I motionen föreslås en rad av åtgärder som sammantaget
förbättrar patientens situation och höjer kvaliteten i vården.
Vården måste få ta ökade resurser i anspråk.
Vårdgarantin måste utökas så att fler sjukdomstillstånd täcks av denna.
Samtidigt måste också mer resurser sättas in för att kapa de nu växande
köerna till vården.
Patientens rättigheter sätts i centrum genom att rätten till husläkare skall
slås fast. Husläkarna skall få en ökad roll och ett ökat ansvar. Patientens
behov skall sättas i centrum genom att de får rätten till en fast
specialistläkare, fler vårdkedjeavtal, fler centrumbildningar och ett utökat
ansvar för distriktssköterskor.
Kvinnor och mäns olika vårdbehov måste uppmärksammas och göras till
en naturlig del av vårdarbetet. Likaså måste sjukvårdspersonalen ges
kompetens att möta olika minoriteters behov.
Valfriheten skall ökas inom mödrahälsovården och barnhälsovården bl a
genom mödravårdspeng.
Den glömda vården för små patientgrupper med ovanliga sjukdomar skall
lyftas fram.
Kostnadseffektiviseringar och rationaliseringar kan öka genom ökad
konkurrens, bättre utvärderingar, kvalitetskontroller och en mer
kostnadseffektiv organisation.
Företagshälsovårdens framtida ställning, inriktning och finansiering
behöver utredas.
Inledning
Människors förutsättningar för att växa och använda de
livschanser som står dem till buds avgörs i stor utsträckning
av deras hälsa och ohälsa. Sjukdom eller handikapp som
plötsligt drabbar eller sakta smyger sig på med åren utgör
stora begränsningar av friheten och är en källa till lidande.
Arbetet för att förebygga ohälsa, lindra och bota sjukdom
samt underlätta för handikapp är därför alltid en central
liberal politisk uppgift för att främja människors välfärd och
frihet.
Alla människor har rätt till sjukvård efter behov. Detta uppnås bäst om
sjukvården är solidariskt skattefinansierad. Avgifter skall förekomma men
vara på en skälig nivå så att de inte utestänger grupper av människor från att
söka vård p g a otillräckliga ekonomiska resurser. Med en solidariskt
finansierad sjukvård uppnås bäst den liberala målsättningen att alla individer
skall behandlas med samma hänsyn och respekt.
Befolkningens hälsoläge
I stort sett är hälsoläget i den svenska befolkningen gott.
Enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport 1994 har
medellivslängden för män ökat med 1,9 år under perioden
1983-1993 och med 1,2 år för kvinnor under samma tid. År
1993 var den 75,5 år för män och 80,8 för kvinnor. Ökningen
har främst berott på en minskning av dödstalen bland äldre
och medelålders samt män 25-44 år. De år som lagts till livet
var huvudsakligen friska år enligt de longitudinella
undersökningar som gjorts av 70-åringar i Göteborg. År
1994 var kvinnornas medellivslängd ännu högre, 81,5 år och
för män 76, 2 år. Statistiken får dock inte tas som ett bevis
för att befolkningen generellt blivit friskare. Signaler finns t
ex om en ökad ohälsa bland kvinnor i de förvärvsarbetande
åldrarna. Sjukdomar i rörelseorganen, psykisk ohälsa och
allergier kan t.ex. öka i förekomst utan att medellivslängden
påverkas.
Dödsfall i hjärt-kärlsjukdom och olycksfallsskador har minskat under
senare år. Under de senaste decennierna har antalet cancerfall ökat med i
genomsnitt 1,7 procent per år, huvudsakligen beroende på att vi fått en
ökande andel gamla i befolkningen och att en stor del av cancerfallen
inträffar i de högre åldrarna. Oroande är ökningen av lungcancer bland
kvinnor - bland män har den avstannat. Detta beror sannolikt på att mäns
och kvinnors rökvanor utvecklats olika.
När det gäller antal år med full hälsa så kan man konstatera att det är i
gruppen yngre kvinnor och män som man under de allra senaste åren ser en
försämring, mer uttalad för kvinnor än för män och mer bland lågutbildade
än högutbildade.
Socialstyrelsen spår i sin rapport att hälsoläget i befolkningen kommer att
kännetecknas av:
En mer polariserad hälsosituation som utvecklas mot större ojämlikheter i
hälsa. Många människor får allt bättre hälsa samtidigt som allt fler får allt
sämre.
Fortsatt förbättring av det allmänna hälsotillståndet hos dem som har ett
hälsosamt arbete och är socialt och ekonomiskt etablerade.
En allt större andel människor blir allt äldre och friskare även upp i höga
åldrar.
En ökad andel människor med såväl sociala och ekonomiska som
hälsomässiga problem med koncentration till kvinnor i arbetarklass och
lägre medelklass.
Mer skador till följd av ökad alkoholkonsumtion och möjligen även som
följd av narkotikamissbruk.
Andelen äldre i den svenska befolkningen är hög och under
de senaste decennierna har befolkningen äldre än 65 år ökat
kraftigt. I Sverige utgör gruppen 65 år och äldre knappt 18
procent av befolkningen - men svarar för ungefär 60 procent
av sjukvårdskostnaderna. Ju högre upp i åldrarna man
kommer, desto större tenderar sjukvårdsbehovet att bli. Även
om också sjukligheten skjutits upp till högre åldrar kommer
detta självklart att påverka sjukvårdens resursbehov. Sverige
kommer att bli det första västlandet som får erfara
konsekvenserna av en förändrad befolkningsstruktur med en
växande andel äldre. Detta kommer att ställa stora krav på
sjukvården de närmaste decennierna.
Sjukvårdens situation 1996
Även om det övergripande tillståndet inom svensk sjukvård
måste betraktas som gott finns det åtskilliga allvarliga brister
och problem.
Under flera decennier har svensk sjukvård varit plågad av långa köer till
många viktiga behandlingar. Mellan åren 1991 och 1994 lyckades man
dramatiskt korta köerna inom vården. Detta var främst en effekt av den
vårdgaranti som den borgerliga regeringen införde. Det senaste året har dock
köerna återigen börjat växa. Detta är oacceptabelt. Genom överförande av
pengar från sjukförsäkringen vill vi försäkra oss om att vårdgarantin ska
kunna återupprättas.
Det finns också mycket kvar att göra när det gäller att skapa en trygg vård
som utformas efter patientens behov. Man ska inte behöva flyttas runt mellan
okända personer i okända rum eller sväva i okunnighet om vad som händer
utan att själv bli tillfrågad om vad man egentligen önskar. Det måste gå att
bygga en vård med patienten i centrum.
Bland det som kommer i skymundan i vårt moderna samhälle hör den
mindre uppmärksammade vården t ex av människor med kroniska sjukdomar
som inte yttrar sig i synliga handikapp. Inte minst gäller detta också den
allmänna omvårdnad som inte direkt handlar om att bota patienten. Allra
tydligast blir detta i vården av döende. Alltför ofta avtar sjukvårdens intresse
och resurser när det inte längre finns hopp om bot. Omvårdnaden och vård
av döende hör till det som måste förbättras.
Svensk sjukvård är kostnadseffektiv med hög kvalitet och en välutbildad
och engagerad personal som utför storverk, men de brister som fortfarande
finns är oacceptabla och måste åtgärdas.
Vårdens resursfrågor
I ett välfärdssamhälle måste vården få ta betydande resurser i
anspråk. Återkommande undersökningar visar också att
skattebetalarna är beredda att ge vårdutgifter högsta prioritet.
Att det finns en väl utbyggd vård är inte bara en
nödvändighet för dem som är sjuka, det är också en viktig
trygghetsfaktor för alla andra. De flesta av oss blir någon
gång i livet beroende av en väl fungerande vård.
Vi vill i detta avsnitt ge vår syn på vårdens resursfrågor. Resonemanget
finns ytterligare utvecklat i Folkpartiet liberalernas partimotion om
ekonomisk politik, särskilt i avsnittet om kommunernas ekonomi.
Folkpartiet liberalerna prioriterar vården på flera sätt.
Vår prioritering av en politik för fler jobb genom företagande har som en
grundläggande motivering att kampen mot arbetslösheten är nödvändig
för att klara välfärden.
Vi säger nej till löften om stora, generella skattesänkningar, utan
prioriterar bra vård (och utbildning).
Vi föreslår att resurser överförs till vårdsektorn från försäkringskassorna
och att ett statligt stimulansbidrag till äldreboende införs (finansierat
genom besparingar i statens budget).
Vi har i många år, både på riksplanet och i fullmäktigeförsamlingar,
förespråkat en politik som innebär ett effektivare offentligt
resursutnyttjande. Den ojämförligt viktigaste metoden heter
konkurrensutsättning. Ny forskning från Kommunalekonomiska institutet
vid Stockholms universitet bekräftar på nytt att miljardbelopp finns att
spara för Sveriges kommuner och landsting genom att konsekvent främja
konkurrens. Förekomsten av privata alternativ och entreprenader samt
konsekvent användning av konkurrensupphandling ger mycket stora
vinster, som direkt kan komma vården till del. Den åsyftade
undersökningen - som beställts av den nya socialdemokratiska ledningen
i Stockholms kommun för att visa att det borgerliga
konkurrensprogrammet varit verkningslöst - visade i själva verket att
besparingen för stockholmarna uppgick till hundratals miljoner kronor.
För hela den kommunala sektorn i Sverige motsvarar det åtskilliga
miljarder kronor.
Vi har också i flera år förespråkat en avveckling av kommunala bolag. I
många fall subventioneras dessa bolag, trots att deras verksamhet inte
ligger inom de kärnområden som kommunerna bör prioritera.
Kommunerna subventionerar misslyckade fastighetsaffärer, flygplatser
och vanskötta företag i en rad olika branscher. En långtgående
upprensning i den kommunala bolagsdjungeln skulle kunna frigöra
betydande belopp, som kunde tillföras de prioriterade områdena vård och
utbildning.
Vi står alltså på en solid grund när vi i bl a denna motion
föreslår vissa förändringar på vårdområdet som kräver
ytterligare resurser. Vår vårdpolitik är väl förenlig med en
politik som sanerar statsfinanserna och ger näringslivet bra
förutsättningar.
Det finns anledning att understryka att oavsett hur mycket pengar vi lägger
ner på vård är det nödvändigt att säkerställa att resurserna används på bästa
sätt. Under perioden av snabb resursexpansion, från 1960-talet och framåt,
fanns det stora brister i detta avseende. Idag, när resurserna krymper, ökar
rationaliseringarna, vilket i sin tur givit en oro för kvaliteten. I framtiden
måste vi få kvalitetssäkring och effektivare resursutnyttjande att gå hand i
hand. Tillräckligt med pengar måste satsas på vården, men varje krona som
används i onödan är en krona för mycket.
Under de senaste åren har det hänt mycket i svensk sjukvård som ger oss
lärdomar inför framtiden. Knappast under någon period i modern tid har
förändringarna inom vården gått så snabbt som under nittiotalets första hälft.
Kostnaderna har minskat (vilket är närmast unikt inom OECD),
produktiviteten har ökat kraftigt, kvaliteten har förmodligen förbättrats och
nya organisationsformer har växt fram. Enligt OECD:s rapport ligger Sverige
på delad 13:e plats i västvärlden för sjukvårdens andel av BNP. USA och
Kanada toppar. Bägge dessa länder har en i huvudsak privatorganiserad
försäkringsmarknad för vården. Sjukvårdssystem med ett dominerande
marknadsinslag av finansiering, styrmodeller m m tenderar att verka
kostnadsdrivande. De påverkar kostnaderna så att de blir högre än i system
med skattefinansierad sjukvård, som i Sverige.
Mellan 1991 och 1995 minskade landstingen sammantaget sina kostnader i
fasta priser med 5 procent. Till detta skall läggas de besparingar som
landstingen planerar. Fram till 1998 kommer, om besparingarna genomförs,
landstingens kostnadsvolym att reduceras med ytterligare omkring 7 procent.
Landstingen minskar också sin personal. 1995 var antalet anställda i
landstingen 270 000 personer. Fullföljs de planerade besparingarna kommer
personalstyrkan att minska med omkring 23 000 personer fram till år 2000.
I ett övergripande, samhällsekonomiskt perspektiv har alla dessa
förändringar varit nödvändiga. Men det är ett faktum att stressen för
personalen har ökat, och oron stiger för vad besparingarna egentligen
innebär. En utveckling med avtagande produktivitet sedan 1994 inger också
osäkerhet om huruvida framtida nedskärningar av resurserna ska klaras med
effektiviseringar eller om svaga grupper ska råka illa ut.
Landstingsförbundet räknar med att gapet mellan behov och resurser fram
till 2010 uppgår till 8-12 %, det vill säga 7-11 miljarder kronor. Även om
dessa siffror rymmer en betydande osäkerhet, är det inte orimligt att räkna
med ett resursbehov på åtskilliga miljarder kronor.
Det är dock viktigt att komma ihåg att resultatet av sådana här beräkningar
till mycket stor del avgörs av den allmänna ekonomiska utvecklingen. En
dålig socialdemokratisk ekonomisk politik, som leder till lägre tillväxt och
högre arbetslöshet, ger också mindre pengar till vården.
Det är vår fasta övertygelse att med en ekonomisk politik inriktad på jobb
genom företagande blir situationen för vården betydligt ljusare. Om vi antar
att Folkpartiets politik ger en genomsnittlig årlig tillväxt som ligger 1,5
procent högre än med regeringens politik, får det avsevärd betydelse för
landstingens ekonomi. År 2002 skulle det innebära att BNP var 150
miljarder kronor större. Och det är önskvärt att även vården får del av de
växande resurserna. Den del av den ökade tillväxten som innebär lägre
arbetslöshet ger dessutom direkt ökade inkomster för landstingen genom ett
större skatteunderlag. Mot bakgrund av osäkerheten i förutsättningarna och
översiktligheten i denna typ av beräkningar skulle ett försiktigt antagande
vara att med vår politik landstingen år 2002 skulle ha någonstans mellan 5
och 10 miljarder kronor mer än med regeringens politik. Sparkraven inom
sjukvården skulle därmed minska högst avsevärt.
Till det kommer alltså de resurser som kan frigöras med hjälp av
effektivisering genom konkurrensutsättning och en tydligare prioritering av
vården framför en rad andra kommunala engagemang, ofta i bolagsform, på
mindre angelägna områden. Sammantaget finns alltså mycket god täckning
för de reformförslag som förs fram i det följande.
Hälso- och sjukvård i
förändring
Patienterna är av allt att döma generellt sett nöjda med
vården. Samtidigt oroar de sig för de förändringar och
neddragningar som kan bli aktuella.
De utländska experter som på uppdrag av HSU 2000 granskat det svenska
sjukvårdssystemet har konstaterat att det på det hela taget är välfungerande
och ingen förordar en övergång t ex till en försäkringslösning.
Trots att hälsoläget i Sverige generellt sett är gott talar mycket för att
efterfrågan på hälso- och sjukvård kommer att fortsätta att öka. Vikten av
insatser för att förebygga t.ex. tobaksbruk, alkohol- och narkotikamissbruk,
skador och allergier är uppenbar. Med fler och effektivare
behandlingsmetoder, förändringar i det sociala mönstret samt människors
attityder och kunskapsnivåer ökar också efterfrågan på vård. Det finns risk
för att ett gap uppkommer mellan vad som människor efterfrågar och vad
som är möjligt att gemensamt finansiera. Detta ställer krav på tydliga
prioriteringar och en dialog i samhället om sjukvårdens ansvar och
begränsningar.
Upprätthåll vårdgarantin!
För några år sedan präglades sjukvården av långa köer. Äldre
människor tvingades att vänta i år, med allt det lidande som
det innebar, på att få t ex sin slitna höftled opererad.
Den så kallade vårdgarantin, som infördes på Folkpartiets initiativ 1992,
innebar att alla de människor, varav många var äldre, som köade nu fick rätt
till ett tiotal olika behandlingar eller operationer inom tre månader.
Tillsammans med nya organisationsformer och en effektivare
resursanvändning gav detta resultat i kortare köer och bättre rehabilitering.
Vårdgarantin har inneburit bättre livskvalitet för tusentals människor. Vi kan
aldrig acceptera att dessa köer kommer åter.
Efter idogt arbete från Folkpartiets sida och segt socialdemokratiskt
motstånd kompletterades Dagmar 1991 med en särskild ersättning för
rehabilitering, kallad för Dagmar 430 (efter antalet miljoner kronor som förs
över från kassorna). Bakgrunden var att staten och sjukvårdshuvudmännen
var överens om vikten av att förbättra rehabilitering och medicinsk
behandling. Sjukvården förstärktes av den anledningen med mer resurser. Av
regeringen beställda utvärderingar har visat att dessa pengar har gjort god
nytta. Köerna minskade. Men nu hopar sig åter problemen. Köerna har åter
börjat att växa med de mänskliga och ekonomiska förluster det innebär.
Det är nu viktigt att arbetet med att åter korta köerna tar fart. Den
samordning mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen som
finns inom ramen för Dagmar 430 måste få resurser för att fortsätta och
intensifiera sitt arbete. Det är både samhällsekonomiskt och mänskligt
lönsamt att korta köerna och det ger direkt effekt i minskade
sjukskrivningskostnader. Genom att tillföra 620 miljoner kronor kan vi
återupprätta vårdgarantin.
Vi anser att verksamheten både i fråga om rehabiliteringsinsatserna och
samverkan mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen har fått
mycket goda konsekvenser. Årslånga köer till medicinsk behandling är inte
värdigt svensk sjukvård. Inte heller är det samhällsekonomiskt eller rent
mänskligt försvarbart att underlåta att påskynda en bra rehabilitering av
människor.
Uppföljningen av vårdgarantin visade att det främsta skälet till att
vårdgarantin kunde klaras var rationaliseringar i verksamheten. Tack vare
ÄDEL-reformen blockerades inte platserna av färdigbehandlade patienter.
Styr- och ersättningssystem ändrades, vilket ledde till ökade insatser.
Omorganisationer och nya administrativa rutiner bidrog också till att kapa
köerna.
Landstingsförbundet och Socialstyrelsen har i sina uppföljningar av
vårdgarantin inte kunnat se några avgörande tecken på att andra gruppers
behov har fått stå tillbaka på grund av vårdgarantin.
Riksdagen och Landstingsförbundet går nu vidare och utvidgar
vårdgarantin till att gälla också följande områden:
patienter ska få kontakt med primärvården samma dag
patienter ska ges möjlighet att träffa husläkare inom åtta dagar
patienter med remiss från primärvården ska erbjudas besök hos
specialistläkare inom fyra veckor under förutsättning att det medicinska
tillståndet inte motiverar kortare väntetid
patienter med diabetes ska ges vård inom ramen för ett särskilt
vårdprogram.
Vi ställer oss bakom den föreslagna utvidgningen. Men vi
anser samtidigt att det är cyniskt av Socialdemokraterna att
inte hantera de verkliga problemen. Under det senaste året
har köerna ökat kraftigt till de behandlingar och operationer
som omfattas av vårdgarantin. Den politiska majoriteten i
landstingen, med Socialdemokraterna i spetsen, ställer
sådana besparingskrav på vården att klinikerna inte längre
klarar vårdgarantins krav. För oss är detta oacceptabelt. Vi
måste prioritera vården och se till att människor som behöver
operation eller behandling får det inom rimlig tid!
Högkostnadsskyddet
Regeringen har lagt fram ett förslag om försämrat
högkostnadsskydd. Folkpartiet gör bedömningen att
effekterna av den försämringen blir samhällsekonomiskt
kontraproduktiva. Kostnaderna för flera patientgrupper kan
på sikt öka då de inte har råd att söka vård utan skjuter fram
sitt vårdbesök till priset av att deras hälsosituation försämras.
Vi anser att det förslag med lika högkostnadsskydd, 1 000 kr för
läkemedelsutgifter och 1 000 kr för besök i den öppna hälso- och sjukvården,
bör genomföras. Vi föreslår lagändring avseende detta i vår kommittémotion
angående regeringens proposition 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning m m.
Bevara rätten till husläkare!
Den husläkarlag som stiftades under de borgerliga
regeringsåren avskaffades av Socialdemokraterna. Det
innebär att privata läkares rätt att verka på samma villkor
som landstingets egna husläkare inte längre har ett skydd i
lagen. Än så länge har de flesta landsting behållit
husläkarsystemet, eller bara gjort mindre förändringar, men i
takt med att avtalen med de privata husläkarna ska
omförhandlas finns det risk att de socialdemokratiska
majoriteterna på sina håll i landet försämrar möjligheterna
för de privata husläkarna att driva sin verksamhet. Vi anser
att lagstiftningen ska garantera mångfald och valfrihet för
patienterna. Vi vill att husläkarlagen återinförs.
Vi vill fortsätta att utveckla husläkarsystemet och också fortsättningsvis
uppmuntra det aktiva valet av husläkare. Patienten ska vara tillförsäkrad en
baskontakt - husläkaren - som ger kontinuitet, som känner patienten och
som smidigt kan lotsa patienten vidare till annan vård om det behövs.
Patienten ska lättare kunna
nå och besöka sin husläkare!
Husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av antalet
läkare i primärvården och därmed en höjd vårdkvalitet. Den
stora tillströmningen till husläkarna visar att människor har
förtroende för sina husläkare. Den husläkarorganisation vi
har investerat i innebär en förutsättning för en ändrad
vårdstruktur, där allt fler insatser sker hos husläkare och
distriktssköterskor och färre patienter behöver besöka
sjukhus.
En av förutsättningarna för att patienter ska välja att söka vård hos sin
husläkare, i stället för att vända sig till sjukhusen, är att tillgängligheten
förbättras ännu mer. När husläkarmottagningen är stängd ska det alltid finnas
en tydlig hänvisning till vem som har jouransvar. Den överenskommelse som
gjorts mellan staten och Landstingsförbundet om att vårdgarantin ska
omfatta rätten att komma i kontakt med sin husläkare samma dag och få
träffa sin husläkare inom åtta dagar ska ses som ett minimikrav. I de allra
flesta fall måste det gå att skapa betydligt bättre tillgänglighet än så för
patienterna.
Fler husläkare i
primärvården!
För att primärvården ska klara ett större åtagande än i dag
och samtidigt arbeta mer förebyggande bör vi successivt
förstärka primärvården med fler husläkare. Ett mål bör vara
att sikta mot ett genomsnitt på ca 1 500 invånare per
husläkare vid sekelskiftet. Det innebär att antalet läkare i
primärvården bör öka från dagens ca 4 000 till omkring
6 000 läkare. Flexibiliteten när det gäller läkartäthet och
personalsammansättning bör vara stor. Olika områden ser
olika ut och har därmed olika behov.
Utvidga husläkarnas
budgetansvar!
Det finns starka skäl att utvidga husläkarmottagningarnas
budgetansvar till fler vårdinsatser som riktas till
mottagningens egna patienter. I husläkarmottagningens
budget ska inte bara lokal- och personalkostnader för
läkaren och dennes medarbetare ingå. I första hand bör man
lägga in också kostnader för åtgärder husläkaren själv
initierar och kan påverka, t ex laboratorieprover och röntgen.
Om landstingen tar över ansvaret för läkemedel bör
husläkarens egen förskrivning till sina patienter ingå i hans
eller hennes budget.
Vi anser också att man bör pröva former för att föra in sjukvårdskostnader
för planerade vårdinsatser på sjukhus i husläkarmottagningens budget. All
planerad vård sker genom att husläkaren tillsammans med patienten initierar
vården, t ex när det gäller gallstensoperation eller höftledsoperation.
Eftersom detta är en överenskommelse mellan patienten och husläkaren är
det naturligt att husläkarna också i sin budget har pengar för dessa
vårdinsatser.
Många av besöken på akutmottagningarna är av sådan art att de bättre hade
kunnat tas om hand i primärvården. En tradition att söka sjukhus och dålig
kunskap om möjligheten att få akuttider hos husläkarna kan vara orsaker. I
vissa fall är det en bristande möjlighet att få tid samma dag. Därför bör man
stimulera primärvården till att ha en bättre tillgänglighet. Man bör också
pröva effekterna av att föra skuggbudget för de patienter som besöker
akutmottagningar men hör till den tredjedel av alla patienter som ej borde
vänt sig dit. Det finns erfarenheter från psykiatrin som visar att detta kan
vara
ett sätt att minska besöken på akutmottagningarna. Erfarenheterna av
skuggbudgetering får sedan visa om man kan gå vidare med en verklig
budget.
Inget remisstvång!
Det ska inte finnas något generellt remisstvång till
specialistvården. Det är bättre att utveckla vårdsamband som
gör att patienten via sin husläkare tryggt kan förlita sig på
dennes bedömning av när konsultation av annan läkare
behövs. I en förtroendefull patient-läkar-relation kommer de
remisser som behövs att utfärdas. Den kunnige husläkaren
har också möjlighet att utnyttja sitt nätverk med specialister
så att det kan gå snabbt med en förfrågan.
Stärk patientens ställning!
Att vara patient innebär att man som individ till viss del
förlorar kontrollen över sin person. Som patient hamnar man
i en beroendeställning till personalen i sjukvården. Hur
personalen förhåller sig gentemot den enskilde blir därför
avgörande för om patienten känner delaktighet eller
maktlöshet i sin kontakt med sjukvården.
Vi vet att många patienter inte anser sig få önskad information om resultat
efter medicinska undersökningar eller behandlingar. Många är också
missnöjda med att inte få delta i diskussioner om vilka undersökningar eller
behandlingar som ska vidtas.
En av tankarna bakom den nuvarande hälso- och sjukvårdslagen var att
öka patientens inflytande över beslut som gäller vården och behandlingen.
Detta inflytande är fortfarande begränsat. Enligt den statliga
maktutredningen upplever människor att de har litet inflytande över
sjukvården.
Patientens ställning bör stärkas. Nuvarande och nya regler bör
sammanföras till en plats i lagstiftningen, antingen i en särskild lag om
patientens ställning och inflytande, eller som ett särskilt avsnitt i hälso- och
sjukvårdslagen, HSL. Om reglerna samlas på ett ställe ökar möjligheterna för
allmänheten att ta del av dessa regler.
Den statliga utredningen HSU 2000 har i uppdrag att lämna förslag till hur
patientens ställning skulle kunna stärkas i lagstiftningen. Vi menar att man i
det sammanhanget bör pröva att föra in
- vårdgarantins regler
- den tidigare husläkarlagens regler
- rätt till information om olika behandlingsalternativ, deras för- och
nackdelar samt betydande möjligheter att välja mellan alternativen
- rätt att ta del av behandlingsresultat på sjukhusen
- rätt att ta del av mer än en läkares bedömning, s k "second opinion"
- rätt till rehabiliteringsplan
- rätt till smärtlindring
- garanti för att kvalitetssäkring tillämpas
- rätt till specialistvård i annat landsting om opartiskt organ tillstyrker
- rätt till vård i hemmet i livets slutskede om det inte finns medicinska skäl
emot detta.
Kvinnor och män ska få
vård på lika villkor!
Undersökningar har visat att kvinnor ofta behandlas
annorlunda än män som patienter i sjukvården. Kvinnor
söker sjukvård oftare än män och inte sällan för andra
symptom än män. Kvinnor beskriver också sina symptom på
ett annat sätt än män, vilket kan leda till att kvinnors
sjukdomar underdiagnosticeras. Exempel på detta är t ex att
kvinnors beskrivning av symptom vid kärlkramp inte
stämmer överens med vad läkarna har lärt sig. Det har också
visat sig att både manliga och kvinnliga läkare oftare ställer
psykiatrisk diagnos på kvinnliga patienter än på manliga.
Internationella undersökningar har också visat att kvinnor får
färre behandlingar och billigare läkemedel än män.
Inom den medicinska forskningen finns det i dag liten kunskap om de
faktorer som skiljer mäns och kvinnors hälsa. En stor del av den forskning
som bedrivs och den statistik som tas fram saknar könsperspektiv. Att
forskningsresultat som enbart baseras på män antas vara relevanta även för
kvinnor kan försvåra förståelsen av orsakssamband.
Landstingen måste arbeta aktivt för att minska skillnaderna mellan hur
kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården. De
kvalitetsrevisioner som görs på olika kliniker bör alltid ta upp frågan om
jämställdhet i vården, d v s belysa om kvinnor och män får vård på lika
villkor.
Kvinnors medellivslängd 1994 var 81,5 år, mäns 76,2 år. Skillnaden
mellan könen som år 1995 var 5,3 år har minskat sedan mitten av 1980-talet
på grund av att männens dödstal gått ner snabbare än kvinnornas. Män har
högre dödlighet i alla åldrar medan kvinnors ohälsa oftare medför sjukdom
och lidande. Frånsett könsspecifika sjukdomar, (prostatacancer,
livmodercancer) drabbas båda könen i stort sett av samma typer av
sjukdomar men en del är vanligare och/eller kommer tidigare hos endera
könet.
Kvinnor har ett högre vårdutnyttjande än män. Det gäller framför allt
öppenvård. De köper ut mer läkemedel. Andelen långtidssjuka och
förtidspensionerade kvinnor ökar, medan männens andel minskar.
De slutsatser man kan dra av ovanstående är att det behövs mer forskning
rörande sjukdomars förlopp och behandling hos män respektive kvinnor.
Trots att skillnaderna i läkemedelsanvändning mellan kvinnor och män varit
kända i minst 20 år vet man fortfarande inte vad som ligger bakom dessa
skillnader.
Det behövs också mer forskning kring kommunikationen mellan läkare
och patient och hur den påverkar behandling och behandlingsresultat.
I utredningen Jämställd vård föreslås följande som bygger på idéer som
kommit upp i Kommittén för kvinno- och jämställdhetsforskning.
I praktiken innebär detta att kvinnor bör inkluderas i medicinska studier i
större omfattning än tidigare. Vi lägger fram förslag som går ut på att alla
projekt som söker medel för forskning inom medicin, omvårdnad eller hälso-
och sjukvårdsforskning hos MFR, SFR eller FRN skall i sin ansökan
redovisa studiepopulationens könsfördelning i relation till fördelningen i
befolkningen eller i den aktuella patientgruppen och att de etiska
kommittéerna för forskning skall i sina bedömningar av ansökningar även
granska att forskaren vid val av studiepopulation följt ovan beskrivna
principer. Vi föreslår också att forskningsråden skall sammanställa och
årligen redovisa statistik om könsfördelningen i projektens
studiepopulationer.
Enligt vårt förslag skall de berörda forskningsråden också pröva om det
finns ett behov att utarbeta riktlinjer för inklusion av kvinnor i den forskning
som finansieras av råden. I detta arbete skall råden särskilt pröva om det
regelverk som numera gäller för klinisk forskning finansierad av NIH i USA
helt eller delvis kan tillämpas på svenska förhållanden.
När det gäller tillstånd att påbörja klinisk prövning av läkemedel föreslås
att Läkemedelsverket bör ställa samma krav på inklusion av kvinnor som
föreslås för forskningsråden. Även i den del av forskningen som finansieras
av olika stiftelser och genom landstingens FoU-medel anser vi att
finansiärerna bör ställa motsvarande krav på inklusion av kvinnor som ovan.
Vi vill också att stödet skall öka för forskning som tar upp
interaktionen patient-vårdare ur ett könsperspektiv.
Utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal med fokus på patient-vårdar-
relation sedd i ett könsperspektiv är en annan satsning som behövs.
När vi talar om rättigheter i vården bör vi understryka kvinnors och mäns
lika rätt till god vård och gott bemötande.
Frågan om aborter berör både män och kvinnor, men eftersom det handlar
om kvinnans kropp är det huvudsakligen en kvinnofråga. Aborter innebär
alltid en tragedi. Samtidigt kan aborter ändå ibland vara ett rimligt val. Det
är
till slut endast kvinnan, vars kropp det är som berörs, som ska ta det
slutgiltiga beslutet om en eventuell abort. Den s k fria aborträtten måste
behållas. Det är också viktigt att kvinnan och den man som berörs erbjuds ett
kuratorstöd innan och efter aborten. Samtidigt måste aborttalen kontinuerligt
försöka bringas ned. Det skall ske genom förebyggande åtgärder,
information, sex- och samlevnadsundervisning m m. Ungdomsmottagning-
arna spelar en viktig roll för att få ned antalet tonårsaborter.
Hälso- och sjukvården ska
ha kompetens att möta
minoriteters behov!
All personal ska ha sådana kunskaper i kulturmötesfrågor att
patienten oberoende av kulturbakgrund känner sig trygg och
bemöts med respekt, god service och professionalitet. Att
kunna hantera kulturmöten handlar inte om att lära sig en
massa om många olika länder och kulturer, utan snarare om
att lära sig arbetsmetoder och ett förhållningssätt som
fungerar i arbetet med invandrarpatienter. Om man har
många patienter med en viss etnisk bakgrund är det givetvis
ändå värdefullt att få ökade kunskaper om just den gruppens
kultur.
Eftersom en stor del av sjukvårdspersonalen har utländsk bakgrund borde
många invandrare kunna få vård på sitt eget språk, och därmed slippa
använda tolk. Det är viktigt att landstingen ser till att ta till vara de
språkkunskaper som finns bland personalen. Landstingen kan underlätta för
invandrare att få vård på sitt eget språk genom att ta fram ett centralt
register
över flerspråkiga läkare och distriktssköterskor i länet. Informationen kan
spridas genom t ex sjukvårdsupplysningen eller genom invandrar-
organisationerna.
Tillgänglig statistik från SCB visar att finländare, övriga nordbor,
jugoslaver, ungrare och turkar har högre förekomst av sjukdomar i
rörelseorganen än svenskar. Däremot finns inga signifikanta skillnader vad
gäller hjärt-kärlsjukdom, syn- och hörselnedsättning. Statistiken är inte
könsuppdelad i tabellerna, men man skriver att kvinnor generellt oftare har
värk i olika leder än männen.
Trötthet har rapporterats i större utsträckning hos jugoslaver, ungrare,
turkar och iranier än hos svenska jämförelsegrupper. Sömnbesvär är
vanligare hos finländare än svenskar. Psykiska besvär är vanligare hos
kvinnor än män i invandrargrupperna liksom bland svenskar utom i den
jugoslaviska gruppen där förhållandet är tvärtom. Endast finländare och
jugoslaver visar större andel långvarig sjukdom jämfört med svenskar; detta
gäller män, inte kvinnor.
För vissa sjukdomstillstånd och i vissa grupper förekommer en krämpa
oftare än bland svenskar men man vet inte varför. Materialen är vidare för
små för att tillåta mer långtgående slutsatser annat än för de nordiska
invandrarna. För att tillgodose sjukvårdsbehoven och framför allt för att
förebygga ohälsa behövs mer forskning om invandrares hälsoproblem och
deras orsaker.
Utländska gifta kvinnor var dubbelt så ofta förtidspensionerade som gifta
svenska kvinnor. Särskilt stora är skillnaderna mellan de svenska och
sydeuropeiska kvinnorna.
Handikappade invandrarkvinnor är ett särskilt problem som vi bör lyfta
fram. I Sverige finns ingen forskning kring detta område. Den lilla statistik
som finns på området säger följande:
fler arbetshandikappade män än kvinnor får arbete och går till Samhall
eller lönebidragsanställningar, medan kvinnorna går till utbildning
kvinnor förtidspensioneras i större utsträckning än män, främst på grund
av muskelsjukdomar
kvinnor får partiell förtidspension i större utsträckning än män som oftast
får hel förtidspension
fler män än kvinnor får handikappersättning på högsta nivå
bilstöd beviljas i större utsträckning till män
män uppbär assistansersättning i större utsträckning än kvinnor
kvinnor uppbär rehabiliteringspenning i större utsträckning än män
Detta gäller svenska handikappade kvinnor! Handikappade
invandrarkvinnor har förutom att de är kvinnor också
problem med språket, de vet inte hur det svenska samhället
fungerar och vilka rättigheter de har som handikappade att få
hjälp och deras kulturs syn på handikapp innebär kanske
också större svårigheter.
Så det som behövs är
kartläggning av ohälsa, handikapp, vård- och rehabiliteringsbehov
uppsökande verksamhet för att finna de vård- och rehabiliterings-
behövande
uppmärksammande av olika kulturers syn på handikapp. Olika kulturellt
betingade synsätt på sjukdom och handikapp gör ibland att man "gömmer
undan" de kvinnor som är handikappade.
Patienten ska få sin egen
sjuksköterska på sjukhus!
Den traditionella vårdorganisationen utgår i första hand från
arbetsuppgifterna och inte från en individuell vårdplanering.
Resultatet blir att patienten ofta möter ett stort antal olika
personer vid vård på sjukhus. Uppsplittringen i
arbetsuppgifterna innebär nackdelar både för patienter och
personal.
Vi anser att varje patient ska få sin egen sjuksköterska från inskrivning till
utskrivning på sjukhus. En del sjukhus i landet arbetar redan utifrån en sådan
modell. Den innebär att ett mindre antal personer är inblandade i vården runt
patienten. Kontinuiteten förbättras och ger förutsättningar för goda och
förtroendefulla relationer mellan patient och vårdpersonal.
Den patientansvariga sjuksköterskan bör, så långt det är möjligt, också
följa sin patient om han eller hon vårdas vid samma kliniks öppenvård.
Patienten ska kunna få en
fast specialistläkare!
Kontinuitet i läkarkontakten på sjukhusen är i dag ingen
självklarhet. Varje patient ska egentligen ha en
patientansvarig läkare, men i praktiken arbetar inte alla
kliniker på det sättet. Många gånger är det också så att
patienten vid upprepade besök vid en klinik får träffa olika
läkare. Vi anser att den som är inlagd på sjukhus eller är i
behov av upprepade besök på en klinik i så stor utsträckning
som möjligt ska få träffa en och samma läkare.
Fler vårdkedjeavtal!
Karolinska sjukhuset i Stockholm har tagit fram Sveriges
första ersättningsmodell för en komplett vårdkedja.
Vårdkedjan gäller ryggmärgsskadade patienter och
vårdkedjeavtalet täcker alla kostnader under de första två
åren. Vårdkedjan består av ett fyrtiotal olika delar, bland
annat det första akuta omhändertagandet, operation,
intensivvård, rehabilitering och psykosociala insatser.
Avtalet är en garanti för att patienterna ska få en riktigt god
vård med alla nödvändiga insatser. Genom avtalet delas
kostnaderna solidariskt över länet. För en fast kostnad per år
är de olika beställarna i länet garanterade en god vård för
sina invånare oavsett antalet ryggmärgsskadade.
Vi anser att sjukvården bör ta fasta på detta goda exempel och försöka
skapa sammanhållna vårdkedjor för patientgrupper som är i behov av flera
olika insatser inom sjukvården.
Satsa på
centrumbildningar!
En patientorienterad sjukvård står för ett synsätt där
kompetensen förs till patienten i stället för tvärtom.
Centrumbildningar är ett sätt att åstadkomma detta. En
centrumbildning är t ex ett centrum för hjärt- och
lungsjukdomar, där patienten med en hjärt- eller
lungsjukdom både kan få träffa sin kardiolog
(hjärtmedicinare) och den hjärtkirurg som eventuellt ska
operera och kan få sin hjärtkateterisering utförd och andra
undersökningar. Det innebär dels att patienten alltid kan
besöka samma plats på sjukhuset, dels att de läkare som har
hand om just den patienten har nära att prata med varandra.
Kunskapsutvecklingen om diagnos och behandling av olika
sjukdomstillstånd går mer och mer över specialistgränserna. Olika operativa
ingrepp blir mindre komplicerade t ex genom titthålskirurgi, och operativa
ingrepp ersätts med, eller ska vägas mot, medicinsk behandling. Denna
kunskapsutveckling underlättas av att läkare inom olika specialiteter, men
med gemensamma patienter, arbetar tillsammans. Behandlingstillfällena blir
ofta allt intensivare och patienten vistas en större del av vårdtiden i hemmet.
Den kunskapsspridning om olika sjukdomstillstånd som behövs utåt, t ex till
husläkare, sjukhem och hemsjukvård, underlättas av att kunskapscentra
byggs upp.
Använd distriktssköterskans
kompetens!
Distriktssköterskan är likaväl som husläkaren en central
person i primärvården. Den utbildning hon har gör att hon
har stor bredd och kan utföra vitt skilda arbetsuppgifter både
på mottagning och i patientens hem, både för barn och
gamla. Det är till exempel naturligt att distriktssköterskan i
framtiden i större utsträckning sköter barnavårdscentralen
tillsammans med en husläkare.
Det finns också fler områden där särskilda distriktssköterskemottagningar
bör utökas så att man tillvaratar den kunskap som vidareutbildade
distriktssköterskor har. Kostinformation, bantargrupper för dem som har
medicinska risker av sin övervikt, sluta-röka-grupper, allergipatienter och
diabetesmottagning är exempel på områden där vidareutbildade
distriktssköterskor har specifika kunskaper och kan ha en egen verksamhet. I
dag har vissa distriktssköterskor en förskrivningsrätt för vissa läkemedel. Vi
vill utöka denna förskrivningsrätt. Detta förutsätter en adekvat utbildning av
dessa distriktssköterskor.
Bygg ut den kvalificerade
hemsjukvården!
Många svårt sjuka människor vill vårdas hemma i stället för
att tillbringa långa perioder på sjukhus. En ökad satsning på
hemsjukvården behöver därför ske. Omhändertagandet i
hemsjukvård och hemvård bör även inriktas på mer akuta
och kortvariga behov.
Det ska finnas möjlighet för den som är i behov av det, att få kvalificerad
sjukvård och omvårdnad i den egna hemmiljön, dygnet runt. Sjukhusets
kvalificerade resurser förs ut till patientens egen bostad. Samma
vårdpersonal ska sköta patienten och ha kontakten med de anhöriga oavsett
om vården sker hemma, på mottagningen eller tillfälligt på sjukhus.
Arbetslagen i hemsjukvården ska bestå av välutbildad personal, som t ex
sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och
kuratorer. Utvecklingen av hemsjukvården bör ske i nära samarbete mellan
primärvård, sjukhusens specialistkliniker, geriatriken och kommunernas
hemtjänst och äldreomsorg.
Hemsjukvård ska finnas som ett fullgott alternativ för de patienter som vill
vårdas hemma. Det ska vara ett frivilligt val för patienten och hans eller
hennes anhöriga. Hemsjukvården ska syfta till en kvalitetsförbättring för
patienten, inte till att göra besparingar i sjukvården. De patienter som känner
större trygghet i sjukhusvården ska också fortsättningsvis få vård på sjukhus.
Bejaka frivilliginsatser!
Frivilligas insatser för äldre med olika behov av omsorg har
funnits sedan länge. Dagens ofta pressade tidsschema tycks
leda till att allt fler drar sig för att göra frivilliga insatser.
Många känner att de inte kan lova att ta ett kontinuerligt
ansvar för någon utanför familjekretsen. Detta är beklagligt
av flera skäl. Idealiteten är inte bara ett sätt att få fler tjänster
utförda; den tillför också samhället värden som att vi faktiskt
har ett ansvar för varandra och att det är fint att bry sig. Att
göra en insats och att få ett besök av någon höjer
livskvaliteten för både den som ger och den som tar emot.
Patienten ska kunna
påverka valet av sjukhus!
Patienter som behöver vård på sjukhus ska ha möjlighet att
påverka vid vilket sjukhus som de ska få vård. En sådan
påverkansmöjlighet för patienten sätter press på
sjukhusklinikerna att höja kvaliteten på vården och ge
patienten ett bra bemötande.
Ge blivande föräldrar
valfrihet i
mödrahälsovården!
På några ställen i landet har landstinget skrivit avtal med
privata barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom
mödrahälsovården. I de landsting som har slutit avtal
begränsas dock ofta valfriheten genom olyckliga avtals-
konstruktioner. Orsaken är främst tak för antalet inskrivna
per år. Det innebär, att de som blir gravida i slutet av året
inte kan vara säkra på att de kan erbjudas en valmöjlighet.
Detta är naturligtvis inte rättvist. Blivande föräldrar ska i alla
landsting kunna välja vilken barnmorska de ska gå till.
Vi anser att kostnaden för mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en
mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med landstinget bör få
ersättning för de föräldrapar som valt dem. Eftersom det inte finns fler
ersättningar att betala ut än antalet föräldrar bör det inte bli något problem
med totalkostnadskontrollen.
Valfrihet i barnhälsovården!
De allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i sin
geografiska närhet. Barnavårdscentralerna och motsvarande
barnmottagningar hos vissa distriktssköterskor i landstingets
regi ger en mycket god barnhälsovård med hög kvalitet.
Även i framtiden kommer huvuddelen av familjerna att söka
sig till denna vårdform.
En del föräldrar vill dock få sin barnhälsovård hos någon annan. Vi vill
därför införa en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan
välja barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav ska gälla för den
privata verksamheten som inom landstingets verksamhet.
Den glömda vården
Alltsedan 30-talet har Folkpartiet arbetat för att inte bara de
röststarka intressegrupperna ska få del av den gemensamma
kakan. Runtom i det som vi brukar kalla det glömda Sverige
finns människor med stora behov av stöd och hjälp men utan
mäktiga organisationer som springer i maktens korridorer.
Detta gäller även inom vården. Vi vill lyfta fram den glömda
sjukvård som idag riskerar att komma i kläm mellan
spektakulär högspecialistvård och de stora gruppernas
vanliga sjukdomar.
Sjukvårdens enda uppgift ses ofta som att bota sjukdomar. Läkare och
sköterskor vill givetvis kunna rädda sina patienter, och inte minst i vår kultur
ses ofta sjukdom som något onaturligt och onödigt som borde gå att
avskaffa. Att kunna förvandla sjuka människor till friska är givetvis ett stort
mänskligt framsteg men faktum är att vårdens kanske vanligaste uppgift är
att hjälpa människor som inte blir friska. I dagens vård är det tyvärr allt för
lätt hänt att detta glöms bort.
Alla ska vi dö och de flesta av oss kommer att göra detta på ett sjukhus.
Vård i livets slutskede hör till det som både är tungt och oglamouröst men
som måste ges stora resurser och värnas från nedskärningar.
Förutom vid vård av döende är givetvis den rena omvårdnaden även en
grundläggande del av all annan vård. Vid sidan av den rent medicinska
behandlingen är omtanken om våra mer basala behov en nödvändig del av en
god vård. Att denna sjuksköterskespecialitet ges en högre status och betonas
är nödvändigt för en human och trygg vård.
Grupper som ofta glöms bort i vården är kroniker och människor med
ovanliga sjukdomar. Hit hör sjukdomar som reumatism, artrit och epilepsi
samt sällsynta tumörsjukdomar. Det kan ofta krävas speciella politiska beslut
och viljemarkeringar för att dessa människor inte ska underprioriteras. Rätten
till en god vård för alla måste värnas.
Stärk omvårdnaden!
Omvårdnaden av den enskilda patienten är av stor betydelse
för en mänsklig och effektiv sjukvård. Flera landsting, t ex
Malmöhus län och Östergötland, har på Folkpartiets initiativ
tagit fram särskilda omvårdnadsprogram för att stärka såväl
omvårdnaden om den enskilda patienten, som omvårdnaden
som självständig profession inom sjukvården.
Insatserna för att stärka omvårdnaden måste ges tydliga mål. Det är en
förutsättning för att omvårdnadskvaliteten ska kunna följas upp och
utvärderas. Omvårdnadskvalitet är svårt att mäta, men kan följas upp genom
enkäter, intervjuer och kvalitetsrevisioner. Det handlar om såväl attityder och
förhållningssätt som teknologier i vården.
En god kvalitet på omvårdnaden förutsätter att omvårdnadsfrågorna,
kvalitet och vårdutveckling har en central roll i sjukvårdsorganisationen. På
några håll i landet har man inrättat befattningar som vårdutvecklingschefer,
ofta disputerade sjuksköterskor, som ingår i sjukhusledningen. Detta kan
vara ett av flera sätt att stärka och utveckla omvårdnaden i det dagliga arbetet
i sjukvården.
När besparingar görs inom sjukvården är det ofta omvårdnaden som
minskar. Personalgrupper som vårdbiträden och undersköterskor försvinner i
allt större utsträckning från sjukhusen. Därmed finns allt mindre tid för tröst
på sängkanten för den patient som känner oro och sorg. Vid
strukturförändringar och rationaliseringar måste man särskilt beskriva
kvalitetsaspekter i omvårdnaden så att man inte omedvetet, eller medvetet,
försämrar omvårdnaden vid beslut om kostnadssänkningar.
Slå vakt om god vård i
livets slutskede!
När bot inte kan ges och patienten är döende ska patienten
ges livskvalitet i form av en lugn och värdig död. Patienten
ska ha rätt till lindring av smärta och andra besvärande
symptom. Psykologiskt och socialt stöd ska erbjudas
patienten och de anhöriga.
Den döende patienten ska kunna få ett värdigt avsked från livet.
Sjukvården måste därför vara lyhörd för den döendes och de anhörigas
behov och önskemål. Den som är döende bör kunna få eget rum på sjukhuset
om han eller hon vill. Besökstiderna bör inte begränsas annat än av hänsyn
till patienten. Många döende människor vill få vård hemma. Andra känner
större trygghet på sjukhuset. Döende patienter ska inte mot sin vilja skrivas
ut från sjukhus, i synnerhet om garantier saknas för att de anhöriga eller
kommunen kan ge en god lindrande vård. Den hospice-verksamhet som
bedrivs på många håll i landet har mycket att lära den övriga vården.
Utvidga vårdgarantin till
kroniskt sjuka!
Kroniska sjukdomar är livslånga och mestadels obotbara. De
som drabbats av kroniska sjukdomar behöver insatser för att
möjliggöra ett gott liv trots funktionshinder, minska lidandet,
förebygga allvarliga komplikationer och invaliditet samt
hindra för tidig död. De kroniska sjukdomarna omfattar en
rad olika diagnoser, däribland patienter med vanligt
förekommande så kallade grå folksjukdomar som reumatiska
sjukdomar, diabetes och neurologiska handikapp.
De kroniskt sjuka patienterna kan behöva många olika insatser som bör
ske i ett helhetsperspektiv för den enskilde. Detta gäller också patienter med
kroniska psykoser. För de stora kroniska sjukdomarna bör man utarbeta
vårdprogram, som anger vilka insatser som bör erbjudas patienter. Detta ska
ske på nationell nivå och bygga på aktuell vetenskap om vad som är bra
behandling för olika tillstånd. Den enskilde ska sedan ha rätt att få ett eget
personligt kontrakt där det anges vilka insatser hon har rätt att få från det
egna landstinget. Detta välfärdskontrakt som anger patientens rättigheter och
landstingets skyldigheter bör arbetas in i vårdgarantin.
Patienter med
undanskymda sjukdomar
ska få den vård de behöver!
Socialstyrelsen ger regelbundet ut vårdkatalogen över
riksverksamheter. Den bygger på underlag från berörda
sjukhus om var patienter med sällsynta sjukdomar kan
behandlas. Katalogen är emellertid inte komplett eftersom
den inte bygger på en behovsanalys utan på vad landstingen
rapporterar till Socialstyrelsen att de behandlar. Det finns
grupper av patienter med sjukdomar som av olika skäl inte
uppmärksammas tillräckligt. Det kan röra sig om tidigare
okända hälsoproblem eller hälsoproblem som vården har
otillräckliga kunskaper om. Hit hör porfyri, spel- och
läkemedelsberoende, cancer i bukspottsskörteln, lymfödem,
m fl sjukdomar. Listan kan göras lång.
Vi anser att Socialstyrelsen bör göra en kartläggning av vilka
otillfredsställda vårdbehov som finns, ange hur behoven kan tillgodoses och
vilka som kan anses som riksverksamheter.
Psykiatrin
Under senare år har det skett stora förändringar inom den
psykiatriska vården. Alltfler psykiskt sjuka personer, som
förr tillbringade större delen av sina liv på mentalsjukhus
eller vårdhem, bor numera utanför institutionerna och får sin
vård på hemorten.
För att detta skall fungera väl måste vården och servicen samordnas mellan
de olika vårdgivarna och anpassas till patientens behov.
De psykiskt störda är utsatta människor. Som regel har de betydligt sämre
levnadsförhållanden än andra. Psykiatriutredningen fastslog att de problem
som gällde bl a inom äldreomsorgen med det dubbla huvudmannaskapet i
lika stor utsträckning gällde de psykiskt långtidssjuka. I utredningen
föreslogs också att det borde införas nya styrformer med syfte att ge
kommunerna incitament att prioritera alternativ till den dåvarande vården.
Den förra regeringen lade fram en psykiatriproposition som antogs av
riksdagen och började gälla den 1 januari 1995 och som i stor utsträckning
byggde på Psykiatriutredningen.
Den innebar att ansvaret för service och vård till personal med långvariga
och allvarliga psykiska störningar skall preciseras, och att de också skall
omfattas av ett kommunalt betalningsansvar, på samma sätt som gäller för
äldre personer och personer med funktionshinder. Kommunerna fick alltså
ett obligatoriskt betalningsansvar för vissa psykiskt långtidssjuka.
Kommunerna skall tillgodose behovet av service, sysselsättning, stöd och
vård men inte nödvändigtvis själva producera dessa insatser. De skall också
se till att den psykiskt störde får ett ombud som kan tillvarata hans eller
hennes rättigheter. Hela psykiatrireformen skall utvärderas av Socialstyrelsen
åren 1995-98. Det är viktigt att denna utvärdering följs noggrant. Nu vill vi
gå vidare genom att uppmärksamma fler problem i psykiatrin.
För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att
psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett
livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att vården
är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om
denna lättillgänglighet till akuta vårdinsatser finns. Vi föreslår att en
utredning tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett
tidigt stadium. Denna utredning skulle också kunna se över behovet av en
rättighetslagstiftning, liknande den för människor med funktionshinder, LSS
och LASS, även för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar.
Ett annat relativt nytillkommet problemområde är invandrare med psykiska
problem. Det är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin är väl förtrogen
med de psykiska problem som olika invandrargrupper kan förete mot
bakgrund av vad de tidigare upplevt i livet. Kunskap om följdverkningar av
tortyr bör också förekomma.
Spelberoende
Under senare år har omfattningen av spel i olika former ökat
kraftigt. Samtidigt har intresset väckts för de negativa
effekter på individer, familjer och samhället som
spelverksamheten kan ha. Sjukligt spelande eller
spelberoende har börjat diskuteras. År 1980 förde den
amerikanska psykiatriska föreningen upp spelberoende som
sjukdom i den amerikanska sjukdomsklassifikationen.
Omfattningen av spelberoende har studerats i ett antal amerikanska stater.
Siffrorna stöder antagandet att ökad tillgänglighet till spel ökar förekomsten
av sjukligt spelande. Vidare har man kunnat visa att problemspelare också
har andra hälsoproblem som överbruk av alkohol, nikotinberoende och
stressrelaterade sjukdomar som högt blodtryck och magsår.
Att spelberoende också förekommer i Sverige är helt klart. Antalet
fallbeskrivningar stöder detta men vi har osäkra siffror om hur vanligt det är
och otillräcklig kunskap om hur man bäst behandlar och rehabiliterar
patienterna.
Därför bör epidemiologiska studier initieras för att kartlägga förekomsten
av sjukligt spelande. Inom vården bör behandlings- och
rehabiliteringsmetoder utvecklas för att dessa patienter skall kunna få hjälp.
Regeringen bör ta initiativ till att sådana insatser kommer till stånd.
Mer vård för pengarna
När vi inte har obegränsat med pengar att erbjuda blir det än
viktigare att vi använder det vi har med förnuft. Vi tror att
vården ska kunna bli bättre även med de ekonomiska villkor
som väntar. Nyckeln till detta är kloka effektiviseringar som
kombineras med ett medvetet kvalitetsarbete och ett visst
tillskott av resurser. Det som är viktigt att komma ihåg är
dock att effektiv användning av pengarna inte bara är något
som hör besparingstider till. Vi har som politiker en
skyldighet att värna om hur skattebetalarnas pengar används.
Under senare år har hälso- och sjukvården levt under ett intensivt
besparingstryck. Detta har givetvis varit en kraftfull mekanism för att
stimulera till effektiviseringar. Vid sidan av det rena besparingstrycket har
också många landsting och kommuner experimenterat med nya styr- och
verksamhetsformer. Ett ökat inslag av marknadsmekanismer och element av
konkurrens mellan olika vårdgivare har otvivelaktigt bidragit till att pressa
kostnader och en bättre användning av tillgängliga resurser. Notervärt är
dock att även landsting som använt sig av till synes konventionella
styrmetoder har uppnått resultat fullt i klass med modellandstingen. Vi menar
att det finns all anledning att fortsätta arbetet med nya styr- och
verksamhetsformer, men också att det är nyttigt med en öppen inställning till
vad som egentligen fungerar bäst.
Trots olikheterna finns det dock en faktor bakom lyckade rationaliseringar
som tycks vara gemensam och förtjänar att lyftas fram, och det är
personalens deltagande och engagemang. Ingen förändring blir hållbar i
längden om den inte kan samla stöd hos de som ska leva med den. Och
många förslag till förändringar kan bara komma från dem som dagligen är
engagerade i den berörda verksamheten. Personalens deltagande är därför
nyckeln till att få en organisation där kostnadsmedvetandet kvarstår även
efter det att det akuta besparingstrycket försvunnit.
En viktig del av förtroendet för rationaliseringsarbete är att man inte döljer
rena nedskärningar och ambitionssänkningar bakom vackra ord. Ett medvetet
kvalitetstänkande och uppföljning är nödvändigt för att vi ska kunna dra en
gräns där valet faktiskt står mellan försämringar och nya resurser. För att vi
ska få bättre grepp om hur vården egentligen fungerar är det viktigt att vi får
bättre utvärderingsinstrument. Socialstyrelsen måste kunna följa kvaliteten
på ett betydligt bättre sätt än idag. Inte minst är det viktigt att även följa
den
subjektiva upplevelsen av vården.
En professionell och
kostnadseffektiv
sjukvårdsorganisation!
Sjukvården är en så kallad professionell organisation som
styrs mycket av den etik och de värderingar som är inbyggda
i främst läkar- och sköterskerollerna. Denna etik fungerar
mycket väl när det gäller att hela tiden vidareutveckla den
medicinska kompetensen och förmågan att ge god vård men
har i betydligt mindre utsträckning skapat processer som
också leder till nya vägar att använda de ekonomiska
resurserna på bästa sätt. Resurshushållningen måste bli en
integrerad del av den medicinska professionella
organisationen och yrkesetiken. På de kliniker där man
lyckats bäst med effektiviseringar och kvalitetshöjningar
genomsyras ofta arbetet av just denna inställning. Att vara
bäst handlar inte längre om att ha mest resurser utan om att
använda dem effektivast, och framgång och status i yrket nås
inte bara genom de medicinska resultaten utan även genom
att ge mer vård för pengarna. Och inte minst om att ge
patienterna en ökad kvalitet genom korta köer och ett
professionellt bemötande.
Personalens engagemang och deltagande kan aldrig beslutas fram men
däremot kan politiker och politiken underlätta och stimulera en sådan
utveckling. För politikerna handlar det mycket om att finnas nära
verksamheten, om att lyssna och om att faktiskt förankra nya storslagna
planer genom att låta personalen vara med redan under utformningen.
Politiken kan också vara ett stöd genom att delegera ansvar och att skapa
institutioner som underlättar för personalen att ta ett eget ansvar.
Använd utvärderingar som
ett sätt att effektivisera!
Det sker en ständig utveckling inom hälso- och sjukvården
när det gäller metoder, teknik och diagnostik. Nya metoder
prövas och utvärderas för att sedan antingen förkastas eller
blir en integrerad del av den ordinarie verksamheten. Det är
viktigt med öppenhet för det som är nytt och outforskat.
Metoder som inte har visat sig effektiva ska sorteras ut ur sjukvården.
SBU, Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, utvärderar
medicinska metoder ur ett medicinskt, ekonomiskt, socialt och etiskt
perspektiv. SBU:s rapporter måste få större genomslag i hälso- och
sjukvårdens arbete. Klinikerna bör åläggas att metodiskt genomföra
utrensning av det som inte har effekt enligt utvärderingarna. De enskilda
läkarna, såväl i öppen som sluten vård, måste också stimuleras till att
utvärdera sina metoder och arbetssätt.
Lika viktigt är det att göra utvärderingar av nya, alternativa metoder för att
kunna jämföra dem med mer beprövade arbetssätt. Sådana utvärderingar ska
ske på likvärdiga villkor.
Gör kvalitetsarbetet till en
del i personalens
vardagsrutiner
I samband med fortsatta rationaliseringar är det viktigt att
kvaliteten i vården inte undergrävs, dels för att
kvalitetssänkningar bör kallas för vad de är, dels för att
uppslutningen och förtroendet för rationaliseringarna kan öka
om man litar på att det är just rationaliseringar och inget
annat. En väg att gå är sannolikt att arbeta med
kvalitetssäkring. Förutom att certifiering är en viktig
garantistämpel visar erfarenheter från till exempel Linköping
att processen ofta leder till betydande besparingar. En orsak
till detta är att kvalitetssäkring handlar mycket om att göra
personalen i vården medveten om vad de gör och varför. Och
just detta är en mycket viktig mekanism bakom
effektiviseringar.
Vägen till framgång inom kvalitetsarbetet ligger i att det blir en naturlig
del i personalens arbete. I kvalitetsarbetet ligger målstyrning från politiker
och ekonomisk uppföljning, men detta leder inte automatiskt till
kvalitetshöjningar om inte personalen förmås engagera sig i kvalitetsfrågorna
dagligen. Ett sådant engagemang leder otvetydigt till en stolthet över den
egna uppgiften och till en högre arbetstillfredsställelse. Ju enklare måtten på
kvalitetsuppfyllelsen görs, desto större är förutsättningen att de mäts och
följs upp. Särskilt framgångsrika arbetslag bör premieras och lyftas fram så
att andra kan lära av ett framgångsrikt arbete.
Öka konkurrensen!
Äldreomsorgen har under några år utsatts för konkurrens.
Olika kommuner har valt olika vägar och andelen
äldreomsorg som anbudsupphandlats varierar. Erfarenheterna
tyder på att konkurrensutsättningen i sig har lett till att
tjänstemän och politiker tränats i att sätta upp mål för såväl
ekonomin som för kvaliteten inom omsorgen. Det går inte att
upphandla om man inte först bestämt vad man vill
upphandla. Att beskriva kvalitet, oavsett vem som sedan
utför insatserna, har möjliggjort en bättre uppföljning totalt
sett av den äldreomsorg som kommunen eller annan
bedriver.
Konkurrensutsättningen i Stockholms stad har granskats och följts upp av
Institutet för Kommunal Ekonomi, IKE. Utvärderingen visar att kommunens
kostnader sänkts med tolv procent brutto och tio procent netto samt att blotta
"hotet" att verksamheter ska konkurrensupphandlas gett en kostnadssänkning
på cirka fyra procent. Kommunerna har idag inte råd att missa den
ekonomiska möjlighet som konkurrensutsättningen ger. IKE:s utvärdering
visade dessutom att oavsett driftsform så är kvaliteten lika god eller bättre än
tidigare.
Kvalitetsrevisioner har genomförts i vissa landsting. Där har pensionerade
medicinprofessorer och läkare anlitats för att genomföra revisioner inom
vissa områden. Samma sak skulle kunna genomföras i kommunerna.
Utomstående personers bild av verksamheterna kan ge idéer och visa på
brister som den som dagligen befinner sig i verksamheten inte ser. Politiker
och anställda i kommunerna måste söka olika metoder för att följa upp och
förbättra kvaliteten i äldreomsorgen.
Det ska vara betydligt
billigare att gå till
husläkaren än till
akutsjukvården!
Sjukhusens resurser behövs för de svårt sjuka. Patienter som
inte är i behov av sjukhusvård ska stimuleras att vända sig
till sin husläkare i stället. Patientavgiften bör vara olika stor
beroende på var patienten söker vård. Det ska vara betydligt
billigare att vända sig till husläkaren än till akutsjukvården.
För den enskilde patienten upplevs avgifterna ibland som ett problem som
kan göra att man avstår från att söka sjukvård. Det får inte vara så att
avgifter
upplevs som så avskräckande höga att man avstår från vård som man
behöver.
Privata läkare och andra
vårdgivare ska få verka på
samma villkor som
landstingens egen
verksamhet!
Privatpraktiserande specialistläkare och andra privata
vårdgivare utgör en stor tillgång för sjukvården. Patienterna
får en större valfrihet, och landstingens egen vårdverksamhet
får tillfälle till värdefulla jämförelser av vårdens
uppläggning. För att ta tillvara de privata vårdgivarnas
kompetens och kapacitet är det angeläget att landstingen
sluter vårdavtal med dem.
Socialdemokraterna har i många landsting gjort sitt bästa att skylla vårdens
ekonomiska problem på privatläkarna. På sina håll vill vänstermajoriteter
försöka säga upp alla avtal med läkare utanför landstingets egen verksamhet.
Vi motsätter oss de återställare som genomförs. De innebär en stor
inskränkning av de enskilda patienternas valfrihet.
Betona att med kunskap
klarar vi mycket själva!
Många krämpor och sjukdomar kan vi kurera själva utan att
behöva söka upp hälso- och sjukvården. Samhället bör ta
vara på enskilda människors vilja till egna initiativ och
betona vikten av förebyggande insatser. Upp till 70-80
procent av våra hälsoproblem kan vi klara med hjälp av
egenvård.
Egenvård handlar om att lära sig känna igen lindriga sjukdomar, att kunna
behandla dem själv och att veta när, och hur, man ska utnyttja hälso- och
sjukvården. Egenvård är också att vårda sig själv efter besöket hos
husläkaren eller på sjukhuset.
Egenvården har haft en undanskymd roll i debatten om hälso- och
sjukvården. Vi menar att egenvårdens roll måste betonas. Egenvården
myndigförklarar den enskilda människan, som blir tryggare genom att besitta
egen kunskap om vad man kan göra i olika lägen. Den kan också minska
trycket på sjukvården.
En viktig informationskanal för råd om egenvård är apoteken som
tillsammans med primärvården arbetat fram s k egenvårds- och hälsoböcker,
som har kunnat erhållas till en låg kostnad. Apoteken har också använts av
Folkhälsoinstitutet för att få ut dess kostrekommendationer, information om
alkohol m m.
Apoteken kan ses som hälso- och sjukvårdens frontlinje. Dit går
människor många gånger innan de söker sin husläkare i förhoppning om att
kunna klara av sina problem själva. Apoteken är därför en resurs för
samhället att verkligen ta till vara och använda för kunskapsöverföring.
Landstingen kan göra mycket för att ge befolkningen ökade kunskaper.
Egenvårdsböcker kan säljas subventionerat med råd om hur man behandlar
tillstånd lämpade för egenvård. Föreläsningar riktade till allmänheten eller
lokala TV-inslag, där landstinget går ut med information är andra vägar att
pröva.
Fortsätt samordningen
mellan sjukförsäkringen och
sjukvården!
1993 påbörjades ett försöksarbete med samordning av
sjukförsäkringen och sjukvården, det så kallade FINSAM.
Tanken var kostnaderna för sjukskrivning skulle minska
genom att sjukvården kunde använda pengar från
sjukförsäkringen till rehabilitering av långtidssjuka. Försöket
kom till stånd efter flera års opinionsarbete från Folkpartiet.
Efter två år visar det sig att kostnaderna för sjukförsäkringen
minskat med 3-7 procent jämfört med en grupp
kontrollområden. Eftersom försöket varit så pass lyckosamt
vill vi se en utbyggnad.
Tandvården
Tandvården skall bestå av både en folktandvård och
privatpraktiserande tandläkare och andra privata vårdgivare.
Valfrihet och konkurrens ska prägla tandvården. Det är bra
både för kostnadseffektiviteten och för patienterna. Samtidigt
är det viktigt att det finns ett högkostnadsskydd som gör att
patienter med stort behov av tandvård och sämre ekonomi
inte utestängs från en kvalitativt bra tandvård.
Företagshälsovården
I mitten av 1950-talet började företagshälsovården (FVH)
byggas ut i samverkan mellan arbetsmarknadens parter.
Finansieringen byggde på att medel för verksamheten togs ur
produktionen samt att anslag togs från staten. Verksamheten
regelstyrdes genom centrala avtal och genom statsbidragens
konstruktion. Detta kom så småningom att kritiseras hårt och
sedan 1993 arbetar företagshälsovården på en fri marknad.
Detta har inneburit både för- och nackdelar. Den nya
marknaden präglas av omogenhet, d v s köpare och
leverantörer har otillräckliga kunskaper om vad olika saker
kostar att producera. Underprissättning kan t ex innebära att
tjänsterna tunnas ut och fresta till oseriös marknadsföring.
För att klara ekonomin erbjuder en del läkare sig att vara
kundföretagets husläkare. Detta har i sin tur tenderat till att
läkarna blir allt mer husläkare och allt mindre företagsläkare.
Det är problematiskt att hinna med båda rollerna. Det finns
signaler om att det förebyggande arbetsmiljöarbetet men
också rehabiliteringen eftersatts.
Vi anser mot bakgrund av ovanstående problem att en utredning behöver
tillsättas för att utreda företagshälsovårdens ställning, inriktning och
framtida
finansiering. I utredningen bör tas upp i vilken utsträckning
företagshälsovården kan anslutas till försäkringskassan eller få vårdavtal med
landstingen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vården skall få ta ökade resurser i anspråk (avsnitt 5),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillföra Dagmar 430 mer resurser för att förbättra
rehabiliteringen (avsnitt 7),
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utöka vårdgarantin för att korta vårdköerna (avsnitt 7),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högkostnadsskyddet (avsnitt 8),
5. att riksdagen beslutar att en lag om husläkare införs, med samma lydelse
som den 1 januari 1996 upphävda lagen (1993:588) om husläkare hade före
den 1 januari 1995,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fler husläkare (avsnitt 11),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att husläkarna skall få ett utökat budgetansvar (avsnitt 12),
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inget remisstvång skall finnas till specialistvården (avsnitt
13),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka patientens ställning genom utvidgad lagstiftning (
avsnitt 14),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lika vård för kvinnor och män (avsnitt 15),
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minoriteters vårdbehov (avsnitt 16),
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att alla patienter skall få rätt till en egen sjuksköterska (avsnitt
17),
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientens rätt till kontinuitet i kontakten med läkare (avsnitt 17),
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fler vårdkedjeavtal och sammanhållna vårdkedjor (avsnitt 19),
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om satsningar på centrumbildningar (avsnitt 20),
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om distriktssköterskornas utökade ansvar (avsn 21),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ökad satsning på hemsjukvården (avsnitt 22),
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bejaka frivilliginsatser i vården (avsnitt 23),
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om valfrihet i valet av sjukhus (avsnitt 24),
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa en mödravårdspeng (avsnitt 25),
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa en barnhälsovårdspeng (avsnitt 26),
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lyfta fram de ovanliga och glömda sjukdomstillstånden i
vården (avsnitt 22),
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka insatserna för omvårdnad (avsnitt 28),
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård i livets slutskede (avsnitt 29),
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge ökade insatser och uppmärksamhet åt patienter med
kroniska sjukdomar m.m. (avsnitt 30),
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att arbeta in det välfärdskontrakt som anger patientens rättigheter
och landstingets skyldigheter i vårdgarantin (avsnitt 30),
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att uppmärksamma patienter med undanskymda sjukdomar så att
de får en adekvat vård (avsnitt 31),
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vilka
otillfredsställda
vårdbehov som finns m.m. (avsnitt 31),
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en utredning som ser över patienternas behov inom
psykiatrin av rätt diagnosticering och behovet av en rättighetslagstiftning
liknande LSS för människor med svåra psykiska sjukdomar (avsnitt 32),
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om spelberoende (avsnitt 33),
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mer vård för pengarna (avsnitt 34),
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en kostnadseffektiv sjukvårdsorganisation (avsnitt 35),
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att klinikerna skall åläggas att metodiskt rensa ut det som inte
enligt vårdutvärderingar är adekvat vård (avsnitt 36),
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att läkarna skall stimuleras till att kontinuerligt utvärdera sina
metoder och arbetssätt (avsnitt 36),
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att göra kvalitetsarbetet till en integrerad del av personalens
vardagsrutiner (avsnitt 37),
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att öka konkurrensen inom vården (avsnitt 38),
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av kvalitetsrevisioner inom vården (avsnitt 38),
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avgifterna inom vården inte får vara avskräckande höga
(avsnitt 38),
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samma villkor för privata vårdgivare som offentliga (avsnitt 38),
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad samordning mellan sjukförsäkringen och sjukvården
(avsnitt 42),
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tandvården (avsnitt 43),
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en utredning som utreder företagshälsovårdens
framtida inriktning, finansiering m.m. (avsnitt 44),
43. att riksdagen godkänner de i motionen anförda omfördelningarna
mellan rehabiliteringen och sjukpenningförsäkringen så att rehabiliteringen
anvisas sammantaget 870 miljoner kronor, dvs. 620 miljoner kronor mer än
regeringen föreslagit (avsnitt 7),
44. att riksdagen till utgiftsområde 9, 4.2 A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. för
budgetåret 1997 anvisar 400 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit
eller således 16 037 000 000 kr avseende förbättrat högkostnadsskydd
(avsnitt 8).
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)