Sammanfattning
Att ta tillvara äldres människors kunskap, erfarenheter och kompetens är centralt för ett samhälle som tar individuella hänsyn och som sätter den enskildes bästa i centrum. Så sker inte i socialdemokraternas Sverige. Tvärtom har människor som fyllt 65 år helt plötsligt satts på undantag och inte räknats som den resurs och de mogna och erfarna människor de faktiskt är. Detta är en inställning som vi moderater anser är fel.
För många är åren närmast pensioneringen en mycket lycklig tid. Många reser, studerar och är över huvud taget mycket aktiva. De lever ett rikt liv.
Vi har anledning att ställa frågan hur vi tar tillvara de äldres kunskap, kompetens och erfarenhet.
I motionen föreslås en förändring av villkoren för de äldre så att beslut flyttas från politiker till de enskilda människorna. En grundläggande analys av problemen inom äldreomsorgen redovisas, samtidigt som förslag på alternativa lösningar presenteras.
Anhöriga och frivilliga gör mycket stora insatser för att vårda våra äldre. Detta vill vi uppmärksamma, liksom nödvändigheten av ökad valfrihet och större mångfald i äldreomsorgen.
Demens blir en allt större fråga i takt med att vi får allt fler i högre åldrar. Moderata samlingspartiet har under en följd av år uppmärksammat denna sjukdom, som ibland benämns "århundradets sjukdom". Förslag på vård och omsorg av våra demenssjuka presenteras, liksom en strategi för forskning, samt förbättrad utbildning av personal.
Moderata utgångspunkter
Ta till vara kunskap och kompetens
Det finns i dag drygt 1,5 miljoner människor i vårt land som är 65 år och äldre. Antalet äldre kommer att fortsätta att öka de närmaste decennierna. Detta innebär att vi i vårt land har en mycket stor grupp människor som genom sina erfarenheter, kunskap och kompetens är en i allt för hög utsträckning outnyttjad resurs.
Det är en självklarhet att samhället behöver de äldre. Människan "växer" hela sitt liv. Den erfarenhet, den livskompetens som tiden givit behövs för att ge allsidighet och balans åt bedömningar och beslut. För att samhället skall upplevas som en helhet, måste alla åldersgrupper spela en aktiv roll. Traditionens betydelse för samhällsutvecklingen kan aldrig tydliggöras för de yngre om inte de äldre, de främsta traditionsbärarna, deltar i samhälls- debatten och i överförandet av kunskap och värderingar till de nya generationerna. Vårt samhälle skulle bli andligen fattigare om inte de äldre tog del i dess utveckling.
Sverige har under detta sekel genomgått stora förändringar. Från att ha varit ett bondesamhälle har det övergått till att bli ett högindustrialiserat samhälle och är nu raskt på väg in i ett IT-dominerat kunskapssamhälle. Givetvis har detta påverkat människorna. Från att ha varit ett samhälle uppbyggt på familje- och bygemenskaper har det allt mer präglats av andra gemenskaper som inte har sitt ursprung i familjen eller hembygden, utan mer är baserade på arbets- och ålderstillhörighet. Därav följer att när vi talar om våra äldre så är dessa en mångfasetterad grupp.
Gårdagens äldre växte upp då verklig fattigdom var en realitet. Mat för dagen var inte en självklarhet. Två världskrig har dessa våra äldsta upplevt på mer eller mindre nära håll. Det var långa arbetsdagar, fyllda med hårt kroppsarbete. Fritidsproblem var ett ord som helt saknades. Sjukdomar som i dag är lättbotade ledde ofta till döden. Mot denna bakgrund kan man lätt förstå att våra i dag mycket gamla, ofta mycket sjuka och ensamma ändå tycker att allt har blivit så mycket bättre.
Dagens nyblivna pensionärer har helt andra erfarenheter och helt andra värderingar. Förvisso har många av dem levt under svåra förhållanden. Mycket av den bakgrund som de riktigt gamla haft, har delvis denna yngre grupp också som sin. Men det som gör skillnaden mellan dessa två äldregrupper stor är att de riktigt gamla är alltför gamla för att kunna dra nytta av det goda den nya tiden fört med sig. Det gäller t.ex. arbetets utformning, inriktningen på en bättre fysisk och psykisk miljö, bättre utbildning och ekonomi. Det gäller framsteg inom medicinens område. Det finns nu en forskning inriktad på att slå hål på alla de fördomar som omger åldrandet.
En av de mer omfattande studierna "70-åringar i Göteborg - H70" är ett brett tvärvetenskapligt projekt som fortfarande ger oss ny kunskap. Dagens äldre har blivit och blir allt mer vitala till kropp och själ och har därför goda medicinska och biologiska förutsättningar för att långt upp i åren leva ett rikt liv.
Att garantera alla en god ålderdom är inte endast en fråga om vård och omsorg utan gäller också hur vi skall kunna ge alla dessa vitala äldre den känsla av tillhörighet i samhället som de så ofta känner sig sakna.
I Kina talar man om vördade gamla, i Sydeuropa om människor i den goda tredje åldern, medan vi här hemma alltför ofta något nedvärderande talar om gamla pensionärer. Denna inställning till en femtedel av vår befolkning är oacceptabel. Man brukar säga att ett gott samhälle visar sig genom det sätt på vilket man värderar sina äldre. Skall vi kunna berömma oss av det goda samhället så fordras en attitydförändring visavi våra äldre.
Den stora resurs som den äldre människan är måste tas tillvara. Vilken annan grupp äger en så gedigen kunskap, lång erfarenhet, gott om vilja och tid att göra en insats för sig själv och sina medmänniskor? Att höra till, att vara behövd, att ha goda förväntningar på sig är något som alla människor i alla åldrar strävar efter. Men kanske är målet svårast att uppnå av egen kraft för den som är gammal. Därför måste det vara varje gott samhälles plikt att tillfredsställa dessa behov genom att ta tillvara den gamla människans vilja och möjligheter.
Dessutom är det ett nationalekonomiskt slöseri att inte ta tillvara ett lands samlade resurser. Man kan fråga sig vilket samhälle som egentligen har råd att inte utnyttja den kunskap och erfarenhet som 20 procent av dess befolkning besitter. Vilket samhälle har råd med de drastiskt ökade kostnader i det offentliga försäkringssystemet som blir följden av de äldres känsla av utanförskap i ett samhälle som inte längre förmår se dem som den resurs de är? Och framför allt - vilket samhälle kan ta ansvar för att en stor grupp av dess invånare känner sig icke behövda? Vi moderater anser att Sverige inte har råd att avstå från att nyttja den erfarenhet som våra äldre besitter.
Vi vill gå i spetsen för den attitydförändring till åldrandet och därmed till de äldre som vi anser är nödvändig. Kunskapen om åldrandet, såväl det friska som det sjuka, måste vi alla ta till oss. Inställningen till de äldre måste präglas av respekt för den kunskap och livserfarenhet de besitter. Viljan att ta tillvara de äldres erfarenheter måste genomsyra alla delar av samhällslivet. Först när vi nått dessa mål kan de äldre i vårt land känna berättigad stolthet över vad de kan uträtta just i kraft av sin ålder och också känna att de har samhällets goda förväntningar på sig. Först då får vi ett värdigt samhälle där var och en av oss, oavsett ålder, kan känna sig efterfrågad och behövd.
Antalet äldre blir allt fler de kommande decennierna. Samtidigt blir de också allt friskare och har möjlighet och kapacitet att leva ett aktivt liv längre än någon tidigare äldregeneration. Ofta framställs detta som ett ekonomiskt problem. Självfallet innebär ett ökat antal mycket äldre att kostnader för vård, omsorg och pensioner stiger. Men samtidigt inträder behovet av vård och omsorg väsentligt senare än vad som varit fallet med tidigare generationer. Våra äldre kommer således att spela en aktiv roll i samhället betydligt längre. Detta har redan uppmärksammats av marknadsförare och reklamproducenter. De äldre kommer i framtiden att utgöra en stark och framför allt stor konsumentgrupp med inflytande och betydelse.
Denna inställning som redan finns på "marknaden" måste också få genomslag i yrkeslivet och inom andra sektorer i samhället. Hinder och stelbenta regler måste tas bort och goda förutsättningar för starka gemenskaper skapas. Förändringar i arbetsrätten och i vårt socialförsäkrings- system kan leda till att det blir lättare också för dem som är äldre att få en ny "chans" med större variation vad gäller kunskap, kompetens, ålder och erfarenhet.
Ett exempel på hur man på ett bra sätt kan ta tillvara den kompetens och erfarenhet som äldre arbetskraft har samlat på sig under ett långt yrkesliv, samtidigt som det skapar möjlighet för äldre att ha kontakt med arbetsmarknaden även efter pensionen, är de mentorsprojekt som finns på några håll. De innebär att den äldre generationen fungerar som stöd och rådgivare till den yngre yrkesverksamma generationen inom olika branscher. Vi anser att denna typ av verksamhet bör uppmuntras och stödjas.
Men det är också väsentligt att de äldres erfarenhet och kompetens får utrymme i samhällsdebatten. Alla, även politiker, måste lyssna och ta till sig de synpunkter och åsikter som de äldre har. Politiken får inte bli ett privilegium för ett fåtal aktiva, utan alla samhällsgrupper måste känna sig delaktiga. I det spänningsfält som kan skapas i mötet mellan olika generationers erfarenhet kan vi finna lösning till allas bästa.
Vi accepterar inte att människor bara för att de fyllt 65 år skall hänvisas till välmenande aktiviteter som ger sysselsättning och ofta även god behållning, men som inte utnyttjar de äldres erfarenhet och kompetens. I stället måste samhället och politiken anpassas efter det faktum att människor är mer aktiva och vill delta mer i samhällslivet högre upp i åldrarna än vad som tidigare kanske var fallet. Fixerade åldersgränser tillhör det förgångna.
Ett viktigt steg för att skapa en mer flexibel arbetsmarknad som också omfattar äldre människor är förslaget om en ny rörlig pensionsålder. Enligt förslaget skall det vara möjligt att under en tioårsperiod själv bestämma när man vill gå i pension. Vi ser detta som ett första steg i riktning mot en mindre reglerad syn på när och hur man skall arbeta. Det är därför allvarligt att, som regeringen aviserade i budgetpropositionen, ytterligare skjuta på ikraftträdandet av reformen, eftersom det innebär att vi tvingas fortsätta leva med förlegade åldersgränser som inte tar individuella hänsyn till många äldres vilja och önskan att fortsätta att vara aktiva i arbetslivet.
Alla gamla har inte lyckan att uppleva ett gott åldrande. Ensamhet och sjukdom förmörkar tillvaron för många. Det handlingsprogram som vi då vill förverkliga har följande utgångspunkter.
Fördjupa välfärden
Moderata samlingspartiet vill fördjupa välfärden. Det skall ske genom att den enskildes ställning stärks inom ramen för det gemensamma ansvaret. Den nya välfärdspolitiken måste bygga på den enskildes val, och resurserna skall följa de val som den enskilde själv träffar. Därmed kombineras valfrihet med det gemensamma ansvarets rättvisa och solidaritet. Det allmännas viktigaste uppgift blir att säkerställa att även de som av olika skäl ej själva kan föra sin talan eller fatta meningsfulla beslut, garanteras med andra jämbördiga förhållanden.
En välfärdspolitik med denna inriktning kommer att möjliggöra en bättre service och ge helt nya möjligheter såväl för dem som arbetar inom vård, omsorg och utbildning som för dem som är beroende av dessa tjänster. Ett ökat inslag av konkurrens leder till bättre utnyttjande av resurserna och att köer och brister i dagens system kan angripas. Vårt förslag till allmän hälsoförsäkring ger alla rätt till valfri sjukvård utan att det kostar den enskilde något extra. Det är nödvändigt att riva ned huvudmannaskaps- och revirgränser inom vård och omsorg. Samarbetet inom vårdkedjan måste förbättras så att den äldres behov och medbestämmande sätts i centrum. Människor skall kunna påverka hela sin livsmiljö inklusive vården i betydligt större utsträckning än vad som sker i dag.
Även svårt sjuka och handikappade måste få bestämma över sin vardag genom att på lika villkor få välja mellan olika former av service, vård och boende. Så långt detta är ekonomiskt och praktiskt möjligt måste de mest vårdbehövande också få behålla ett eget hem i äldrevården - även sedan man flyttat till institution. Här måste särskild uppmärksamhet ägnas de personer som behöver samhällets särskilda stöd för att föra sin talan och få sina intressen tillgodosedda. En gammal människa som vill flytta till ett äldreboende i en annan kommun för att komma närmare barn och barnbarn skall inte kunna förvägras detta.
Att tvinga ihop helt främmande människor att bo tillsammans i flerbäddsrum och sedan ta hyra som för egen bostad är inte rimligt. Människors egna val måste respekteras. Ett första steg på vägen mot en god äldrevård måste vara att erkänna att sjukhemmen inte kan likställas med boende. Det är både okunnigt och cyniskt att kalla en gammal, till kropp och själ sjuk människa som bor i ett flerbäddsrum i ett sjukhem för hyresgäst och av henne utkräva hyra kompletterad med kostnader för mat och omvårdnad liksom för medicin och läkarbesök.
Alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet.
Vi blir allt äldre
Svenskarna blir allt äldre. 1983 fanns det i Sverige 1,4 miljoner människor över 65 år. 1995 hade antalet stigit till 1,5 miljoner eller ca 18 procent av befolkningen. 1983 fanns det 290 000 människor över 80 år i Sverige. 1995 hade det antalet stigit till drygt 400 000, en ökning med omkring 40 procent. Andelen personer över 85 år kommer att öka med ytterligare 40 procent till år 2010.
Svensken blir allt friskare och därmed allt äldre. Behovet av vård kommer allt senare i livet. Majoriteten klarar sig långt upp i åren utan hjälp och 91 procent av ålderspensionärerna bor i sitt eget hem. Men när det väl uppstår behov av hjälp är det större och mer omfattande och ianspråktar en allt större del av de offentliga utgifterna. Personer över 80 år svarar t.ex. för 26 procent av de totala utgifterna för sjukvården. De som är 85 år och äldre har 38 gånger fler vårddagar än de som är 65 år och yngre. Ca 40 procent av sjukvårdens resurser och 60 procent av slutenvårdsplatserna används för vård av 75-åringar och äldre. Ca 25 procent av resurserna används under det sista levnadsåret. Ålderspensionärerna utgör en knapp femtedel av befolkningen men tar i anspråk ca två tredjedelar av samtliga vårddagar inom sjukvården. Bara befolkningsförändringarna kommer att medföra att det år 2010 med oförändrade resurser uppstår ett gap mellan behov och resurser för kommunernas äldrevård om 20 procent eller ca 10 miljarder kronor. Detta belyser de problem vi står inför då vi skall slå vakt om en värdig äldreomsorg. Antalet personer över 65 år ökade med 13 procent mellan 1970 och 1985 medan vårdkostnaderna steg med 56 procent.
Även om våra äldre blir friskare i den tidiga ålderdomen så blir behovet av stöd och hjälp allt större och allt mer kostnadskrävande för den växande gruppen mycket gamla. Det ställer helt nya krav på politiken och på de prioriteringar som måste göras.
Äldreomsorgen - ett vårdsystem i kris
Ädelreformens brister kvarstår
Äldreomsorgen är ett vårdsystem i kris. Bristerna i vård och omsorg kvarstår. Målsättningen - en meningsfull vardag för gamla och sjuka - är långt ifrån uppfylld i det särskilda boendet. Bristande kontinuitet i den medicinska vården och avsaknad av kontinuerlig läkartillgång, brister i läkemedelshantering och smärtlindring samt bristande resurser för god vård i livets slutskede är tyvärr inte ovanliga inom svensk äldrevård. En god och säker sjukvård måste garanteras och det kräver en ansvarig läkare i det särskilda boendet som också har ansvar för vårdplanering och utbildning av personal. Det hindrar inte att patienten har egna av dem själva valda läkare.
Rehabiliteringen av äldre liksom avsaknaden av adekvata diagnoser vid demens är otillfredsställande. Hemsjukvård och hjälpmedelsförsörjning brister. Gamla människor far illa av att vårdas och bo på fel sätt. Detta beror till stor del på att Ädelreformen inte löste de organisatoriska problem som hängde samman med gränsdragningen mellan huvudmännen utan bara flyttade gränserna. Vi moderater påtalade vid beslutet mycket tydligt att risken var stor att de nu beskrivna problemen skulle uppkomma.
Äldreomsorgen präglas i dag i stor utsträckning av ett kollektivistiskt tänkande. För liten hänsyn tas till de enskildas önskemål. Äldre är oftast hänvisade till den boendeform eller den vård som det offentliga anvisar. Riskerna är uppenbara att kommunerna återgår till att se hemtjänsten som ett kommunalt monopol, där valfriheten inskränker sig till att de som önskar tjänsten kan tacka ja eller nej till den service som erbjuds. Samtidigt har de anställda ingen möjlighet att förverkliga egna idéer eller välja en annan arbetsgivare om de blir oense om hur vården bäst kan eller skall bedrivas.
Gränsdragningsproblem kvar
I och med Ädelreformen fick kommunerna ansvaret för all äldreomsorg, utom den sjukvårdande verksamheten.
Detta innebar att kommunerna fick ta över sjukhemmen och också bestämma avgiften för boendet. Ibland har detta lett till orimliga avgifter. Sjukhemsboende kan inte likställas med ett vanligt äldreboende. Vår utgångspunkt är att avgifterna måste sättas med hänsyn tagen till om man på sjukhemmet delar rum, om man har möjlighet att komma hem efter sjukhemsvistelsen och/eller om man har en kvarvarande make i bostaden. En sammanvägning av vilka effekter de samlade vårdavgifterna får måste göras.
Det finns en gräns där en gammal människas boende med olika grader av service, omsorg och sjukvård övergår till att bli rent sjukvårdande verksamhet. Den gränsen kan, som våra sjukhem idag fungerar, sättas vid övergången till sjukhemsvård. Dagens sjukhemsvård är inte i första hand boende utan vård och borde därför likställas med annan sjukvård. För många människor kommer det alltid att vara så att slutet av livet mer är en fråga om vård än om boende.
Varje svensk medborgare skall ha en självklar rätt att få en "egen" läkare. Utvecklingen har visat att det kan uppstå praktiska problem för boende vid sjukhem. Var och en kan och har rätt att ha en egen läkare varför ett sjukhem kan betjänas av många läkare. Ingen känner då ansvar för sjukhemmet som helhet eller för att personalen bibringas den utbildning som situationen kräver. Lösningen med en medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) har visat sig bara lösa smärre delar av detta problem. Vi menar att det bör finnas endera en geriatrisk specialistläkare som har det övergripande ansvaret för hemmet, eller en allmänspecialist som har möjlighet till nära och täta konsultationer med en geriatrisk eller psykogeriatrisk specialist. Detta får inte hindra att enskilda patienter kan välja och ha en egen läkare som håller nära kontakt med den övergripande medicinskt ansvarige.
Det finns skäl att fastställa en definition av begreppet äldreboende med hänsyn tagen till behovet av sjukvårdande insatser vid dagens sjukhem.
Nödvändiga förändringar
Ett samlat kommunalt ansvar
Huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen är i dag överfört till kommunerna men gränsdragningarna är svåra i fråga om vad som skall hänföras till sjukvård respektive äldreomsorg. Socialstyrelsens utvärdering, liksom socialutskottets äldreutfrågning våren 1996 om Ädelreformen, understryker att problemen fortfarande kvarstår. Många människor far illa medan kommun och landsting diskuterar vem som ansvarar för vad, exempelvis rehabiliteringen av de gamla. Det är en dubbel social nedrustning när det offentliga inte klarar problemen, och hushållens ekonomi till följd av det höga skattetrycket undergrävs så att de själva saknar möjligheter att lösa problemen på annat sätt. Endast det fåtal som har mycket god ekonomi har någon reell valfrihet.
För att en förändring skall innebära en rejäl förbättring för de enskilda måste flera viktiga krav uppfyllas. Monopolsituationen måste brytas. Finansieringsansvaret måste skiljas från verksamhetsansvaret. Verksamheten skall kunna bedrivas av många olika vårdgivare.
Det är de äldres och de sjukas villkor som skall forma vården och omsorgen. Det ligger en stor trygghet i att kunna göra egna val, och det kräver en ändrad syn på begreppet huvudmannaskap. I dag betyder det i regel att landstinget och kommunen finansierar och i egen regi producerar vård eller omsorg. Det ger ingen mångfald och respekten för människors fria val åsidosätts.
Huvudmannaskapet borde i stället ses som ett yttersta ansvar för att alla har tillgång till nödvändig vård eller omsorg, men verksamheten skall kunna bedrivas av många olika vårdgivare på lika villkor. Ett huvudmannaskap för äldrevården och äldreomsorgen utformat enligt dessa principer kan sammanföras och ligga hos primärkommunerna. Då tas alla goda krafter till vara genom att enskild och offentlig verksamhet verkar på samma villkor. En allmän hälsoförsäkring enligt vår modell ger en bättre vård än om sjukvården finansieras via landstingsskatten.
VDN-märk äldreboendet
Äldrevårdens allmänna inriktning skall vara att de som så önskar så långt möjligt erbjuds vård i det egna hemmet. Om vård på institution är nödvändig skall den ges vid små enheter nära hemorten eller där den äldre så önskar.
Ålderdomshemmen är den boendeform som passar bäst för många äldre med behov av tillsyn utan att behöva sjukvårdens resurser. Ett ålderdomshem prioriterar omsorgen och den sociala gemenskapen, medan ett sjukhem understryker vården på boendets bekostnad och är mer att likna vid sjukhusvård än ett äldreboende. Gruppboendet är en boendeform särskilt anpassad för den som lider av demenssjukdom.
Man bör alltså renodla de olika boendeformerna och ge den enskilda människan valfrihet och inflytande i valet av boende och vårdform.
Mångfald, valfrihet och respekt för den enskilda människan
Ökningen av antalet mycket gamla ställer stora krav på såväl akutvården som på dem som svarar för mer långvarig vård och omsorg. Här behövs tidig rehabilitering, väl utvecklad dag- och hemsjukvård och effektivt samarbete med anhöriga, distriktssköterskor och den kommunala hemtjänsten.
Att kunna välja och framföra önskemål om hur man vill ha det och att kunna påverka sin situation blir inte mindre när åldern stiger och krafterna avtar. Tvärtom är det snarast så att behovet av mångfald ökar i skeden då fysiska begränsningar sätter in. Socialstyrelsen har i olika sammanhang visat på brister i bemötandet av äldre inom omsorg och vård. Det har gällt information, dokumentation, behovsprövning och i handläggning - brister som direkt eller indirekt handlar om bemötande av och respekt för äldre. Sådana brister tyder på okunskap eller ointresse för de allra äldstas rätt till självbestämmande och behov av trygghet och säkerhet i omsorg och vård. Problemen hänger samman med en monopolsituation där vård och omsorg blir ett myndighetsutövande utan den stimulans till observans, ökad kunnighet och ett gott bemötande som konkurrens medför.
Konkurrens för bättre service
Den kommunala och landstingskommunala vården är många gånger mycket bra, men den offentliga verksamheten kan dra nytta av vad alternativen utvecklar och prövar. Alternativen kan och bör finnas på alla områden som äldreboende, sjukhem och hemtjänst. Genom mångfald nås såväl sociala som ekonomiska fördelar. Erfarenheten visar att alternativen snarare är mindre kostnadskrävande än de traditionella vård- och omsorgsformerna i offentlig regi, inte minst därför att kostnaderna för administration och byråkrati minskar. Den valfrihetsreform som den borgerliga regeringen inledde får inte rullas tillbaka.
Även det informella frivilliga arbetet måste stimuleras om en god omsorg med många alternativ skall kunna finnas. På många håll finns s.k. väntjänst, där människor frivilligt engagerar sig i äldre människor som fortfarande bor hemma. Denna verksamhet bör utvecklas.
Alternativ inom äldreomsorgen som uppfyller de kvalitetskrav som alltid måste ställas, det må gälla såväl institutionell omsorg som hemtjänst, bör enligt vår mening berättiga till bidrag från stat och kommun på samma villkor som motsvarande offentlig verksamhet.
Vi anser mot denna bakgrund att det i hälso- och sjukvårdslagen tydligt skall inskrivas respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. På så sätt respekteras hennes valfrihet.
Hemtjänsten nödvändig - men otillräcklig
De allra flesta gamla är nöjda med den hjälp de får. De kritiska synpunkter som framförts gäller främst hjälpens omfattning. De gamla har också små möjligheter att påverka vilken hjälp de får och på vilket sätt den ges.
Kommunerna måste medverka till flexibla lösningar. Det skall vara möjligt att få anställa en granne eller anhörig efter samma taxa som gäller i övrigt inom hemtjänsten.
Självkänslan stärks hos den som behöver hjälp i hemmet om vederbörande själv får bestämma utformningen och tiden för insatserna och likaså vem som skall hjälpa till hemma. Redan från början kan man då i större utsträckning komma överens om arbetets uppläggning. Detta kan också påverka de personliga relationerna positivt. Att själv kunna bestämma när och hur maten skall lagas och serveras, när promenaden skall tas eller vid vilken tid man skall gå till sängs måste vara en självklarhet även för de äldre.
Valfrihet och alternativ
Frivilliga krafter behövs
Kyrkor, samfund, pensionärsföreningar och andra ideella organisationer samt enskilda personer kan också i större utsträckning och med samma stöd från det allmänna engageras i hemvårdsarbetet. Anhöriga ger i dag värdefulla bidrag i många sammanhang. Sannolikt kommer de att behöva göra ännu mer. Utan de anhöriga skulle vi inte klara av att ge de äldre som saknar detta stöd en god service och en bra vård. Nyligen har det bildats en anhörigförening för dem som utför detta frivilliga arbete. Det bör göras en analys av hur vi på bästa sätt skall och kan stötta de anhöriga för att anhörigvården skall bli så bra som möjligt.
Matlag, telefonkedjor, larm, s.k. väntjänst och organiserade besöksrundor kan komplettera och underlätta för hemtjänsten. Ett sätt att ytterligare förstärka hemtjänstens insatser vore att låta pensionärer medverka mer aktivt. Förebilder kan hämtas från Norge som i många stycken är ett föregångsland inom äldrevården. Där finns t.ex. så kallade anhörigcenter som samlar upp och organiserar de krafter och insatser som behövs.
Även bostadsföretag och bostadsrättsföreningar kan engageras i äldrevårdsarbetet. Företag kan skapa servicehus för sina pensionärer. Ett alternativ, som kan få speciell betydelse, är "grannskapskollektiven," där de boende i ett område hjälps åt med service och fritidsaktiviteter. Inte minst i storstädernas höghusförorter kan föreningar och organisationer, bildade av de boende själva, göra väsentliga insatser för de äldre.
Antalet äldre med invandrarbakgrund kommer att öka. Det kommer att ställa delvis nya krav på hemtjänstpersonal vad gäller språkkunskaper och kunskaper om andra kulturer. Det är också tänkbart att invandrar- organisationerna kan vara intresserade av att starta egen hemtjänst- verksamhet.
Alternativa vårdformer bör stödjas
När en person inte längre kan bo kvar i sitt eget hem utan måste flytta, är det viktigt att ha en egen bostad, en privat sfär, där man själv bestämmer för att kunna orka leva med sina sjukdomar. Det finns goda exempel på lyckade satsningar på en modern typ av ålderdomshem och många nya sådana tillkom under den borgerliga regeringsperioden. Detta arbete bör fortsätta och vidareutvecklas.
Med t.ex. försäkringsbolag som medfinansiär kan olika former av seniorprojekt utvecklas. Sådana koncept underlättar äldreomsorgen för kommunerna utan att skattemedel behöver tillskjutas. Därutöver öppnas möjligheter till ett ökat samarbete med huvudmännen för hemtjänst och hemsjukvård. Det kan innebära att projektet kompletterar eller på entreprenadbasis tar över dessa tjänster.
Samtidigt pågår en utveckling där många mindre enskilda sjuk- och vårdhem läggs ned. Vi anser att det är fel att lägga ned små, väl fungerande, offentliga eller privata sjuk- och vårdhem, samtidigt som behovet av vård och omsorg är ökande. De enskilda sjukhemmen bör stimuleras att alltmer ägna sig åt sjukhemsvården. Ytterligare enskilda alternativ bör tillkomma. Lagen bör kompletteras för att säkerställa de små vårdhemmens existens.
Vård och omsorg
Sjukhem
Även med en god hemsjukvård och väl fungerande ålderdomshem kommer ändå behovet av permanent vård vid sjukhem att finnas kvar. Vårdformen behöver dock förändras och förbättras. Patienterna måste erbjudas en mer hemliknande miljö, i mindre sjukhem med god omvårdnad och bra behandling. Givetvis måste det vara patientens eget val om han vill bo i eget rum eller tillsammans med andra.
Med allt fler äldre invandrare som utan vårdpersonal med kunskaper i deras eget modersmål riskerar att känna sig isolerade kan det finnas behov av sjukhem där särskilt invandraraspekten beaktas. Sjukhemsboendet dominerar vård och omsorg så kraftigt att det bör likställas med sjukhusvård varför avgiftsunderlaget bör anpassas till detta.
Sjukhusvården
Var tredje ålderspensionär blir någon gång under ett år intagen för akutvård. En tredjedel av Sveriges 80-åringar och äldre vistas i någon form av institution och en tredjedel av dessa vårdas på sjukhem. Den slutna somatiska akutsjukvården är ett av samhällets viktigaste stöd för att äldre skall kunna fortsätta att bo hemma så länge som möjligt. Antalet akutvårdsplatser får inte minska om detta går ut över de äldres behov av sjukvård. Socialstyrelsens tredje Ädelutvärdering påtalade att utskrivning från akutvården ibland sker efter så korta vårdtider att man tvingas ta in patienten närmast omgående igen.
Vår uppfattning är att detta problem kvarstår, vilket är oacceptabelt. Antalet personer som avlider två dagar efter utskrivning från sjukhus har ökat starkt. Eftersom dödsfallen inträffar så snart efter utskrivningen kan det här inte vara fråga om utskrivning av humanitära skäl så att den gamle skall beredas möjlighet att dö i lugn och ro i hemmet. Här är det istället frågan om oro, förflyttningar, transporter och personalbyten de sista timmarna i en människas liv. Okritiska slagord som "Det är viktigt att ta vara på det naturliga i åldrandet och döendet" kan inte dölja att kvaliteten på hälso- och sjukvården för äldre har sänkts. En sådan sjukvård är varken human eller kostnadseffektiv och inte värdig ett civiliserat samhälle.
Vårdgaranti till alla
Långa operations- och vårdköer kan inte accepteras, allra minst när patienterna riskerar hälsan eller livet i väntan på vård. Nu växer dessa köer igen. Det finns åtskilliga exempel på att vården av äldre människor får stå tillbaka. Detta strider mot hälso- och sjukvårdslagen.
I motion 1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) har lagts förslag om en allmän, obligatorisk hälsoförsäkring som ger patienterna valfrihet utan att öka den enskildes kostnader. Genom att sjukvårdsförsäkringen bättre fördelar vårdens resurser kan en stor del av kostnaderna för långa sjukskrivningar, förtidspensioneringar och andra hjälpinsatser från det allmänna undvikas. I stället kan resurserna användas för att ge vård i tid, det vill säga minska vårdköerna och de kostnader dessa för med sig för såväl den enskilde som samhället i stort. Det ger såväl humanitära som ekonomiska fördelar.
Sjukvårdsförsäkringen skall omfatta alla, även pensionärer, och innebära ett solidariskt betalningsansvar. Finansieringen skall ske efter inkomst. Även de som till följd av alltför låga inkomster inte betalar till försäkringen skall ges rätt att utnyttja den på lika villkor. Valfriheten i den sociala servicen skall garanteras genom att enskilda omsorgsgivare kan arbeta på lika villkor som vårdgivare med offentlig huvudman. Finansieringen förblir gemensam men valet den enskildes.
Rätt att välja bostadsort
Det är självfallet så att äldre medborgare skall ha full rätt och möjlighet att bo i närheten av sina nära och kära. Det finns få saker som är så viktiga på äldre dagar som närheten till barn, barnbarn och familjens gemenskap.
Fallet med en 82-årig dam som vill flytta till Ängelholm, men nekas detta av kommunledningen, understryker behovet av valfrihetsreformer inom omsorgen som ger de enskilda medborgarna och inte kommunerna rätten att bestämma över var man skall tillbringa sin ålderdom.
Rätten att flytta måste skrivas in i socialtjänstlagen. Stat och kommun skall vara ett stöd för familjens gemenskap. Det offentliga får aldrig använda sin makt över skattebetalarnas pengar till att hålla föräldrar från barn och barnbarn. Vi moderater har sedan länge arbetat för att socialtjänstlagen skall ändras i detta hänseende och anser att riksdagen nu bör fatta beslut som tydliggör denna självklara rätt för äldre.
Demens
Vad är demens?
På 1970-talet myntades i USA begreppet "the disease of the century" om det man då kallade Alzheimers demens. Demens orsakas av sjukdom - inte av åldrande. Demenssjukdomar kan drabba människan i alla åldrar, men är vanligast i hög ålder. I dag lider runt tio procent av dem som är över 65 år av något slags demenstillstånd. Den största gruppen finns bland dem som är över 80 år.
Det finns ett flertal olika demenssjukdomar som var och en fordrar sin behandling och forskning. Demens är alltså inte liktydigt med Alzheimers sjukdom, även om de två varianterna av denna upptar cirka 45 procent av alla demensfall. En annan stor grupp demenssjukdomar är de som orsakas av störningar i hjärnans blodförsörjning. Huntingtons sjukdom och Parkinsons sjukdom med demens är exempel på andra sjukdomar i "demensfamiljen".
Många av dem som i dag betraktas som dementa lider inte av demenssjukdom. En så kallad falsk demens kan ha många orsaker, men den yttrar sig ofta som en äkta demens - i form av minnesstörning, tillfällig förvirring och kanske också språksvårigheter.
När en människa börjar visa tecken som tyder på en demenssjukdom bör man noga utreda orsaken till det förändrade beteendet. En falsk demens är ett botbart tillstånd - om det upptäcks i tid. Ibland kan medicinen vara så enkel som yttre stimulans och medmänsklig värme.
Demensutredning
Ovanstående ger belägg för hur viktigt det är att varje demensfall utreds. Att ställa en säker diagnos är alltså viktigt från behandlingssynpunkt och det är allvarligt när Socialstyrelsen i sin senaste Ädelrapport konstaterar att 50 procent av patienterna på sjukhem enligt personalen lider av demens men att endast 40 procent av dessa fått diagnosen fastställd.
Under 1990-talet kommer antalet äldre i allt högre åldrar att öka kraftigt. Detta kommer att få till följd att allt fler insjuknar i demenssjukdom - men sannolikt också att allt fler fall av "falsk demens" kommer att drabba våra gamla. För att kunna ge dessa adekvat medicinsk behandling och rätt anpassad omvårdnad fordras att varje misstänkt demensfall utreds.
En demensutredning leder i merparten av fallen till en specifik diagnos, utifrån vilken man sedan kan söka lämplig medicinsk behandling, och lämplig omvårdnad - något som bara inte är humant för patienten utan också på sikt samhällsekonomiskt lönsamt.
Behandling
Demens kan inte botas - men lindras genom att omvårdnad och behandling anpassas till just dessa patienters behov. På läkemedelsfronten pågår intensiv forskning, och gott hopp om framsteg finns.
Det sker också en snabb och omfattande utveckling av omvårdnaden av de demenssjuka. Dagens gruppboende för de dementa är ett gott exempel - förutsatt att man inte ser det som en boendeform, utan som en möjlighet att skapa ett gott socialt liv för den demenssjuka människan.
Forskning och utbildning
På 1960-talet påbörjades i Lund en medicinsk neurobiologisk forskning för att kartlägga "hjärnans hemliga språk". Med denna som grund har en förnämlig demensforskning utvecklats i vårt land.
Det är inte osannolikt att vi kring sekelskiftet kommer att kunna lösa gåtan kring någon av demenssjukdomarna. Forskning är ett långsiktigt arbete som ständigt måste tillföras såväl personella som ekonomiska resurser. Det kräver att demensforskningen görs attraktiv för nya studentkullar inom vårdsektorn samt också tillförsäkras resurser som kan garantera dess fortsatta fortlevnad och utveckling.
Under 90-talet kommer alla kategorier av personal inom demensvården att öka. Denna personal måste vara kvalificerad på vilken nivå den än arbetar. Specifika kunskaper om demenssjukdomarna måste kraftigt betonas inom såväl grundutbildning som kontinuerlig påbyggnadsutbildning för alla kategorier inom vårdsektorn.
Vårdens anpassning till de demenssjuka
För vården av de sjuka måste en kedja av differentierade möjligheter skapas anpassade till sjukdomarnas förlopp samt de anhörigas och sjukas villkor och förutsättningar. När den medicinska vetenskapen nu anser sig vara på det klara med att det är fråga om sjukdomstillstånd och inte om "normala" åldersförändringar kan ett väldfärdssamhälle värt namnet inte rimligen slå sig till ro. Då kan av humanitära och sociala skäl med fog resas anspråk på att nödvändiga ytterligare inte bara forsknings- utan också vårdresurser skapas.
Detta har inte bara medmänskliga utan självklara etiska aspekter. Även av privat- och samhällsekonomiska skäl är det betydelsefullt att inte blott hejda ett sjukdomsförlopp som innebär att människor i förtid tvingas bryta kontakten med sitt aktiva liv utan också ge dem som drabbas bästa möjliga vård.
Stöd till anhöriga
En mycket stor insats i vården av demenssjuka utförs av anhöriga. Mot bakgrund av de allt knappare resurserna inom den offentliga sektorn ökar belastningen på dessa "frivilliga". Vi menar att det först och främst är viktigt att erkänna att utan denna grupp skulle man ej kunna ge de demenssjuka en adekvat vård.
Vi föreslår att den som har rätt till t.ex. hemtjänst skall få en "hemtjänstpeng". Den enskilde väljer den hjälp han eller hon behöver. För en demenssjuk kan det vara omöjligt att välja. I stället bör resursen då kunna gå till den anhörige, t.ex. maken, som antingen väljer en utomstående hemhjälp, eller själv fungerar som hemhjälp mot ersättning.
För att ge de anhöriga bästa möjliga stöd bör dagvården för demenssjuka byggas ut.
Likaså är avlastnings- och växelvårdsplatser på geriatriska eller psykogeriatriska vårdavdelningar eller lokala sjukhem betydelsefulla. Den sjuke kan vistas några veckor i sitt hem och några veckor på vårdavdelning. Sådan vård kan ge både stimulans åt den sjuke och behövlig avkoppling åt anhöriga.
Institutionsanknuten hemsjukvård utgör en utveckling av växelvården och innebär att personalen vid en geriatrisk avdelning ansvarar för den sjuke även när denne befinner sig i sitt hem. Detta kan vidareutvecklas med särskilda öppenvårdsteam som besöker patienten och ger stöd och råd till anhöriga och sjuka.
Eftersom ännu inte något effektivt botemedel står till förfogande för patienter med demens går sjukdomsförloppet nära nog obevekligt mot en försämring. I det allra sista helt hjälplösa skedet måste oftast något slags institutionsvård i egentlig bemärkelse komma till stånd. Denna sista tid (när patienten närmast är i ett kroniskt vegetativt tillstånd) kräver en speciell vård av en kunnig och motiverad personal. Men även här fyller den anhöriga med sin närvaro en viktig funktion.
När livet tar slut
Vård i livets slutskede
Ett värdigt avsked till livet bör vara en rättighet. När vi inte längre kan bota och döden inom kort är oundviklig bör målet för vården vara att ge patienten livskvalitet och en lugn och värdig död. Den palliativa vården är den lindrande vården. Det är angeläget att vara lyhörd för den döendes och de anhörigas önskemål. Man måste kunna erbjuda effektiv hjälp för kroppsliga besvär eller ångest. Ingen skall behöva dö med smärtor. Detta ställer stora krav inte minst när vården sker i hemmet. Brister i vårdpersonalens och läkarnas kunskaper måste avhjälpas med utbildning. Den palliativa vården har utvecklats positivt men mycket mer kan göras för att bereda människor en värdig död. Motiven för vård i livets slutskede är inte att framför allt korrigera biologiska avvikelser utan det handlar om respekten för människovärdet och om att bevara en så god livskvalitet som möjligt för svårt sjuka människor. De medicinska instanserna får alltså inte vara ett mål i sig utan ett av flera medel för att tillfredsställa den sjukes behov.
Man måste försöka lägga upp vården i samråd med alla berörda på så sätt att den döendes önskemål så långt möjligt respekteras. Ibland kan önskemålen bäst tillfredsställas vid särskilda vårdformer som hospicevård.
Möjligheten till smärtlindring ingår som en väsentlig del i livets slutskede. Det finns oroande rapporter om att smärtlindringen ofta är otillfredsställande. Det är respekten för människovärdet och inget annat som skall avgöra vårdens innehåll. En diskussion om livskvalitet kräver att man diskuterar vems ord som skall väga tyngst när man avgör livets kvalitet. För oss moderater är svaret självklart att det är patienten själv som så långt möjligt har rätt att avgöra sitt eget livs kvalitet. En begränsning av åtgärderna i livets slutskede kan ibland vara i de döende patienternas intresse och därför bör problemen runt undersökningar och behandlingar som görs i livets slutskede belysas. En ny utredning om vården i livets slutskede, som Medicinetiska rådet föreslagit, skall nu tillsättas. Därvid bör våra synpunkter beaktas.
Personalen i äldrevården
Vårdarbete ställer stora krav på personalen. Inom få arbetsområden kommer man människor så nära. Arbetet sliter emellertid såväl psykiskt som fysiskt.
För att öka ungdomars intresse av att arbeta inom hemvården bör följande eftersträvas: Det måste ges möjlighet för de anställda i hemvården att utvecklas i sitt arbete och det måste finnas utrymme för egna initiativ, ökat eget ansvar och en definierad yrkesroll. En god grundutbildning är ett måste liksom möjligheten till kontinuerlig fortbildning.
Kvaliteten i utbildningen är mycket viktig inom ett område där yrkesutövarna kommer att svara för vård, omvårdnad och service till äldre, sjuka, barn och handikappade i hemmen. Såväl vad gäller vårdlinjen som sociala servicelinjen vill vi åter framföra tanken på lämplighetsbedömning. En återgång till någon form av provelevtid, som förekom i tidigare vårdutbildning, bör övervägas. Ett annat alternativ vore att införa en yrkesinriktad arbetspraktik som förkunskapskrav. Även genomgångna specialkurser på gymnasiet bör kunna tillgodoräknas i detta sammanhang. Att ställa ökade krav har visat sig göra vårdyrkena mer attraktiva och därmed höja deras status.
Vårdsektorn har med sitt löneläge svårt att konkurrera om arbetskraften. De stela lönestrukturerna måste mjukas upp och anpassas till marknadens krav annars riskerar vi att ej kunna möta vårdbehoven från en växande äldregrupp.
För personalen är det viktigt med flera alternativa arbetsgivare. Det betyder mycket för vårdyrkenas status, vilket också leder till att hög personal- omsättning och sjukfrånvaro kan nedbringas.
Äldreomsorgen står och faller med hemtjänsten. Yrket som hemvårdare är viktigt och borde tillerkännas högre status. Arbete i hemtjänsten måste bli ett eftertraktat yrke. Arbetet ställer betydande krav, inte minst fysiskt och psykiskt, och lönen måste bli anpassad därefter. En privat tjänstesektor är nödvändig, inte minst inom hemtjänsten. Den kan dels möjliggöras genom en "hemtjänstpeng" till de äldre, dels genom möjlighet till skatteavdrag för anlitande av tjänster i hemmet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att tillgodogöra sig de äldres kunskap, kompetens och utveckling,
2. att riksdagen beslutar att välfärdspolitiken skall utformas med hänsyn tagen till enskilda människors val i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgifter för sjukhemsboende,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samlat läkaransvar på sjukhemmen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samlat kommunalt ansvar för äldrevården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreboendet,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning i syfte att säkerställa konkurrens och valfrihet i äldrevården i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemtjänsten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de frivilliga insatserna inom äldreomsorgen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativa vårdformer,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukhemmen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukhusvården,
13. att riksdagen beslutar införa en vårdgaranti för alla i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till etableringsrätt för enskilda vårdgivare i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen beslutar att äldres rätt att flytta skall skrivas in i socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demens,
17. att riksdagen beslutar införa en hemtjänstpeng i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i livets slutskede,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalen inom äldreomsorgen.
Stockholm den 27 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)