Psykoterapi har i olika former bedrivits under en stor del av
innevarande sekel.
Under de senaste ca 30 åren har psykoterapin genomgått en mycket dyna-
misk kunskaps- och metodutveckling som lett fram till att psykoterapeutisk
behandling i allt fler fall blir ett tydligare alternativ och komplement till
annan behandling.
I Sverige infördes år 1985 en legitimation för psykoterapeuter. Detta kan
ses som en tydlig markering från samhället att psykoterapeutisk behandling
numera skall ingå ibland hälso- och sjukvårdens övriga arbetsmetoder som en
erkänd och accepterad behandlingsmetod.
Psykoterapeutlegitimationen är således en relativt nytillkommen länk i en
längre utvecklingskedja och den har nu funnits i drygt 10 år.
Situationen för psykoterapin som behandlingsform har givetvis delvis
påverkats av legitimationens tillkomst och existens. Samtidigt är det
emellertid så att det förekommer stora olikheter inom landet vad gäller synen
på psykoterapi. Olikheter förekommer såväl geografiskt som inom och
mellan olika samhälls- och vårdsektorer.
På vissa håll finns fortfarande en stor okunskap omkring psykoterapifrågor
och ibland förväxlas t ex legitimerade psykoterapeuter med legitimerade
psykologer trots att det rör sig om två olika yrkesgrupper. Det förekommer
till och med att man på beslutsfattarnivå inte känner till att psykoterapi-
legitimationen finns och inte sällan har man också mycket oklara begrepp om
vad psykoterapi är.
Flera förhållanden bidrar
till bristande kunskap
Psykoterapiområdet som sådant är ofta laddat eftersom det
handlar om möjligheterna att bearbeta och förändra
djupgående och mycket personliga problemställningar.
Behandlingarna är inte sällan ganska långvariga vilket påverkar såväl
möjligheterna att på kort sikt se resultat som att få överblick. Detta
förhållande kan på ett väsentligt sätt bidra till brist på förståelse eftersom
man
på besutsfattarnivå ofta helst vill se enkla och klart definierade metoder som
helst ger snabba, tydliga och lätt mätbara resultat. Inte minst är detta
förhållandet i tider av stora nedskärningar.
Fortfarande finns också på vissa håll kvar en ovilja/bristande kunskap hos
den traditionella skolmedicinen som skapar en skiljelinje mellan dem som
främst förordar behandling med psykofarmaka och dem som förordar
psykoterapeutisk behandling. Delvis går denna skiljelinje tyvärr ibland
mellan läkare och annan behandlande personal. Det traditionella sjukdoms-
tänkandet inom skolmedicinen stämmer kanske inte alltid riktigt överens med
det tänkande som ligger bakom och styr psykoterapeutisk behandling och
behovet av information och utbildning är därför i dessa sammanhang mycket
stort.
Ett förhållande som på ett avgörande sätt bidrar till att psykoterapi inte
alltid accepteras på lika villkor som övriga behandlingsmetoder är att man
inte ännu valt att låta sådan behandling ersättas enligt samma ersättnings-
system som annan sjukvårdande behandling. Detta förhållande ger en
specialställning som om den blir bestående kan ge fortsatta problem för
psykoterapin att accepteras fullt ut.
Bristerna inom samhällets ersättningssystem vad gäller psykoterapin är
också ett betydande problem för de människor med psykiska problem eller i
psykisk kris som är i behov av psykoterapi. Dessa patienter är ofta hänvisade
till en mycket snårig praxis som kan vara mycket svår att orka ta sig igenom.
Olikheterna inom landet är här också ofta betydande. Som exempel kan
nämnas att finansiering med hjälp av en blandning av egna medel, social-
bidrag och bidrag från landstinget inte är ovanligt.
För att få socialbidrag och landstingsbidrag krävs särskilda ansöknings-
procedurer som är både krångliga och ibland förnedrande och innebär osäker-
het vad gäller utfallet.
I slutänden är det ofta en klar majoritet som trots små omständigheter får
stå för större delen av kostnaden på egen hand.
Bland övriga problem vad gäller psykoterapins ställning kan nämnas att
oklarhet omkring psykoterapeutlegitimationen och dess status leder till stora
olikheter i praxis vad gäller dels indikationer för psykoterapi, dels vem som
skall remittera och vem som skall ställa diagnos och avgöra behandlings-
behov. Förutom en ekonomisk diskriminering i förhållande till övrig sjukvård
förekommer således ibland en statusmässig diskriminering som kan innebära
att andra vårdgivare utan adekvata kunskaper både ställer diagnos och avgör
behandlingsbehov.
Med utgångspunkt från ovanstående kan konstateras att det finns brister
vad gäller psykoterapins situation och status inom sjukvården liksom vad
gäller tillgänglighet för patienterna.
För att avhjälpa befintliga brister krävs insatser från samhällets sida och i
flera avseenden föreligger ett tydligt behov av stöd och riktlinjer från den
nationella nivån.
Man behöver t ex se till att utbildning i psykoterapifrågor på ett tidigare
stadium kommer in även i övriga vårdutbildningar och inom olika
vidareutbildningar inom vårdsektorn. Inte minst viktigt är detta behov när det
gäller utbildning och vidareutbildning av läkare.
En mer likformig praxis med klarare vårdkedjor behövs. Synen på
psykoterapeutlegitimationens status och kopplingen mellan psykoterapi och
övrig vård t ex beträffande remissförhållanden och vem som lämpligen bör
ställa diagnos och avgöra behandlingsbehov är här av central betydelse.
En lösning av de ekonomiska orättvisor som gäller beträffande psyko-
terapin är nödvändig.
Sammantaget kan konstateras att det vore önskvärt att man tillsätter en
kommitté som får i uppgift att ta fram riktlinjer för hur psykoterapin på ett
bättre sätt skall inlemmas i övrig vård. Kommittén bör få till uppgift att se
över dagens situation och komma med förslag. Förslagen bör avse två
huvudområden:
- rikstäckande riktlinjer om vem som bör ställa diagnos och avgöra
behandlingsbehovet,
- en likformig samhällsfinansiering av den psykoterapeutiska behand-
lingen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av att
tillsätta en kommitté med direktiv att ta fram riktlinjer för psykoterapin i
enlighet vad som anförts i motionen.