Snabbfakta om cancer
40 000 svenskar får varje år någon form av cancersjukdom.
Män och kvinnor drabbas lika ofta.
Hälften av alla patienter med cancerdiagnos är över 70 år.
Det vanligaste sättet att behandla cancer är att operera bort tumören.
Operationen kan kombineras med strålning, cellgifter och hormoner.
En tredjedel av alla cancerpatienter får strålbehandling, antingen som bot eller som lindring.
15 sjukhus i Sverige har resurser för strålbehandling. Strålbehandling kan vara smärtlindrande.
Inledning
Hälso- och sjukvården i vidsträckt bemärkelse syftar till att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. En modern vård kan emellertid inte fungera utan en välutbildad och kompetent personal som utför sina arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt. Särskilda krav måste ställas på den som är yrkesverksam inom hälso- och sjukvården.
Det är i detta sammanhang som de offentliga kompetens- och behörighets- kraven måste ses. I 13 och 23 §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) föreskrivs att det i vården skall finnas den personal som behövs för att ge en god vård.
Bestämmelser om legitimation för personal inom hälso- och sjukvården infördes i början av 1900-talet. De yrkesgrupper vars yrken tidigast berördes av sådana bestämmelser var läkare och tandläkare. Efter hand har allt fler yrken reglerats. Numera omfattas elva yrkesgrupper av legitimationsbestäm- melser. Legitimationen utgör i vissa fall ett behörighetskrav i samband med tillsättning av tjänster. Legitimation som behörighetskrav omfattar enligt bestämmelserna läkare, barnmorskor, sjukgymnaster och sjuksköterskor. Enligt förordningen skall Socialstyrelsen också meddela allmänna råd om kompetenskrav för arbetsterapeuter, sjukgymnaster, sjukhusfysiker, sjukhus- ingenjörer, sjuksköterskor och ambulanspersonal.
Kompetenskrav för sjukhusfysiker
Socialstyrelsen utfärdade 1989 Allmänna råd för kompetenskrav för tjänstgöring som sjukhusfysiker (SOSFS 1989:48). Nedan presenteras ett antal utdrag ur de allmänna råden som bakgrund för motionen.
I de allmänna råden konstateras inledningsvis, som ett slags definition av begreppet sjukhusfysiker:
För att kunna utnyttja nya och befintliga undersöknings- och behandlingsformer inom områdena joniserande och ickejoniserande strålning på ett säkert, rationellt och optimalt sätt för patient, personal och tredje man, behövs medverkan av personer med strålningsfysikalisk sakkunskap, sjukhusfysiker.
Under Planering konstateras:
Med hänsyn till patienternas säkerhet och för utveckling av kvaliteten och ett effektivt utnyttjande av medicinska teknologier är det angeläget att det finns ett tillräckligt antal kompetenta sjukhusfysiker, som kan ansvara för de arbetsuppgifter som kräver deras specialkunnande.
Då det gäller kravet på kompetens sägs följande:
Vid anställning av sjukhusfysiker bör huvudmannen kräva att vederbörande har en fullgod kompetens som sjukhusfysiker, bestående av dels akademisk examen med fullgjord grundutbildning i radiofysik vid radiofysisk institution, dels praktisk erfarenhet; en sjukhusfysiker bör under de första åren av sin kliniska tjänstgöring arbeta under en erfaren sjukhusfysikers ledning.
Sjukhusfysikerns arbetsuppgifter
Sjukhusfysikern ansvarar för att användningen av joniserande och icke-joniserande strålning används på ett sådant sätt att gällande lagar och föreskrifter följs. En okvalificerad användning av strålning kan vara förknippad med livsfara för både patienter och personal. Sjukhusfysikern måste besitta de kunskaper som krävs för att kunna värdera olika metoder vid användning av strålning inom sjukvården med avseende på optimalt och kostnadseffektivt resultat av undersöknings- och behandlingsmetoder.
Krav på praktisk utbildning
Sjukhusfysiker är alltså fysiker som arbetar kliniskt inom sjukvården. Förutom sjukhusfysikerns teoretiska utbildning krävs också en praktisk utbildningsperiod på minst två år för att få arbeta självständigt. Denna nivå på utbildningen är i överensstämmelse med de krav som är under utarbetande inom EU, och som rekommenderas av The European Federation of Organisations for Medical Physics (EFOMP).
Kravet på välorganiserad praktisk utbildning av blivande sjukhusfysiker bör därför speciellt beaktas. Denna typ av utbildning bör organiseras av de större sjukhusen. Utbildningen kräver speciella resurser och kan bäst bedrivas utgående från sammanhållna sjukhusfysikavdelningar. Uppläggningen av den praktiska utbildningen kan då ges nödvändig bredd och djup och sjukhus- fysikerna under utbildning kan efter hand specialisera sig mot sjukhus- fysikens delområden: diagnostik, radioterapi, nuklearmedicin och allmän strålskyddsverksamhet inkluderande icke-joniserande strålning. Utbildningen bör läggas upp så att de blivande sjukhusfysikerna i ökande grad deltar i den kliniska verksamheten och på så sätt erhåller klinisk erfarenhet, samtidigt som avdelningens verksamhet får ett värdefullt tillskott. Den praktiska utbildningen bör även ge insikt i länssjukhusens praktiska arbetsmetoder.
På grund av den finansiella situationen och landstingens kärva ekonomi råder anställningsstopp vid många sjukhus. Detta orsakar betydande svårig- heter för de fysiker som efter avslutad grundutbildning i radiofysik behöver praktisk klinisk erfarenhet under kvalificerad handledning för att bli anställningsbara vid mindre sjukhus. Noteras bör att ålderssammansättningen bland sjukhusfysiker är sådan att pensionsavgångarna inom de närmaste åren blir avsevärda. Om problemet inte åtgärdas snarast löper svensk sjukvård risken att en allvarlig bristsituation uppstår inom det specifika kompetens- område som är sjukhusfysikerns.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om praktisk utbildning av blivande sjukhusfysiker enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om nyutexaminerade radiofysikers möjlighet till handledd praktiktjänstgöring vid några av de största sjukhusen skyndsamt utreds.
Stockholm den 6 oktober 1996
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)