Tandvårdslagen anger att folktandvården skall svara för regelbunden och fullständig tandvård för barn och ungdomar och att denna vård skall vara avgiftsfri för patienten.
Tandvårdslagen har ändrats för att öka konkurrensen och skapa lika villkor för privata och offentliga tandvårdsproducenter. Numera är det möjligt för landstingen att även anlita annan vårdgivare än den egna folktandvården för att utföra barn- och ungdomstandvård. Det är angeläget att även andra skillnader när det gäller villkoren för privat och offentlig barn- och ungdomstandvård utjämnas.
Någon tydlig beskrivning av innebörden i begreppet "regelbunden och fullständig tandvård" finns inte. Det anges dock i förarbetena till tandvårds- lagen, att med regelbunden behandling avses att tandvård skall ges så ofta att en god tandhälsa kan upprätthållas. Med fullständig behandling anges att både allmäntandvård och specialisttandvård skall erbjudas samt att det också skall erbjudas tandvård för akuta tandbesvär.
När det gäller specialistvård är folktandvårdens ansvar inte absolut i den meningen att en patient i varje särskilt fall skall få den tandvård som önskas. Liksom all annan vård beror vårdansvarets omfattning på de vårdresurser, som kan ställas till förfogande och vad som är rimligt med hänsyn till utvecklingen på området inom landet.
I bestämmelserna till tandvårdsförsäkringen för vuxna föreskrivs, att tandvårdsersättning endast lämnas för behandling, som är nödvändig för att uppnå ett funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat. All tandvård ersätts således inte.
Det är uppenbart att det vårdbehov inom såväl barn- och ungdoms- tandvården som inom vuxentandvården, som enligt statsmakternas mening bör tillgodoses och bekostas av allmänna medel, är mindre än vad som odontologiskt och tekniskt går att tillgodose.
Inom vuxentandvården finns genom tandvårdsförsäkringens utformning dock en möjlighet för patienten att - under förutsättning att tandläkaren är villig att utföra den - på egen bekostnad få utförd sådan vård, som inte är av så stort behov att den ersätts inom tandvårdsförsäkringen.
Inom barn- och ungdomstandvården finns inte motsvarande möjligheter för patienterna att inom folktandvården få vård utöver vad som egentligen behövs för att nå ett godtagbart resultat, även om så önskas. Tandvårdslagen hindrar folktandvården att ens mot full betalning utföra sådan vård. Hos privatpraktiserande tandläkare kan emellertid patienten mot ersättning få all vård som önskas, även om det objektiva behovet inte är så stort. Detta gör att konkurrensen snedvrids.
Ett exempel då föräldrar kan önska få ett objektivt sett lågt vårdbehov tillgodosett finns inom den specialiserade tandregleringsvården. Endast de tandställningsfel, som medför risk för funktionsstörningar eller skador på tänder och omgivande vävnader, behandlas inom folktandvården. Mer än en fjärdedel av alla barn och ungdomar får på detta sätt avgiftsfri tandreglering. Trots detta önskar många föräldrar till barn med mindre tandställningsfel att dessa får vård. Inom folktandvården får då inte denna vård erbjudas och utföras ens mot betalning. Patienterna måste hänvisas till privata specialister, som är oförhindrade att mot betalning utföra vården. Detta ligger då helt utanför den barn- och ungdomstandvård som landstingen finansierar och anlitar privata tandläkare för att utföra.
Ett annat exempel är när föräldrarna önskar hälsokontroller oftare än vad som enligt tandläkarens bedömning behövs och som landstingen anser bör bekostas med skattemedel. Folktandvården är då förhindrad att mot betalning erbjuda tätare hälsokontroller medan sådana utan hinder kan erbjudas inom privattandvården.
I motion 1993/94:So433 har jag tidigare framfört detta förslag om rätt för folktandvården att mot avgift få utföra viss barn- och ungdomstandvård på samma sätt som medges för privattandvården. I Socialutskottets betänkande 1993/94:SoU21 avstyrktes yrkandet utan att den egentliga sakfrågan diskuterades. Utskottet hänvisade i stället till betydelsen av att skilja på offentlig kontroll och finansiering å den ena sidan och produktionen hos offentliga och privata vårdgivare å den andra sidan. Vidare hänvisades till vikten av att valfriheten för den enskilde måste öka inom den offentligt finansierade vården.
Vad som i motionen anfördes, gällde emellertid inte detta utan möjligheten att få valfrihet även för sådan vård som inte finansieras av allmänna medel därför att den går utanför den standard, som anses rimlig att tillgodose med sådana.
Genom en möjlighet för landstingen att mot bakgrund av vetenskap och beprövad erfarenhet definiera vilken standard som skall gälla för ett funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat och en möjlighet att för ytterligare och dyrare vård hänvisa till avgiftsfinansiering hos folktandvården eller andra vårdgivare, bör landstingens kostnader för barn- och ungdoms- tandvården också kunna minska.
Tandvårdslagen bör ändras så att det blir tillåtet för landstingens folk- tandvård att mot betalning utföra sådan barn- och ungdomstandvård som ligger utanför vad som behövs för att uppnå ett funktionellt och utseende- mässigt godtagbart resultat.
Mitt yrkande på ändring av tandvårdslagen framfördes även i motion 1994/95:So410. Socialförsäkringsutskottet behandlade motionen i betänkan- det 1994/95:SoU20. Utskottet tog inte ställning till sakfrågan utan konstatera- de, att frågan skulle behandlas i regeringens kommande proposition om en tandvårdsreform.
Regeringen föreslog i proposition 1995/96:119 Reformerad tandvårds- försäkring ett tillägg till tandvårdslagen (1985:125) 15 a § av följande lydelse: Landstinget får också ta ut avgift om patienten på begäran ges tandvård som inte är nödvändig för att uppnå ett från odontologisk synpunkt funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat. Detta förslag överens- stämmer med vad jag föreslog i motion 1994/95:So410.
Regeringen drog emellertid tillbaka propositionen på grund av det motstånd den i samma proposition föreslagna s.k. premietandvården mötte.
Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om ändring i tandvårdslagen (1985:125) 15 a § i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 2 oktober 1996
Inger Koch (m)