Svenskarnas hälsa är i ett internationellt perspektiv mycket
god. Medellivslängden fortsätter att öka. År 1994 var mäns
medellivslängd 76,1 år och kvinnors 81,4 år. Under de
senaste åren har skillnaden i medellivslängd mellan män och
kvinnor minskat. Den främsta orsaken till den ökade
medellivslängden är att dödligheten i yngre åldrar minskat.
Men en nedgång i dödlighet i åldrarna över 65 år har också
bidragit till den ökade livslängden.
Våra största hälsoproblem är hjärt-kärlsjukdom, psykisk ohälsa, cancer,
sjukdomar i rörelseorganen, olycksfall, allergier och infektionssjukdomar.
Hälsoproblemen är ojämnt fördelade i befolkningen. Kvinnliga arbetare har
t.ex. en sämre hälsoutveckling än kvinnliga tjänstemän. Äldre män i
Stockholm har haft en gynnsammare hälsoutveckling än män i yrkesverksam
ålder i Norrlands glesbygd för vilka hälsoutvecklingen varit negativ sedan 20
år tillbaka i tiden.
Orsakerna bakom ohälsa och död år många, en del är förebyggbara, andra
inte. De mest betydelsefulla faktorerna för folkhälsan är det allmänna
välståndet, levnadsvanorna, miljön man lever och arbetar i samt den
medicinska utvecklingen. Det är en viktig politisk uppgift att bidra till att
minska de stora folkhälsoproblemen vi har idag t.ex. missbruk, tobaksbruk,
psykisk ohälsa, dåliga ohälsomiljöer och allergier genom förebyggande
insatser.
Regeringens insatser
I april 1995 beslöt regeringen tillsätta en särskild utredare
med uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för att minska
miljörelaterade hälsorisker i Sverige. I december 1995
tog regeringen beslut om en statsrådsgrupp för folkhälsa med uppgift att
bl.a. säkerställa att folkhälsoaspekter, i synnerhet åtgärder för att avhjälpa
skillnader i ohälsa mellan olika grupper, vägs in i regeringens arbete. Vidare
skall gruppen säkerställa att förväntade konsekvenser för folkhälsan av
regeringens beslut redovisas och följs upp. Vi kan konstatera att dessa
ambitioner inte återspeglas i regeringens budgetproposition (1996/97:1).
Hälsokonsekvensbeskrivningarna av t.ex. arbetslösheten lyser med sin
frånvaro. Detta är särskilt allvarligt eftersom regeringen inte kunnat leva upp
till Socialdemokraternas vallöfte: en halvering av arbetslösheten. I Danmark
har den höga arbetslösheten och bristerna i den medicinska och sociala
servicen tillsammans med en mycket hög tobaks- och alkoholkonsumtion lett
till ökad social utslagning och minskad medellivslängd för män. Värst utsatta
är vissa invandrargrupper, kortutbildade, låginkomsttagare och barn i socialt
och ekonomiskt utsatta familjer. Sverige riskerar att hamna i en liknande
situation om vi inte får en annan politik.
Vi anser att regeringens budgetförslag i fortsättningen skall innehålla
konsekvensbeskrivningar av såväl besparingsförslag som andra förändringar
som kan ha effekt på folkhälsan. Detta bör ges regeringen till känna.
Den liberala visionen
I denna motion tar vi upp hur Folkpartiet vill arbeta för en
bättre folkhälsa. Vi tar också upp några speciella
ohälsoproblem som allergier, självmord och olycksfall.
Åtgärder för att komma tillrätta med beroende och missbruk
av alkohol, tobak och droger behandlas i en särskild motion.
Det går i stor utsträckning att påverka den egna hälsan men det behövs
stödjande miljöer. Den kunskap som finns om samband mellan hur vi lever
och vår hälsa måste göras tillgänglig för alla. Att förändra sina levnadsvanor
är sällan enkelt. Det får aldrig handla om att moralisera över människors sätt
att leva, men väl om att finna och erbjuda vägar att göra medvetna val.
Upplevelsen av välbefinnande är högst personlig, men ingen ska behöva ha
ett riskfyllt levnadssätt i brist på alternativ. Vi anser att det finns en
skyldighet att informera och dela med sig av kunskap som kan stimulera och
uppmuntra till ansvar för den egna hälsan. Utgångspunkten i folkhälsoarbete
måste vara att möta människor med inlevelse och förståelse, och en stark tro
på att människor själva besitter redskapen för förändring.
Människors livsvillkor är olika och de påverkar i hög grad hur vi mår.
Arbetet, ekonomin, familjesituationen, hur och var vi bor hör intimt samman
med möjligheterna att uppnå god hälsa. Ekonomiska och sociala problem gör
det svårt för människor att växa och ta ansvar för sitt eget liv. Vi liberaler
värnar därför om den generella välfärdspolitiken.
Ett sätt att förebygga ohälsa som visat sig är att stärka lokalsam-
hället/närmiljön i den egna stadsdelen. Det handlar om insatser som syftar till
att bygga upp och stärka de sociala nätverken, sysselsättningen, den lokala
servicen och den sociala integrationen i segregerade förortsområden. Ingen
ska på grund av sitt sätt att leva kunna nekas stöd, hjälp eller viss medicinsk
behandling. Det kan emellertid i vissa fall finnas medicinska skäl att avstå
från t ex en hjärtoperation. Men alla människor har rätt till en andra chans.
Lagar behövs också
Lagstiftning som rör alkohol, tobak, allergier, miljö och
smittskydd är ett nödvändigt stöd för ett effektivt
folkhälsoarbete. Socialförsäkringssystemet är också ett
betydelsefullt hjälpmedel. Lagarna måste, framför allt när det
gäller droger, vara inriktade på att skydda och stödja barn
och ungdomar. Den svenska alkoholpolitiken betraktas av en
del som ett uttryck för förmynderi, men den har bevisligen
varit effektiv. Den är också ett för samhället billigt sätt att
uppnå bättre folkhälsa. Svensk alkohol- och narkotikapolitik
anses i internationellt folkhälsoarbete vara ett föredöme för
andra länder i Europa. Vinster i liv och hälsa måste vägas
mot en trots allt ganska begränsad inskränkning i den
personliga friheten.
Ett effektivt folkhälsoarbete
Det tar i allmänhet lång tid att uppnå resultat i
folkhälsoarbetet. Men en positiv förändring måste ändå vara
sannolik för att en satsning på en viss åtgärd ska kunna
försvaras. De samhällsmedicinska enheterna och olika
kunskapscentra måste bidra med den vetenskapliga
kompetens som är nödvändig som stöd för det praktiska
folkhälsoarbetet. Det behövs bättre kunskaper om hur vi ska
omsätta kunskap i handling. Vi vet i dag mer om vilka
problem som finns än hur vi ska kunna lösa dessa.
Vi anser att det alltid ska finnas mål för satsningar på förebyggande arbete
som går att
följa upp och utvärdera.
I dag vet vi för litet om vilka metoder som är de mest effektiva. Men den
kunskap som trots allt finns måste självklart användas i det konkreta
folkhälsoarbetet. Det viktigaste är att uppnå långsiktiga och bestående
effekter. Det ligger också ett stort värde i att kunna ta vara på effekter av
själva processen i en metod. Vi anser därför att s k självhjälpsgrupper
(människor i samma belägenhet och med samma problem går samman för att
försöka stödja varann och påverka sin situation till det bättre, t.ex.
arbetslösa) och andra slags nätverk är intressanta metoder som bör bli
vanligare i folkhälsoarbetet.
Samarbete och samverkan är nyckelbegrepp också i folkhälsoarbetet. Det
är själva förutsättningen för att något ska bli gjort och ska det som görs bli
bra så måste samarbetet mellan vetenskaplig expertis på central nivå och
folkhälsans olika aktörer på lokal nivå fungera. De s k hälsoprogrammen
måste t ex utnyttjas bättre.
Samverkanscentrum, där kommunen, landstinget och statliga myndigheter
arbetar tillsammans för att skapa ett gemensamt stöd från det professionella
nätverket, är en bra modell. I gemensamma lokaler ökar förutsättningarna för
ett framgångsrikt samarbete.
Det behövs särskilda utbildningsinsatser för viktiga s k nyckelgrupper,
t.ex. utbildning för barnomsorgspersonal i hur man arbetar allergiföre-
byggande. Alla bör ha ett hälsoekonomiskt synsätt. Det är också mycket
viktigt att ta tillvara den kunskap som finns inom frivilligorganisationerna.
Sist men inte minst måste engagemanget hos alla "eldsjälar" tas till vara.
Folkhälsoarbete nära
människorna
Det praktiska folkhälsoarbetet ska i huvudsak bedrivas
lokalt, och utifrån de särskilda folkhälsoproblem och
förutsättningar som finns i ett visst geografiskt område.
Folkhälsoinstitutets roll blir att förmedla kunskap att
användas i det lokala arbetet.
Det krävs samverkan mellan kommunen, landstinget, myndigheter och
frivilligorganisationer. Det innebär för det praktiska arbetet att det inom alla
kommuner bör finnas en lokal folkhälsogrupp som arbetar över myndighets-,
verksamhets- och revirgränser. Lednings- och samordningsansvaret bör delas
mellan de lokala sjukvårdsområdena och kommunerna.
Kommunerna måste ta ett större ansvar för folkhälsofrågorna. Det är i
första hand i de kommunala förvaltningarna beslut fattas som påverkar
folkhälsan, till exempel inom byggnadsnämnd, skola och socialtjänst.
Folkhälsogrupperna ska ha ett tydligt mandat från den politiska ledningen i
kommuner och landsting. Målen ska vara väl förankrade och accepterade
både bland dem som fattar besluten och dem som ska verkställa dessa.
Hälsoekonomiska bokslut i kommuner och landsting är ett sätt att systema-
tiskt följa upp folkhälsoarbetet. Det hälsoekonomiska bokslutet bör beskriva
processer och konkreta förändringar mellan åren. I arbetet med hälsobokslut
gäller det också att finna variabler som går att översätta i finansiella termer.
Politikernas roll
Folkhälsoarbete innebär i praktiken många etiska
ställningstaganden. Det kan uppstå konflikter mellan
människors personliga integritet och exempelvis behovet av
information för att kunna ställa upp med ändamålsenliga
insatser för en bättre hälsa. Därför behövs politikerna i
folkhälsoarbetet. Det behövs även direkta kanaler mellan
folkhälsogrupperna och de politiska beslutsfattarna. Det är
också av den anledningen viktigt att politiker finns
representerade i folkhälsogrupperna och leder dessa.
Folkhälsogrupperna får därmed också tyngd och status.
Folkrörelser och föreningar
Folkrörelser som nykterhetsrörelsen har spelat en stor roll för
folkhälsan i Sverige. I dag har inte folkrörelserna den stora
betydelse som de en gång hade, men deras betydelse är trots
detta underskattad. Frivilligorganisationerna borde i betydligt
högre utsträckning än i dag involveras i folkhälsoarbetet. De
skapar legitimitet åt ett arbete som annars riskerar att bli en
angelägenhet för experter och myndigheter. All erfarenhet
visar att "folkligt" deltagande är nödvändigt för att nå
resultat. Organisationerna kan också göra viktiga konkreta
insatser för att förebygga ohälsa, dels genom att allmänt
aktivera och engagera, dels genom att delta i
volontärverksamhet inom vården och äldreomsorgen.
Ensamhet, som inte är självvald, är ett av de största folkhälsoproblemen
men syns inte i statistiken. Ensamheten kan inte lösas genom politiska beslut
om större offentliga insatser. Politiska beslut kan bara skapa bättre eller
sämre förutsättningar för sociala kontakter. Föreningar och samfund - vid
sidan av släkt, grannar och arbetskamrater - har däremot stora möjligheter att
genom personligt engagemang bidra till att minska ensamheten och därtill
relaterade hälsorisker.
Arbetsplatsen
Mycket kan göras i arbetslivet för att förebygga ohälsa. Det
finns jämförelsevis många lagar och regler som stadgar
arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljö och hälsa. En rad
hälsoproblem beror på hur man har det på arbetsplatsen t.ex.
psykosociala problem, stress eller fysiskt påfrestande arbeten
som kan ge förslitningsskador. Mobbning är fortfarande ett
underskattat problem på arbetsplatsen. Missbruksproblem
upptäcks inte så sällan på arbetsplatsen men arbetsgivarna
saknar ofta kunskap om hur det skall kunna göra något åt
detta.
Det är viktigt att stimulera arbetsgivare att minska risken för ohälsa på
arbetsplatsen genom t.ex. förändrad arbetsorganisation och förbättringar i
arbetsmiljön. Företagshälsovården har här ett stort ansvar att medverka i
detta arbete. Företagshälsovården brottas emellertid i dag med en rad
problem vilka vi utvecklat närmare i vår sjukvårdsmotion, där vi föreslagit en
utredning om företagshälsovårdens ställning, inriktning och framtida
finansiering.
Det är också viktigt att försöka se hur hälso- och sjukvården kan stötta
företag i arbetet med att förebygga ohälsa knuten till arbetslivet genom
spridning av kunskap och samverkansprojekt. Ett sätt kan vara att tillsätta
särskilda hälsoplanerare i sjukvårdsområdena som har till uppgift att ge
företag kunskap och stöd när det gäller förebyggande arbete.
Finansiering
Stat, kommuner och landsting har alla ont om pengar. Det är
både ett hinder och ett skäl för att satsa särskilda resurser på
förebyggande insatser. De eventuella ekonomiska vinsterna
är långsiktiga. Det behövs därför särskilda "öronmärkta"
pengar. Förebyggande insatser riskerar i annat fall att
prioriteras lågt, när de ställs mot åtgärder, vård och
behandling som har omedelbar och uppenbar nytta. I det
längre perspektivet är målet att allt folkhälsoarbete ska vara
en naturlig och integrerad del i verksamheten.
Det är totalt sett små resurser som satsas på prevention. Detta är viktigt att
hålla i minnet när det förebyggande arbetet kritiseras. Men det är inte alltid
det behövs särskilda ekonomiska medel för förebyggande arbete. Det går att
utnyttja de resurser som redan finns på ett betydligt bättre sätt än i dag.
Samordning blir en ekonomisk vinst i sig. Kommunerna bör t ex också kunna
finansiera lokaler för frivilligorganisationer som gör insatser i folkhälso-
arbetet.
Vi vill i det här sammanhanget erinra om Landstingsförbundets rekom-
mendation om en miniminivå för den landstingsfinansierade hälso- och
sjukvårdens konkreta förebyggande arbete i storleksordningen 50 kr per
invånare. Därtill krävs enligt förbundet motsvarande resursinsats från
kommunerna. Nivån bör successivt höjas, så att den är minst 200 kr per
invånare år 2000. I områden med stora folkhälsoproblem bör den vara
betydligt högre.
Det är viktigt att ta vara på "eldsjälarna" i folkhälsoarbetet, bland ideella
föreningar och anställda. De ska kunna få ekonomiskt stöd för goda projekt.
Folkhälsoanslagen ska därför vara öppna för ansökan till primärpreventiva
projekt.
Företagarna är en ofta bortglömd möjlig finansiell partner i det före-
byggande arbetet. Många gånger kan det finnas intresse hos det lokala
näringslivet att bidra finansiellt till folkhälsoarbetet genom t ex sponsring.
Sprida insatserna eller
koncentrera?
Det är Folkpartiets uppfattning att mest resurser och
engagemang bör satsas i områden med hög ohälsa. I vissa
delar av landet är sjukfrånvaron hög samt antalet
förtidspensionerade och arbetslösa mycket stort. Den
psykiska hälsan hos barnen är sämre och andelen barn med
kroniska sjukdomar som t ex astma större. Det är också
betydligt fler barn i de segregerade områdena som inte klarar
den s k fyraårskontrollen. Detta är alarmerande.
Det är också utifrån tillgänglig kunskap mer effektivt att inrikta det
förebyggande arbetet på kända riskgrupper än på en i huvudsak frisk allmän-
het.
Hur ska folkhälsoarbete
praktiskt bedrivas?
Det finns vissa "arenor" i samhället som är särskilt viktiga
för att förebygga ohälsa och för att ge alla möjlighet att ta del
av kunskap och information om vad som kan ge ett friskt och
långt liv. Med stöd av kunskap och genom att vinna insikt
kan människor sedan själva forma det "goda livet". I dag är
ambitionerna och förmågan att bedriva effektivt
folkhälsoarbete mycket varierande inom de olika "arenor" vi
beskriver. De frågor man som politiker måste ställan sig är:
bedrivs folkhälsoarbetet inom områden som är prioriterade
och viktiga för folkhälsan? Finns mål uppsatta? Kan det
konkreta arbetet utvärderas? Arbetar man på ett sätt som
förväntas ge resultat?
Förebyggande arbete inom
sjukvården
Husläkaren har en viktig funktion i det förebyggande arbetet.
Det gäller särskilt den individuella rådgivningen om att t ex
sluta röka eller minska en för hög alkoholkonsumtion. Att
patienten träffar sin "egen" läkare - husläkaren - skapar
goda förutsättningar för en verkligt effektiv hälsorådgivning.
Men inom ramen för det s k områdesansvaret har
primärvården också ett ansvar för att arbeta förebyggande
gentemot olika befolknings- eller riskgrupper i närområdet. I
detta arbete har distriktssköterskan en mycket viktig uppgift.
Ungdomsmottagningarna utgör en viktig resurs både för att hjälpa
ungdomar vid val av preventivmedel och i sex- och samlevnadsfrågor men
också när de har behov av att prata om något som är svårt i deras liv eller att
de vill ha en undersökning av om deras kroppsutveckling är normal.
...på apoteken
Apoteken kan ses som hälso- och sjukvårdens frontlinje. Dit
går människor många gånger innan de söker sin husläkare i
förhoppning om att kunna klara av sina problem själva.
Apoteken är därför en resurs för samhället att ta till vara och
använda för kunskapsöverföring. Folkhälsoinstitutet har
tagit vara på denna resurs bl a för spridning av information
under astma-allergiåret. Vi anser att apoteken också i
fortsättningen bör användas som kunskapsspridare i
folkhälsoarbetet.
...inom socialtjänsten
Socialtjänsten har stora uppgifter i det förebyggande arbetet.
Här kommer man i naturlig kontakt med och kan identifiera
riskgrupper. Arbetslöshet och sysslolöshet är t ex stora
riskfaktorer för ohälsa.
Arbete bland barn och ungdomar i riskzonen ska ha hög prioritet.
Barnhälsovården och förskolorna måste gemensamt utarbeta metoder för att
tidigt fånga upp barn till sviktande föräldrar och stödja dessa, t ex genom
kontaktpersoner, nätverk och alkoholrådgivning. Socialtjänsten måste också
tidigt identifiera utagerande, kriminella ungdomar och tillsammans med dem
och deras föräldrar skapa stödjande miljöer.
Under senare år har socialbidragsberoendet ökat, främst p.g.a. den höga
arbetslösheten. Särskilt allvarligt är det stora socialbidragsberoendet bland
ungdomar. Kraftfulla insatser måste sättas in i syfte att bidra till att
människor kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Socialbidragstagare ska
genom aktiva åtgärder uppmuntras att söka arbete eller utbildning.
Socialtjänsten ska uppmuntra nätverksbyggande och frivilligt socialt arbete
genom att t ex tillhandahålla lokaler och telefon eller ordna
frivilligcentraler,
dit föreningar och enskilda kan vända sig som vill bidra med förebyggande
arbete och sociala insatser på sin fritid.
... inom fritidssektorn
Fritidsledare och andra som arbetar med barn och ungdomar
ska ha möjlighet till viss utbildning, t.ex. nätverksutbildning,
för att kunna medverka i folkhälsoarbetet. Vilken attityd och
vilket synsätt som råder inom olika idrottsrörelser till t ex
droger, dopning och kost påverkar ungdomars levnadsvanor.
Inom fritidssektorn bör man kunna upptäcka tidigt missbruk,
självsvält och andra hälsoproblem. Det är viktigt att
fritidsledarna har ett gott samarbete med socialtjänst, polis
och hälso- och sjukvård för att åtgärder snabbt ska kunna
vidtas när hälsoproblem upptäcks.
... i skolan
Vanor och beteenden grundläggs tidigt. Den som blir
vanerökare har t ex som regel börjat röka före 18 års ålder.
Skolan är därför en central arena för det förebyggande
arbetet, eftersom man där kommer i kontakt med alla barn
och ungdomar och indirekt också med deras föräldrar.
Skolans insatser är särskilt viktiga för barn från hem där
föräldrarnas stöd sviktar, men ifråga om att t ex förebygga
rökning och alkoholbruk så är det alla ungdomar det handlar
om.
Skollagen ger stöd för folkhälsoarbete inom skolans ram. Där står bl a att
varje kommun ska anta en skolplan, som ska innehålla övergripande
viljeinriktningar och ambitioner vad gäller hälsa och miljö. Det är viktigt att
skolplanerna följs upp och utvärderas kontinuerligt.
För att folkhälsoarbetet ska bli framgångsrikt måste skolledningarna
engageras, eftersom det är viktigt att de fungerar som motor i det konkreta
arbetet i skolan. Lärarna är också en nyckelgrupp, eftersom folkhälsofrågor-
na bör integreras på ett naturligt sätt i den ordinarie undervisningen. För den
uppgiften är lärarna själva ofta dåligt rustade, i synnerhet lärare som inte
utbildats under senare år. Det är därför viktigt att även lärarna får del av
aktuell kunskap på folkhälsoområdet.
För att undervisning om t ex alkohol, narkotika och tobak verkligen ska
leda till beteendeförändring krävs ett strategiskt och långsiktigt arbete. Det
är
inte nog att satsa på traditionell hälsoundervisning som inriktas på enskilda
hälsoproblem eller beteenden och som primärt syftar till att höja barns och
ungdomars kunskapsnivå. Undervisningen måste i stället ha ett helhets-
perspektiv och bygga på vad ungdomarna själva upplever som behov och
problem. Det är av avgörande betydelse att barnen och ungdomarna själva är
delaktiga och får vara med och genomföra själva arbetet.
Skolhälsovården har en central roll i det förebyggande arbetet.
Skolhälsovården ska i hög grad inriktas på elevernas arbetsmiljö, bl.a. före-
bygga mobbning. Kontakterna och samarbetet mellan husläkarmottagningar
och skolhälsovården bör förbättras, i syfte att bättre kunna utnyttja
kunskapen och kompetensen om barnens och ungdomarnas hälsa. I
vår motion om beroende utvecklar vi närmare hur skolhälsovården och
Skolverkets roll i det förebyggande arbetet kan förstärkas.
Hem och Skola-föreningarna, och andra föräldraföreningar, ska integreras
i arbetet och uppmuntras att bilda nätverk också när det gäller det före-
byggande hälsoarbetet. Många föräldrar känner sig osäkra i sin föräldraroll
och behöver stöd och uppmuntran när det t ex gäller hur man ska tackla
alkohol- och tobaksbruk bland ungdomarna.
Det förebyggande arbetets förutsättningar att bli lyckosamt är i högsta grad
beroende av både föräldrarnas engagemang och samarbetet med närpolis och
socialtjänst.
... i miljöarbetet
Miljöproblem och hälsoproblem hänger ofta nära samman.
En aktiv miljöpolitik kommer därför många gånger att ha
positiv påverkan inte bara på miljön, utan också på
folkhälsan. Vissa hälsoproblem beror på direkt
miljörelaterade faktorer. Det är därför en viktig kommunal
uppgift att spåra upp och ta itu med hälsorisker i den yttre
och den inre miljön, t ex avgaser och andra luftföroreningar,
utsläpp, buller, radon och mögel. Dessa frågor har inte alltid
fått den uppmärksamhet de förtjänar och de bör prioriteras
högre. Offentlighetsprincipen ska självfallet råda i frågor
som rör människors hälsa, t ex när det gäller utfallet av
radonmätningar.
Det är viktigt att ta tillvara det engagemang och den uppmärksamhet som
finns bland allmänheten när det gäller att förebygga olycksfall. Varje
kommun/kommundel bör ha ett särskilt telefonnummer dit allmänheten kan
ringa och påtala risker och faror i miljön, t ex en trasig rutschkana på
lekplatsen eller halkrisk p g a dålig snöröjning i en trappa.
Speciella hälsoproblem
Under denna rubrik vill vi lyfta fram hälsoproblem som
påfordrar speciell uppmärksamhet.
Allergier
En betydande andel av befolkningen besväras av allergi och
annan överkänslighet. Dessa sjukdomar ökar i förekomst och
man uppskattar nu att mellan 25 och 40 procent av
befolkningen har sådana problem. I denna sjukdomsgrupp
ingår astma, allergiskt snuva och olika typer av hudutslag.
Orsakerna är ofullständigt kända men helt klart är att
rökningen och inomhusmiljön spelar stor roll.
Forskningen kring allergisjukdomarna måste intensifieras. Vi vet
fortfarande alldeles för litet om vad som orsakar allergier, vilka som är i
riskzonen och varför allergierna ökar så kraftigt. Det är förvånande att
regeringen inte särskilt tar upp denna sjukdomsgrupp i propositionen
Forskning och samhälle (1996/97:5) och budgetpropositionen. Särskilt som
Folkhälsoinstitutet tagit fram en redovisning av forskningsläget samt vilken
forskning som behövs för att avhjälpa den kunskapsbrist som råder inom
allergiområdet. Vi anser att det är angeläget att forskningsråden beaktar de
forskningsbehov som Folkhälsoinstitutet lyft fram.
De förebyggande insatserna måste intensifieras. Primärvården samt mödra-
och barnhälsovården har här en viktig roll också för att tidigt upptäcka
problemen. Rätt diagnos och rätt medicinering är A och O för patienterna.
Föräldrar, dagispersonal, lärare måste få kunskap om betydelsen av
vädring, god hygien inomhus och vilka husdjur som kan framkalla allergier.
Luftföroreningarna är också av betydelse när det gäller utveckling av
allergier. Därför måste de också bekämpas - inte minst bilarnas utsläpp av
bilavgaser.
Folkhälsoinstitutet har gjort betydande insatser inom allergiområdet. Bl a
har man arbetat med att stödja kommunerna att bli allergianpassade. Man har
t ex haft en tävling om att bli "Årets allergikommun". För att få delta måste
kommunen ha tagit ett politiskt beslut om att arbeta allergiförebyggande samt
inrätta en allergikommitté och upprätta ett handlingsprogram mot allergier.
Tillsammans med apoteken har man drivit en informationskampanj om
astma och allergier under ett temaår. Astmaåret resulterade i en signifikant
minskning av antalet dödsfall i astma. Någon annan förklaring till
minskningen än att den beror på att patienterna lärt sig att bättre använda sin
medicin förefaller inte trolig.
Vi anser att arbetet med att förebygga allergier och att hjälpa dem som
blivit allergiska inte får bli en dagslända utan bli en långsiktig del av
Folkhälsoinstitutets, landstingens och apotekens arbete. I detta arbete måste
sektorer utanför hälso- och sjukvården samarbeta.
Radon ger upphov till cancer. Trots låga saneringskostnader, som
dessutom delvis täcks av statsbidrag, sker inte sanering av radon i särskilt
stor omfattning. Förklaringen till det låga intresset hos fastighetsägarna att
vidta åtgärder i sina hus torde bland annat vara oro för sänkning av
marknadsvärdet. En åtgärd för att öka radonsaneringen är att införa ett
system med intyg från kommuner om att hus inte befinner sig i ett
riskområde och inte är uppfört med radonavgivande material. En annan
åtgärd är att kommuner uppmanas att tillämpa Socialstyrelsens råd för sanitär
olägenhet mer strikt.
Regeringen föreslår i årets budget att radonbidraget skall sänkas från 25
miljoner kronor till 12 miljoner kronor.
Radonsanering är en utomordentligt angelägen åtgärd för att förbättra
inomhusmiljön. Vi avvisar därför regeringens förslag om sänkt bidrag. Vi
bedömer att det krävs ytterligare 20 miljoner kronor i anslag - räknat på 12-
månadersbasis.
Skador
Samhällets utgifter för personskador har beräknats till 63
miljarder kronor per år. I gruppen skador ingår
olycksfall/olyckshändelser och avsiktliga skador som
självmord, misshandel, mord och krigshandlingar. Antalet
olycksfallskador med dödlig utgång har minskat från 3 017
år 1988 till 2 625 år 1992. Dödsfall till följd av
olyckshändelser är i absoluta tal störst i åldersgruppen 65 år
och äldre.
Skadeutvecklingen präglas av minskande dödlighet men sannolikt ökad
incidens av flera skadetyper. Vi vet en hel del om hur skador skall kunna
förebyggas men det finns fortfarande brister i vår kunskap om farliga
produkter, skadornas omfattning och orsaksmönster och om metoder för
skadeförebyggande program. Vi anser det därför viktigt att forskning
initieras för att klarlägga dessa frågor.
En skadegrupp som vi särskilt vill uppmärksamma är cykelolyckorna. I
Sverige skadas mellan 30 000 och 40 000 cyklister om året varav cirka
10 000 med huvudskador. 5 000 cyklister måste vårdas på sjukhus och ett
65-tal avlider av sina skador. Det innebär att en tiondel av alla som årligen
dödas i trafiken är cyklister. Av dessa skulle cirka 40 procent ha överlevt om
de använt cykelhjälm. Antalet hjärnskakningar är cirka 60-70 procent lägre
bland skadade cyklister som använt hjälm än bland dem som inte gjort det.
Kostnaderna för cykelolyckorna är höga. För 1994 uppgick vårdkostnaderna
för skadade cyklister till cirka 400 milj kr. Kostnaden för produktions-
bortfall, försäkringskostnader, polis, juridiska kostnader finns inte beräknad
men torde uppgå till betydligt högre belopp.
I Sverige är användningen av cykelhjälm relativt god bland barn 3-14 år -
71 % år 1995. Bland vuxna däremot är det bara 4 % som använder hjälm. Vi
anser att man därför måste vidta åtgärder för att öka hjälmanvändningen
genom att skapa positiva attityder till att använda hjälm, att studera faktorer
som påverkar hjälmanvändningen samt följa utvecklingen av användningen
av cykelhjälm samt skadeutvecklingen.
Regeringen bör ta initiativ till sådana åtgärder.
Självmord
Omkring 2 000 svenskar begår varje år självmord och
ungefär 20 000 gör allvarliga självmordsförsök. En viss
minskning av självmorden har iakttagits på allra senaste
tiden. År 1995 lade det av Socialstyrelsen och
Folkhälsoinstitutet tillsatta Nationella rådet för
självmordsprevention tillsammans med Centrum för
suicidforskning och prevention fram en rapport där man
formulerade mål, riktlinjer och strategier för det
självmordspreventiva arbetet. Målet är att varaktigt minska
antalet självmord och självmordsförsök, att undanröja
omständigheter som kan leda till att barn och unga tar sina
liv, att tidigt upptäcka och försöka bryta stigande trender av
självmord och självmordsförsök i utsatta grupper samt att
öka den allmänna kunskapsnivån om självmord.
Vi anser det viktigt att denna rapport sprids ut i landet och att de konkreta
råd som presenterats kommer att användas ute i vården. Såväl Socialstyrelsen
som Folkhälsoinstitutet har en viktig roll i den kunskapsspridningen.
Under senare år har nya s k antidepressiva medel kommit ut på marknaden.
Huruvida dessa bidrar till att förebygga självmord är omdiskuterat. Forskning
bör initieras t ex genom det läkemedelsepidemiologiska nätverket, NEPI, för
att få svara på denna fråga.
Sex- och samlevnadsfrågor
De sexuellt överförbara sjukdomarna har minskat kraftigt
under den senaste tioårsperioden. År 1985 anmäldes 151 fall
av syfilis, 1994 67. Motsvarande siffror för gonorré var 5
389 resp 307, för klamydia 29 319 (1987) resp 13 625.
Hiv har en särställning bland de sexuellt överförbara sjukdomarna, dels för
att hiv också kan spridas via blodöverföring, dels för att vi ännu inte har
något botemedel mot hiv. I Sverige har vi diagnostiserat sammanlagt 4 366
fall av hiv-infektion. Av dessa har omkring 1 000 avlidit i aids. Antalet
nyanmälda fall av hiv var 315 år 1985 för att ligga som högst åren 1987 (397
fall) och 1993 (384 fall). År 1994 sjönk siffran till 260 fall. 1996 års siffror
visar enligt uppgift från Folkhälsoinstitutet att antalet nysmittade fall av hiv
fortfarande ligger på en låg nivå. Internationellt ökar däremot antalet fall.
De sjunkande siffrorna för de sexuellt överförbara sjukdomarna i Sverige
visar att de förebyggande insatserna har haft effekt. Informationen om hur
man skall skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar har uppenbarligen
lett till att man i högre utsträckning skyddar sig vid samlag. Det innebär dock
inte att vi nu får slå oss till ro. Kunskapsförmedlingen måste fortsätta och nå
nya generationer ungdomar samt kopplas till informationen om hur man kan
skydda sig mot oönskad graviditet. Här har såväl Folkhälsoinstitutet som
ungdomsmottagningarna en viktig roll. Skolhälsovården är också en viktig
resurs. I vår motion om beroende har vi föreslagit åtgärder för att stärka
skolhälsovården i skolan.
I detta sammanhang vill vi också lyfta fram risken för spridning av hiv
genom att missbrukare delar orena sprutor och spetsar. Vi får nu rapporter
om ökat narkotikamissbruk och signaler om att landstingen på grund av
resursbrist inte skickar patienter lämpliga för metadonbehandling till de
specialkliniker som finns för detta ändamål. Detta kan leda fram till en snabb
smittspridning inom missbrukargruppen och till spridning ut i samhället.
Utvecklingen utomlands förskräcker därför att detta också ger en grogrund
för spridning av tuberkulos, en sjukdom som nu ökar i olika delar av världen.
I vår motion om beroende understryker vi hur allvarligt vi ser på detta
problem och anser att regeringen snarast bör utreda hur dessa patienter skall
kunna få adekvat behandling.
Ätstörningar
Fyrpartiregeringen gav 1992 genom dåvarande
sjukvårdsministern Bo Könberg Folkhälsoinstitutet och
Socialstyrelsen i uppdrag att utreda frågor kring
ätstörningarna anorexi och bulemi. Utredningen ledde fram
till en rad förslag som i korthet omfattar förebyggande
insatser i form av utbildning och fortbildning av olika
yrkesgrupper och idrottsledare som kommer i kontakt med
ungdomar samt apotekspersonal, berörda patientföreningar
och inte minst reklambyråer. Vård- och behandlingsfrågorna,
stöd åt familjer där någon lider av ätstörning samt forskning
finns också med bland förslagen.
Insatserna för att förebygga ätstörningar samt att behandla dessa hälso-
problem har på olika sätt förts ut i landet. Försäkringskassan i Stockholms
län har utarbetat en skrift
"Anorexia nervosa och Bulimia nervosa. Allmänt om sjukdomarna och
rehabiliteringsmöjligheterna" vilken dessutom innehåller adresser till
specialenheter och behandlingshem.
Trots det arbete som lagts ner på denna sjukdomsgrupp kommer rapporter
från landet om brister i behandling och rehabilitering. Med tanke på att det
rör sig om ett allvarligt hälsoproblem som i värsta fall kan leda till dödlig
utgång anser vi att regeringen snarast bör följa upp hur de rekommenderade
åtgärderna tillämpas i landet och därefter åtgärda de brister som kan komma i
dagen.
Tandhälsa
Genom en mångårig satsning på förebyggande vård har
tandhälsan i Sverige blivit mycket god. Som exempel kan
nämnas att 1994 var mer än 90 procent av treåringarna
kariesfria mot 80 procent 1985. För sexåringarna var
motsvarande siffror 65 resp 45 procent. Andelen bärare av
helprotes har minskat drastiskt framför allt i de äldre
åldersgrupperna. Detta innebär i sin tur att de äldre som nu
söker tandvård har sina egna tänder i behåll men att dessa
oftast är skadade både av karies och tandlossning. Dessa
äldre patienter kräver ökade vårdresurser jämfört med vad
motsvarande åldersgrupper tidigare gjorde då en stor del bar
helprotes och därmed hade ett måttligt vårdbehov.
Rapporter börjar nu komma från enskilda tandläkare om att de börjar se
ökad kariesfrekvens bland barn. Samtidigt kommer rapporter om att det finns
människor som inte längre har råd att gå till tandläkaren.
Sverige har varit föregångsland när det gäller tandhälsovård. För att hålla
den höga nivå på tandhälsan som vi uppnått fordras att vi fortsätter med det
tandhälsovårdande arbetet. I vår motion om tandvård föreslår vi åtgärder för
att åstadkomma detta.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett effektivt folkhälsoarbete,
2.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om folkhälsoarbete nära människor,
4.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om politikers roll i folkhälsoarbetet,
6.
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om folkrörelser och föreningar,
8.
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetslivet och folkhälsoarbetet,
10.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansiering av folkhälsoarbete,
12.
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riskgrupper och folkhälsoinsatser,
14.
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande arbete inom sjukvården,
16.
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande arbete på apoteken,
18.
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande arbete inom socialtjänsten,
20.
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande arbete inom fritidssektorn,
22.
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande arbete i skolan,
24.
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöarbete och hälsorisker,
26.
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om allergier,
28.
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skadeprevention,
30.
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om självmordsprevention,
32.
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sex- och samlevnadsfrågor,
34.
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ätstörningar,
36.
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tandhälsa,
38.
39. att riksdagen till utgiftsområde18 A 9 Bidrag till åtgärder mot
radon i bostäder för budgetåret 1997 anvisar 20 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 32 000 000 kr.1 .
11F
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)