Då Europarådets ministerkommitté 1989 antog
rekommendationer om behandling av hivpositiva (14/1989)
fastslogs att all hivtestning skall vara frivillig och att den
skall kunna utföras under garanterad sekretess. Det ställdes
även stränga krav på de omständigheter under vilka
systematisk hivtestning skall få förekomma. Europarådet
menade även att kontaktspårning måste vara frivillig och att
frihetsberövanden som beror på hivstatus inte kan accepteras.
Den svenska regeringen reserverade sig mot Europarådets rekommen-
dationer eftersom Sverige ville förbehålla sig rätten till de tvångsåtgärder som
finns i smittskyddslagen. Enligt vår uppfattning är Sveriges agerande i
Europarådet symptomatiskt på att vårt land vad avser hivlagstiftningen har
ställt sig vid sidan av övriga demokratiska europeiska länder. Medan
hivpreventionen i övriga länder bedrivs utifrån principer om respekt,
frivillighet och anonymitet bygger svensk lagstiftning på området på
principerna om tvång och repressalier. Sverige har fått negativ internationell
uppmärksamhet för att hivsmittade tvångsisoleras utifrån det faktum att
smittskyddsläkaren inte tror att de i framtiden kan förväntas bete sig
ansvarsfullt. Bland organisationer för hivpositiva och de organisationer som
arbetar med hivprevention är kritiken mot smittskyddslagen utbredd.
Det är därför positivt att regeringen nu har beslutat att smittskyddslagen
och övrig hivrelaterad lagstiftning skall utvärderas av en parlamentarisk
kommitté. Kommitténs arbete skall vara färdigt den 31 december 1998. Till
utredningen skall knytas expertis från olika organisationer och institutioner
som arbetar på hivområdet, inklusive företrädare för patientorganisationer för
hivpositiva. Med tanke på den långa utredningstiden är det inte troligt att
några lagändringar utifrån utredningsresultaten kommer att kunna träda i kraft
före sekelskiftet. Vi menar att det med hänsyn till hivepidemins allvarliga
karaktär inte går att vänta så länge med att göra ändringar i lagstiftningen.
I dag finns i varje län en smittskyddsläkare som har det högsta ansvaret för
allt smittskyddsarbete som bedrivs inom länet. Smittskyddsläkaren har en
dubbelroll, dels som läkare och dels som separat myndighet. Den
behandlande läkare som får kännedom om att en hivpositiv patient har brutit
mot sina förhållningsregler eller kan förväntas bryta mot dem i framtiden är
skyldig att rapportera detta till smittskyddsläkaren. Smittskyddsläkaren kan
sedan vidta olika åtgärder. Den mest långtgående är att hos länsrätten begära
att den hivpositive tvångsisoleras. I länsrätten får smittskyddsläkaren
dessutom rollen av expert eftersom sakkunskapen ligger hos honom och inte
hos rättens ledamöter. Vid en undersökning av smittskyddsmålen vid läns-
rätten i Stockholm 1993-95 visade det sig att smittskyddsläkarens begäran
bifölls i 78 av 79 mål. Alla mål utom ett handlade om hivpositiva patienter.
Genom kommunikationen läkare-smittskyddsläkare blir alltså situationen för
den hivpositive patienten att det som han eller hon säger i förtroende till sin
behandlande läkare kan komma att användas emot honom i en domstols-
förhandling. Vi menar därför att smittskyddsläkarens roll som läkare måste
renodlas och skiljas från rollerna som part eller sakkunnig i domstolsärenden.
Därför bör smittskyddsmål hos länsrätten inte drivas av smittskyddsläkaren
utan av en annan myndighet. Denna förändring bör träda i kraft omgående.
Hivprevention
Spridningen av hivviruset fortsätter, både i Sverige och i
världen. Trots en viss nedgång är antalet nyupptäckta
smittade i Sverige oacceptabelt högt. Sjukdomen hiv/aids är
så allvarlig att vi inte kan låta oss nöja med de åtgärder för
att minska spridningen som hittills skett. En förutsättningslös
diskussion om nya metoder för att minska smittspridningen
behövs. En tänkbar väg är möjligheten att erbjuda
kostnadsfria kondomer till "riskgrupper". Detta torde bäst
ske genom de anslag som bl a Folkhälsoinstitutet ger till
frivilligorganisationer och sjukvården för hivprevention.
Därigenom torde benägenheten öka för människor att skydda
sig mot hiv. Dessutom förebyggs även andra sexuellt
överförda sjukdomar samt oönskade graviditeter. Allt detta
innebär främst ett minskat mänskligt lidande, men också
stora besparingar för samhället i form av minskade
sjukvårdskostnader. Den hivsmitta som upptäcks vid testning
i Sverige hade inte alltid kunnat förebyggas genom insatser
inom landet. Sådana insatser kan förebygga den
smittspridning som sker inom landet samt då personer som
bor i Sverige reser utomlands. Hivpreventivt arbete inom
ramen för svenskt bistånd förblir därmed ett viktigt mål. Vid
en bedömning av det hivpreventiva arbetet inom Sverige bör
man dock enbart studera den smittspridning som därigenom
kan förebyggas. I Sverige är sexuell smitta bland män som
har sex med män den dominerande smittvägen. Den enda
samhällsgrupp där man kan tala om en pågående hivepidemi
på svensk mark är bland män som har sex med män. Gruppen
afrikanska invandrare är också viktig ur hivsynpunkt,
eftersom många invandrare och flyktingar från Afrika anlänt
till Sverige som hivbärare. De hivpreventiva insatserna
riktade till män som har sex med män och till invandrare bör
alltså prioriteras och ske i samarbete med organisationer för
homosexuella och invandrare.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om smittskyddsläkarens roll i smittskyddsmål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktning på det hivpreventiva arbetet.