Sammanfattning
Riksdagen beslöt den 2 mars 1994 att i tobakslagen (1993:581) införa en bestämmelse om förbud mot marknadsföring av tobaksvara i en kommersiell annons i periodisk tidskrift. Beslutet innebar ett avsteg från den svenska yttrande- och tryckfriheten men möjliggjordes genom undantagsbestämmelsen i 1 kap 9 § första stycket tryckfrihetsförordningen.
Trots detta berördes de principiella aspekterna på reklamförbudet knappast alls i propositionen eller vid den efterföljande riksdagsbehandlingen. I stället fokuserades de praktiska möjligheterna att genom ingripanden mot tobaks- reklamen åstadkomma en önskad minskning av tobakskonsumtionen. Beslut- et var dock illa underbyggt även i detta avseende. I denna motion framläggs därför förslag om avskaffande av reklamförbudet.
Tidigare lagstiftning
Före tobakslagens införande reglerades formerna för tobaksreklam i lagen (1978:764) med bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror, den s.k. tobaksreklamlagen. Där ställdes krav på särskild måttfullhet vid marknadsföringen. Således var det förbjudet med annonsering som kunde uppfattas som påträngande, uppsökande eller som uppfordrande till konsumtion. Direktreklam, bioreklam och reklam på annonspelare var enligt Konsumentverkets riktlinjer förbjudet. För tidningsannonser fanns detaljerade anvisningar om layout m.m. och alla annonser skulle också innehålla varningstext och i fråga om cigaretter innehållsdeklaration.
Syftet med dessa restriktioner var att motverka en ökning av tobakskon- sumtionen, utan att behöva sätta tryckfrihetslagen ur spel. Att göra det har nämligen, utöver det principiellt betänkliga i åtgärden, vissa uppenbara nackdelar.
Reklamförbudets nackdelar
Först och främst är det uppenbart att det föreligger betydande svårigheter att i praktiken genomdriva ett totalt reklamförbud. Detta illustreras också av att den nya tobakslagens trycksvärta inte hunnit torka förrän krav framfördes på åtgärder mot s.k. förtäckt tobaksreklam. Till sådana reklam hör t.ex. "brand stretching" d.v.s. lansering av andra produkter under samma varumärke som redan är inarbetat som namn på en cigarett. I praktiken är det omöjligt att vidta effektiva åtgärder mot förtäckt reklam utan genomgripande förändringar av grunderna för den svenska yttrande- och tryckfriheten. Det föreligger också uppenbara konflikter med varumärkeslagen och de internationella konventionerna om industriellt rättsskydd (Pariskonventionen).
Mot bakgrund av reklamförbudsfrågans stora principiella räckvidd skulle man förmoda att det åtminstone fanns väl dokumenterade effekter av ett förbud, som i någon mån kunde motivera ingreppen i yttrande- och tryckfriheten. Inte ens detta är emellertid fallet. Internationellt finns ett antal djupgående undersökningar om sambandet mellan tobaksreklam och tobakskonsumtion. Ingen kan dock belägga ett klart och entydigt samband. I en rapport som publicerades 1989 av USA:s centrala hälsovårdsmyndighet, Surgeon General, konstaterades att det inte fanns någon vetenskapligt rigorös studie som gav ett definitivt svar på grundfrågan huruvida reklamen ökar konsumtionen. Men man tyckte att de "logiska indicierna gör det mer sannolikt än motsatsen".
Nya Zeelands kemikalieinspektion publicerade - också 1989 - en rapport baserad på undersökning av förhållandena i 33 olika länder. Även här blev slutsatserna ytterligt vaga: "Det är mer sannolikt att ett förbud mot tobaksreklam, allt annat lika, orsakar en minskning av tobakskonsumtionen än att det inte gör det."
För svenskt vidkommande finns också vissa slutsatser att dra från för- hållandena i Norden, redovisade i en studie som Statistiska centralbyrån publicerade i november 1993. Under perioden 1970-1992 minskade den totala tobakskonsumtionen i Sverige med 25 procent och cigarettrökningen minskade med 23 procent. I Norge infördes reklamförbud (och åldersgräns) redan 1975. Där ökade i stället tobakskonsumtionen med 8 procent och cigarettrökningen med 9 procent. I Finland infördes reklamförbud (och åldersgräns) år 1977. Där minskade den totala tobakskonsumtionen endast med 7 procent och cigarettrökningen inte alls.
SCB-studien bevisar inte att reklamförbud (och åldersgränser) motverkar sitt syfte men den utgör ännu ett påtagligt exempel på hur illa underbyggda de långtgående svenska lagstiftningsåtgärderna är.
Hinder för konsumentinformation och produktutveckling
Förbudet mot tobaksreklam får också praktiska effekter. Dessa understryker ytterligare vikten av att ingrepp som görs i lagstiftning måste vara väl underbyggda för att kunna försvaras. I den allmänna debatten framställs reklam stundtals som ett sätt för kapitalstarka företagsintressen att pracka på medborgarna produkter som dessa inte behöver och egentligen inte vill ha. Även om man kan ha många synpunkter på reklam och utformning av reklam så fyller den ett fullt legitimt intresse av information hos konsumenterna. Genom reklam får konsumenterna ökad kännedom om utbudet och därmed ett bättre underlag för sina beslut. Det ter sig också något märkligt att förbjuda den som tillverkar en tillåten produkt att tala om för kunderna att de kan få köpa produkten.
Reklamförbud tenderar att gynna redan etablerade företag och hämmar därför konkurrensen. Etablerade varumärken får konkurrensfördelar jämfört med "uppstickare" på marknaden. Detta gäller emellertid inte bara företagen, utan också produkterna.
Produktutvecklingen försvåras givetvis om det finns ett förbud att tala om för konsumenterna vad resultatet har blivit. På tobaksområdet kan detta motverka det syfte som lagstiftningen har till ändamål att främja, nämligen en bättre folkhälsa.
Under 1970- och 1980-talen skedde en snabb produktutveckling inom tobaksindustrin. Den ledde fram till allt "svagare" cigaretter, d.v.s. cigaretter med lägre nikotin- och tjärhalter än tidigare. Ingen kan påstå att dagens "ultra-light-cigaretter" är nyttiga men det hade - vilket också konstaterades i förarbetena till den ursprungliga tobakslagen - inte varit till fördel ur folk- hälsosynpunkt, om denna produktutveckling hade uteblivit eller försenats. Riksdagens socialutskott har också vid flera tillfällen påtalat det angelägna i den fortlöpande produktutvecklingen. Just detta hade emellertid motverkats med ett reklamförbud, som förhindrat marknadsföringen av de nya, svagare cigaretterna.
Exemplet Inside
Det ter sig som något ironiskt att införandet av reklamförbudet i tobakslagen nu sammanfaller med att Svenska Tobaks AB överväger att erbjuda sina kunder en helt ny produkt. Det är en cigarett med arbetsnamnet Inside och den är unik på så sätt att den bygger på helt andra principer än traditionella cigaretter. I stället för att förbränna tobak frigör Inside nikotin och smakämnen genom upphettning av en värmekälla i cigarettens tändände.
I en skrivelse till Socialstyrelsen har Svenska Tobaks AB i korthet beskrivit funktionen på följande sätt: "Cigaretten är utseendemässigt lik en konventionell cigarett och innehåller huvudsakligen tobak, omslutet av cigarettpapper. I cigarettens tändände finns en värmekälla bestående av en kolstav, som vid antändning och rökning medför att het luft passerar genom bakomliggande tobak, varvid aromämnen och nikotin frigörs. Röken avkyls under passagen genom cigaretten och har normal röktemperatur då den lämnar cigarettens filter och når rökaren."
Fördelen med Inside är att röken är enklare ur kemisk synpunkt och har markant lägre biologisk aktivitet i sådana test som vanligtvis används vid utvärdering av cigarettrök. För den icke-rökare som vill förbättra sin hälsa ytterligare är Inside givetvis inte att rekommendera, lika lite som andra tobaksprodukter. Däremot tyder mycket på att Inside kan bli ett bättre alternativ än många andra cigaretter.
Inte minst för omgivningen kan Inside nämligen medföra fördelar. Mängd- en omgivningsrök från Inside är väsentligt mindre än från konventionella cigaretter. Den innehåller betydligt mindre av så gott som alla de ämnen som anses kunna medföra hälsorisker. Röken upplöses snabbt och efterlämnar nästan ingen missfärgning av fönsterrutor och gardiner. Röklukt i bilar och i inomhusmiljö minskar likaledes.
Om Svenska Tobaks AB skulle besluta att introducera den nya produkten i Sverige kommer detta att försvåras av nu gällande reklamförbud. Enligt vår mening är detta ett ytterligare exempel på varför riksdagens tidigare beslut bör omprövas.
Vi föreslår således att riksdagen upphäver 12 § första stycket tobakslagen, som stadgar om förbud mot kommersiell tobaksreklam i periodisk tidskrift.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar upphäva 12 § första stycket tobakslagen (1993:581) i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 7 oktober 1996
Mikael Odenberg (m) Knut Billing (m)
Gotab, Stockholm 1996