Patientföreningar har bildats inom en rad olika områden och
utgör en väsentlig resurs i hälso- och sjukvårdens arbete för
att stödja, behandla och rehabilitera patienter med olika
sjukdomstillstånd. Hur man tar kontakt med patienterna är en
grannlaga uppgift, och det finns enstaka rapporter om att
framför allt den första kontakten mellan patient och
patientförening upplevts negativt av patienten.
En kontakt med ett par stora patientföreningar visar att föreningarna lokalt
tar kontakt med vårdcentraler, kliniker och rehabiliteringsavdelningar för att
nå enskilda patienter. I de flesta fall tycks dessa kontakter ha fungerat
relativt
bra. Endast i ett fåtal fall har man varit negativ till föreningarnas
verksamhet.
I några enstaka fall åberopas sjukvårdssekretessen som skäl till att
föreningarna inte får verka på institutionen. Som exempel på goda kontakter
nämndes att föreningarna får lägga ut sitt informationsmaterial i väntrum
eller att materialet tas emot och lämnas vidare av vårdpersonal till patienter.
Ett annat tillvägagångssätt är att inrätta kontaktombud på sjukhuset.
Några riktlinjer för hur patientföreningarnas lokala ombud bör arbeta med
patientkontakter finns inte. Ombuden genomgår som regel internutbildning
men hur verksamheten därefter bedrivs beror på ombudet och
vårdpersonalen vid resp klinik eller vårdcentral.
Även om antalet patienter som rapporterats ha tagit illa vid sig av att
kontaktas av ett ombud för en patientförening är litet, anser jag att det är
viktigt att man utreder frågan närmare om hur kontakten mellan patient,
vårdgivare och patientförening bäst förmedlas så att patientens integritet och
sjukvårdssekretessen inte träds förnär. Regeringen bör initiera en sådan
utredning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om hur kontakt mellan patienter och
patientföreningar bäst förmedlas.