Sjukvården i Stockholms län är i kris. Vårdköerna växer. En
allt äldre befolkning och den snabba tekniska utvecklingen
ställer helt nya krav på vården. Patienter skickas hem innan
de är färdigbehandlade och patientens valfrihet beskärs
successivt. Och, detta, innan de verkligt stora besparingarna
ens har börjat. Socialdemokraterna skall spara 2,5 miljarder
kronor på fyra år i Stockholms läns landsting (SLL). Hur
skall detta ske? Besparingar i form av långa vårdköer där
patienterna dör i väntan på operation är ingen lösning. Är det
så att alla människor som har betalat skatt i hela sitt liv för
att vara garanterade god sjukvård och omsorg, när så behövs,
inte längre kan räkna med detta?
Vi moderater vill att Stockholms län skall bli ett försöksområde för
införandet av en allmän obligatorisk hälsoförsäkring. Den del av
landstingsskatten som går till sjukvården öronmärks och ersätts av en
obligatorisk sjukavgift, och garanterar således att de pengar vi betalar till
sjukvård går till avsedd vård. Försäkringen skall omfatta alla medborgare. I
ett första steg ersätts dagens nio sjukvårdsstyrelser med två
beställarstyrelser,
nord och syd, direkt underställda landstingsstyrelsen. Hälso- och
sjukvårdsnämnden ombildas till en ren produktionsenhet som kan omvandlas
till ett koncernbolag för de bolagsstyrda sjukvårdsproducenterna. Sjukhusen
ombildas till självständiga enheter med professionella sjukhusstyrelser.
I ett andra steg överförs beställaransvaret för sjukvårdsstyrelserna till en
offentlig försäkringsadministration t.ex. Stockholms läns allmänna för-
säkringskassa. Samarbetet med försäkringskassan möjliggör en samordning
av resurser såsom sjukpenning, rehabilitering och förtidspensioner.
Primärvården överförs, så långt det är möjligt, i privat regi. Sjukhusen kan
drivas som privatsjukhus eller fristående sjukhus i offentlig regi. Forskning
och utveckling är en statlig angelägenhet.
En allmän obligatorisk hälsoförsäkring innebär att den politiska detalj-
styrningen av vården försvinner och att de pengar som betalas till sjukvård
också går till vård. Försäkringen innebär klara spelregler för patienter och
vårdgivare med en renodlad finansiering, en ökad valfrihet och en mångfald
av vårdproducenter. En hälsoförsäkring skall garantera en god sjukvård åt
alla, med valfrihet, en hög medicinsk kvalitet och god tillgänglighet. Den
administrativa överbyggnaden i landstinget försvinner och resurserna
koncentreras till vård av patienten.
Inledning
Sjukvård är centralt för oss alla. Alla undersökningar visar
att det i Sverige i dag finns en stor lojalitet för att alla
människor skall ha tillgång till en god hälso- och sjukvård.
Är det något vi vill betala skatt för så är det just en bra
sjukvård för alla. Risken är dock stor att denna lojalitet
urholkas successivt med dagens besparingar.
Det politiska uppdraget är att garantera välfärden. Med medborgarnas
mandat har vi att tillse att det finns en god sjukvård som omfattar alla. Hur
har vi då förvaltat detta mandat? I SLL går i dag cirka 50 procent av
landstingsskatten, ca 18 miljarder kronor, till annat än sjukvård. När
landstingen bildades så var just avsikten att man skulle ägna sig åt sjukvård.
Som skattebetalare i länet innebär det att vi i dag inte är garanterade att de
pengar som vi betalar går till sjukvård. När socialdemokraterna nu skall spara
2,5 miljarder kronor inom sjukvården de närmaste åren så kan man som
medborgare ställa sig frågan, varför ta dessa pengar från sjukvården, varför
inte från någon annan del av landstingets utgifter?
Socialdemokraterna väljer nu, år 1996, att återgå till gamla lösningar
genom att ransonera sjukvården genom långa vårdköer. Som medborgare
måste man ställa sig frågan - hur länge är människor beredda att betala skatt
till landstinget till en sjukvård som inte ger den vård som efterfrågas eller
behövs, och som skulle kunna krävas för den skatt man faktiskt redan har
betalt?
Med utgångspunkt från detta måste vår första uppgift vara att öronmärka
pengar till sjukvården för att på så sätt legitimera varför en sjukvårdsavgift
tas ut. Att varje civiliserat samhälle måste tillhandahålla grundläggande
trygghet och stöd till den som behöver det är en självklarhet. Hälso- och
sjukvården utgör en fundamental del av denna trygghet.
Vi moderater vill införa en hälso- och sjukvårdsförsäkring som garanterar
en god sjukvård åt alla, med valfrihet, hög medicinsk kvalitet och god
tillgänglighet. Genom en solidarisk finansiering, konkurrens mellan
vårdgivare och en kvalitetssäkring i vårdkedjan kan effektiv sjukvård erhållas
som uppfyller dessa krav.
Det tidigare politiska styrsystemet inom sjukvården har lett till att
vårdresurserna delvis har hamnat fel. När patienternas behov styr och krav på
effektivtitet i vården ställs uppdagas detta och det krävs strukturförändringar.
De förändringar som nu sker i akutsjukvården, av den socialdemokratiska
majoriteten, är smärtsamma och saknar legitimitet både hos medborgare och
hos oppositionen. Det är viktigt att medborgare, vårdpersonal och politiker i
samförstånd (så långt det är möjligt) genomför strukturförändringar och att
tillgång på vård också bygger på behov och efterfrågan av vård. Nödvändiga
strukturförändringar är dock ytterst ett politiskt ansvar.
Historisk översikt
Sjukvårdssystem i andra länder har, liksom i Sverige, en
historisk bakgrund till dagens system. I Norden var det
kommunerna som i 1800-talets början tog hand om
sjukvården. Genom samgående av flera kommuner bildades
under 1800-talets slut landsting eller kommunförbund.
Primärvården i Sverige bedrevs i de största städerna huvudsakligen i privat
regi fram till 1970. Sjukronorsreformen (1970) och Dagmarreformen (1985)
gav landstingen kontroll över etablering och ersättning till privatläkarna.
Privatsängar fanns kvar på de offentliga sjukhusen ända till slutet av 60-talet.
Under 60- och 70-talet när landstingen alltmer tagit över driften genom hälso-
och sjukvårdslagen, fick de också ansvar för att planera alla former av
sjukvård.
I Europa i övrigt finns det en lång tradition där religiösa samfund tagit sig
an sjukvården. Olika branschorganisationer har också sedan lång tid
engagerat sig i de anställdas sjukvård. Det är därför naturligt att sjukvård och
sjukvårdsförsäkring kom att hamna inom den privata sektorn.
Det som i grunden skiljer det nordiska sjukvårdssystemet från de
kontinentala försäkringssystemen är att i Norden tillförs pengarna vården via
politiker medan på kontinenten följer pengarna patienten. I Estland har man
en jämförbar sjukvårdsförsäkring utan höga patientavgifter och inom två år
efter Estlands frihet öppnades det första privatsjukhuset.
Svensk sjukvård i dag
Dagens sjukvård, primär- såväl som sjukhusvård, drivs
huvudsakligen i offentlig regi. Privata vårdgivare, läkare och
sjukgymnaster svarar för ca 2 procent av de totala
sjukvårdsresurserna men sköter ca 20 procent av alla
patientbesök i den öppna vården. I Stockholms läns landsting
sköts en betydligt större del av patientbesöken i den öppna
vården av privata vårdgivare. Detta var något som
stimulerades under den borgerliga mandatperioden 1991-
1994 och i dag finns det ca 900 privatläkare i länet.
Stigande sjukvårdskostnader och den snabba medicinsk-tekniska
utvecklingen har ställt krav på förändringar inom sjukvården. Detta har
bidragit till "prislappar" på vården genom ett s.k. DRG-system (ersättning per
patient enligt diagnos). Genom Stockholmsmodellen har patienterna fått
möjlighet att själva välja sjukhus och sjukhusen får betalt efter prestation.
Vårdgaranti i kombination med prestationsersättningar har inneburit att
vårdköerna i stort försvann under åren 1991-1994. Sedan den
socialdemokratiska majoriteten tog över 1994 har dock Stockholmsmodellen
till vissa delar modifierats och vårdköerna har återkommit.
Under den borgerliga mandatperioden infördes också ett husläkarsystem
som innebär att varje patient själv får välja sin doktor. Ca 75 procent av alla
medborgare gjorde ett aktivt val av husläkare. Systemet innebar att antalet
allmänläkare fördubblades från ca 400-800 läkare under några års tid. Trots
detta har husläkarna svårt att klara den öppna vården och behovet av
specialister blir alltmer uppenbar. Våra moderata farhågor att ett fördubblat
antal allmänläkare skulle föra med sig ökade kostnader har tyvärr besannats.
Husläkarna har inte avlastat sjukhusen i den omfattning som man trodde vara
möjlig. Det innebär att de nu påbörjade besparingarna inom den slutna vården
och specialistvården riskerar att få katastrofala följder.
År 1993 överfördes S:t Görans akutsjukhus till en fristående enhet med en
professionell styrelse. Det intressanta är att detta sjukhus är ett av de få
akutsjukhus som har klarat sin budget. Genom rationaliseringar har t.ex. den
ortopediska enheten ökat produktiveten med ca 35 procent. När så
socialdemokraterna efter 1994 ville ta bort S:t Görans sjukhus som bolag
möttes detta av protester från personalen. Sjukhuset framträder alltmer som
en förebild för hur man skulle kunna omorganisera Landstingets sjukhus.
Även socialdemokraterna har i dag svårt att blunda för detta.
Patienterna har enligt hälso- och sjukvårdslagen en stark ställning. I
praktiken är förhållandet ett annat. Den enskilda patienten, ofta äldre och
svag, har svårt att hävda sig och sitt behov mot sjukvårdsapparaten.
Fördelningen av vårdresurserna har skett enligt politiska program.
Patienternas behov har styrt i mindre grad.
Fyra huvudproblem är generella till sin karaktär:
Bristande valfrihet
Valfriheten är en grundtanke i den moderata ideologin. Vården skall utgå
från patienten och patienten skall fritt kunna välja sjukhus och läkare.
Denna valfrihet finns i dag inom SLL, men fungerar inte i praktiken.
Socialdemokratisk sjukvårdspolitik och en försämrad ekonomi har lett till
att remisstvång i praktiken börjar sprida sig. I flera andra landsting i
landet är redan remisstvånget en realitet. "Listning" hos husläkare kan
också framstå som en inskränkt valfrihet. I ett husläkarsystem borde även
specialistläkare kunna fungera som husläkare. Allt längre vårdköer och en
vårdgaranti som inte fungerar i praktiken innebär också en inskränkt
valfrihet.
Genom dagens monopolsituation har sjukvården närmast fått en
myndighetsroll, vilket innebär att den enskilde patienten får finna sig i det
som "myndigheten/sjukvården" erbjuder, med begränsade möjligheter att
välja.
Valfriheten i svensk sjukvård ökade kraftigt under den borgerliga
regeringen
1991-1994. På riksnivå infördes t.ex. fri etablering för husläkare,
specialistläkare och sjukgymnaster vilket fick god genomslagskraft i SLL.
Vårdgarantin, som garanterade den enskilde patienten vård inom en
bestämd tid, innebar trygghet, och långa vårdköer försvann inom två år.
Den socialdemokratiska regeringen har rivit upp dessa reformer.
Bristande konkurrens
Sverige är det industrialiserade land som har högst andel sjukvård som
bedrivs i offentlig regi. Landstingets monopolställning är starkare än
någonsin. Sedan socialdemokraterna tillträdde har landstinget även
ansvaret för privata läkare och privata sjukgymnaster. Läkemedlen
kommer också att föras över i SLL:s regi. En ny Dagmarreform är på väg.
Den borgerliga mandatperioden 1991-1994 påvisade hur svårt det är att
genomföra reell konkurrens mellan privata och offentliga vårdgivare när
landstinget står som finansiär, och de förändringar som nu sker försvårar
detta ytterligare.
Strukturella problem
Akutsjukvården i SLL har byggts upp genom en fördelningspolitik under
80-talet, d.v.s. vårdresurserna fördelades enligt politikers anvisningar och
inte efter patientens behov och efterfrågan. Nu när patientens behov
kommit fram i dagen under de senaste åren, krav på effektivitet ställts och
medicinsk-tekniskt nya landvinningar gjorts krävs en smärtsam
omstrukturering. Det krävs politiska beslut för att klara
strukturförändringarna i Stockholms läns landsting, men det måste ske
utifrån de sjukas behov och med patientens bästa för ögonen. Den
politiska detaljstyrningen och en oklar rollfördelning mellan
sjukhusledning, sjukvårdsstyrelser och hälso- och sjukvårdsnämnden
medför en otydlighet i var det slutgiltiga ansvaret ligger. De olika
grupperna skyller på varandra.
Bristande samordning
Behovet av att samordna hälso- och sjukvård, sjukpenning och rehabili-
tering blir alltmer uppenbar. Den ena handen vet inte vad den andra gör.
När en patient är sjukskriven i väntan på en höftledsoperation halvårsvis
inser alla och envar att det skulle vara betydligt billigare att operera
patienten omgående för att hon/han snabbt skulle kunna återvända till
arbetslivet. De vattentäta skotten mellan sjukvården och försäkrings-
kassan innebär onödiga kostnader för det allmänna och sämre vård för
medborgarna. En rundgång i de olika socialförsäkringssystemen samt
brist på resurser till sjukvården medför att en snar översyn måste göras för
att på bästa sätt samordna resurser.
Köerna inom sjukvården är tillbaka. Ett sätt för
vänstermajoriteten i SLL att ransonera utbudet av sjukvård i
former som är mindre iögonfallande än remisstvång är höga
patientavgifter. En sådan ransonering innebär givetvis att inte
alla patienter får tillgång till vård inom rimlig tid även om de
- i teorin - har den rätten enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Nu har vårdköerna redan börjat växa, och detta innan de verkliga
besparingarna ens har börjat. Sjukhus stängs, ca 6 000 människor som arbetar
i vården skall sluta inom de närmaste åren, en liten del genom naturlig
avgång men flertalet kommer att omfattas av sysselsättningsgarantin. SLL:s
förväntade besparingar kommer sannolikt aldrig att realiseras eftersom den
friställda personalens lönekostnader finns kvar. 70 procent av
vårdkostnaderna utgörs av personalkostnader. Problemet som uppstår är att
sjukhus stängs, kliniker avlövas och lönerna går inte till personal som vårdar
patienter utan vår sjukvårdsskatt går till friställd vårdpersonal i
sysselsättningsåtgärder. Är detta rimligt?
Stora nedskärningar i vården drabbar alltid den svagaste patienten först,
den ensamma patienten som inte orkar föra sin egen talan.
Socialdemokraterna handlar dessutom kortsiktigt utan att hänsyn tagits till
sjukhusens effektivitet och det faktum att Stockholms län växer. Det tar lång
tid att bygga upp en bra sjukvård men det går fort att rasera.
Dagens landstingssystem karakteriseras av en stor byråkrati med en politisk
detaljstyrning och oklara spelregler. I SLL finns närmare 2 000 politiker och
inte mindre än nio sjukvårdsstyrelser. Därutöver finns diverse andra
sjukvårdsinstanser som strukturutskott, kvalitetsutskott, HSN m.m.
Besparingar görs närmast patienten, på patienters och personals bekostnad,
medan politiker och administration sitter kvar i orubbat bo. Men var finns
viljan att lösa sjukvårdens problem? I SLL pågår en diskussion om hur man
skall spara pengar i sjukvården men var är diskussionen som utgår från att
patienterna skall få den vård de behöver?
Vi moderater har i landstinget under decennier förespråkat en
hälsoförsäkring där organisationen av sjukvården utgår från patientens behov
och där den politiska överbyggnaden monteras ner.
Så försöker
Socialdemokraterna lösa
problemen
Den 20 juni 1996 fattade fullmäktige i SLL det största
nedskärningsbeslutet någonsin i den svenska sjukvårdens
historia. Socialdemokraterna skall spara pengar! En knapp
majoritet, bestående av socialdemokrater, vänsterpartister
och miljöpartister, drev igenom att sjukvårdens resurser skall
reduceras med 2,5 miljarder kronor - ca 17 procent av
totalkostnaden - fram till år 1998. 1995 års utvecklingsplan
ersattes av en avvecklingsplan. Huvuddelen av
nedskärningarna skall tas från akutsjukvården. Man väljer att
lägga ned två av de mest kostnadseffektiva sjukhusen
nämligen Nacka sjukhus och Löwenströmska sjukhuset.
Totalt skärs akutsjukvården ned med 22 procent. Danderyd
och Södersjukhuset skall mista den högspecialiserade vården
likväl som neurologi, urologi och barnmedicin. Medan
omflyttningar och nedskärningar sker på akutsjukhusen
växer vårdköerna och vårdgarantin är snart ett minne blott.
Totalstopp för ny- och ersättningsetableringar av privatläkare och
sjukgymnaster har redan införts. Samtliga privatläkare och sjukgymnaster
som fyller 65 år från den 1 januari 1997 tvångspensioneras. Många patienter
tappar sin doktor. Avtalen med den privata sjukvården t.ex. Ersta, Röda
korset, Stockholms sjukhem, Sophiahemmet, Ortopediska Huset och
Sabbatsberg sägs upp eller ändras så att beställningarna minskas kraftigt.
Särskilt drastiska nedskärningar görs av den privata rehabiliteringsvården
med Röda korsets sjukhus, Saltsjöbadens sjukhus, Erstagårdskliniken,
Stortorp och Stockholms sjukhem. Därtill kommer en kraftig nedskärning
inom sluten psykiatri. Geriatriken skall ta ett allt större ansvar och även ta
över delar av rehabiliteringen. Strukturförslaget bygger på en blind tilltro
till
primärvårdens möjligheter att ta över en stor del av vårdarbetet med
minskade resurser - och till den förebyggande vårdens möjlighet att
förhindra ohälsa. Husläkarna går redan på knäna. Sjukvårdens nedrustning
är ett faktum och det är bara en tidsfråga innan vi ånyo får uppleva de 30 000
människor som stod i kö i väntan på operation och behandling vid årsskiftet
1990/1991.
Socialdemokraternas strukturförslag är häpnadsväckande. De socialdemo-
kratiska finanslandstingsrådet Bo Ringholm sade 1992 "vi socialdemokrater
ställer inte upp på några paniknedläggningar av akutmottagningar, intensiv-
vårds- eller förlossningsavdelningar. Det leder till sämre sjukvård och det är
tveksamt om nedläggningar ger några besparingar." Vänsterpartiets Gunnar
Ågren sade i samma debatt "i stället för nedläggning av sjukhus så föreslår
vänstern en utveckling av akutsjukvården som utgår från vad respektive
sjukhus har kompetens för". Är de trovärdiga?
Vårt alternativ
Det moderata alternativet består av en försäkringsmodell som
utgår från att en väl fungerande sjukvård är grundläggande i
ett civiliserat samhälle. Det skall vara en modell som sätter
patienten i centrum. Det är patientens behov och önskemål
som skall styra vårdens inriktning och innehåll. Det är en
modell som vill lämna vårdens inriktning och detaljer till
dem som verkar ute på sjukhus och vårdinrättningar.
Politikerns roll skall begränsas till att ansvara för
resurstilldelning och kvalitetskontroll.
Grundprinciperna är att alla människor skall garanteras en god hälso- och
sjukvård. För att uppnå detta krävs en obligatorisk försäkringsmodell som
omfattar alla, oavsett betalningsförmåga. Vi behöver en modell som så
effektivt som möjligt tillvaratar begränsade resurser - en modell som ger så
mycket vård som möjligt för pengarna. Mycket talar för att en
försäkringsmodell utgör just ett sådant alternativ. Med en försäkringsmodell
skiljer vi ut produktionen av vård från finansiering och beställning. Med en
allmän hälsoförsäkring som inkluderar finansiering för rehabilitering,
sjukpenning och förtidspension, kan de offentliga resurserna utnyttjas
optimalt, eftersom avvägningar mellan t.ex. olika former av vård,
sjukskrivning och förtidspensionering kan göras i ett perspektiv och i ett
sammanhang.
Moderaterna har i motioner under många år påpekat behovet av en
försäkringsmodell i sjukvården. I kommittémotion 1996/97:So207 föreslår vi
en allmän hälsoförsäkring som omfattar det som i dag inryms i ersättning till
sjukvårdshuvudmännen, ersättning för läkemedel, sjukpenningförsäkringen
och förtidspensionssystemet.
Vi tänker oss en modifierad modell i Stockholms läns landsting där hela
länet kan fungera som ett försöksområde. Samordning av sjukvård och
sjukpenning vid försäkringskassan har gjorts på andra håll i landet, t.ex. den
s.k. Stenungssundsmodellen. Erfarenheterna hittills av detta projekt har varit
positiva. Med tanke på de stora problem som SLL står inför är det angeläget
att finna en annan organisationsform av sjukvården för att på ett bättre sätt
nyttja befintliga resurser.
Hälsoförsäkringen omfattar alla och skall vara solidariskt finansierad. En
obligatorisk sjukavgift ersätter landstingsskatten och skall liksom denna vara
inkomstrelaterad samt oberoende av ålder eller risk. Genom att öronmärka
pengarna till sjukvården garanteras medborgarna att den avgift de betalar
enbart går till hälso- och sjukvård. Sjukavgiftens storlek bestäms initialt i
SLL, på sikt lagfästs i riksdagen. Hälsoförsäkringen tecknas automatiskt vid
Stockholms läns allmänna försäkringskassa som på så sätt finansierar vården.
Landstinget kan tills vidare kvarstå som producent av sjukvård, d.v.s. kan
fortsätta att driva vårdmottagningar och sjukhus.
Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) har i dag totalansvar för hälso- och
sjukvård och är samtidigt vårdgivare. Under HSN finns nio sjukvårdsstyrelser
som både köper och producerar sjukvård samt har befolkningsansvar.
Landstinget är uppdelat i ett antal delmarknader som respektive
sjukvårdsområde har ansvar för. Valfriheten i teorin fungerar inte
tillfredsställande i praktiken.
Vi föreslår att Stockholms läns landsting får bli ett försöksområde med
följande inriktning:
En allmän obligatorisk sjukavgift införs genom att den del av
landstingsskatten som i dag går till hälso- och sjukvård öronmärks.
Dagens nio sjukvårdsstyrelser ersätts med t.ex. två beställarstyrelser, nord
respektive syd, direkt underställda landstingsstyrelsen.
Enhetliga regler för upphandling införs. Ersättningsvillkor skall vara lika
för privat respektive offentlig vård. All upphandling av vård sker via
beställarstyrelserna genom kontrakt och avtal med vårdgivare. Dessa styrelser
kommer då att fylla samma funktion som en försäkringskassa eller ett
försäkringsbolag i ett hälsoförsäkringssystem.
HSN ombildas till en ren produktionsenhet och omvandlas till ett
koncernbolag för de fristående sjukvårdsenheterna. Genom denna
organisation kommer beställare och vårdproducenter att skiljas åt.
För primärvården bör gälla:
Ökad prestationsersättning i kombination med fri etablering.
Ersättningssystem motsvarande privatläkartaxan kan användas.
Specialavtal med husläkare med särskilt åtagande för exempelvis jour och
förebyggande vård tecknas.
Privatisering av primärvården stimuleras. Återinför fri etablering.
Lika villkor för alla vårdgivare oavsett driftsform.
Kvalitetssäkringsarbetet utvecklas.
Nya ersättningssystem för all övrig personal i primärvården utvecklas.
Ersättningen bör vara prestationsrelaterad i någon form.
För sjukhusvården bör gälla:
Utveckling av DRG-system mätt mot en prestationsersättning som
stimulerar effektivitet i hela vårdkedjan.
Produktionsbolag för sjukhusen motsvarande S:t Görans sjukhus med
professionella styrelser bildas.
Kvalitetssäkring i hela vårdkedjan utvecklas
Ackrediteringssystem införs
Regelbunden medicinsk revision utförs av fristående Medicinalstyrelse.
Beställarkompetensen i SLL förs över till en offentlig
försäkringsadministration, t.ex. Stockholms läns allmänna
försäkringskassa, vilken kan fungera som beställarstyrelse.
Alla öronmärkta sjukvårdspengar förs över till försäkringskassan i form av
en allmän obligatorisk sjukavgift.
All primärvård och slutenvård överförs så långt det är möjligt i annan
driftsform, såsom privata sjukhus eller drivs av produktionsbolag där t.ex. en
"landstingets pensionsstiftelse" är ägare.
Forskning och utveckling överförs i statlig regi.
Sammanfattningsvis kan SLL bli försöksområde för en hälsoförsäkrings-
modell där finansiering av vården förs över till försäkringskassan och på så
sätt möjliggör en samordning med sjukförsäkring, rehabilitering och
förtidspension. Förändringen av sjukvården kan ske stegvis. Mycket kan
göras inom landstingets egen regi men det krävs riksdagsbeslut för att SLL
skall få bli ett försöksområde och att landstingsskatten skall få ersättas av en
sjukvårdsavgift. Det behövs också ett riksdagsbeslut för att återinföra
ersättningsetablering eller fri etablering.
Vilka är då fördelarna med
en hälsoförsäkring?
En hälsoförsäkring enligt skisserad modell garanterar att de
pengar vi betalar för sjukvård går till vård. Detta är väl så
viktigt med tanke på att lojaliteten att betala skatt minskar
när människor som har betalt skatt i hela sitt liv ej får den
sjukvård de behöver när de är sjuka. Försäkringskassan
övertar landstingets roll som finansiär av vården och
politikernas uppgift blir, att som ombud för medborgarna,
lägga fast klara och enkla spelregler för hälso- och
sjukvården. Den politiska detaljstyrningen försvinner.
Medicinalstyrelsen får en viktig roll som garant för en hög
medicinsk kvalitet. Ett samarbete med försäkringskassan
möjliggör en samordning med sjukförsäkring, rehabilitering
och förtidspensioner vilket sannolikt är en förutsättning för
att klara kostnaderna i framtiden. Även läkemedel kan vara
intressant att ha med i försäkringen när dessa nu skall
överföras till landstingen.
För patienten innebär en allmän hälsoförsäkring i första hand en trygghet.
Med en bättre tillgång till sjukvården, fler vårdgivare att välja mellan,
incitament att påskynda rehabilitering och minska vårdköerna samt en
uppstramning i kvalitetsarbetet har patienten mycket att vinna. Pengarna
följer patienten och därmed flyttas makten, som sig bör, från politikern till
patienten. Den politiska och byråkratiska överbyggnaden i landstinget
reduceras. Sjukvårdens resurser måste nyttjas optimalt och för detta krävs
långsiktighet och klara spelregler. Kort sagt mer vård för pengarna!
Alla sjukvårdssystem brottas med stigande kostnader. Likaså kan en
hälsoförsäkringsmodell som skall garantera valfrihet och mångfald samt
uppfylla patienternas behov och krav få svårt med kostnadskontrollen. Med
en effektiv organisation, regelbunden medicinsk revision och egenavgifter
kan sjukvårdskostnaderna begränsas.
Vision
I ett tredje steg kan försäkringskassans monopol som
försäkringsgivare slopas och privata försäkringsgivare
släppas in. Förutom försäkringskassan kan t.ex. även större
försäkringsbolag och sjukvårdsföretag erbjuda en
obligatorisk hälsoförsäkring. En konkurrens mellan olika
försäkringsgivare kan ytterligare främja kvalitet och
utveckling av sjukvården. Vid en avveckling av landstinget
kan landstingets kapital överföras till en "landstingets"
pensionsstiftelse som kan äga tidigare landstingsdrivna
sjukhus.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att Stockholms
läns landsting blir försöksområde för en hälsoförsäkring fr.o.m. 1998 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att den del av
landstingsskatten som går till sjukvård kan ersättas med en obligatorisk
sjukavgift i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär en bättre
samordning av sjukvårdens resurser i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till att fri etablering för
privatläkare och sjukgymnaster återinförs i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 3 oktober 1996
Margareta E Nordenvall (m)
Knut Billing (m)
Elisabeth Fleetwood (m)
Henrik S Järrel (m)
Inger Koch (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Stig Rindborg (m)
Birgitta Wistrand (m)