Primärvården i Sverige bedrevs i de största städerna till stor del i privat regi fram till 1970. Sjukhusläkare valde, ofta efter flera års tjänstgöring på sjukhus, att öppna en egen praktik och ägna sig åt patienter i den öppna vården. Många av dessa doktorer hade en lång klinisk erfarenhet vilket bidrog till en högkvalitativ vård och en optimal behandling av patienten. De flesta av oss kommer ihåg sin provinsialläkare eller örondoktor som fungerade som husläkare.
Den privata vården sköter idag cirka 20 procent av den öppna vården till en kostnad av 1.5 procent av de totala sjukvårdskostnaderna. Bara i Stockholm sker 2 miljoner besök per år i privatläkarvården.
Regering och riksdag har beslutat att den fria etableringen för specialist- läkare och sjukgymnaster skall upphävas. De läkare och sjukgymnaster som vill arbeta som privatpraktiker med offentlig finansiering måste istället träffa ett samverkansavtal eller vårdavtal med sjukvårdshuvudmannen. Lagänd- ringen trädde i kraft den 1 januari 1995. Detta innebar att landstingen får en starkare monopolställning än någonsin tidigare.
Före 1991, d.v.s. under socialdemokratiskt styre har det alltid funnits en liten privat sjukvårdsverksamhet som har stått fristående gentemot landstingen. Varje läkare/sjukgymnast hade sin egen etablering och när vederbörande gick i pension så överläts etablering och patienter till en yngre kollega. Detta skapade en kontinuitet för patienterna, en garanti att när doktorn pensionerades så kommer det en annan läkare i hans/hennes ställe. Det innebar också att äldre läkare vågade investera i sin mottagning och följde på så sätt med i den tekniska utvecklingen. Det kommer vara svårt att göra framöver, med den otrygghet som råder med dagens regler. Som lagen är idag kan inte en privatläkare överlåta sin etablering vilket innebär att privatläkarna riskerar på sikt att försvinna. Utöver detta har Socialdemokraterna infört en åldersgräns på 65 år för privatpraktiserande läkare med offentlig finansiering. Vid årsskiftet 1996/97 kommer knappt en fjärdedel av alla privatläkare att tvingas i pension och får inte överlåta sin mottagning till en yngre kollega. Hundratusentals patienter blir utan läkare. Flera landsting har insett att detta är orimligt och trotsar lagen. Men, på längre sikt finns det inte längre någon garanti för att den privata sjukvården ska få leva vidare.
Den 14 november 1994 lade regeringen fram sitt förslag om att avskaffa den fria etableringen för läkare och sjukgymnaster. I pressmeddelandet kunde man läsa: "Sjukvården kan inte hanteras som vilken vara som helst." Redan i regeringsförklaringen hade Socialdemokraterna deklarerat sin syn på den privata vården:" Den fria etableringen dränerar sjukvårdens ekonomi." Att ett patientbesök i den privata vården är betydligt billigare än motsvarande besök i den offentliga vården har uppenbarligen undgått Socialdemokraterna. Likaså har det undgått Socialdemokraterna att miljontals patienter årligen väljer den privata öppna vården.
Landstingens förstärkta monopolställning väcker många frågor. Vem vet bäst om patienten behöver vård - patienten eller landstinget? Ska plånboken ånyo börja styra vilken vård patienten får - är det bara de som har råd som i framtiden får välja läkare?
Är det försvarbart att i dagens kärva ekonomiska klimat angripa en för samhället billig och effektiv vård, en vård som patienterna gärna väljer?
Att den privata vården har varit ett bra fungerande komplement till den offentliga vården är väl känt. Vad skulle landstinget ha gjort utan t.ex. Cityakuten som har varit en förutsättning för en fungerande akut öppenvård i Stockholm?
Utifrån ovanstående resonemang kan sammanfattas att den privata vården är en för samhället lönsam vård med hög kvalitet och god tillgänglighet. Det är en vård som uppskattas av många. Många privata specialistläkare fungerar som husläkare oavsett om de är registrerade som sådana eller ej. De står för kontinuitet och kvalitet i vården.
Att den fria etableringen för specialistläkare och sjukgymnaster nu är borta är bara att beklaga. För att inte på sikt utarma kontinuiteten i den privata vården är det angeläget att återinföra rätt till ersättningsetablering. Det innebär att när en läkare eller sjukgymnast lämnar sin praktik vid t.ex. pension är det viktigt att denna praktik kan övertas av en kollega.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att rätten till ersättningsetablering för läkare eller sjukgymnast återinförs i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri etablering och åldersgräns för privatläkare.
Stockholm den 2 oktober 1996
Margareta E Nordenvall (m)