I budgetpropositionen redovisas mycket utförligt
tandvårdens utveckling sedan tandvårdsförsäkringen infördes
1974. Tandvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade fr o m
20 års ålder. Barn och ungdom under 20 år har rätt till
avgiftsfri tandvård genom landstingens försorg. Vuxna
patienter betalar en självrisk på 700 kronor per
behandlingsperiod innan försäkringen inträder.
Behandlingskostnader överstigande 700 kronor enligt den av
regeringen fastställda tandvårdstaxan ersätts med 25 % t o m
3 000 kronor, med 40 % mellan 3 001 och 7 000 kronor och
med 70 % för behandlingskostnader härutöver.
Under vårriksdagen beslutade en riksdagsmajoritet om ytterligare
förändringar i tandvårdsförsäkringen i två steg. Det första steget avser en
revidering av gällande tandvårdstaxa fr o m 961001 med ett högkostnads-
skydd på 13 500 kronor. Folkpartiet motsatte sig detta förslag. Folkpartiet
anser att det finns flera skäl att låta högkostnadsskyddet inträda vid en lägre
nivå än vid 13 500 kronor. För många människor är detta en alldeles för hög
nivå. (Folkpartiet förordade en lägre nivå på högkostnadsskyddet.)
Förslagsvis skulle högkostnadsskyddet kunna inträda vid 10 000 kronor.
Denna merutgift borde kunnat finansieras inom systemet, d v s genom högre
självrisker längre ner i systemet. Vi vidhåller den uppfattningen även i dag.
I ett andra steg beslutade riksdagen om ett slopande av subventionerna i
tandvårdsförsäkringen fr o m 1 januari 1998, med undantag för vissa särskilda
patientgrupper. Därmed avser regeringen att avveckla den tandvårds-
försäkring som är en viktig grund för den goda tandhälsa som utvecklats i
landet. Folkpartiet motsätter sig detta och anser att det inom ramen för
anslaget bör gå att finna ett system som upprätthåller den goda tandhälsa som
finns hos huvuddelen av svenska folket.
Regeringen förstår inte att en avveckling av tandvårdsförsäkringen på sikt
utgör ett hårt slag mot, inte bara tandhälsan, utan också mot hela folkhälsan i
landet. Redan i dag kommer larmrapporter som talar både om människor
som redan med dagens system inte har råd att gå till tandläkaren och om inte
minst ungdomar som prioriterar annat framför en god tandhälsa.
Regeringen avser nu att, bakom kulisserna, avveckla tandvårdsför-
säkringen. Tydligen anser man inte frågan som så viktig att riksdagen bör ha
ett inflytande över hur den framtida tandvården skall bedrivas utan
tandvårdsförsäkring. Avvecklingen är tänkt att utredas av en person som till
sig knyter någon form av referensgrupp. Folkpartiet anser att en så stor folk-
hälsofråga som ett sannolikt avskaffande av tandvårdsförsäkringen behöver
hanteras av en parlamentarisk kommitté. Detta för att öka möjligheterna att
förhindra ett raserande av allt det goda arbete som lagts ner inom såväl privat
som offentlig tandvård sedan tandvårdsförsäkringen infördes 1974.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Folkpartiet har under de senaste årens reformarbete ställt ett antal krav på
en väl fungerande tandvårdsförsäkring för alla. Vi vidhåller dessa krav och
anser att strävan bör vara att inom föreslagen ram hitta ett väl fungerande
system för en reviderad tandvårdsförsäkring.
En reviderad tandvårdsförsäkring måste vara konkurrensneutral, d v s säkra
att privat och landstingsdriven tandvård behandlas rättvist. Den av oss
föreslagna parlamentariska utredningen bör utgå från ett sådant synsätt som
ger både patienter och tandläkare större valfrihet. För oss är också kraven på
stimulans till bättre tandhälsa, etableringsfrihet, friare regler för
privattandläkarnas prissättning och ett rimligt högkostnadsskydd avgörande
för vår syn på tandvårdsförsäkringen.
Högkostnadsskyddet
Enligt vår bedömning är den försämring av
högkostnadsskyddet som beslutats djupt olycklig. Det finns
en oro från patienthåll som inte kan avfärdas. Vi har
förståelse för att många är oroliga för ett system som innebär
att en enskild ganska plötsligt kan behöva betala
tandläkarräkningar på flera tusental kronor. Ett
högkostnadsskydd som inträder först vid en så hög nivå som
vid 13 500 kronor ställer många enskilda människor inför
mycket stora problem. Vi föreslår ett effektivare
högkostnadsskydd som finansieras inom ramen för
tandvårdsförsäkringen.
Konkurrensfrågor
Konkurrens är en viktig åtgärd för att uppnå ökad
effektivitet. Detta gäller också i den kommunala sektorn.
Upphävandet av etableringsbegränsningen, införandet av fri
prissättning av patientavgifterna inom premietandvården och
åtgärdstaxa, möjligheten till försäkringsanslutning även för
tandvårdsföretag liksom för tandhygienister samt valfriheten
för både vårdgivare och patienter när det gäller
ersättningsform är viktiga inslag för att stimulera
konkurrensen.
Men för att misstankarna om ett otillbörligt gynnande från myndigheternas
sida av folktandvården skall kunna undanröjas är ytterligare åtgärder
nödvändiga.
Folkpartiet anser att en väsentlig fråga vad gäller konkurrensneutraliteten
är den redovisningsteknik som används av landstingen samt vissa fördelar för
landstingen vad gäller mervärdesskatt.
Bakgrunden har varit att principen för redovisning bör vara att
myndighetsuppgifterna avskiljs från serviceproduktionen och att denna i sin
tur redovisas per verksamhetsgren. En redovisning där folktandvården
redovisar kostnader och intäkter hänförda till barn- och ungdomstandvården
respektive vuxentandvården vore ur detta perspektiv att föredra.
Konkurrensverket har tidigare också påpekat att en redovisning av denna typ
skulle ge en bättre bild av kostnaderna och också ge en bättre garanti mot
underprissättning. Denna typ av redovisning minskar dessutom risken för s k
korssubventionering, där skattemedel till barn- och ungdomstandvård kan
användas till att subventionera vuxentandvården.
Trots de uppenbara fördelarna med en rättvisare konkurrens hänvisar
regeringen till de jämförelseprojekt som vissa landsting bedriver. Folkpartiet
anser att dessa jämförelseprojekt inte utgör ett hinder för att redan nu
genomdriva tvingande regler för landstingen om striktare särredovisning.
Folkpartiet anser att krav skall ställas på landstingen att genomföra en sådan
redovisning.
Angående momsfrågan har regeringen erkänt att det föreligger en
otillfredsställande konkurrenssituation vad gäller momskostnader mellan
privata och offentliga tandläkare. Det är riktigt att det inte råder någon
konkurrensneutralitet mellan olika kliniker eftersom momsutgifterna kan
variera mellan dessa. Det är viktigt att den parlamentariska utredning som vi
föreslår lägger förslag om en bättre redovisning vad gäller momsfrågan för
tandvården med dithörande förslag som uppfyller målsättningen om
konkurrensneutralitet mellan olika vårdgivare.
Barn- och
ungdomstandvården
Det är väsentligt att valfriheten ökar för barn och ungdomar
med behov av tandvård. Genom ändringar i tandvårdslagen
har landstingen fått möjlighet att sluta avtal med annan om
att utföra landstingets uppgifter inom barn- och
ungdomstandvård.
Enligt Folkpartiets uppfattning innebär en ökad konkurrens inom barn- och
ungdomstandvården en ökad valfrihet för den enskilda människan och ökade
möjligheter till effektivitetsvinster inom den kommunala sektorn.
Fem landsting (Stockholm, Östergötland, Uppsala, Bohus och Malmöhus)
och Malmö stad hade under den förra mandatperioden valfrihet inom barn-
och ungdomstandvården med ersättning till privattandläkarna med ett fast pris
per barn och år. Eftersom det är befolkningsrika landsting omfattades drygt
fyrtio procent av alla barn och ungdomar i landet av valfriheten.
I Malmöhus läns landsting och i Malmö stad har nu den socialdemokratiska
majoriteten beslutat att stoppa valfriheten för nya patienter, men de som
dessförinnan valt en av privattandläkare får även fortsättningsvis vård hos
dessa. I Malmöhus läns landsting kommer valfriheten att upphöra 1 april
1997 och i Malmö redan den 1 januari 1997. Andelen barn och ungdomar
som har valt det privata alternativet varierar mellan fem och tio procent i de
olika landstingen.
Initiativet togs i Stockholms läns landsting där det sedan länge funnits
möjlighet att välja privattandläkare som ett alternativ till folktandvården.
Privattandläkarna fick tidigare betalt av landstinget enligt tandvårdstaxans
åtgärdsprislista. Ungefär 15 000 barn och ungdomar använde sig av den
möjligheten fram till och med 1992.
Kostnadsutvecklingen för landstinget var dock ogynnsam. Under de sista
fem åren det åtgärdsbaserade ersättningssystemet tillämpades, ökade
privattandläkarnas debiteringar per barn och år med över 20 procent i fast
penningvärde. Motsvarande trend i folktandvården, där ersättningen
baserades på antalet behandlade barn och ungdomar, var sjunkande. Mot
slutet av perioden var landstingets kostnader per patient för vård hos
privattandläkare högre än för vård inom den egna folktandvården.
Landstinget beslöt då att gå över till ett s.k. per capita-system från och
med 1993 och betala ett fast pris per barn och år - den s.k. tandvårdspengen.
Beloppet var lika till folktandvården och privattandläkare. Eftersom
tandhälsan hos barnen och ungdomarna kontinuerligt förbättras, har
ersättningen sedan sänkts från år till år.
För att minska de ekonomiska riskerna för de privattandläkare som
behandlar endast ett fåtal barn och ungdomar, infördes ett
riskspridningssystem. Från varje tandvårdspeng innehålls ett antal kronor som
läggs i en gemensam pott. Ur denna får privattandläkarna sedan söka
ersättning när behandlingskostnaden per barn överstiger 2 500 kronor.
Landstinget beslöt också att valfriheten skulle göras tydligare från och med
1993. I början av det året skickades därför brev till alla barnfamiljer i
Stockholms län med information om rätten att fritt välja mellan att få vård
hos tandläkare inom folktandvården eller privattandvården. Detta ledde till att
ytterligare 15 000 barn valde privattandvård. Totalt blev antalet då 30 000.
Detta motsvarar omkring 10 procent av alla barn och ungdomar. Denna andel
har sedan hållit sig oförändrad under 1994 och 1995. Praktiskt taget alla
privattandläkare i Stockholms län behandlar barn och ungdomar enligt
tandvårdspengssystemet.
Numera informeras årligen föräldrarna till alla nyblivna treåringar om
valfriheten. Även alla i länet nyinflyttade barn och ungdomar informeras
årligen. På samma sätt som att kravet på bättre särredovisning för
folktandvården bör göras till ett villkor för att kunna få erhålla statliga
medel
till landstingens tandvård bör man sätta som krav att möjligheten till valfrihet
mellan offentlig och privat tandvård för barn- och ungdomar införs.
Fri prissättning
Folkpartiet finner också att fri prissättning är en rimlig följd
av att det är vårdgivaren som fastställer patientens tandstatus.
Folkpartiet vill även att en fri prissättning ska gälla oavsett
om man ansluter sig till någon form av premietandvård eller
väljer någon form av åtgärdstaxa.
Givetvis finns det både för- och nackdelar med fri prissättning i ett system
som till betydande del finansieras med offentliga skattemedel. Det är inte
självklart att statsmakterna i ett sådant system helt ska avsäga sig möjligheten
till påverkan av prissättningen.
Men mot bakgrund av att tillgången på tandläkare är mycket god och
förväntas vara så även inom överskådlig framtid föreligger det enligt vår
bedömning ingen större risk att en fri prissättning ska resultera i "för höga"
priser för patienten.
Det kan ändå vara motiverat med ett par patientförstärkande inslag i ett
system med fri prissättning. Det ena är att en förteckning över de prisklasser
som finns i den reviderade åtgärdstaxan med fri prissättning bör finnas
tillgänglig på försäkringskassans lokalkontor och tillgänglig för allmänheten i
ett jämförande syfte.
Det andra är att vårdgivaren bör vara skyldig att efter en
tandstatusundersökning ge patienten ett bindande kostnadsförslag.
En fri prissättning i kombination med dessa två patientförstärkande inslag
borde möjliggöra att eventuella negativa konsekvenser av en fri prissättning
inte slår igenom.
Åldersgränsen för
praktiserande tandläkare
En majoritet av riksdagen har beslutat att praktiserande
tandläkare äldre än 65 år inte ska få verka inom
tandvårdsförsäkringens ram. Detta är enligt Folkpartiet ett
mycket olyckligt förslag. Detta är mycket märkligt eftersom
den stora pensionsuppgörelsen som ett av sina inslag hade att
rätten för löntagare att kvarstanna i sina arbeten skulle höjas
från och med början av 1997 till 66 år för att året därpå
höjas till 67 år. Förseningen med genomförandet av denna
del av pensionsreformen är naturligtvis ingen orsak för att nu
genomföra försämringar för privata tandläkare. Folkpartiets
uppfattning är att 65-årsgränsen måste bort och att en
eventuell åldersgräns under inga förhållanden bör sättas lägre
än 67 år.
Specialisttandvården
Utgångspunkten för införandet av den särskilda
specialisttaxan 1974 var att riksdagen ansåg att
specialisttandvården framgent skulle innefattas i den vanliga
tandvården. Så blev emellertid inte fallet. I dag omfattas
endast omkring hälften av landets specialister av
specialisttaxan. För privata specialister som tillkommit efter
tandvårdsförsäkringens införande finns ingen möjlighet att få
tillämpa specialisttaxan.
Trots att regeringen tar flera steg åt rätt håll vad gäller specialisttaxan
kommer skevheten att kvarstå. Det är beklagligt att regeringen med sina
förslag inte uppnår målsättningen om konkurrensneutralitet. Utgångspunkten
måste vara konkurrensneutralitet mellan olika vårdgivare, inklusive
specialistvården. Folkpartiet anser att en översyn av specialistvårdens
organisation och finansiering är nödvändig och bör föreligga i ett förslag till
nytt tandvårdssystem.
Material m m
Vid ett avskaffande av subventionerna för material har
framkommit en oro för att tandläkaren kan komma att välja
"sämre och billigare" material för vissa tandtekniska arbeten
och på det sättet utsätta patienten för underbehandling.
En sådan utveckling bör dock kunna förhindras genom att Socialstyrelsens
tillsynsmöjlighet över detta område utvidgas. På det sättet säkras också
kvaliteten i behandlingen av patienten. Därför bör Socialstyrelsen få i
uppdrag att övervaka dessa frågor.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en parlamentarisk utredning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konkurrenssituationen,2
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barn- och ungdomstandvård,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fri prissättning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åldersgränser för privatpraktiserande tandläkare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högkostnadsskydd.