Högkostnadsskyddet för avgifter för öppen vård och för
läkemedel regleras i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader m.m. och har funnits sedan 1981.
Beträffande den öppna vården gäller högkostnadsskyddet
avgifter vid läkarbesök och sjukvårdande behandling inom
landstingen samt vid besök hos privatpraktiserande läkare
och sjukgymnast med ersättning enligt ovannämnda lagar. I
samband med avregleringen av patientavgifterna i den öppna
vården 1991 infördes ett högsta beloppstak för patienternas
egenavgifter. Efter höjningen den 1 juli 1996 kan
egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet höjas från
1 800 kronor till 2 200 kronor per tolvmånadersperiod. Eller
med andra ord, det enskilda landstinget kan bestämma
högkostnadstaket till en nivå mellan lägst 1 800 kronor och
högst 2 200 kronor.
Dagens problem
Högkostnadsskyddet har visat sig behäftat med flera
problem.
Ett problem till följd av högkostnadsskyddets utformning - i kombination
med de avgiftshöjningar som skett - är att fler personer slår i taket efter en
relativt kort tid och därmed uppstår avgiftsfrihet, vilken i sin tur kan leda
till
en ökad sjukvårdskonsumtion. Studier som har gjorts i bl.a. Stockholms läns
landsting tyder på att besöksfrekvensen ökar med nästan 30 procent då
patienterna erhåller frikort, och att detta leder till ökade vårdkostnader,
vilket knappast endast beror på att människor verkligen har ett med
30 procent ökat behov av vård.
"Frikortsbesökens" andel av alla besök varierar över landet runt dessa
genomsnittsvärden. Stockholm har de högsta värdena. Den slutsats som dras
av studien, är att den nuvarande utformningen av högkostnadsskyddet leder
till en "icke medicinskt motiverad" ökning av sjukvårdskonsumtionen när
avgiftsfrihet inträder.
Ett annat problem som uppkommer om man vill lämna dagens högkost-
nadsskydd som i samma skydd täcker såväl läkarbesök, som annan sjuk-
vårdande behandling och läkemedel, är hur kostnaderna fördelas mellan
besök, behandling och läkemedel.
Det finns två begränsade studier som ligger några år tillbaka i tiden som
kan ge visst underlag för bedömning. Studierna redovisar vad patienterna
som erhållit frikort betalat i egenavgifter fram till den tidpunkt då de uppnått
frikort. Enligt dessa studier avsåg 60 procent respektive 70 procent av
avgifterna öppenvård och resten läkemedel. Den förstnämnda uppgiften
avser ett riksomfattande stickprov 1991; den andra uppgiften ett stickprov i
Göteborg kring årsskiftet 1991/92.
Läkmedlens andel av kostnaderna vid sjukdom har ökat kraftigt. Mellan
1990 och 1994 steg läkemedelskostnadernas andel av den totala hälso- och
sjukvårdskostnaden från 9 till 15 procent och den tendensen har hållit i sig,
vilket analyseras närmare i motion 1996/97:So6. För att ge en bättre kontroll
av verksamhetens kostnader bör separata högkostnadsskydd införas. Vi delar
därför regeringens bedömning i proposition 1996/97:27 att högkostnadsskyd-
det borde delas upp mellan läkemedelskostnader å den ena sidan och öppen-
vården å den andra.
Men, eftersom vi i motion 1996/97:So6 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
avvisar hela regeringens förslag i proposition 1996/97:27 Om läkemedels-
förmåner och läkemedelsförsörjning m.m., föreslår vi också en annan
konstruktion på högkostnadsskyddet för sjukvård, som innebär en kostnads-
kontroll samtidigt som det skyddar dem som har mest behov av sjukvård
utan att skapa en överkonsumtion av sjukvård. I motion 1996/97:So6 före-
slås ett särskilt högkostnadsskydd för läkemedel. Detta högkostnadsskydd
har i princip samma konstruktion som vårt förslag avseende högkostnads-
skydd för sjukvård enligt nedan.
Ett bättre högkostnadsskydd för
sjukvården
Vi förordar därför ett system som innebär att den enskilde
själv får välja vilken typ av högkostnadsskydd som är
önskvärt.
Det ena alternativet innebär att ingen skall behöva betala mer än 700
kronor per läkarbesök/behandling. Oavsett om kostnaden är högre betalar
patienten maximalt 700 kronor per gång. Den här modellen kan vara attraktiv
för människor som inte tror sig ha sjukvårdskostnader som överstiger
1 200 kronor per år.
Den andra modellen, som vi tror att de allra flesta kommer att välja, inne-
bär att man betalar 100 kronor per månad eller 1 200 kronor per år. Eftersom
en enskild individ aldrig kan veta om de egna sjukvårdskostnaderna kommer
att överstiga 1 200 kronor tror vi att benägenheten att ansluta sig till
systemet
är relativt stor.
Försäkringen innebär att den enskilde inte betalar mer än en administrativ
avgift på 25 kronor per läkarbesök. I övrigt är vården kostnadsfri för den
enskilde. I likhet med vad vi föreslår i motion 1996/97m1011 gäller en
förälders inbetalning på 100 kronor i månaden för sjukvård dennes samtliga
barn upp till 18 år.
Inbetalningen av försäkringen kan antingen ske med hela beloppet på en
gång eller delas upp i månatliga betalningar. För äldre kan ett avdrag göras
automatiskt på pensionen med 100 kronor i månaden.
I ett första steg bör landstingen ha ansvaret för avgiften. Det kan i ett
senare skede diskuteras om systemet borde vara nationellt.
Vi har inte räknat på vad vårt förslag skulle innebära i minskade kostnader
jämfört med det nu gällande högkostnadsskyddet. Om man inbegriper att
försäkringen kan komma att omfattas av en betydlig andel av inte minst
barnfamiljerna och äldre personer kan ökade intäkter drastiskt minska de
offentliga kostnaderna i den öppna vården.
Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett nytt högkostnadsskydd
för sjukvårdskostnader i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 4 oktober 1996
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)
Göte Jonsson (m)
Ulf Kristersson (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Bertil Persson (m)
My Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Åke Sundqvist (m)
Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)
Anna Åkerhielm (m)