När nya bestämmelser infördes för preventivmedelsrådgivning i samband med abortlagens införande gavs statsbidrag till verksamheten, som skulle vara kostnadsfri för individen (lag 1984:687). Preventivmedel som tillhandahölls vid rådgivningen, var gratis och hormonella metoder, som erhölls på recept, omfattades av läkemedelsrabatten. Trots att dessa öronmärkta anslag upphörde 1984, har rådgivningen hittills varit kostnadsfri för individen.
Däremot har regler för rabattering av receptbelagda läkemedel ändrats, vilket inneburit att kostnaderna för t.ex. p-piller har stigit genom åren. Eftersom p-piller, som kostar cirka 350-400:- per år, är den vanligaste och mest accepterade metoden för de yngsta kvinnorna och eftersom spiral, som är kostnadsfri för individen för 5-8 års användning, är en mera accepterad och lämplig metod för de litet äldre kvinnorna, som fött barn, har kostnadsbördan för preventivmedel fått en olycklig fördelning och drabbar hårdare den grupp av kvinnor, som har de sämsta ekonomiska resurserna. Vissa nya metoder, hormonspiralen och p-stavar, är långverkande och ett enda läkemedelsuttag (i dag 170:-) kan ge skydd under 5 år med dessa metoder, vilket över tid således innebär små kostnader för individen.
Det finns idag ingen total utvärdering av hur kostnadskänsliga preventivmedelssökande är. På många håll i landet har man emellertid infört subventioner av p-piller till de yngsta, eftersom man tyckte sig märka att unga flickor gjorde oavsiktliga avbrott i p-pilleranvändningen p.g.a. att de inte hade pengar till nya piller. Socialstyrelsen utvärderade effekten av sådan subventionering på aborttalen och fann tecken på att tonårsaborterna minskade i subventionerade områden. Man konkluderade att det var troligt att subventionen i kombination med andra abortförebyggande åtgärder hade viss effekt på aborttalen.
Det ter sig rimligt att förmoda att speciellt yngre kvinnor är mycket kostnadskänsliga i dag och att höga kostnader för preventivmedel bidrar till dålig användning och många oönskade graviditeter. Det vore därför önskvärt att kostnaderna för preventivmedel hölls låga för alla och speciellt för de allra yngsta. Förslag har lagts i vissa landsting att man skulle kunna finansiera p- pillersubventionering genom att ta ut en avgift för t.ex. spiraler. Dessa förslag har hittills fallit på att lagen (lag 1984:687) stadgar att preventivmedel skall tillhandahållas kostnadsfritt i samband med rådgivning för att statligt anslag till verksamheten skall utgå.
Vi anser att preventivmedel bör kunna tillhandahållas för en låg kostnad för alla, speciellt för de yngre. Om landstingen tilläts ta en mindre summa för t.ex. spiraler, skulle detta kunna subventionera p-piller så att ingen kvinna skulle behöva betala mer än 100-150 per år för preventivmedel. Eventuellt lägre för ungdomar under 23 år.
En lagändring bör därför komma till stånd, som ger landstingen rätt att ta ut en mindre summa för det utdelade preventivmedlet. Det är emellertid viktigt att en eventuell ny lag inte ger möjlighet till helt fri prissättning av preventivmedel, då skulle en lagändring kunna helt motverka sitt syfte i framtiden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagändring gällande preventivmedel.
Stockholm den 2 oktober 1996
Tone Tingsgård (s) Barbro Andersson (s)