Smittskyddslagen
Då Europarådets ministerkommitté 1989 antog rekommendationer om behandling av hivpositiva (14/1989) fastslogs att all hivtestning skall vara frivillig och att den skall kunna utföras under garanterad sekretess. Det ställdes även stränga krav på de omständigheter under vilka systematisk hivtestning skall få förekomma. Europarådet menade även att kontaktspårning måste vara frivillig och att frihetsberövanden som beror på hivstatus inte kan accepteras.
Den svenska regeringen reserverade sig mot Europarådets rekommen- dationer eftersom Sverige ville förbehålla sig rätten till de tvångsåtgärder som finns i smittskyddslagen. Enligt vår uppfattning är Sveriges agerande i Europarådet symptomatiskt på att vårt land vad avser hivlagstiftningen har ställt sig vid sidan av övriga demokratiska europeiska länder. Medan hivpreventionen i övriga länder bedrivs utifrån principer om respekt, frivillighet och anonymitet bygger svensk lagstiftning på området på principerna om tvång och repressalier. Sverige har fått negativ internationell uppmärksamhet för att hivsmittade tvångsisoleras utifrån det faktum att smittskyddsläkaren inte tror att de i framtiden kan förväntas bete sig ansvarsfullt. Bland organisationer för hivpositiva och de organisationer som arbetar med hivprevention är kritiken mot smittskyddslagen utbredd.
Det är därför positivt att regeringen nu har beslutat att smittskyddslagen och övrig hivrelaterad lagstiftning skall utvärderas av en parlamentarisk kommitté. Kommitténs arbete skall vara färdigt den 31 december 1998. Till utredningen skall knytas expertis från olika organisationer och institutioner som arbetar på hivområdet, inklusive företrädare för patientorganisationer för hivpositiva. Med tanke på den långa utredningstiden är det inte troligt att några lagändringar utifrån utredningsresultaten kommer att kunna träda i kraft före sekelskiftet. Vi menar att det med hänsyn till hivepidemins allvarliga karaktär inte går att vänta så länge med att göra ändringar i lagstiftningen.
I dag finns i varje län en smittskyddsläkare som har det högsta ansvaret för allt smittskyddsarbete som bedrivs inom länet. Smittskyddsläkaren har en dubbelroll, dels som läkare och dels som separat myndighet. Den behandlande läkare som får kännedom om att en hivpositiv patient har brutit mot sina förhållningsregler eller kan förväntas bryta mot dem i framtiden är skyldig att rapportera detta till smittskyddsläkaren. Smittskyddsläkaren kan sedan vidta olika åtgärder. Den mest långtgående är att hos länsrätten begära att den hivpositive tvångsisoleras. I länsrätten får smittskyddsläkaren dessutom rollen av expert eftersom sakkunskapen ligger hos honom och inte hos rättens ledamöter. Vid en undersökning av smittskyddsmålen vid läns- rätten i Stockholm 1993-95 visade det sig att smittskyddsläkarens begäran bifölls i 78 av 79 mål. Alla mål utom ett handlade om hivpositiva patienter. Genom kommunikationen läkare-smittskyddsläkare blir alltså situationen för den hivpositive patienten att det som han eller hon säger i förtroende till sin behandlande läkare kan komma att användas emot honom i en domstols- förhandling. Vi menar därför att smittskyddsläkarens roll som läkare måste renodlas och skiljas från rollerna som part eller sakkunnig i domstolsärenden. Därför bör smittskyddsmål hos länsrätten inte drivas av smittskyddsläkaren utan av en annan myndighet. Denna förändring bör träda i kraft omgående.
Hivprevention
Spridningen av hivviruset fortsätter, både i Sverige och i världen. Trots en viss nedgång är antalet nyupptäckta smittade i Sverige oacceptabelt högt. Sjukdomen hiv/aids är så allvarlig att vi inte kan låta oss nöja med de åtgärder för att minska spridningen som hittills skett. En förutsättningslös diskussion om nya metoder för att minska smittspridningen behövs. En tänkbar väg är möjligheten att erbjuda kostnadsfria kondomer till "riskgrupper". Detta torde bäst ske genom de anslag som bl a Folkhälsoinstitutet ger till frivilligorganisationer och sjukvården för hivprevention. Därigenom torde benägenheten öka för människor att skydda sig mot hiv. Dessutom förebyggs även andra sexuellt överförda sjukdomar samt oönskade graviditeter. Allt detta innebär främst ett minskat mänskligt lidande, men också stora besparingar för samhället i form av minskade sjukvårdskostnader. Den hivsmitta som upptäcks vid testning i Sverige hade inte alltid kunnat förebyggas genom insatser inom landet. Sådana insatser kan förebygga den smittspridning som sker inom landet samt då personer som bor i Sverige reser utomlands. Hivpreventivt arbete inom ramen för svenskt bistånd förblir därmed ett viktigt mål. Vid en bedömning av det hivpreventiva arbetet inom Sverige bör man dock enbart studera den smittspridning som därigenom kan förebyggas. I Sverige är sexuell smitta bland män som har sex med män den dominerande smittvägen. Den enda samhällsgrupp där man kan tala om en pågående hivepidemi på svensk mark är bland män som har sex med män. Gruppen afrikanska invandrare är också viktig ur hivsynpunkt, eftersom många invandrare och flyktingar från Afrika anlänt till Sverige som hivbärare. De hivpreventiva insatserna riktade till män som har sex med män och till invandrare bör alltså prioriteras och ske i samarbete med organisationer för homosexuella och invandrare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om smittskyddsläkarens roll i smittskyddsmål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktning på det hivpreventiva arbetet.
Stockholm den 6 oktober 1996
Yvonne Ruwaida (mp) Thomas Julin (mp)