Tandvårdslagen anger att folktandvården skall svara för
regelbunden och fullständig tandvård för barn och ungdomar
och att denna vård skall vara avgiftsfri för patienten.
Tandvårdslagen har ändrats för att öka konkurrensen och skapa lika villkor
för privata och offentliga tandvårdsproducenter. Numera är det möjligt för
landstingen att även anlita annan vårdgivare än den egna folktandvården för
att utföra barn- och ungdomstandvård. Det är angeläget att även andra
skillnader när det gäller villkoren för privat och offentlig barn- och
ungdomstandvård utjämnas.
Någon tydlig beskrivning av innebörden i begreppet "regelbunden och
fullständig tandvård" finns inte. Det anges dock i förarbetena till tandvårds-
lagen, att med regelbunden behandling avses att tandvård skall ges så ofta att
en god tandhälsa kan upprätthållas. Med fullständig behandling anges att
både allmäntandvård och specialisttandvård skall erbjudas samt att det också
skall erbjudas tandvård för akuta tandbesvär.
När det gäller specialistvård är folktandvårdens ansvar inte absolut i den
meningen att en patient i varje särskilt fall skall få den tandvård som önskas.
Liksom all annan vård beror vårdansvarets omfattning på de vårdresurser,
som kan ställas till förfogande och vad som är rimligt med hänsyn till
utvecklingen på området inom landet.
I bestämmelserna till tandvårdsförsäkringen för vuxna föreskrivs, att
tandvårdsersättning endast lämnas för behandling, som är nödvändig för att
uppnå ett funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat. All tandvård
ersätts således inte.
Det är uppenbart att det vårdbehov inom såväl barn- och ungdoms-
tandvården som inom vuxentandvården, som enligt statsmakternas mening
bör tillgodoses och bekostas av allmänna medel, är mindre än vad som
odontologiskt och tekniskt går att tillgodose.
Inom vuxentandvården finns genom tandvårdsförsäkringens utformning
dock en möjlighet för patienten att - under förutsättning att tandläkaren är
villig att utföra den - på egen bekostnad få utförd sådan vård, som inte är av
så stort behov att den ersätts inom tandvårdsförsäkringen.
Inom barn- och ungdomstandvården finns inte motsvarande möjligheter för
patienterna att inom folktandvården få vård utöver vad som egentligen behövs
för att nå ett godtagbart resultat, även om så önskas. Tandvårdslagen hindrar
folktandvården att ens mot full betalning utföra sådan vård. Hos
privatpraktiserande tandläkare kan emellertid patienten mot ersättning få all
vård som önskas, även om det objektiva behovet inte är så stort. Detta gör att
konkurrensen snedvrids.
Ett exempel då föräldrar kan önska få ett objektivt sett lågt vårdbehov
tillgodosett finns inom den specialiserade tandregleringsvården. Endast de
tandställningsfel, som medför risk för funktionsstörningar eller skador på
tänder och omgivande vävnader, behandlas inom folktandvården. Mer än en
fjärdedel av alla barn och ungdomar får på detta sätt avgiftsfri tandreglering.
Trots detta önskar många föräldrar till barn med mindre tandställningsfel att
dessa får vård. Inom folktandvården får då inte denna vård erbjudas och
utföras ens mot betalning. Patienterna måste hänvisas till privata specialister,
som är oförhindrade att mot betalning utföra vården. Detta ligger då helt
utanför den barn- och ungdomstandvård som landstingen finansierar och
anlitar privata tandläkare för att utföra.
Ett annat exempel är när föräldrarna önskar hälsokontroller oftare än vad
som enligt tandläkarens bedömning behövs och som landstingen anser bör
bekostas med skattemedel. Folktandvården är då förhindrad att mot betalning
erbjuda tätare hälsokontroller medan sådana utan hinder kan erbjudas inom
privattandvården.
I motion 1993/94:So433 har jag tidigare framfört detta förslag om rätt för
folktandvården att mot avgift få utföra viss barn- och ungdomstandvård på
samma sätt som medges för privattandvården. I Socialutskottets betänkande
1993/94:SoU21 avstyrktes yrkandet utan att den egentliga sakfrågan
diskuterades. Utskottet hänvisade i stället till betydelsen av att skilja på
offentlig kontroll och finansiering å den ena sidan och produktionen hos
offentliga och privata vårdgivare å den andra sidan. Vidare hänvisades till
vikten av att valfriheten för den enskilde måste öka inom den offentligt
finansierade vården.
Vad som i motionen anfördes, gällde emellertid inte detta utan möjligheten
att få valfrihet även för sådan vård som inte finansieras av allmänna medel
därför att den går utanför den standard, som anses rimlig att tillgodose med
sådana.
Genom en möjlighet för landstingen att mot bakgrund av vetenskap och
beprövad erfarenhet definiera vilken standard som skall gälla för ett
funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat och en möjlighet att för
ytterligare och dyrare vård hänvisa till avgiftsfinansiering hos folktandvården
eller andra vårdgivare, bör landstingens kostnader för barn- och ungdoms-
tandvården också kunna minska.
Tandvårdslagen bör ändras så att det blir tillåtet för landstingens folk-
tandvård att mot betalning utföra sådan barn- och ungdomstandvård som
ligger utanför vad som behövs för att uppnå ett funktionellt och utseende-
mässigt godtagbart resultat.
Mitt yrkande på ändring av tandvårdslagen framfördes även i motion
1994/95:So410. Socialförsäkringsutskottet behandlade motionen i betänkan-
det 1994/95:SoU20. Utskottet tog inte ställning till sakfrågan utan konstatera-
de, att frågan skulle behandlas i regeringens kommande proposition om en
tandvårdsreform.
Regeringen föreslog i proposition 1995/96:119 Reformerad tandvårds-
försäkring ett tillägg till tandvårdslagen (1985:125) 15 a § av följande
lydelse: Landstinget får också ta ut avgift om patienten på begäran ges
tandvård som inte är nödvändig för att uppnå ett från odontologisk synpunkt
funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat. Detta förslag överens-
stämmer med vad jag föreslog i motion 1994/95:So410.
Regeringen drog emellertid tillbaka propositionen på grund av det motstånd
den i samma proposition föreslagna s.k. premietandvården mötte.
Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om ändring i tandvårdslagen (1985:125)
15 a § i enlighet med vad som anförts i motionen.