Införandet av lagen om särskilt stöd och service - LSS - och lagen om personlig assistans - LASS - var den största och viktigaste handikappreformen i Sverige. Våren 1996 beslöts efter förslag från regeringen att reformen skulle försämras ur de handikappades synpunkt vad beträffar tidsram för beslut om assistansersättning, definitionen av begreppet personlig assistans och avgränsningen mellan statens och kommunernas ansvar. Moderata samlingspartiet gick emot dessa försämringar då vi såg att de hotade reformens själva andemening och intentioner. Det syntes också ovärdigt att lägga en besparing om 225 miljoner kronor på de svagaste grupperna i samhället varför alternativ anvisades. Farhågorna att besparingarna skulle drabba de handikappade avvisades utan att man kunde redogöra för hur detta skulle kunna undvikas. Idag kan vi redan se hur de svagaste drabbas.
De handikappades organisationer visar hur assistans i skola och daglig verksamhet tas bort för dem som har "särskilda skäl" enligt riksdagens beslut. Assistansen i form av "påputtning", d.v.s. hjälp att ta initiativ, tas bort från de handikappade av försäkringskassorna trots socialdemokratiska löften i debatten och trots att riksdagen i sitt beslut tog bort ordet "praktisk" som regeringen använt i sin proposition om rätten till personlig assistans där "praktisk hjälp" anges som förutsättning. Denna ändring gjordes av riksdagen för att säkerställa assistans åt dem som behöver hjälp till initiativ. De handikappade säger: "Nu skärs det grymt i vår livskvalitet" (ur öppet brev till riksdagens ledamöter om personlig assistans). Genom att försäkringskassorna säger nej till den personligt valda assistansen i skola och daglig verksamhet uppstår det "hål" i assistansverksamheten som leder till en tvångsdelkommunalisering av hjälpen. Hela tanken med självbestämmande och kontinuitet förfelas samtidigt som en orimlig administrativ process skapats för att köpslå om och fördela timmarna. Den avsedda besparingen försvinner i ett administrativt träsk.
Det verkliga utfallet av Socialdemokraternas och Centerns förändringar av LSS och LASS tycks ha blivit precis så hårt slående mot de handikappade som vi fruktade och framhöll. Enligt vår mening måste de beslut som togs vid behandlingen av 1995/96:SoU15 "Vissa frågor om personlig assistans" rivas upp och den tidigare lagstiftningen återställas till dess det finns underlag för en seriös prövning av reformen. En sådan genomgripande reform som LSS och LASS behöver verka några år innan en utvärdering kan göras på ett meningsfullt sätt vilket den sista tidens utveckling kraftigt bestyrkt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvenserna av försämringarna av LSS- och LASS- lagstiftningen,
2. att riksdagen beslutar om återställande av LSS- och LASS-lagstiftningen till 1993 års utformning i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 23 september 1996
Leif Carlson (m) Maud Ekendahl (m)