Hälso- och sjukvården i Sverige är internationellt sett av
mycket hög klass. Sverige har varit ett föregångsland för hur
hög medicinsk och teknisk kompetens kombinerats med en
jämlik och solidarisk sjukvård. Inom den förebyggande
hälsovården är vår barn- och mödrahälsovård helt världsunik.
Svensk sjukvård är kostnadseffektiv. Sjukvårdens del av BNP är f.n. 7,5 %
vilket innebär en låg andel sett i ett internationellt perspektiv. Regeringens
politik under senare år har inneburit att utrymmet för verksamheten i
kommuner och landsting beskurits kraftigt. Tendensen är också fortsatt
minskade resurser till sjukvården.
Detta är ingen framkomlig väg för en fortsatt högklassig hälso- och
sjukvård. Hälsovården i stort behöver mer resurser och framför allt gäller det
inom omvårdnadsdelen, som blir allt mer eftersatt.
Samtliga landsting redovisade 1995 ett ekonomiskt underskott,
sammantaget på cirka 2,7 miljarder kronor. Årets underskott är dock halverat
jämfört med 1994. Förbättringen har åstadskommits framför allt genom
neddragning i personalen. Antalet anställda har minskat med omkring 30 000
sedan föregående år.
De flesta landstingen har fått låna eller ta av sina reserver för att klara av
att täcka sina kostnader. Endast landstingen i Västmanland, Halland,
Jämtland och Bohuslän har klarat verksamheten utan att låna. Det
ekonomiska läget för landets landsting kommer att fortsätta att vara kärvt
enligt Konjunkturinstitutet. Landstingen förutspås minska sin konsumtion
och antalet anställda, vilket kommer att ge återverkningar även utanför
landstingen.
Mer pengar till vården
Vänsterpartiet vill tvärt emot regeringen öka utrymmet för verksamhet i
kommuner och landsting. Vi vill öka utrymmet för vården genom att
sänka arbetsgivaravgifterna. För kommun- och landstingssektorn föreslår
Vänsterpartiet en sänkning på 5 miljarder kronor, en tredjedel av dessa
medel, dvs. ca 1,6 miljarder kronor, bör tillföras landstingen.
Vi föreslår vidare en höjning av a-kasse- och sjukförsäkringsnivån till
80 % redan från den 1 januari 1997, något som skulle ge kommunsektorn
ökade skatteinkomster på ca 400-450 miljoner kronor.
Vänsterpartiet föreslår vidare att den s.k. kommunakuten, som också
omfattar landstingen, utökas med 400 miljoner kronor till 800 miljoner
kronor.
Vänsterpartiet vill vidare i årets budget satsa 832 miljoner kronor utöver
vad regeringen föreslagit för att stärka tandvårdsförsäkringen och
förbättra för psykiatrin.
Vänsterpartiet motsätter sig de begränsningar i beskattningsrätten som
regeringen i praktiken skapat och som därigenom sätter möjligheten till
självstyrelse ur spel. Vi har också hela tiden framhållit betydelsen av att
finansieringsprincipen följs så att kommunerna kompenseras för varje
riksdagsbeslut som innebär nya utgifter i landsting och kommuner.
Hälsa en klass- och
könsfråga
Att Sverige har ett gott hälsoläge jämfört med många andra
länder innebär inte att allt är som det ska. Ett stort
folkhälsoproblem är de växande klyftorna mellan olika
grupper av människor. Ohälsan följer ett klassmönster.
Dödligheten bland industriarbetare är mycket större än för
akademiker och än högre för de utslagna arbetslösa.
Ohälsotalet, som mäter andelen långvarigt sjukskrivna och
förtidspensionerade, varierar stort beroende på om man gör
mätningar i ett väletablerat villområde eller ett
bostadsområde som i huvudsak rymmer allmännyttans hus.
Självklart har hälsan ett könsperspektiv. Vissa sjukdomar drabbar kvinnor
mer än män och tvärtom. Tydligt är också att hälsa och sjukdomstillstånd
mäts enligt manlig norm och att kvinnors hälsoproblem inte uppmärksammas
tillräckligt.
Nyligen (okt-96) presenterades underökningar som utförts vid Karolinska
Sjukhuset i Stockholm där det tydligt framkommer att kvinnors hälsa har
försämrats. Kvinnor har idag mer värk i leder, mer stressymptom och mer
psykiska besvär än 1993. Kvinnor i åldrarna 18-65 år bedömer sin hälsa som
klart sämre 1995 än 1993. Bland männen finns inga sådana förändringar.
Studierna bygger på enkätundersökningar om hälsa och vårdutnyttjande som
genomförts 1993 och 1995. Forskarna själva konstaterar att nedskärningarna
i välfärdssystemet drabbat kvinnor hårdare än män och att detta sannolikt lett
till ökade påfrestningar för kvinnor med uppenbart försämrad hälsa som
resultat. Konkreta försämringar i barnomsorg, ekonomi och sjukvård är andra
faktorer som påverkar hälsan.
Det kanske mest allvarliga är att de sociala klyftorna förs vidare till nästa
generation, genom att barn och ungdomar förmenas en bra uppväxt och en
god utbildning och blir på så sätt i praktiken utslagna redan innan de gjort
sitt inträde på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera
att människor inte har samma chanser till ett bra liv och en bra uppväxt.
Kampen för en bättre folkhälsa är en ideologisk kamp och är ett gemensamt
ansvar.
Primärvård-folkhälsa
Utveckla primärvården
För att tillgodose befolkningens behov av basal medicinsk
service är det viktigt att utvecklingen av primärvård
fortsätter. För att landstingen skall kunna uppfylla sina
åligganden enligt hälso- och sjukvårdslagen och erbjuda alla
invånare i sjukvårdsområdet en god och tillgänglig vård är
det nödvändigt att sjukhusens öppenvårdsutbud ur ett
resursperspektiv kan omfördelas och användas bl.a. för att
utveckla primärvården.
Detta beslut visar tydligt på att det är primärvården som ska prioriteras. Att
utveckla primärvården och folkhälsoarbetet kommer att innebära ekonomiska
och mänskliga fördelar. Det är kostnadseffektivt att förebygga ohälsa och det
är mindre kostsamt för sjukvården om patienterna på ett tidigt stadium
fångas upp av en effektiv primärvård. I sin förlängning bör detta leda till
minskade kostnader inom sjukhusvården, och vissa resurser inom denna
verksamhet kan då omprioriteras.
Denna utveckling anser Vänsterpartiet vara positiv, men självklart kommer
sjukhusvården även att behövas i framtiden. Det viktiga är dock att patienter
vårdas på rätt nivå inom sjukvården och att vi måste förändra vårdstrukturer
som inte tillgodoser de vårdbehov vi vill eftersträva .
I och med husläkarlagens upphörande kan primärvården inrikta sitt arbete
mot områdesansvar, teamarbete och folkhälsoprofil. Vänsterpartiet anser inte
att områdesansvar begränsar människors valfrihet. Möjligheten att välja
vårdcentral eller en speciell läkare bör alltid finnas kvar.
Utvecklingen av kompetensen inom psykiatrin bör fortsätta på
primärvårdsnivå. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle och det behövs
kunskaper för att möta och behandla olika typer av kriser/sjukdomar som kan
variera beroende på vilken kulturell bakgrund en patient har. Kompetens och
kunskaper inom psykologi/psykiatri bör finnas på vårdcentraler och inte
enbart på specialistmottagningar på sjukhusen.
Vänsterpartiet vill också utveckla primärvården när det gäller vården av
kroniska sjukdomar. Lösningen kan vara speciella team på vårdcentralerna
eller specialistsjuksköterskor. Telemedicin, dvs. att ny teknik används för att
skicka information över geografiska avstånd, är en ny och positiv utveckling
av vården. Fördelen med denna form av medicin är att patient och läkare inte
alltid måste befinna sig på samma ställe och att man på vårdcentralerna kan
utveckla särskilda vårdprogram som tar hänsyn till en helhetssyn på
patientens situation.
Samarbete mellan aktörerna runt en patient är viktigt för att denna
helhetssyn ska fungera. Av särskild vikt är att samarbetet med kommunens
omvårdnadsansvariga fungerar.
Förebyggande arbete
Att förebygga är bättre än att bota. Därför bör
folkhälsoarbetet prioriteras. Detta är områden vi vill
utveckla:
a) områdesbaserad bevakning av ohälsa där man följer hälsotillståndet
inom olika grupper av befolkningen och slår larm om det förekommer en
ökning av sjukdomar och skador som har samband med yttre faktorer,
b) arbete i syfte att kartlägga riskmiljöer typ hälsofarliga arbetsplatser,
hälsofarliga lokaler, luftföroreningar, skadligt buller, miljöer med hög
olycksrisk etc. Även när det gäller finansieringen av hälso- och sjukvården
kan folkhälsoaspekter användas som ett styrinstrument. Vi har konsekvent
pläderat för och vi fortsätter att hävda att tobaken, alkoholen och trafiken ska
ta ett större ansvar för att täcka sjukvårdens kostnader,
c) målinriktade insatser i syfte att förebygga stora folksjukdomar av typ
cancer, allergier, diabetes, kvalificerad beredskap för smittskyddsverksam-
heten etc.,
d) aktiv hälsoupplysning som använder sig av pedagogiska metoder som
når även socialt utsatta grupper, exempelvis grupper med språksvårigheter,
e) politiska åtgärder för att garantera allas rätt till hälsa, arbete och
försörjning.
På samma sätt som samhället gripit sig an att undanröja undermåliga
bostäder och införa sanitära vatten- och avloppssystem så är det också viktigt
att undanröja arbetslösheten för att få en bättre folkhälsa. Vi vet att
arbetslösheten är en grogrund för missbruk, vanmakt, kriminalitet samt
psykisk och fysisk ohälsa.
Man bör också återuppta arbetet med återkommande nationella folkhälso-
rapporter. En ny låginkomst- och levnadsnivåutredning vore också ett stöd
för att kunna göra relevanta analyser och hälsokonsekvensbeskrivningar på
området. Sedan Låginkomstutredningen lades ner har mycket hänt, och
frågan om vi är på väg mot ett tvåtredjedelssamhälle är ett vanligt ämne i
debatten. Detta dock utan att vi egentligen gjort någon övergripande analys
över levnadsförhållandena i samhället sedan början av 70-talet.
Mot bakgrund av genomförda nedskärningar, vars konsekvenser för olika
grupper vi saknar forskning om, är det därför hög tid att påbörja arbetet med
samhällsanalys över levnadsförhållanden i Sverige.
Tandvård
Fri tandvård för barn och ungdom är något som vi försvarar
och som vi vill utveckla. Att förebygga kariesangrepp och
laga barns och ungdomars tänder innebär minskade
tandvårdskostnader i framtiden. Den fria tandvården bör
utökas till 25 års ålder, orsakerna till detta är främst att hög
kariesaktivitet varar fram till 25 års ålder, varefter den avtar,
och att ungdomar mellan 20 och 25 år är den grupp som
p.g.a. ekonomiska skäl allt för ofta avstår från regelbundna
tandläkarbesök.
För åldersgruppen över 25 år bör det skapas en tandvårdsförsäkring, som
till största delen finansieras över skattsedeln. Denna försäkring ska täcka en
grundnivå som garanterar elementär tandvård. Särskilda patientgrupper som
redan idag har reducerade eller inga kostnader alls ska behålla denna förmån.
Till dessa grupper bör i stället fler patientkategorier anslutas: De som p.g.a.
medicinering får tandvårdsproblem, infektionskänsliga, vissa grupper av
utvecklingsstörda m.fl. En grupp som bättre måste uppmärksammas är de
äldre medborgare som bor på kommunala vårdinrättningar. Efter Ädel-
reformen har deras tandhälsa försämrats betydligt.
Äldreomsorg med respekt
för människan
1992 genomfördes den s k Ädelreformen som gav
kommunerna ett samlat ansvar för långvård och för
omsorgen och vården av gamla och handikappade.
Utvärderingen av Ädelreformen visar en dyster bild.
Äldreomsorgen befinner sig i kris. Det handlar om ojämn
kvalitet i vården, neddragning av läkarvården på
sjukhemmen och lägre nivå på rehabiliteringsinsatserna.
De gamla är numera sjukare när de lämnar sjukhusen än före reformen.
Trots att de anses vara "klinikfärdiga" kan deras behov av kvalificerad vård
vara lika stort som under sjukhustiden. Men kommunerna har varken råd att
låta de äldre vara kvar på sjukhusen eller att ge dem den vård de behöver
hemma. På så sätt drabbas de gamla hårdare än andra av nedskärningarna.
Begreppen "färdigvårdad" och "klinikfärdig" måste mönstras ut ur sjuk-
vårdens språkbruk.
I nedskärningarnas spår ser vi hur gamla blir liggande i sjukhuskorridorer
för att sedan skickas hem innan de är färdigbehandlade. Detta är ovärdigt ett
samhälle som vårt.
Å andra sidan kan vi i vissa kommuner se hur man lyckats bra med
omvårdnaden. Ofta har det då handlat om att man delegerat ansvaret direkt
till de vårdansvariga, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden, och
rationaliserat bort mellancheferna och brutit ner hierarkin. Kontinuerlig
utbildning och samverkan med primärvårdens läkare håller kvalitén uppe.
Men detta kräver medvetenhet hos de ansvariga politikerna och beredskap
att släppa till de resurser som krävs.
Vänsterpartiet har krävt - och också avsatt medel i sin budget - extra
pengar till kommunerna så att bl.a. de äldre ska få god omvårdnad.
Hemtjänsten
Sedan början av 1990-talet har antalet personer som får
hemtjänst minskat. Antalet personer som får hemtjänst har
sjunkit med 70 000 samtidigt som antalet personer över 80 år
ökar. Det blir allt vanligare att kommunerna förutsätter att
ideella organisationer ska ta över ansvaret för verksamheter
som hittills skötts av den offentliga sektorn. Nedskärningarna
leder till att familjerna och anhöriga i allt större utsträckning
får ta hand om de gamlas vård och omsorg. Men alla äldre
har inte anhöriga i närheten eller ens någon familj kvar.
Genom att det blivit allt vanligare att barnen flyttar där arbeten finns blir
familjerna splittrade så till vida att de gamla stannar kvar i den kommun där
de vistats i sitt vuxna liv. De blir därför synnerligen beroende av att
kommunerna har en väl fungerande hemtjänst. Skakande reportage visar att
så inte alltid är fallet. Gamla lämnas i kisstyngda blöjor, hemtjänstpersonalen
rusar in i hemmet och ser till att den gamla får sin medicin, allt färre gamla
kommer ut.
Hemtjänstpersonalen gör dock det bästa de kan i en orimlig situation.
Samtidigt som behovet av insatser inom äldreomsorgen ökar skär
kommunerna ner på personal i ett desperat försök att klara sin ekonomi.
Men det finns ingen samhällelig ekonomi i att först sparka personal inom
vård och omsorg ut i arbetslöshet för att sedan låta dem komma tillbaka med
stöd av AMS-bidrag eller som 55-plus. Sjukvården och äldreomsorgen blir
ett dragspel i konjunkturpolitiken på samma sätt som kvinnor blir en buffert
på arbetsmarknaden.
I marknadsanpassningens Sverige omsätter äldrevården runt 100 miljarder
kronor per år. Men priset är högt. Vård och omsorg ska ske i samhällets regi
och inte överlåtas till privata vinstintressen. Den generella välfärden verkar
omfördelande och jämnar ut klassklyftorna. Det är behoven, inte plånboken
som ska styra hjälpinsatsernas storlek.
Avgifter
Taxorna i äldreomsorgen
För många pensionärer har det stor betydelse på vilket sätt
kommunerna utformar taxorna inom äldreomsorgen.
Vänsterpartiet är motståndare till höjda avgifter. Vi anser att
kostnaderna ska delas av alla via skattsedeln.
Vi säger också bestämt nej till taxesystem där man genom att betala mer
kan köpa sig bättre hjälp. Vänsterpartiet vill därför inte ha taxesystem som
baseras på behovet av antalet hjälptimmar i stället för inkomst. Det är oftast
de som haft förslitande och lågavlönade arbetsuppgifter som behöver mycket
hjälp.
Fotvården
Fotvården är mycket viktig för äldre, framför allt därför att
många drabbas av åldersdiabetes. Fotvården var också en av
de första verksamheterna som lades ut på entreprenad i
kommunerna. Från att tidigare ha varit subventionerad får
många äldre i dag betala hela kostnaden själva. I dag är de
äldre beroende av att anhöriga eller hemtjänstpersonal sköter
fötterna. Men vid mer omfattande fotvård behöver
specialister anlitas. För många äldre är detta för kostsamt och
man avstår. Vi har därför motionerat om att ett totalt
högkostnadsskydd utarbetas. Vi vill att de kommunala
avgifterna inordnas i det högkostnadsskyddet.
Psykiatrisk vård
Den psykiatriska vården har i Sverige traditionellt byggts upp
kring mentalsjukhusen. Från början av 1900-talet skedde en
kontinuerlig utbyggnad av antalet vårdplatser, 4 600 vid
sekelskiftet till som mest ca 37 000 i mitten av 1960-talet. I
och med avvecklingen av dessa, som påbörjades på 1980-
talet, kom en stor grupp människor som tidigare varit
institutionsbundna att få helt andra möjligheter att leva ute i
samhället.
Detta är en viktig utveckling och kan genom rehabiliteringsinsatser ge den
enskilde möjlighet att efter förmåga delta i samhällslivet på ett helt annat
sätt
än tidigare. Problemet är och har varit de allt krympande resurserna inom
vården. När olika verksamheter utsatts för besparingskrav har inte psykiatrin
varit något undantag.
Det är för psykpatienterna också viktigt att ett bra samarbete etableras
mellan bl.a. sjukvårdshuvudmännen i och med den nyligen genomförda
psykädel-reformen. Möjlighet till eget boende, bra sysselsättning och fritid är
viktiga förutsättningar för att ge den vårdbehövande möjlighet till bättre
livskvalitet. Det är också viktigt att patienterna garanteras tillgång till
adekvat psykoterapi på liknande sätt och till samma kostnader som vid
somatisk rehabilitering.
Kostnaderna för den enskilde patienten får inte bli ett hinder beroende på
vilken legitimerad behandlare han/hon väljer att gå hos. Ersättningssystemen
inom psykvården måste regleras oavsett om det är privata eller offentliga
vårdgivare så att inte patienterna lider skada eller drar sig för att söka vård
och behandling.
Sjukhusvård och
ambulansverksamhet
Sjukhusen
Landstingens strukturer när det gäller sjukhusen är mycket
olika. Antalet sjukhus, regionsjukhus eller inte, de
geografiska avstånden etc. gör att det blir väldigt svårt att ta
fram lösningar som gäller för hela landet.
Stora förändringar sker nu också när det gäller landets sjukhus. Många
sjukhus hotas av nedläggning eller så är de redan nedlagda, medan andra
sjukhus får förändrade strukturer och arbetsuppgifter. Samarbete mellan
olika sjukhus med administrativa eller gemensamma kliniker är också under
utveckling. Processer som leder till att sjukhus samarbetar mer, ser vi som
något positivt. En trolig utveckling är också att högspecialiserad sjukhusvård
bara ges på ett ställe i respektive landsting. De små sjukhusen får därvid inte
missgynnas utan måste tillåtas utveckla specialistvård som är unik för dem.
Rehabilitering
Få vårdplatser, korta vårdtider, utvecklad primärvård, högre
kompetens, bättre hjälpmedel etc. förskjuter en stor del av
vård och rehabilitering till hemmen. Det innebär att
resurserna flyttas längre ut i organisationen och närmare
människan, men det skapar också arbetsmiljöproblem,
ensamarbete samt resor och transporter av material, vilket
måste uppmärksammas. Rehabilitering och
hjälpmedelsförsörjning bör organiseras efter lokala
förhållanden, eftersom små och stora kommuner samt
landstingens primärvård har helt olika förutsättningar.
Arbetsterapeuten är en mycket viktig person i rehabiliteringsarbetet, både
som överbryggare och problemlösare. Rehabilitering måste få kosta, även på
slutenvårdens bekostnad. Vänsterpartiet vill att rehabiliteringsarbetet skall
utgå från behoven, vilket innebär självbestämmande, god tillgänglighet och
råd och stöd på vägen genom vårdkedjan.
Det är även viktigt att det finns ett tvärvetenskapligt synsätt som ett
komplement till de medicinska specialistkunskaperna. Det måste betonas att
det är viktigt att resurserna utnyttjas på bästa sätt, vilket kräver att ansvar
och
uppgifter klarläggs samt att samarbete utvecklas med andra områden inom
vården.
Stöd till personer med
funktionshinder
Funktionshinder är en begränsning att utföra en aktivitet som
en person har. Funktionshindret är i sig självt inget
handikapp. Handikapp är en konsekvens av funktionshinder
och uppstår i samspelet mellan en individ och den
omgivande miljön.
Alla människor har samma värde vilket är grunden i den humanistiska
människosynen. Men vi har olika utgångslägen. Vissa personer behöver mer
för att få lika mycket som andra. Det ställer krav på solidaritet. När kakan
krymper är risken stor att besparingarna fördelas lika för alla. Men
normaliseringen får inte missbrukas eftersom det kan leda till att personer
med funktionshinder i själva verket får en sämre livssituation än andra.
Stödet till personer med funktionshinder skall vara organiserat så att det är
lätt tillgängligt. Ansvaret mellan landsting och kommuner skall vara klart så
att den enskilde inte bollas mellan olika instanser.
Hjälpmedelscentraler
Hjälpmedelscentralen besitter ofta ett kunnande och en
kompetens som är viktig att ta tillvara vid svårare
funktionshinder och mer sällsynta funktionsstörningar.
Personer med funktionshinder skall ha rätt till tekniskt
likvärdiga hjälpmedel till samma kostnad oavsett var i landet
de bor. Personer med funktionshinder skall inte ha extra
kostnader till följd av sitt funktionshinder.
Ambulansverksamheten
Det är viktigt med kort inställelsetid, men vad som kan
betraktas som skäligt måste tillåtas variera beroende på
geografi, sjukhustäthet etc. I glesbygd med långa avstånd
mellan sjukhusen är det naturligtvis extra viktigt med hög
kompetens och ett väl utbyggt ambulansnät. Det kan då
också vara befogat med ambulanshelikopter eller militärens
helikoptrar när dessa inte används i den ordinarie
verksamheten. Ett samarbete mellan landstingen bör kunna
utvecklas. Ambulanspersonalen bör erbjudas
kompetensutveckling/
utbildning, undersköterskeexamen kan vara ett mål, så att de
även kan tjänstgöra på en akutmottagning när de inte är på
utryckning. Dessutom gör telemedicinen (t.ex. EKG till
akutmottagning) att vården ytterligare kan förbättras.
Patientavgifter
Allas rätt till hälso- och sjukvård är en oomstridd paroll. Men
allas ekonomiska möjlighet till hälso- och sjukvård är inte
lika självklar. Många hushåll har under de senaste åren fått
en allt sämre ekonomi. Signaler tyder på att utsatta
ekonomiska grupper väntar alltför länge, eller helt enkelt
låter bli att besöka sjukvården, p.g.a. för höga patientavgifter.
Dålig ekonomi kan också tvinga människor till att avstå från
utskrivna mediciner.
Patientavgifter inom primärvården ska vara låga eller inte förekomma alls.
För barn och ungdomar upp till 19 år skall primärvården dock alltid vara
avgiftsfri. Även distriktsvården skall vara avgiftsfri medan patientavgiften
till specialistvård kan vara högre än till primärvård. Fördelen med
differentierad taxa är att man får ett styrmedel över patienternas val av
vårdnivå.
Taket för högkostnadsskyddet ska vara en nationell fråga, men varje
landsting bör självt få konstruera utformningen av sitt högskostnadsskydd.
Läkemedelskostnaderna bör knytas till landstingen så att det blir en
huvudman för allt högkostnadsskydd och så att kostnaderna kan hållas nere
och nyttan med medicineringen följas upp. Läkemedelskommittéernas
betydelse kommer att öka i och med den nya läkemedelsreformen. Här är det
viktigt att uppmärksamma att även privatläkarna engageras. En överens-
kommelse bör kunna träffas om att apoteken kan byta ut ett dyrt läkemedel
mot ett billigare alternativ. Detta har prövats med framgång i vissa landsting
t.ex. Älvsborg.
Omläggningen av läkemedelsreformen i syfte att de som sällan är sjuka
kommer att få betala mer för de första recepten kan komma att innebära
olägenheter för betalningssvaga grupper. Därför är det viktigt att
betalningssystemen utformas så att de som är mest beroende av sin medicin
inte ska behöva avstå p.g.a. brist på kontanter. Ev. kan man överväga om inte
landstingen bör gå in och ta kostnaden i förväg för utsatta grupper och ge
dem frikort direkt.
Läkemedelsindustrin
I dag står läkemedelsindustrin för en stor del av
fortbildningen för läkarkåren. Det finns en risk att
inriktningen inom utbildning och forskning går deras
"ärenden" i stället för att se till patienternas och samhällets
behov. Därför skall deras styrande roll granskas samt
Läkemedelsverkets roll förstärkas och kompletteras med
regionala läkemedelskommittéer där dessa saknas.
Privatvård
Privatvården är dyr för landstingen bl.a. genom den tidigare
fria etableringsrätten. Det köp- och säljsystem som många
landsting har arbetat med de senaste åren har också ökat
privatiseringen. Det har gjort att landstingens egen
verksamhet har blivit lidande då resurserna inte har räckt till.
Privatvård och andra alternativa vårdformer kan vara ett komplement till
den samhälleliga sjukvården, men får inte bli så dyr och exklusiv att den
endast är tillgänglig för dem med god ekonomi. Behov och nytta med
privatvård/alternativa vårdformer måste ställas i relation till de resurser
landstingen har. Det ska finnas en öppenhet för att ta in alternativ i
landstingens verksamhet då behovet från patienterna är stort och nyttan av
alternativa vårdformer är tydlig.
Personalarbetslöshet
Förhindra att vårdpersonal går ut i
arbetslöshet
Sjukvårdens del av samhällsekonomin minskar.
Nedskärningarna innebär till största delen att vårdpersonal
blir arbetslös. Arbetsbelastningen på den kvarvarande
personalen ökar. Ökad arbetslöshet leder också till minskad
livskvalité och risk för att människors hälsa försämras.
Vi vill inte se fler nedskärningar inom vården. Tvärtom tycker vi att
sjukvården gärna kan få större resurser i det framtida samhället. Den
innehåller alla beståndsdelar som kännetecknar s.k. framtidsbranscher: hög
kompetens och kunskapsinnehåll, serviceinriktad och tjänstebetonad samt
efterfrågad och uppskattad av allmänheten. Vore den marknadsutsatt skulle
värdet vara högt. Omvårdnadsarbetet har kraftigt försämrats av 1990-talets
nedskärningar. Här finns mycket att utveckla, såväl i det dagliga arbetet som
inom forskningen. En omvårdnadspolicy måste utvecklas och statusen för
omvårdnadspersonalen höjas. Om inte detta sker finns risk för att hälso- och
sjukvårdsorganisationen raseras.
Metoder måste utvecklas för att tydliggöra omvårdnad ur ett
hälsoekonomiskt perspektiv. Omvårdnadsinsatser bör prioriteras högre i
budgetarbetet och likaså redovisas i budgetuppföljningar. Hälso- och
sjukvården spelar på många håll i landet en mycket stor regionalpolitisk roll.
Avvägningen mellan rena sjukvårdspolitiska insatser och regionalpolitik bör
därför tydliggöras på ett bättre sätt än hittills. På så sätt skapas
förutsättningar att fatta så riktiga beslut som möjligt när det t.ex. gäller
sjukhusstrukturen i ett län.
För att minska arbetslösheten måste nya ekonomiska grepp tas. En större
helhetssyn runt ekonomin måste skapas. Pengar från landsting, försäkrings-
kassa, a-kassa, AMS, arbetslivsutveckling (ALU) och olika sysselsättnings-
garantier måste samordnas för att skapa ekonomiska möjligheter för
bibehållen arbetsstyrka inom vården. Arbetsrättslagstiftningen får dock inte
sättas ur spel, när åtgärder söks för att minska arbetslösheten.
Medelåldern bland vårdpersonalen blir allt högre och arbetsmiljön blir allt
sämre, vilket innebär en allvarlig risk för kompetensuttunning, samtidigt som
de yngre får allt svårare att få arbete inom vårdyrket. Förkortad arbetstid är
en av åtgärderna för att lösa arbetslösheten, så även inom hälso- och
sjukvården. Vi kommer även fortsättningsvis att arbeta för att lokala och
regionala försök med förkortad arbetstid genomförs. Vi vill också minska
övertidsuttaget.
Jämlika löner i landstingen
Landstingen är en av de största arbetsgivarna för kvinnor i
Sverige. De måste därför erkänna och peka på de orättvisa
löneskillnader som finns mellan kvinnor och män samt
arbeta aktivt med jämställdhetsfrågor och för att lika lön för
lika arbete uppnås.
Ett sätt är att jämföra (arbetsvärderingssystem) med liknande arbeten inom
andra sektorer i samhället. Det är också ett måste att detta sker i nära
samarbete med de fackliga organisationerna.
Fördela makten inom
vården mer jämlikt
Sjukvården är fortfarande mycket hierarkisk. Läkarens makt
är stor. Vänsterpartiet vill att även andra yrkesgrupper än
läkarna ska kunna få ta administrativt ansvar. Det
medicinska ansvaret ligger alltid på den som utför
behandlingen och detta står inte i konflikt med att det finns
någon annan personalkategori med ett administrativt ansvar.
Statusen på vårdyrkerna måste höjas. Lönerna för dessa yrken står inte i
relation till utbildning och ansvar. Samläsning mellan olika utbildningar
inom vården och vårdlag är andra sätt att komma åt hierarkiska system inom
vården.
Utbildning och forskning
Vi vill fortsätta integrationen av de medellånga
(sjuksköterske- och social omsorg) högskoleutbildningarna i
den statliga högskolan. På så sätt kan en hög kvalitet hållas
runt om i landet även om antalet studieorter kan behöva
reduceras. De regionala högskolorna måste förstärkas.
Forskning måste föras ut till dem och distansutbildning
utökas genom kommunala lärcentra runt om i landet.
Allmänutbildningen bör göras mer individuell så att eleverna själva kan
påverka sin studieplan i högre grad. Specialistutbildningen måste spridas
runt om i landet så att respektive landsting kan påverka vilken utbildning
som ska ges. Vi menar att alla program på gymnasieskolan ska skötas av en
och samma huvudman. Utbildningsprogrammen för vård och omsorg kan
därför med fördel föras över till primärkommunerna.
Den ickemedicinska forskningen, vård och omsorg, behöver byggas ut.
Dess inriktning måste vara alla människors möjlighet till en god hälsa.
Folkhälsovetenskaplig forskning ska alltså prioriteras. FoU-verksamheten
måste utveckla mål och metoder för det förebyggande arbetet att minska de
sociala och klassmässiga skillnaderna i ohälsa.
Ökade ansträngningar behövs för att förklara och förhindra den negativa
hälsoutvecklingen bland kvinnor, speciellt kvinnliga arbetare och invandrare.
För att detta ska uppnås måste samhället ta på sig ett betydligt större ansvar
för att nödvändiga resurser finns. Detta ansvar måste också vara uthålligt och
ge forskningen tid. Medelstilldelning får inte heller bli beroende av
tillfälliga
nycker, eller politisk kortsiktighet. Forskningen kan med fördel bedrivas i
kliniska miljöer, dvs ute på fältet. På så sätt kan också kompetensen höjas för
baspersonalen.
Sjukvård för flyktingar och
asylsökande
Ett mycket allvarligt problem för de gömda gäller tillgången
till sjukvård. De vågar inte anlita sjukvården eftersom
vårdgivaren ofta vänder sig till Invandrarverket för att ta reda
på vem som svarar för betalningen. Invandrarverket larmar
då polis som griper vederbörande. Också aborter och
förlossningar genomförs i hemlighet under svåra
förhållanden för att undvika risken att gripas.
Erfarna barnmorskor säger att det bara är en tidsfråga innan det första
dödsfallet inträffar i samband med en sådan abort eller förlossning. Denna
fråga måste lösas omgående. En möjlighet kan vara att göra sådana
förändringar i sekretesslagen att den som behöver vård inte riskerar att tas i
förvar och avvisas. Grundskolor bör dessutom göras till frizon där barn inte
skall behöva riskera förvarstagning och avvisning.
Remissförfarande
I dagsläget kan det bli aktuellt med att införa ett
remissförfarande, där pediatrik, gynekologi och psykiatri är
undantagna. Primärvården ska annars på lång sikt vara ett
naturligt förstahandsalternativ. Detta ska inte framtvingas
genom tvång. Det är bättre att använda andra instrument,
t.ex. information och differentierade vårdtaxor.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade resurser till hälso- och sjukvården i enlighet med
Vänsterpartiets budgetförslag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen av primärvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det förebyggande arbetet i vården,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bibehållen tandvårdshälsa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bättre äldreomsorg,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättvisare avgifter inom äldreomsorgen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabiliteringsverksamheten,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om funktionshindrade och lättillgängligheten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ambulansverksamheten,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientavgifternas differentiering,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskad arbetslöshet bland vårdpersonalen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning av personalen inom vården,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av forskning inom sjukvårdsområdet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om flyktingars och asylsökandes situation inom hälso- och
sjukvården,1
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett utökat remissförfarande.
Stockholm den 3 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Stig Sandström (v)