med anledning av prop. 1996/97:123 Privata vårdgivare
Angående krav på remiss
för
sjukgymnastikbehandling i
primärvård
I samband med riksdagsbehandlingen av proposition
1994/95:195, Primärvård, privata vårdgivare m.m., hade
socialutskottet att behandla ett antal motioner med anledning
av regeringens förslag att respektive landsting gavs rätt att
besluta om krav på remiss. Regeringens skäl till förslaget var
att samma förutsättningar ska gälla oavsett driftsform och att
avvägningarna mellan de för- respektive nackdelar som finns
med ett remisskrav bäst avgörs lokalt av landstinget. Bara
om remiss krävs inom landstingets egen organisation ska
behandling hos privatpraktiserande sjukgymnast vara
underkastad samma krav. Kravet på likställighet i villkoren
kan ses som ett led i strävan efter konkurrensneutralitet.
I en tidigare motion har jag med anledning av detta framfört följande:
Om konsekvenserna av de i propositionen föreslagna förändringarna visar sig
motverka syftet att resurser ges för sjukgymnastisk behandling som är
föranledd av skada eller sjukdom, bör regeringen överväga behovet av
eventuella åtgärder.
Vi vet nu att de flesta landsting mycket snabbt under hösten 1995 fattade
beslut om att införa remiss från och med den 1 januari 1996. Inte i något fall
känner jag till att detta beslut föregicks av en sådan avvägning av för- och
nackdelar som regeringen förutsatt i sin proposition. Det är lätt att få känslan
av att de förändrade villkoren för den egna driften beslutades mer eller
mindre "i panik" utifrån de villkor man ansåg att den privatpraktiserande
sjukgymnasten skulle ha. I de fyra landsting som avstod från att införa ett
generellt remisskrav för sjukgymnastbehandling i primärvård gjordes dock
den avvägning regeringen förutsatte. Där höll landstingen därför fast vid
principen om lägsta effektiva omhändertagandenivå.
Av den nu föreliggande propositionen framgår att regeringens mål om
likställighet oavsett driftsform inte uppfyllts. Den remitterande primär-
vårdsläkaren och sjukgymnaster på primärvårdsnivån har alla verksamheter
som belastar samma budget. Om däremot primärvårdsläkaren remitterar till
specialistläkare eller skriver ut recept överförs vårdkostnaden till en annan
budget. Det är förmodligen den viktigaste förklaringen till att inte samma
effekter av remisskravet ännu kunnat beläggas på specialistläkarnivån.
Jag är därför bekymrad över att åtgärder bara föreslås i läkarlagen. Det är
bra att patientens ställning stärks och att tillgängligheten till de tre
föreslagna
läkarspecialiteterna markeras. Med tanke på det sätt remisskravet infördes
och de resultat regeringen redovisar under avsnitt 5.3.2 finns dock enligt min
mening skäl att även markera tillgängligheten till sjukgymnastik.
Det är alltid så att högutbildade, resursstarka personer har större möjlighet
att hävda sin rätt gentemot doktorn, alternativt betala sig fram till vård.
Patienten kan få sin remiss av en specialistläkare och kringgår på det sättet
primärvårdsläkarens roll som "gatekeeper". Det förutsätter naturligtvis viss
kunskap och ekonomiska resurser eftersom det besöket i de flesta landsting är
väsentligt dyrare. Risken är uppenbar att den ordning som införts i 22 lands-
ting hindrar de resurssvaga i samhället att få en tidigt insatt rehabilitering.
En effektiv sjukvård måste ha möjlighet att organisera sin verksamhet efter
principen om lägsta effektiva omhändertagandenivå. I annat fall får vi ett
dåligt resursutnyttjande, onödiga sjukskrivningar och onödig läkemedels-
konsumtion.
I de flesta landsting har man inte bara i all hast beslutat om att införa
remiss utan även beslutat om detaljerade remissregler. Dessa är i regel
framtagna av tjänstemän i landstingen, som utgått från att doktorn är den
"bäste sjukgymnasten". Antalet behandlingar ska enligt dessa regler anges i
förväg av doktorn. Det är lika kränkande för professionen, som om primär-
vårdsläkaren skulle föreskriva operationstid för kirurgen.
Sjukgymnasten är i förhållande till läkaren en "specialist", och yrket är ett
från läkarens skilt och självständigt yrke. Sjukgymnasten arbetar under
legitimationsansvar och inte på delegation. Sjukgymnasten är enligt
Socialstyrelsen skyldig att ge patienten god behandling oavsett eventuell
begränsning av antalet på remissen. Det innebär att både sjukgymnastens,
läkarens och patientens tid går åt för att ordna en komplettering. Patienten
måste i vissa landsting göra ett nytt läkarbesök med de kostnader det för med
sig bara för att en telefonkomplettering från läkaren inte godkänns. Läkaren
kan inte heller i praktiken ta ansvaret och vägra patienten ett antal
ytterligare
behandlingar. Ordningen slukar stora resurser från sjukvårdsbudgeten bara
för att garantera en beslutad administrativ ordning.
Sist men inte minst är detta på många sätt också en jämställdhetsfråga. Det
handlar om hur vi lagstiftare ser på en högutbildad, kvinnodominerad
låglöneyrkesgrupp. Jag menar att regler och detaljstyrning måste ställas i
relation till yrkesskicklighet och det självklara ansvarstagande som är
naturligt för sjukgymnaster som legitimerad yrkesgrupp.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om remisskravet i lagen om ersättning för sjukgymnastik.