Motion till riksdagen
1996/97:So401
av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Trygghet och välfärd för funktionshindrade


Moderata utgångspunkter
I Sverige råder en bred enighet om att människor som har ett
funktionshinder skall garanteras trygghet och välfärd även i
tider av ekonomisk kris.
De senaste åren har Sverige genomlidit en av de värsta lågkonjunkturerna
sedan 1930-talet, vars skadeverkningar förstärkts av den socialdemokratiska
politiken. De besparingar olika (s)-regeringar genomfört både före 1991 och
efter 1994 har slagit hårdast och utan urskiljning mot de allra svagaste
individerna i samhället. Att få balans i vårt lands ekonomi är på sikt det enda
sättet att skapa förutsättningar för en välfärd värd namnet, och det är
ledstjärnan i det moderata arbetet. Men trots ett ekonomiskt allvarligt läge
anser vi att de funktionshindrade i möjligaste mån skall undantas från
besparingar.
Stödet till dessa skall vara mångsidigt och anpassas till den funktions-
hindrades särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha möjlighet
att påverka sin egen situation, t.ex. genom att få välja vård, assistans och
omsorgsform. I missförstådd jämlikhetssträvan anser Socialdemokraterna att
alla människor är "lika" även på det sättet att alla har samma behov, som om
alla vore stöpta i samma form.
Vi moderater ser det som fullständigt självklart att människor med
funktionshinder är individer med varierade och särpräglade behov och
önskemål. Vi anser också att medmänniskors personliga engagemang gör den
funktionshindrades liv rikare och ökar tryggheten. Därför vill vi att frivilligt
socialt arbete med handikappade skall stödjas och uppmuntras. Alla
funktionshindrade skall ges möjlighet till eget boende, anpassat till de egna
behoven.
I denna motion visar vi på den skillnad som finns mellan oss moderater och
Socialdemokraterna. Vi presenterar också ett antal förslag på reformer som
skulle underlätta livet och vardagen för de funktionshindrade.
Borgerliga reformer och
socialdemokratiska
återställare
I samband med att den moderatledda regeringen tillträdde
sade statsminister Carl Bildt i sin första regeringsförklaring
den 4 oktober 1991 följande om de funktionshindrade:
Människor med handikapp och deras anhöriga skall ges ökade möjligheter till
ett gott liv. Regeringen kommer under 1992 att lägga fram förslag till ett ökat
stöd för de handikappade grundat på förslaget från handikapputredningen.
Sammantaget kan man nu konstatera att den borgerliga
regeringen under sina tre år gjorde mer för de
funktionshindrade än vad Socialdemokraterna någonsin
klarat av.
Nu har klockan vridits tillbaka genom att en tillväxthämmande högskatte-
politik åter satts i högsätet. Den ekonomiska politik som regeringen fört och
för drabbar hårdast de svagaste i samhället. Så föreslog regeringen t.ex.
kraftiga försämringar i LSS och LASS, lagstiftningen till skydd för de allra
svagaste. Endast genom bl.a. en massiv moderat motoffensiv kunde
försämringarna begränsas, men den socialdemokratiska regeringen fick
ändock med Centerns hjälp igenom en försämring för dessa grupper
motsvarande 225 miljoner kronor. Man har försökt försämra även för andra
svaga grupper som föräldralösa barn och änkor men tvingats slå till reträtt -
åtminstone vad avser barnpensionen. Vi kan av detta se att varje gång det
sitter en socialdemokratisk regering så hotas de svagaste i samhället av
försämringar. Det är lättare för Socialdemokraterna att angripa dessa
röstsvaga än att ta strid med de stora röststarka LO-kollektiven för att skapa
arbete och möjlighet för de allra flesta att leva på sin lön.
Vi moderater vill i stället begränsa skatteuttaget för svenska folket så att
den övervägande delen av inkomsttagarna kan leva på sin lön utan bidrag och
subventioner och de grupper som på grund av sjukdom och funktionshinder
har behov av samhällets stöd skall tillförsäkras rimlig och med andra grupper
jämförbar levnadsstandard.
Hjälpmedelsgarantin
Men mycket återstår. Ett av de områden där vi moderater vill
förbättra situationen avser hjälpmedel där kösituationen inte
förbättrats nämnvärt. De ekonomiska åtstramningarna inom
landstingen har också slagit mot hjälpmedelsförsörjningen.
Problemet är att landstingen i dag i princip har monopol på hjälpmedel.
Genom centralt dirigerade överenskommelser hänvisas alla med rätt till
hjälpmedel till en enda huvudman, landstingen. Detta är kostnadsdrivande på
grund av frånvaron av konkurrens. En anpassning av en bil för en
rörelsehindrad som är beroende av rullstol blir på så sätt ofta 100 000 kronor
dyrare utan att några fördelar vinns trots den högre kostnaden! På så sätt kan
alla de som inte har pengar och kontakter komma i kläm när byråkratin inte
hänger med och inte sporras att hitta nya och bättre hjälpmedel.
Moderna hjälpmedel är för många människor skillnaden mellan ett liv i
passivitet och invaliditet eller möjligheten att leva ett normalt liv. Därför är
det allvarligt när den offentliga sektorns monopol inte klarar av att underlätta
livet för de funktionshindrade. Vi vet också att väntan på hjälpmedel riskerar
att försvåra en invaliditet, men också att den kan leda till depressioner och
arbetsoförmåga. Därför måste alla vägar prövas för att komma till rätta med
dagens kösituation och brist på flexibilitet inom hjälpmedelsområdet.
Vi moderater har tidigare föreslagit att hjälpmedelsmarknaden öppnas så
att möjligheterna för alla i behov av hjälpmedel kan få dessa. Detta kommer
att ge fler, bättre och billigare hjälpmedel, eftersom konkurrens ger
kostnadseffektivitet samtidigt som den tekniska utvecklingen påskyndas. Vi
kallar vår reform för en hjälpmedelsgaranti.
Förslagets grund är att alla som är i behov av ett hjälpmedel skall
garanteras detta - samtidigt som möjligheten till val av hjälpmedel öppnas för
den enskilde. Det skall ses som en fortsättning på den valfrihetsrevolution
som den borgerliga regeringen inledde i form av t.ex. skolpeng och
vårdgaranti.
Vi föreslår att verksamheten på landstingens hjälpmedelscentraler
kompletteras. En möjlighet för dem som har rätt till hjälpmedel och inte anser
sig kunna vänta i kön eller inte har denna möjlighet beroende på t.ex. svårt
handikapp införs. Detta förenas med bidrag upp till en viss nivå av
hjälpmedelcentralens kostnader.
Fördelarna med detta är flera:
* Genom en hjälpmedelsgaranti ökar vi valfriheten för alla och inte bara
för de ekonomiskt starka.
*
* Genom garantin ökar informationsspridningen kring nya hjälpmedel då
en uppluckring av monopolet innebär en press på hjälpmedels-
producenterna att marknadsföra sina produkter. Det betyder att nya,
förbättrade hjälpmedel kommer fler till del snabbare.
*
* Garantin ger handikapporganisationerna en starkare ställning såväl
ekonomiskt som rent organisatoriskt. Ekonomiskt eftersom t.ex.
hjälpmedelsproducenterna för att marknadsföra sina produkter kommer
att använda organisationernas informationskanaler. Organisatoriskt då
handikapprörelsen blir en naturlig källa för information om alla
produkter på hjälpmedelsmarknaden.
*
* De som inte väljer att använda sig av garantin kommer att få kortare
väntetider på landstingens hjälpmedelscentraler, då dessa avlastats.
*
Hjälpmedelsgarantin skall ingå som en del i
socialförsäkringen, men inte rymmas inom ramen för vårt
förslag om en sjukvårdsförsäkring, eftersom vi inte anser att
det är naturligt att jämställa funktionshinder med sjukvård.
Precis som i dag skall rätten till hjälpmedel ges av
hjälpmedelscentralernas konsulenter. Men även läkare skall
kunna utfärda intyg för hjälpmedel, speciellt om det är frågan
om funktionshinder som har grund i åldrande.
Vi har inte fastlagt någon nivå på garantin. Skälet är att utformningen av
garantin måste bli föremål för särskild utredning där noggranna analyser och
avvägningar görs. Det är också viktigt att föra en dialog med
handikapporganisationerna. Ett problem kan t.ex. vara kostnadsskillnader för
olika hjälpmedel på ända upp till flera hundratusentals kronor. Nivån måste
sannolikt variera beroende på vilken typ av hjälpmedel som behövs.
Kostnaden för vår garanti kommer att rymmas inom de nuvarande
utgifterna för hjälpmedlen. Mycket talar dessutom för att garantin i längden
kommer att minska det offentligas kostnader, samtidigt som utbudet av
hjälpmedel ökar. En uppluckring av en monopolmarknad innebär ökad
konkurrens och därmed lägre kostnader.
I valrörelsen 1991 lovade vi att en borgerlig regering skulle studera detta
närmare och återkomma med förslag på en hjälpmedelsgaranti. Detta arbete
inleddes också, bl.a. fick Socialstyrelsen i uppdrag att delta. Detta arbete
måste fortsätta och intensifieras så att nödvändiga analyser och avvägningar
kommer till stånd.
Sjukvård och rehabilitering
Sjukvårdens resurser krymper. Människor som betalt skatt
hela sitt liv för att vara garanterade sjukvård och omsorg när
de blir gamla eller av andra skäl behöver den kan inte längre
räkna med detta. Inte heller de handikappade kan räkna med
att få det stöd de räknat med och vårdkedjor med habilitering
och rehabilitering lider av de samordningsbrister ett stelbent
landstingsmonopol medför. Krisen inom sjukvården ställer
krav på en radikal förändring både vad gäller organisation
och finansiering.
Vi föreslår i motion 1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
införandet av en allmän hälsoförsäkring. Ett samlat grepp tas över alla de
resurser som berör sjukdom och hälsa och resurserna samordnas.
Försäkringen skall omfatta alla medborgare och landstingsskattens
sjukvårdsdel öronmärks genom att omformas till en försäkringsavgift.
Avgiftens storlek är beroende av betalningsförmåga oavsett ålder eller risk.
En allmän obligatorisk hälsoförsäkring innebär att politisk detaljstyrning av
vården försvinner, makten går över till patienten och de pengar som betalats
till sjukvård går också till sjukvård. En hälsoförsäkring garanterar en god
sjukvård åt alla med valfrihet, en hög medicinsk kvalitet och god
tillgänglighet. Särskilt viktigt är detta för dem som på något sätt är svaga.
Att
kunna välja vårdgivare, att veta att vården sker på "mina" villkor och inte på
politikernas stärker självkänslan och får talet om ett lika människovärde att
inte bara vara tal utan konkret verklighet. För oss moderater finns en
grundläggande respekt för den enskilda människans rätt att välja. En allmän
hälsoförsäkring skulle starkt bidra till förbättringar inom vården och
eftervården för de handikappade.
Regeringen har vid ett par tillfällen det senaste åren dragit ner anslagen till
den yrkesinriktade rehabiliteringen. Detta har vi moderater motsatt oss. Även
om uppgifter från bl.a. Riksrevisionsverket pekar på att de medel som i dag
finns för rehabilitering inte utnyttjas så effektivt som borde vara fallet, är
detta inget argument för att dra ner på stödet. Tvärtom borde det vara en
omedelbar signal för regeringen att vidta de åtgärder som revisionen påvisat
och därmed förbättra rehabiliteringsarbetet. Detta har vi också föreslagit och
har därför avvisat nedskärningar på detta område. En utebliven rehabilitering
kan snabbt leda till ett permanent funktionshinder som kostar såväl mänskligt
lidande som ekonomiska resurser i socialförsäkringen. Det är väsentligt att
inte överge arbetslinjen, utan i stället se till att upphandlingen av
rehabiliteringstjänster förbättras och effektiviseras.
Den nya teknikens möjlighet
Ett område som alldeles för länge har stått i skymundan för
de funktionshindrade är informationstekniken. Alltför länge
har människor med funktionshinder betraktats som
"hjälplösa" individer som staten har en skyldighet att "ta
hand om" - oavsett faktiskt behov eller individuella hänsyn.
Detta har inte sällan lett till att många funktionshindrade har
passiviserats och känt att de saknar värde - de har ju inte
"behövts". Detta gäller inte minst de yngre, som aldrig
kanske givits en möjlighet att visa att en
funktionsnedsättning inte alltid är eller behöver vara ett
hinder.
De senaste åren, inte minst genom IT-utvecklingen, har situationen
förändrats för de funktionshindrade. Allt fler unga funktionshindrade
accepterar inte att betraktas som "offer" och personer som alltid skall tas om
hand genom stöd på arbetsmarknaden, förtidspensioner eller andra offentliga
stöd. De säger att de vill få en rimlig chans att visa att man faktiskt kan
klara
av avancerade arbeten trots en syn- eller hörselskada eller att man är bunden
vid en rullstol.
De senaste åren har IT-utvecklingen gått med en nästan ofattbar hastighet.
Nya möjligheter öppnar sig för varje dag. Bara för några år sedan var t.ex.
Internet ett närmast okänt begrepp - i dag börjar det bli vardagsmat. Genom
de olika mjukvaruprogram som finns på dataområdet har särskilt unga
funktionshindrade givits möjlighet till en rikare fritid samtidigt som nya
arbetsmöjligheter har öppnat sig.
I Finland utvecklades t.ex. för några år sedan ett program som heter IRC.
Det står för Internet Relay Chat. Principen bakom detta program är att man
ansluter sig till en server någonstans i världen och kopplar upp sig mot ett
tusental olika kanaler. Varje kanal har ett särskilt ämne där man sedan kan
delta i samtal eller debatt. På IRC samlas i dag hundratusentals människor
från världens alla hörn samtidigt och diskuterar allt mellan himmel och jord.
Kommunikationen går snabbt - det handlar om ett fåtal sekunder. Det är i
princip som att prata i en vanlig telefon. Skillnaden är att man skriver i
stället
för att prata med varandra. Man byter dataprogram (s.k. freeware- respektive
shareware-program), diskuterar gemensamma intressen och, minst lika
viktigt, knyter kontakter. Genom att alla befinner sig på IRC på exakt lika
villkor spelar ett eventuellt funktionshinder ingen som helst roll. Människor
blir accepterade och respekterade som de är. Detta tror vi har avgörande
betydelse för samhällets syn på människor med funktionshinder.
Attityden att funktionshindrade alltid skall "tas om hand" kommer att
förändras. I stället kommer det att få större betydelse vilka möjligheter den
nya tekniken ger de funktionshindrade. Vi kommer allt mer att återgå till den
syn på funktionshinder som stadfästes på 50-talet och som innebär att ett
funktionshinder i mycket stor utsträckning utgörs av den miljö den
funktionshindrade befinner sig i. Genom att förändra miljön och
förutsättningarna minskar funktionshindrets betydelse och den funktions-
hindrades möjligheter tas till vara fullt ut. I förlängningen bör denna ändrade
syn också innebära att funktionshindrade ges samma chans på
arbetsmarknaden som andra. Detta är en utveckling som vi anser måste
uppmärksammas och stödjas. Samtidigt måste man ha klart för sig att det
alltid kommer att finnas människor med funktionshinder som trots all teknik
behöver extra stöd och hjälp. Detta skall garanteras och det står inte i något
motsatsförhållande till informationsteknikens möjligheter.
Det är dock en svaghet med informationstekniken att den i dag t.ex. hindrar
många synskadade att ta del av utbudet på t.ex. WWW (World Wide Web).
Men samtidigt ser vi detta som ett problem som har alla möjligheter att lösas.
Därför är det centralt att forskningen och utvecklingen på IT-området
intensifieras med bl.a. de funktionshindrade i allmänhet och de synskadade i
synnerhet som särskilt prioriterad grupp. Detta bör också kunna innebära att
informationstekniken blir mer användarvänlig även för andra.
Vi vill i detta sammanhang också uppmärksamma dyslektikerna. Genom
den nya tekniken på dataområdet öppnas många möjligheter även för denna
ofta anonyma grupp att få hjälp med sina läs- och skrivsvårigheter.
Statsmakten skall inte styra forskningen. Detta är en grundläggande
moderat princip. Det var inte heller genom statliga direktiv som t.ex. IRC
utvecklades. Däremot har statsmakten en viktig roll som påtryckare och
opinionsbildare gentemot t.ex. dataindustri och forskningsinstitutioner. En
annan oerhört central roll i detta arbete spelar landets handikapp-
organisationer. De bör kunna fungera som föregångare och goda exempel.
Dessutom är det viktigt att de funktionshindrade själva finns med i
utvecklandet av nya program och ny informationsteknik. De vet vilka
problem som finns i dag och kan ha förslag på hur lösningarna bör vara
utformade.
Funktionshindrade och EU
Tack vare Sveriges medlemskap i den europeiska unionen
har funktionshindrade i vårt land fått tillgång till det
omfattande arbete och de många projekt som är särskilt
riktade till unionsmedborgare med funktionshinder. Den nya
möjligheten har också uppmärksammats av flera svenska
handikapporganisationer som har eller har haft anställda i
Bryssel för att bevaka och följa utvecklingen på detta
område.
Sverige har mycket att lära de andra EU-länderna om t.ex. rehabilitering
och arbetsmarknad för funktionshindrade. Men vi i Sverige har också mycket
att lära av de andra medlemsländerna. Det handlar bl.a. om handikapp-
anpassning och hjälpmedel. Det är, som vi ser det, centralt att arbetet med att
skapa gemensamma miniminivåer för att ge den fria rörligheten inom unionen
en reell innebörd även för de funktionshindrade intensifieras. Även de projekt
vars syfte är att underlätta och förbättra för funktionshindrade att komma in
på den ordinarie arbetsmarknaden bör vara ett prioriterat område för den
svenska regeringens samarbete med EU.
ADA
Den republikanske presidenten George Bush signerade 1990
en lag som innebar att de funktionshindrade i USA gavs nya
möjligheter att leva ett så normalt liv som möjligt. Ett antal
rättigheter garanterades också för de funktionshindrade.
Americans With Disabilities Act (ADA) förbjuder t.ex.
diskriminering av personer med funktionshinder. Den ger
också funktionshindrade rätt att använda kollektiva
transporter, varför trafikmedlen måste anpassas. Detta sker
med hjälp av den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen,
vilket i fallet med kollektiva färdmedel innebär att hela
resekollektivet får betala kostnaderna för nödvändiga
investeringar via biljettpriset.
Vidare stadgar ADA att federala, delstatliga och lokala myndigheter måste
vara tillgängliga för personer med funktionshinder. Funktionshindrade har
också enligt lagen att på lika villkor få tillgång till utbjudna varor,
tjänster,
lokaler och förmåner som erbjuds av privata näringsidkare. Det omfattar även
allmänna utrymmen som restauranger och hotell. Telefonbolag måste anpassa
sina system så att t.ex. personer med hörsel- eller talsvårigheter får samma
möjlighet att använda sig av telekommunikationer som hörande personer.
Lagen har varit i kraft i sex år och det borde vara av stort intresse att
studera resultaten och konsekvenserna av denna mycket avancerade
lagstiftning som i sin omfattning saknar motstycke i Sverige.
Det räcker med att som turist besöka New York för att konstatera att
tillgängligheten vida överstiger den de svenska landstingen generellt erbjuder
de funktionshindrade. Bussarna i New York är t.ex. försedda med en särskild
hissanordning som gör det möjligt för en rullstolsbunden person att snabbt
komma på och av bussen utan långa väntetider för andra passagerare.
Övergångsställen och trottoarer är i princip alla handikappanpassade, och i
stort sett alla restauranger har handikapptoaletter och annan handikapp-
anpassad utrustning.
Förändringarna och de nya bestämmelserna har inte kostat de amerikanska
skattebetalarna några större belopp. I stället har kostnaderna spritts bland de
andra nyttjarna av en viss tjänst.
Vi anser att regeringen bör tillsätta en utredning som utan dröjsmål studerar
de amerikanska erfarenheterna och hur dessa kan användas i arbetet för att
underlätta de funktionshindrades situation i Sverige. Samtidigt bör frågan om
ansvars- och finansieringsprincipen ytterligare belysas.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkten för handikappolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en hjälpmedelsgaranti,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en allmän hälsoförsäkring,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabilitering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om informationstekniken och de funktionshindrade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de funktionshindrade och den europeiska unionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om erfarenheterna av den
amerikanska Americans With Disabilities Act (ADA) och den därmed
förenade ansvars- och finansieringsprincipen i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 19 september 1996
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)