En riksdagsmajoritet beslutade förra året, mot en reservation
från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna, att
privatpraktiserande läkare inte skall få kvarstå inom systemet
för läkarvårdsersättning när de uppnått pensionsåldern.
Formellt har dock varje sjukvårdshuvudman rätt att teckna
vårdavtal även med läkare som är äldre än 65 år.
Vad innebär detta i verkligheten? Vid årsskiftet tvingas ca 350 läkare
lämna sin verksamhet på grund av ålder. Det betyder då också att 10 procent
av alla läkarbesök inom privatläkarvården inte kommer till stånd. Vem skall
ta hand om de ca 400 000 patientbesök det är frågan om?
För den enskilde läkaren betyder beslutet i realiteten ett yrkesförbud. För
samhället i stort är det ett exempel på det som den senaste tidens debatt fört
fram; nämligen att den kunskap och erfarenhet som den något äldre
människan besitter inte tas till vara. Detta är särskilt allvarligt i den typ av
verksamhet som sjukvården utgör, där hög kompetens och beprövad
erfarenhet är honnörsord.
Men den allvarligaste effekten får detta stelbenta regelsystem för den som
är mest utsatt - patienten. Ofta är det gamla människor som anlitar dessa
äldre läkare. Patient och läkare har ofta ett livslångt förhållande där båda väl
känner varandra och därmed har stort förtroende för varandra. För särskilt en
gammal patient är det en trygghet att veta att doktorn väl känner ens krämpor
och bekymmer och att man helt kan lita på att han därför på bästa sätt kan
hjälpa. Att detta också ger kontinuitet i behandlingen och uppföljningen av
den äldre är något som gynnar inte bara patienten utan hela sjukvårds-
systemet.
Från årsskiftet 96/97 tvingas många gamla människor söka ny läkare som
måste börja från början med att skaffa sig kunskap om och bygga upp en
relation med sin nya patient, medan patienten måste söka bygga upp tillit till
en helt ny doktor som man inte valt för man ville byta läkare utan för att man
tvingades till det. Var och en måste inse att detta är ett ohållbart system,
såväl
etiskt som samhällsekonomiskt.
Vissa politiker har menat att den läkare som vill fortsätta sitt arbete på sin
mottagning visst kan göra detta utan att vara ansluten till försäkringskassan
genom att ta ut högre avgifter. Detta är visserligen sant, men då skulle
sannolikt merparten av hans gamla patienter inte ha råd att anlita honom. Den
äldre läkaren skulle, mot sin vilja, enbart komma att ge vård åt den med tjock
plånbok. En sådan ordning kan ingen eftersträva.
Det är dessutom oacceptabelt att när den "överårige" läkaren tvingas
upphöra med sin verksamhet han då inte har rätt att överlåta sin mottagning
då ingen ersättningsetablering i praktiken tillåts ske.
Det gagnar inte sjukvården och förtroendet för denna att samhället tvingar
fram brytningar av goda patient-läkarrelationer grundade på medicinsk
kompetens och förtroende uttryckt genom patientens eget val. Därför kräver
vi att det åldersdiskriminerande yrkesförbudet för pensionerade läkare hävs.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att upphäva 9 § andra stycket i lagen om
läkarvårdsersättning i enlighet med vad som anförts i motionen.