftast
hänvisade till den boendeform eller den vård som det offentliga anvisar.
Riskerna är uppenbara att kommunerna återgår till att se hemtjänsten som ett
kommunalt monopol, där valfriheten inskränker sig till att de som önskar
tjänsten kan tacka ja eller nej till den service som erbjuds. Samtidigt har de
anställda ingen möjlighet att förverkliga egna idéer eller välja en annan
arbetsgivare om de blir oense om hur vården bäst kan eller skall bedrivas.
Gränsdragningsproblem kvar
I och med Ädelreformen fick kommunerna ansvaret för all
äldreomsorg, utom den sjukvårdande verksamheten.
Detta innebar att kommunerna fick ta över sjukhemmen och också
bestämma avgiften för boendet. Ibland har detta lett till orimliga avgifter.
Sjukhemsboende kan inte likställas med ett vanligt äldreboende. Vår
utgångspunkt är att avgifterna måste sättas med hänsyn tagen till om man på
sjukhemmet delar rum, om man har möjlighet att komma hem efter
sjukhemsvistelsen och/eller om man har en kvarvarande make i bostaden. En
sammanvägning av vilka effekter de samlade vårdavgifterna får måste göras.
Det finns en gräns där en gammal människas boende med olika grader av
service, omsorg och sjukvård övergår till att bli rent sjukvårdande
verksamhet. Den gränsen kan, som våra sjukhem idag fungerar, sättas vid
övergången till sjukhemsvård. Dagens sjukhemsvård är inte i första hand
boende utan vård och borde därför likställas med annan sjukvård. För många
människor kommer det alltid att vara så att slutet av livet mer är en fråga om
vård än om boende.
Varje svensk medborgare skall ha en självklar rätt att få en "egen" läkare.
Utvecklingen har visat att det kan uppstå praktiska problem för boende vid
sjukhem. Var och en kan och har rätt att ha en egen läkare varför ett sjukhem
kan betjänas av många läkare. Ingen känner då ansvar för sjukhemmet som
helhet eller för att personalen bibringas den utbildning som situationen
kräver. Lösningen med en medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) har
visat sig bara lösa smärre delar av detta problem. Vi menar att det bör finnas
endera en geriatrisk specialistläkare som har det övergripande ansvaret för
hemmet, eller en allmänspecialist som har möjlighet till nära och täta
konsultationer med en geriatrisk eller psykogeriatrisk specialist. Detta får
inte hindra att enskilda patienter kan välja och ha en egen läkare som håller
nära kontakt med den övergripande medicinskt ansvarige.
Det finns skäl att fastställa en definition av begreppet äldreboende med
hänsyn tagen till behovet av sjukvårdande insatser vid dagens sjukhem.
Nödvändiga förändringar
Ett samlat kommunalt ansvar
Huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen är i
dag överfört till kommunerna men gränsdragningarna är
svåra i fråga om vad som skall hänföras till sjukvård
respektive äldreomsorg. Socialstyrelsens utvärdering, liksom
socialutskottets äldreutfrågning våren 1996 om
Ädelreformen, understryker att problemen fortfarande
kvarstår. Många människor far illa medan kommun och
landsting diskuterar vem som ansvarar för vad, exempelvis
rehabiliteringen av de gamla. Det är en dubbel social
nedrustning när det offentliga inte klarar problemen, och
hushållens ekonomi till följd av det höga skattetrycket
undergrävs så att de själva saknar möjligheter att lösa
problemen på annat sätt. Endast det fåtal som har mycket god
ekonomi har någon reell valfrihet.
För att en förändring skall innebära en rejäl förbättring för de enskilda
måste flera viktiga krav uppfyllas. Monopolsituationen måste brytas.
Finansieringsansvaret måste skiljas från verksamhetsansvaret. Verksamheten
skall kunna bedrivas av många olika vårdgivare.
Det är de äldres och de sjukas villkor som skall forma vården och
omsorgen. Det ligger en stor trygghet i att kunna göra egna val, och det
kräver en ändrad syn på begreppet huvudmannaskap. I dag betyder det i regel
att landstinget och kommunen finansierar och i egen regi producerar vård
eller omsorg. Det ger ingen mångfald och respekten för människors fria val
åsidosätts.
Huvudmannaskapet borde i stället ses som ett yttersta ansvar för att alla
har tillgång till nödvändig vård eller omsorg, men verksamheten skall kunna
bedrivas av många olika vårdgivare på lika villkor. Ett huvudmannaskap för
äldrevården och äldreomsorgen utformat enligt dessa principer kan
sammanföras och ligga hos primärkommunerna. Då tas alla goda krafter till
vara genom att enskild och offentlig verksamhet verkar på samma villkor. En
allmän hälsoförsäkring enligt vår modell ger en bättre vård än om sjukvården
finansieras via landstingsskatten.
VDN-märk äldreboendet
Äldrevårdens allmänna inriktning skall vara att de som så
önskar så långt möjligt erbjuds vård i det egna hemmet. Om
vård på institution är nödvändig skall den ges vid små
enheter nära hemorten eller där den äldre så önskar.
Ålderdomshemmen är den boendeform som passar bäst för många äldre
med behov av tillsyn utan att behöva sjukvårdens resurser. Ett ålderdomshem
prioriterar omsorgen och den sociala gemenskapen, medan ett sjukhem
understryker vården på boendets bekostnad och är mer att likna vid
sjukhusvård än ett äldreboende. Gruppboendet är en boendeform särskilt
anpassad för den som lider av demenssjukdom.
Man bör alltså renodla de olika boendeformerna och ge den enskilda
människan valfrihet och inflytande i valet av boende och vårdform.
Mångfald, valfrihet och respekt för
den enskilda människan
Ökningen av antalet mycket gamla ställer stora krav på såväl
akutvården som på dem som svarar för mer långvarig vård
och omsorg. Här behövs tidig rehabilitering, väl utvecklad
dag- och hemsjukvård och effektivt samarbete med anhöriga,
distriktssköterskor och den kommunala hemtjänsten.
Att kunna välja och framföra önskemål om hur man vill ha det och att
kunna påverka sin situation blir inte mindre när åldern stiger och krafterna
avtar. Tvärtom är det snarast så att behovet av mångfald ökar i skeden då
fysiska begränsningar sätter in. Socialstyrelsen har i olika sammanhang visat
på brister i bemötandet av äldre inom omsorg och vård. Det har gällt
information, dokumentation, behovsprövning och i handläggning - brister
som direkt eller indirekt handlar om bemötande av och respekt för äldre.
Sådana brister tyder på okunskap eller ointresse för de allra äldstas rätt till
självbestämmande och behov av trygghet och säkerhet i omsorg och vård.
Problemen hänger samman med en monopolsituation där vård och omsorg
blir ett myndighetsutövande utan den stimulans till observans, ökad
kunnighet och ett gott bemötande som konkurrens medför.
Konkurrens för bättre service
Den kommunala och landstingskommunala vården är många
gånger mycket bra, men den offentliga verksamheten kan dra
nytta av vad alternativen utvecklar och prövar. Alternativen
kan och bör finnas på alla områden som äldreboende,
sjukhem och hemtjänst. Genom mångfald nås såväl sociala
som ekonomiska fördelar. Erfarenheten visar att alternativen
snarare är mindre kostnadskrävande än de traditionella vård-
och omsorgsformerna i offentlig regi, inte minst därför att
kostnaderna för administration och byråkrati minskar. Den
valfrihetsreform som den borgerliga regeringen inledde får
inte rullas tillbaka.
Även det informella frivilliga arbetet måste stimuleras om en god omsorg
med många alternativ skall kunna finnas. På många håll finns s.k. väntjänst,
där människor frivilligt engagerar sig i äldre människor som fortfarande bor
hemma. Denna verksamhet bör utvecklas.
Alternativ inom äldreomsorgen som uppfyller de kvalitetskrav som alltid
måste ställas, det må gälla såväl institutionell omsorg som hemtjänst, bör
enligt vår mening berättiga till bidrag från stat och kommun på samma
villkor som motsvarande offentlig verksamhet.
Vi anser mot denna bakgrund att det i hälso- och sjukvårdslagen tydligt
skall inskrivas respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. På så sätt respekteras hennes valfrihet.
Hemtjänsten nödvändig - men
otillräcklig
De allra flesta gamla är nöjda med den hjälp de får. De
kritiska synpunkter som framförts gäller främst hjälpens
omfattning. De gamla har också små möjligheter att påverka
vilken hjälp de får och på vilket sätt den ges.
Kommunerna måste medverka till flexibla lösningar. Det skall vara möjligt
att få anställa en granne eller anhörig efter samma taxa som gäller i övrigt
inom hemtjänsten.
Självkänslan stärks hos den som behöver hjälp i hemmet om vederbörande
själv får bestämma utformningen och tiden för insatserna och likaså vem
som skall hjälpa till hemma. Redan från början kan man då i större
utsträckning komma överens om arbetets uppläggning. Detta kan också
påverka de personliga relationerna positivt. Att själv kunna bestämma när
och hur maten skall lagas och serveras, när promenaden skall tas eller vid
vilken tid man skall gå till sängs måste vara en självklarhet även för de äldre.
Valfrihet och alternativ
Frivilliga krafter behövs
Kyrkor, samfund, pensionärsföreningar och andra ideella
organisationer samt enskilda personer kan också i större
utsträckning och med samma stöd från det allmänna
engageras i hemvårdsarbetet. Anhöriga ger i dag värdefulla
bidrag i många sammanhang. Sannolikt kommer de att
behöva göra ännu mer. Utan de anhöriga skulle vi inte klara
av att ge de äldre som saknar detta stöd en god service och en
bra vård. Nyligen har det bildats en anhörigförening för dem
som utför detta frivilliga arbete. Det bör göras en analys av
hur vi på bästa sätt skall och kan stötta de anhöriga för att
anhörigvården skall bli så bra som möjligt.
Matlag, telefonkedjor, larm, s.k. väntjänst och organiserade besöksrundor
kan komplettera och underlätta för hemtjänsten. Ett sätt att ytterligare
förstärka hemtjänstens insatser vore att låta pensionärer medverka mer aktivt.
Förebilder kan hämtas från Norge som i många stycken är ett föregångsland
inom äldrevården. Där finns t.ex. så kallade anhörigcenter som samlar upp
och organiserar de krafter och insatser som behövs.
Även bostadsföretag och bostadsrättsföreningar kan engageras i
äldrevårdsarbetet. Företag kan skapa servicehus för sina pensionärer. Ett
alternativ, som kan få speciell betydelse, är "grannskapskollektiven," där de
boende i ett område hjälps åt med service och fritidsaktiviteter. Inte minst i
storstädernas höghusförorter kan föreningar och organisationer, bildade av
de boende själva, göra väsentliga insatser för de äldre.
Antalet äldre med invandrarbakgrund kommer att öka. Det kommer att
ställa delvis nya krav på hemtjänstpersonal vad gäller språkkunskaper och
kunskaper om andra kulturer. Det är också tänkbart att invandrar-
organisationerna kan vara intresserade av att starta egen hemtjänst-
verksamhet.
Alternativa vårdformer bör stödjas
När en person inte längre kan bo kvar i sitt eget hem utan
måste flytta, är det viktigt att ha en egen bostad, en privat
sfär, där man själv bestämmer för att kunna orka leva med
sina sjukdomar. Det finns goda exempel på lyckade
satsningar på en modern typ av ålderdomshem och många
nya sådana tillkom under den borgerliga regeringsperioden.
Detta arbete bör fortsätta och vidareutvecklas.
Med t.ex. försäkringsbolag som medfinansiär kan olika former av
seniorprojekt utvecklas. Sådana koncept underlättar äldreomsorgen för
kommunerna utan att skattemedel behöver tillskjutas. Därutöver öppnas
möjligheter till ett ökat samarbete med huvudmännen för hemtjänst och
hemsjukvård. Det kan innebära att projektet kompletterar eller på
entreprenadbasis tar över dessa tjänster.
Samtidigt pågår en utveckling där många mindre enskilda sjuk- och
vårdhem läggs ned. Vi anser att det är fel att lägga ned små, väl fungerande,
offentliga eller privata sjuk- och vårdhem, samtidigt som behovet av vård
och omsorg är ökande. De enskilda sjukhemmen bör stimuleras att alltmer
ägna sig åt sjukhemsvården. Ytterligare enskilda alternativ bör tillkomma.
Lagen bör kompletteras för att säkerställa de små vårdhemmens existens.
Vård och omsorg
Sjukhem
Även med en god hemsjukvård och väl fungerande
ålderdomshem kommer ändå behovet av permanent vård vid
sjukhem att finnas kvar. Vårdformen behöver dock förändras
och förbättras. Patienterna måste erbjudas en mer
hemliknande miljö, i mindre sjukhem med god omvårdnad
och bra behandling. Givetvis måste det vara patientens eget
val om han vill bo i eget rum eller tillsammans med andra.
Med allt fler äldre invandrare som utan vårdpersonal med kunskaper i
deras eget modersmål riskerar att känna sig isolerade kan det finnas behov av
sjukhem där särskilt invandraraspekten beaktas. Sjukhemsboendet dominerar
vård och omsorg så kraftigt att det bör likställas med sjukhusvård varför
avgiftsunderlaget bör anpassas till detta.
Sjukhusvården
Var tredje ålderspensionär blir någon gång under ett år
intagen för akutvård. En tredjedel av Sveriges 80-åringar och
äldre vistas i någon form av institution och en tredjedel av
dessa vårdas på sjukhem. Den slutna somatiska
akutsjukvården är ett av samhällets viktigaste stöd för att
äldre skall kunna fortsätta att bo hemma så länge som
möjligt. Antalet akutvårdsplatser får inte minska om detta
går ut över de äldres behov av sjukvård. Socialstyrelsens
tredje Ädelutvärdering påtalade att utskrivning från
akutvården ibland sker efter så korta vårdtider att man
tvingas ta in patienten närmast omgående igen.
Vår uppfattning är att detta problem kvarstår, vilket är oacceptabelt.
Antalet personer som avlider två dagar efter utskrivning från sjukhus har
ökat starkt. Eftersom dödsfallen inträffar så snart efter utskrivningen kan det
här inte vara fråga om utskrivning av humanitära skäl så att den gamle skall
beredas möjlighet att dö i lugn och ro i hemmet. Här är det istället frågan om
oro, förflyttningar, transporter och personalbyten de sista timmarna i en
människas liv. Okritiska slagord som "Det är viktigt att ta vara på det
naturliga i åldrandet och döendet" kan inte dölja att kvaliteten på hälso- och
sjukvården för äldre har sänkts. En sådan sjukvård är varken human eller
kostnadseffektiv och inte värdig ett civiliserat samhälle.
Vårdgaranti till alla
Långa operations- och vårdköer kan inte accepteras, allra
minst när patienterna riskerar hälsan eller livet i väntan på
vård. Nu växer dessa köer igen. Det finns åtskilliga exempel
på att vården av äldre människor får stå tillbaka. Detta strider
mot hälso- och sjukvårdslagen.
I motion 1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) har lagts förslag om
en allmän, obligatorisk hälsoförsäkring som ger patienterna valfrihet utan att
öka den enskildes kostnader. Genom att sjukvårdsförsäkringen bättre
fördelar vårdens resurser kan en stor del av kostnaderna för långa
sjukskrivningar, förtidspensioneringar och andra hjälpinsatser från det
allmänna undvikas. I stället kan resurserna användas för att ge vård i tid, det
vill säga minska vårdköerna och de kostnader dessa för med sig för såväl den
enskilde som samhället i stort. Det ger såväl humanitära som ekonomiska
fördelar.
Sjukvårdsförsäkringen skall omfatta alla, även pensionärer, och innebära
ett solidariskt betalningsansvar. Finansieringen skall ske efter inkomst. Även
de som till följd av alltför låga inkomster inte betalar till försäkringen skall
ges rätt att utnyttja den på lika villkor. Valfriheten i den sociala servicen
skall garanteras genom att enskilda omsorgsgivare kan arbeta på lika villkor
som vårdgivare med offentlig huvudman. Finansieringen förblir gemensam
men valet den enskildes.
Rätt att välja bostadsort
Det är självfallet så att äldre medborgare skall ha full rätt och
möjlighet att bo i närheten av sina nära och kära. Det finns få
saker som är så viktiga på äldre dagar som närheten till barn,
barnbarn och familjens gemenskap.
Fallet med en 82-årig dam som vill flytta till Ängelholm, men nekas detta
av kommunledningen, understryker behovet av valfrihetsreformer inom
omsorgen som ger de enskilda medborgarna och inte kommunerna rätten att
bestämma över var man skall tillbringa sin ålderdom.
Rätten att flytta måste skrivas in i socialtjänstlagen. Stat och kommun skall
vara ett stöd för familjens gemenskap. Det offentliga får aldrig använda sin
makt över skattebetalarnas pengar till att hålla föräldrar från barn och
barnbarn. Vi moderater har sedan länge arbetat för att socialtjänstlagen skall
ändras i detta hänseende och anser att riksdagen nu bör fatta beslut som
tydliggör denna självklara rätt för äldre.
Demens
Vad är demens?
På 1970-talet myntades i USA begreppet "the disease of the
century" om det man då kallade Alzheimers demens.
Demens orsakas av sjukdom - inte av åldrande.
Demenssjukdomar kan drabba människan i alla åldrar, men
är vanligast i hög ålder. I dag lider runt tio procent av dem
som är över 65 år av något slags demenstillstånd. Den största
gruppen finns bland dem som är över 80 år.
Det finns ett flertal olika demenssjukdomar som var och en fordrar sin
behandling och forskning. Demens är alltså inte liktydigt med Alzheimers
sjukdom, även om de två varianterna av denna upptar cirka 45 procent av
alla demensfall. En annan stor grupp demenssjukdomar är de som orsakas av
störningar i hjärnans blodförsörjning. Huntingtons sjukdom och Parkinsons
sjukdom med demens är exempel på andra sjukdomar i "demensfamiljen".
Många av dem som i dag betraktas som dementa lider inte av
demenssjukdom. En så kallad falsk demens kan ha många orsaker, men den
yttrar sig ofta som en äkta demens - i form av minnesstörning, tillfällig
förvirring och kanske också språksvårigheter.
När en människa börjar visa tecken som tyder på en demenssjukdom bör
man noga utreda orsaken till det förändrade beteendet. En falsk demens är ett
botbart tillstånd - om det upptäcks i tid. Ibland kan medicinen vara så enkel
som yttre stimulans och medmänsklig värme.
Demensutredning
Ovanstående ger belägg för hur viktigt det är att varje
demensfall utreds. Att ställa en säker diagnos är alltså viktigt
från behandlingssynpunkt och det är allvarligt när
Socialstyrelsen i sin senaste Ädelrapport konstaterar att
50 procent av patienterna på sjukhem enligt personalen lider
av demens men att endast 40 procent av dessa fått diagnosen
fastställd.
Under 1990-talet kommer antalet äldre i allt högre åldrar att öka kraftigt.
Detta kommer att få till följd att allt fler insjuknar i demenssjukdom - men
sannolikt också att allt fler fall av "falsk demens" kommer att drabba våra
gamla. För att kunna ge dessa adekvat medicinsk behandling och rätt
anpassad omvårdnad fordras att varje misstänkt demensfall utreds.
En demensutredning leder i merparten av fallen till en specifik diagnos,
utifrån vilken man sedan kan söka lämplig medicinsk behandling, och
lämplig omvårdnad - något som bara inte är humant för patienten utan också
på sikt samhällsekonomiskt lönsamt.
Behandling
Demens kan inte botas - men lindras genom att omvårdnad
och behandling anpassas till just dessa patienters behov. På
läkemedelsfronten pågår intensiv forskning, och gott hopp
om framsteg finns.
Det sker också en snabb och omfattande utveckling av omvårdnaden av de
demenssjuka. Dagens gruppboende för de dementa är ett gott exempel -
förutsatt att man inte ser det som en boendeform, utan som en möjlighet att
skapa ett gott socialt liv för den demenssjuka människan.
Forskning och utbildning
På 1960-talet påbörjades i Lund en medicinsk neurobiologisk
forskning för att kartlägga "hjärnans hemliga språk". Med
denna som grund har en förnämlig demensforskning
utvecklats i vårt land.
Det är inte osannolikt att vi kring sekelskiftet kommer att kunna lösa gåtan
kring någon av demenssjukdomarna. Forskning är ett långsiktigt arbete som
ständigt måste tillföras såväl personella som ekonomiska resurser. Det kräver
att demensforskningen görs attraktiv för nya studentkullar inom vårdsektorn
samt också tillförsäkras resurser som kan garantera dess fortsatta fortlevnad
och utveckling.
Under 90-talet kommer alla kategorier av personal inom demensvården att
öka. Denna personal måste vara kvalificerad på vilken nivå den än arbetar.
Specifika kunskaper om demenssjukdomarna måste kraftigt betonas inom
såväl grundutbildning som kontinuerlig påbyggnadsutbildning för alla
kategorier inom vårdsektorn.
Vårdens anpassning till de
demenssjuka
För vården av de sjuka måste en kedja av differentierade
möjligheter skapas anpassade till sjukdomarnas förlopp samt
de anhörigas och sjukas villkor och förutsättningar. När den
medicinska vetenskapen nu anser sig vara på det klara med
att det är fråga om sjukdomstillstånd och inte om "normala"
åldersförändringar kan ett väldfärdssamhälle värt namnet inte
rimligen slå sig till ro. Då kan av humanitära och sociala skäl
med fog resas anspråk på att nödvändiga ytterligare inte bara
forsknings- utan också vårdresurser skapas.
Detta har inte bara medmänskliga utan självklara etiska aspekter. Även av
privat- och samhällsekonomiska skäl är det betydelsefullt att inte blott hejda
ett sjukdomsförlopp som innebär att människor i förtid tvingas bryta
kontakten med sitt aktiva liv utan också ge dem som drabbas bästa möjliga
vård.
Stöd till anhöriga
En mycket stor insats i vården av demenssjuka utförs av
anhöriga. Mot bakgrund av de allt knappare resurserna inom
den offentliga sektorn ökar belastningen på dessa "frivilliga".
Vi menar att det först och främst är viktigt att erkänna att
utan denna grupp skulle man ej kunna ge de demenssjuka en
adekvat vård.
Vi föreslår att den som har rätt till t.ex. hemtjänst skall få en
"hemtjänstpeng". Den enskilde väljer den hjälp han eller hon behöver. För en
demenssjuk kan det vara omöjligt att välja. I stället bör resursen då kunna gå
till den anhörige, t.ex. maken, som antingen väljer en utomstående hemhjälp,
eller själv fungerar som hemhjälp mot ersättning.
För att ge de anhöriga bästa möjliga stöd bör dagvården för demenssjuka
byggas ut.
Likaså är avlastnings- och växelvårdsplatser på geriatriska eller
psykogeriatriska vårdavdelningar eller lokala sjukhem betydelsefulla. Den
sjuke kan vistas några veckor i sitt hem och några veckor på vårdavdelning.
Sådan vård kan ge både stimulans åt den sjuke och behövlig avkoppling åt
anhöriga.
Institutionsanknuten hemsjukvård utgör en utveckling av växelvården och
innebär att personalen vid en geriatrisk avdelning ansvarar för den sjuke
även när denne befinner sig i sitt hem. Detta kan vidareutvecklas med
särskilda öppenvårdsteam som besöker patienten och ger stöd och råd till
anhöriga och sjuka.
Eftersom ännu inte något effektivt botemedel står till förfogande för
patienter med demens går sjukdomsförloppet nära nog obevekligt mot en
försämring. I det allra sista helt hjälplösa skedet måste oftast något slags
institutionsvård i egentlig bemärkelse komma till stånd. Denna sista tid (när
patienten närmast är i ett kroniskt vegetativt tillstånd) kräver en speciell
vård
av en kunnig och motiverad personal. Men även här fyller den anhöriga med
sin närvaro en viktig funktion.
När livet tar slut
Vård i livets slutskede
Ett värdigt avsked till livet bör vara en rättighet. När vi inte
längre kan bota och döden inom kort är oundviklig bör målet
för vården vara att ge patienten livskvalitet och en lugn och
värdig död. Den palliativa vården är den lindrande vården.
Det är angeläget att vara lyhörd för den döendes och de
anhörigas önskemål. Man måste kunna erbjuda effektiv hjälp
för kroppsliga besvär eller ångest. Ingen skall behöva dö med
smärtor. Detta ställer stora krav inte minst när vården sker i
hemmet. Brister i vårdpersonalens och läkarnas kunskaper
måste avhjälpas med utbildning. Den palliativa vården har
utvecklats positivt men mycket mer kan göras för att bereda
människor en värdig död. Motiven för vård i livets slutskede
är inte att framför allt korrigera biologiska avvikelser utan
det handlar om respekten för människovärdet och om att
bevara en så god livskvalitet som möjligt för svårt sjuka
människor. De medicinska instanserna får alltså inte vara ett
mål i sig utan ett av flera medel för att tillfredsställa den
sjukes behov.
Man måste försöka lägga upp vården i samråd med alla berörda på så sätt
att den döendes önskemål så långt möjligt respekteras. Ibland kan
önskemålen bäst tillfredsställas vid särskilda vårdformer som hospicevård.
Möjligheten till smärtlindring ingår som en väsentlig del i livets slutskede.
Det finns oroande rapporter om att smärtlindringen ofta är otillfredsställande.
Det är respekten för människovärdet och inget annat som skall avgöra
vårdens innehåll. En diskussion om livskvalitet kräver att man diskuterar
vems ord som skall väga tyngst när man avgör livets kvalitet. För oss
moderater är svaret självklart att det är patienten själv som så långt möjligt
har rätt att avgöra sitt eget livs kvalitet. En begränsning av åtgärderna i
livets
slutskede kan ibland vara i de döende patienternas intresse och därför bör
problemen runt undersökningar och behandlingar som görs i livets slutskede
belysas. En ny utredning om vården i livets slutskede, som Medicinetiska
rådet föreslagit, skall nu tillsättas. Därvid bör våra synpunkter beaktas.
Personalen i äldrevården
Vårdarbete ställer stora krav på personalen. Inom få
arbetsområden kommer man människor så nära. Arbetet
sliter emellertid såväl psykiskt som fysiskt.
För att öka ungdomars intresse av att arbeta inom hemvården bör följande
eftersträvas: Det måste ges möjlighet för de anställda i hemvården att
utvecklas i sitt arbete och det måste finnas utrymme för egna initiativ, ökat
eget ansvar och en definierad yrkesroll. En god grundutbildning är ett måste
liksom möjligheten till kontinuerlig fortbildning.
Kvaliteten i utbildningen är mycket viktig inom ett område där
yrkesutövarna kommer att svara för vård, omvårdnad och service till äldre,
sjuka, barn och handikappade i hemmen. Såväl vad gäller vårdlinjen som
sociala servicelinjen vill vi åter framföra tanken på lämplighetsbedömning.
En återgång till någon form av provelevtid, som förekom i tidigare
vårdutbildning, bör övervägas. Ett annat alternativ vore att införa en
yrkesinriktad arbetspraktik som förkunskapskrav. Även genomgångna
specialkurser på gymnasiet bör kunna tillgodoräknas i detta sammanhang.
Att ställa ökade krav har visat sig göra vårdyrkena mer attraktiva och därmed
höja deras status.
Vårdsektorn har med sitt löneläge svårt att konkurrera om arbetskraften.
De stela lönestrukturerna måste mjukas upp och anpassas till marknadens
krav annars riskerar vi att ej kunna möta vårdbehoven från en växande
äldregrupp.
För personalen är det viktigt med flera alternativa arbetsgivare. Det betyder
mycket för vårdyrkenas status, vilket också leder till att hög personal-
omsättning och sjukfrånvaro kan nedbringas.
Äldreomsorgen står och faller med hemtjänsten. Yrket som hemvårdare är
viktigt och borde tillerkännas högre status. Arbete i hemtjänsten måste bli ett
eftertraktat yrke. Arbetet ställer betydande krav, inte minst fysiskt och
psykiskt, och lönen måste bli anpassad därefter. En privat tjänstesektor är
nödvändig, inte minst inom hemtjänsten. Den kan dels möjliggöras genom
en "hemtjänstpeng" till de äldre, dels genom möjlighet till skatteavdrag för
anlitande av tjänster i hemmet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att tillgodogöra sig de äldres kunskap, kompetens och
utveckling,
2. att riksdagen beslutar att välfärdspolitiken skall utformas med hänsyn
tagen till enskilda människors val i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avgifter för sjukhemsboende,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett samlat läkaransvar på sjukhemmen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett samlat kommunalt ansvar för äldrevården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldreboendet,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning i syfte att
säkerställa konkurrens och valfrihet i äldrevården i enlighet med vad som
anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemtjänsten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de frivilliga insatserna inom äldreomsorgen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alternativa vårdformer,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukhemmen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukhusvården,
13. att riksdagen beslutar införa en vårdgaranti för alla i enlighet med vad
som anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till etableringsrätt för
enskilda vårdgivare i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen beslutar att äldres rätt att flytta skall skrivas in i
socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demens,
17. att riksdagen beslutar införa en hemtjänstpeng i enlighet med vad som
anförts i motionen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård i livets slutskede,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personalen inom äldreomsorgen.
Stockholm den 27 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)