Motion till riksdagen
1996/97:So259
av Ulla Hoffmann m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd)

Kvinnlig könsstympning


Kvinnlig smärta
utdrag ur dikt av Dahabo Ali Muse, Somalia
Och om jag får berätta om min bröllopsnatt:
Jag hade väntat mig smekningar, ljuva kyssar, kramar och kärlek.
Nej, aldrig!
Det som väntade mig var smärta, lidande och sorg.
Jag låg i min bröllopssäng, stönande som ett skadat
djur, ett offer för kvinnlig smärta.
Vid gryningen, väntade mig förlöjligande.
Min mor ropade ut: Ja, hon är en jungfru.
När skräcken griper mig,
när ilska griper tag i min kropp,
när hat blir min kamrat,
så får jag kvinnliga råd, för det är bara kvinnlig smärta,
och jag blir tillsagd att kvinnlig smärta förgås liksom
alla kvinnliga saker.
Resan fortsätter, eller kampen fortsätter,
som moderna historiker säger.
Allt eftersom den goda relationen mognar i äktenskapet,
allt eftersom jag underkastar mig och sorgen sjunker undan,
blir min mage som en ballong.
En glimt av lycka visar sig,
ett hopp, en ny baby, ett nytt liv!
Men ett nytt liv sätter mitt liv i fara,
ett barns födelse betyder död och förstörelse för mig!
Det är vad mormor kallade de tre kvinnliga sorgerna.
Hon sa dagen för omskärelse, bröllopsnatten
och ett barns födelse är de trefaldiga kvinnliga sorgerna.
När födelsen kommer störtande, skriker jag på hjälp,
när det misshandlade köttet slits sönder.
Ingen barmhärtighet, tryck på, säger de,
Det är bara kvinnlig smärta!
Och nu vädjar jag:
Jag vädjar för förlorad kärlek, för brustna drömmar,
för rätten att leva som en hel människa.
Jag vädjar till alla fredsälskande människor att skydda,
att stödja och sträcka ut en hand till oskyldiga små flickor som
inte skadar någon, lydiga mot sina föräldrar och
äldre, allt de känner till är bara leenden.
För in dem i en värld av kärlek
inte i en värld av kvinnlig sorg!
Bakgrund
Kvinnlig könsstympning (KKS) är en sedvänja med mycket
gamla rötter - framför allt i Afrika och Asien. Kvinnlig
könsstympning har inget stöd i vare sig Bibeln eller Koranen.
Trots det används religiösa argument. Det är ett bestialiskt
och smärtsamt ingrepp som i de flesta fall invalidiserar
kvinnan sexuellt och mentalt för resten av livet. Ingreppet
innebär också att kvinnan får bestående fysiska men, som gör
menstruation, urinavgång och förlossning till en svår plåga.
Många gånger ruttnar kvinnan inifrån. Alice Walker har
beskrivit detta mycket väl i sin bok "Omskärelsen".
Ingreppet sker oftast när flickorna är mellan fem och tio år. Stympningen
kan göras mer eller mindre omfattande och utförs ofta under mycket
primitiva, osannolika förhållanden.
Olika organisationer, internationella och nationella, arbetar mot KKS. Att
få till stånd lagstiftning är ett av målen. Lagstiftning mot könsstympning
finns i Sverige och England. Arbetet mot KKS bedrivs mycket intensivt i
afrikanska länder där de flesta drabbade kvinnor lever.
I Sverige har frågan blivit aktuell genom att kvinnor från Somalia, Etiopien
och Eritrea bosatt sig här. Det finns idag mer än 16 000 kvinnor från länder
där KKS tillämpas varav cirka 11 000 är i fertil ålder. Cirka 5 000 är under 18
år och riskerar att utsättas för övergreppet under besök i hemlandet.
Det råder enighet i Sverige om att rituellt grundad könsstympning på
kvinnor inte ska utföras.
Lagstiftning
Den svenska lagen om förbud mot kvinnlig omskärelse
lyder:
1 § Ett ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa
eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (omskärelse) får inte
utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.
2 § Den som bryter mot 1 § döms till fängelse i högst två år, eller om
omständigheterna är mildrande, till böter.
Om brottet har medfört livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller i
annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall det bedömas
grovt. För grovt brott döms till fängelse, lägst ett och högst tio år.
För försök döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Enligt lagen är alla typer av kvinnlig omskärelse förbjudna, från de mest
omfattande, där stora delar av könsorganen skärs bort och slidöppningen sys
ihop (infibulation), till prickning av klitoris med vasst eller spetsigt
föremål.
Även om flickan/kvinnan själv lämnar samtycke till omskärelse är detta
förbjudet. I praktiken tolkas - i invandrargrupperna - inte alltid de mindre
ingreppen som könsstympning. S.k. prickning tolkas inte heller av alla som
förbjuden.
Den som bor i Sverige och som medverkar till att könsstympning sker
utomlands, kan dömas i Sverige, om könsstympning är förbjuden enligt lagen
i det land ingreppet skedde.
Eftersom det oftast är själva lagtexten som får spridning i olika grupper och
inte förarbetena, är det viktigt att det klart framgår av lagtexten att förbudet
omfattar alla typer av könsstympning.
Begreppet omskärelse bör också bytas ut mot begreppet könsstympning.
Dels för att det är internationellt vedertaget, dels för att det minskar risken
för
sammanblandning med den manliga omskärelsen och dess bakgrund.
I lagtexten framhävs de medicinska skadorna, som enligt vår mening inte
står i proportion till ingreppets omfattning. Även ett mindre ingrepp kan ge
mycket allvarliga fysiska skador, även om det utförs under goda sanitära
förhållanden (skador på känsliga nerver, ärrbildningar m.m.). Lagen säger
heller ingenting om den mest påtagliga följden av könsstympning, nämligen
det psykiska lidandet. Det är naturligtvis svårt att bedöma omfattningen av
lidandet, på lång sikt, vid det tillfälle då straffmätningen sker.
Det förutsätts att vederbörande utskott utarbetar förändring i lagtexten i
anledning av vad som anförts i motionen.
Kunskap, forskning och
upplysning
Personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten
möter i ökande omfattning kvinnor som är könsstympade och
barn som kan befinna sig i riskzon för stympning.
Socialstyrelsen har i ett Meddelandeblad informerat olika personalkatego-
rier inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten, skolan, förskolan och flyk-
tingmottagandet om KKS. Det bedrivs också en del projekt inom sjuk- och
hälsovården, bl a i Haninge kommun utanför Stockholm. Arbetet riktat mot
invandrade kvinnor och män har bedrivits i projektform, dels i projekt i
Socialstyrelsens regi på invandrarförvaltningen i Göteborg, dels i frivillig-
organisationer som t.ex. Riksförbundet Stoppa kvinnlig könsstympning
(RISK) och Riksförbundet Internationella föreningar för invandrade kvinnor
(RIFFI).
Frågan om KKS är komplex och mångfacetterad. Varje dag får
Socialstyrelsen frågor som rör detta område. Det är viktigt att det finns
expertis inom området eftersom den är så pass komplicerad och rör så djupa
skikt såväl på ett samhälleligt som på ett individuellt plan. T.ex. pågår en
diskussion om vad som är reinfibulation av en förlöst könsstympad kvinna.
Läkare utsätts för press om att reinfibulationen kommer att utföras i andra
mer hälsovådliga sammanhang om det inte görs på sjukhuset i samband med
förlossning.
Vad som behövs är ett kunskapscenter i frågan där spjutspetskompetens
finns. Centret ska hålla sig à jour i frågan om FoU på området, samla och
sammanställa kunskaper, verka som konsulter där kunskap saknas, ordna
fortbildning och stödja de frivilligorganisationer som arbetar mot KKS. I det
projekt som Socialstyrelsen drivit i Göteborg har en unik, gedigen och
omfattande kunskap om frågor som rör kvinnlig könsstympning erhållits.
Projektet är nu avslutat och det är viktigt att kunskaperna, kompetensen och
de samlade erfarenheterna används och utvecklas. Det förefaller naturligt att
projektet får leva vidare i Socialstyrelsens regi. På sikt kan centret bli
självfinansierat genom att sälja sina tjänster till kommuner och landsting.
Socialstyrelsen
I Sverige drivs arbetet mot KKS av Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen samarbetar med Folkhälsoinstitutet,
Invandrarverket, Barnombudsmannen, Skolverket och med
Rädda Barnen. Socialstyrelsen bör även fortsättningsvis ha
det samlade ansvaret. Det är viktigt att förebyggande arbete
bedrivs parallellt av svenska myndigheter och inom
invandrargrupper. Människor som redan i sitt hemland
kämpat emot KKS ska i Sverige få stöd för sina idéer och
därmed också fungera som nyckelpersoner i utrotandet av
KKS inom den egna folkgruppen.
Frivilligorganisationerna
Det finns många invandrare som t.ex. över klangränserna vill
fortsätta kampen mot KKS men som saknar medel. Det är
viktigt att just de människor som mest berörs av traditionen
inte bromsas i sina strävanden. Frivilligorganisationerna
utför där ett mycket viktigt arbete mot KKS. Tidigare har
nämnts RISK och RIFFI. Särskilda medel bör avsättas för att
garantera deras fortsatta arbete.
Sverige och omvärlden
FN
Viktiga instrument till skydd för kvinnor och barn är FN:s
konvention om avskaffande av alla slag av diskriminering av
kvinnor och konventionen om barnets rättigheter. I slutet av
1993 antog FN:s generalförsamling en deklaration om
avskaffande av våld mot kvinnor. Den innefattar även KKS
och andra traditionella sedvänjor som är skadliga för
kvinnor. Sverige bör med kraft i FN driva frågan så att den
ständigt hålls aktuell.
EU
Inom EU finns lagstiftning mot KKS endast i Sverige och
England. Sveriges hållning i EU bör därför vara att framhäva
vikten av sådan lagstiftning. 1992 hölls den första
granskningskonferensen om KKS i Europa. Ett av syftena
var att samordna det europeiska arbetet med att förebygga
KKS. Konferensen antog en deklaration,
Londondeklarationen, där man enades om strategier i frågan
om att förebygga könsstympning. Sverige bör vara
pådrivande i frågan.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att lagen om kvinnlig omskärelse förändras i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett kunskapscentrum om kvinnlig könsstympning bör inrättas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Socialstyrelsen bör ha det övergripande ansvaret,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges hållning internationellt vad gäller kvinnlig
könsstympning.

Stockholm den 30 september 1996
Ulla Hoffmann (v)
Rose-Marie Frebran (kd)

Ingbritt Irhammar (c)

Gullan Lindblad (m)

Ragnhild Pohanka (mp)

Barbro Westerholm (fp)