40 000 svenskar får varje år någon form av cancersjukdom.
Män och kvinnor drabbas lika ofta.
Hälften av alla patienter med cancerdiagnos är över 70 år.
Det vanligaste sättet att behandla cancer är att operera bort tumören.
Operationen kan kombineras med strålning, cellgifter och hormoner.
En tredjedel av alla cancerpatienter får strålbehandling, antingen som
bot eller som lindring.
15 sjukhus i Sverige har resurser för strålbehandling. Strålbehandling
kan vara smärtlindrande.
Inledning
Hälso- och sjukvården i vidsträckt bemärkelse syftar till att
medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och
skador. En modern vård kan emellertid inte fungera utan en
välutbildad och kompetent personal som utför sina
arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt. Särskilda krav
måste ställas på den som är yrkesverksam inom hälso- och
sjukvården.
Det är i detta sammanhang som de offentliga kompetens- och behörighets-
kraven måste ses. I 13 och 23 §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
föreskrivs att det i vården skall finnas den personal som behövs för att ge en
god vård.
Bestämmelser om legitimation för personal inom hälso- och sjukvården
infördes i början av 1900-talet. De yrkesgrupper vars yrken tidigast berördes
av sådana bestämmelser var läkare och tandläkare. Efter hand har allt fler
yrken reglerats. Numera omfattas elva yrkesgrupper av legitimationsbestäm-
melser. Legitimationen utgör i vissa fall ett behörighetskrav i samband med
tillsättning av tjänster. Legitimation som behörighetskrav omfattar enligt
bestämmelserna läkare, barnmorskor, sjukgymnaster och sjuksköterskor.
Enligt förordningen skall Socialstyrelsen också meddela allmänna råd om
kompetenskrav för arbetsterapeuter, sjukgymnaster, sjukhusfysiker, sjukhus-
ingenjörer, sjuksköterskor och ambulanspersonal.
Kompetenskrav för
sjukhusfysiker
Socialstyrelsen utfärdade 1989 Allmänna råd för
kompetenskrav för tjänstgöring som sjukhusfysiker (SOSFS
1989:48). Nedan presenteras ett antal utdrag ur de allmänna
råden som bakgrund för motionen.
I de allmänna råden konstateras inledningsvis, som ett slags definition av
begreppet sjukhusfysiker:
För att kunna utnyttja nya och befintliga undersöknings- och
behandlingsformer inom områdena joniserande och ickejoniserande strålning
på ett säkert, rationellt och optimalt sätt för patient, personal och tredje
man,
behövs medverkan av personer med strålningsfysikalisk sakkunskap,
sjukhusfysiker.
Under Planering konstateras:
Med hänsyn till patienternas säkerhet och för utveckling av kvaliteten och ett
effektivt utnyttjande av medicinska teknologier är det angeläget att det finns
ett tillräckligt antal kompetenta sjukhusfysiker, som kan ansvara för de
arbetsuppgifter som kräver deras specialkunnande.
Då det gäller kravet på kompetens sägs följande:
Vid anställning av sjukhusfysiker bör huvudmannen kräva att vederbörande
har en fullgod kompetens som sjukhusfysiker, bestående av dels akademisk
examen med fullgjord grundutbildning i radiofysik vid radiofysisk institution,
dels praktisk erfarenhet; en sjukhusfysiker bör under de första åren av sin
kliniska tjänstgöring arbeta under en erfaren sjukhusfysikers ledning.
Sjukhusfysikerns
arbetsuppgifter
Sjukhusfysikern ansvarar för att användningen av
joniserande och icke-joniserande strålning används på ett
sådant sätt att gällande lagar och föreskrifter följs. En
okvalificerad användning av strålning kan vara förknippad
med livsfara för både patienter och personal. Sjukhusfysikern
måste besitta de kunskaper som krävs för att kunna värdera
olika metoder vid användning av strålning inom sjukvården
med avseende på optimalt och kostnadseffektivt resultat av
undersöknings- och behandlingsmetoder.
Krav på praktisk utbildning
Sjukhusfysiker är alltså fysiker som arbetar kliniskt inom
sjukvården. Förutom sjukhusfysikerns teoretiska utbildning
krävs också en praktisk utbildningsperiod på minst två år för
att få arbeta självständigt. Denna nivå på utbildningen är i
överensstämmelse med de krav som är under utarbetande
inom EU, och som rekommenderas av The European
Federation of Organisations for Medical Physics (EFOMP).
Kravet på välorganiserad praktisk utbildning av blivande sjukhusfysiker
bör därför speciellt beaktas. Denna typ av utbildning bör organiseras av de
större sjukhusen. Utbildningen kräver speciella resurser och kan bäst bedrivas
utgående från sammanhållna sjukhusfysikavdelningar. Uppläggningen av den
praktiska utbildningen kan då ges nödvändig bredd och djup och sjukhus-
fysikerna under utbildning kan efter hand specialisera sig mot sjukhus-
fysikens delområden: diagnostik, radioterapi, nuklearmedicin och allmän
strålskyddsverksamhet inkluderande icke-joniserande strålning. Utbildningen
bör läggas upp så att de blivande sjukhusfysikerna i ökande grad deltar i den
kliniska verksamheten och på så sätt erhåller klinisk erfarenhet, samtidigt
som avdelningens verksamhet får ett värdefullt tillskott. Den praktiska
utbildningen bör även ge insikt i länssjukhusens praktiska arbetsmetoder.
På grund av den finansiella situationen och landstingens kärva ekonomi
råder anställningsstopp vid många sjukhus. Detta orsakar betydande svårig-
heter för de fysiker som efter avslutad grundutbildning i radiofysik behöver
praktisk klinisk erfarenhet under kvalificerad handledning för att bli
anställningsbara vid mindre sjukhus. Noteras bör att ålderssammansättningen
bland sjukhusfysiker är sådan att pensionsavgångarna inom de närmaste åren
blir avsevärda. Om problemet inte åtgärdas snarast löper svensk sjukvård
risken att en allvarlig bristsituation uppstår inom det specifika kompetens-
område som är sjukhusfysikerns.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om praktisk utbildning
av blivande sjukhusfysiker enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om nyutexaminerade
radiofysikers möjlighet till handledd praktiktjänstgöring vid några av de
största sjukhusen skyndsamt utreds.