Motion till riksdagen
1996/97:So218
av Dan Ericsson (kd)

Ersättning till personer som utsatts för lobotomi


När filmen Gökboet kom på 1970-talet väckte den en debatt
som få filmer har lyckats med. Den belyste på sitt sätt de
psykiskt sjukas situation på institutioner som mentalsjukhus.
Säkerligen bidrog filmen till en förändrad syn på behandling
av psykiskt sjuka. I filmen utsätts huvudpersonen för
lobotomi, en behandlingsmetod som i stor omfattning
användes förr.
I Sverige utfördes under 1940- och 1950-talen lobotomi på psykiskt sjuka
patienter. Detta som en ångestdämpande åtgärd. Lobotomin innebar ofta att
patientens personlighet blev helt förändrad. I Norge var det på motsvarande
sätt. Där har man nu dock beslutat att de som efter andra världskriget blev
utsatta för detta ingrepp och som fortfarande är i livet ska få en
engångsersättning på 100 000 norska kronor. Man räknar med att av de ca
2 500 personer som lobotomerades så är ca 500 kvar i livet. Denna åtgärd är
inte vidtagen utan att norska staten haft starka skäl för detta. Frågan är nu om
inte Sverige ska göra på motsvarande sätt. Hur många det kan röra sig om är
svårt att säga men ur ett inspektionsprotokoll från 1948 kan man utläsa att
detta år genomfördes 112 ingrepp (under 10 månader) vid Umedalens
sjukhus, 58 vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, 54 vid Beckomberga i
Stockholm, 18 vid Ulleråker i Uppsala, 14 vid Sundby i Strängnäs samt14 vid
ytterligare tre namngivna sjukhus. Total anges närmare 500 ha lobotomerats
under 1940- och 1950-tal bara vid Sidsjöns sjukhus. Enligt min mening finns
det nu all anledning för staten att agera på motsvarande sätt som Norge.
I ett frågesvar till undertecknad angående denna fråga hävdar justitie-
ministern att för att någon ska bli skyldig att utge ersättning enligt
skadeståndsrättsliga regler krävs att det kan bevisas att skadan orsakats
uppsåtligen eller genom vårdslöshet. För att få skadestånd krävs dessutom att
ansökan om ersättning görs inom tio år från det att den skadegörande
handlingen företogs. I frågesvaret skriver dock ministern att även om
skadestånsskyldighet inte föreligger kan regeringen i enskilt fall besluta om
ersättning av nåd när särskilda omständigheter föreligger. Frågan är om inte
de anförda lobotomifallen kan hänföras till denna situation eftersom
lobotomin redan då metoden infördes ifrågasattes som ett människovärdigt
ingrepp.
Lobotomi kan fortfarande ske men det handlar då om extrema fall där all
annan behandling visat sig resultatlös. Ingreppet kan dessutom bara ske på
patientens egen begäran. Nu opereras ca fem personer per år i Sverige.
Tidigare förhållanden var helt annorlunda och många patienter har utsatts för
påtvingat livslångt lidande beroende på lobotomiingrepp.
För att staten nu i någon mån ska gottgöra dem som utsattes för lobotomi
och på så sätt erkänna att detta var inte en riktig behandling i ett samhälle
som slår vakt om människovärdet bör den svenska regeringen i likhet med
den norska besluta om att ge ersättning till de lobotomerade från 40- och 50-
tal som fortfarande är i livet.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statlig ersättning till lobotomerade från 1940- och 1950-talet som
fortfarande är i livet.
Stockholm den 1 oktober 1996
Dan Ericsson (kd)