Patientföreningar har bildats inom en rad olika områden och utgör en väsentlig resurs i hälso- och sjukvårdens arbete för att stödja, behandla och rehabilitera patienter med olika sjukdomstillstånd. Hur man tar kontakt med patienterna är en grannlaga uppgift, och det finns enstaka rapporter om att framför allt den första kontakten mellan patient och patientförening upplevts negativt av patienten.
En kontakt med ett par stora patientföreningar visar att föreningarna lokalt tar kontakt med vårdcentraler, kliniker och rehabiliteringsavdelningar för att nå enskilda patienter. I de flesta fall tycks dessa kontakter ha fungerat relativt bra. Endast i ett fåtal fall har man varit negativ till föreningarnas verksamhet. I några enstaka fall åberopas sjukvårdssekretessen som skäl till att föreningarna inte får verka på institutionen. Som exempel på goda kontakter nämndes att föreningarna får lägga ut sitt informationsmaterial i väntrum eller att materialet tas emot och lämnas vidare av vårdpersonal till patienter. Ett annat tillvägagångssätt är att inrätta kontaktombud på sjukhuset.
Några riktlinjer för hur patientföreningarnas lokala ombud bör arbeta med patientkontakter finns inte. Ombuden genomgår som regel internutbildning men hur verksamheten därefter bedrivs beror på ombudet och vårdpersonalen vid resp klinik eller vårdcentral.
Även om antalet patienter som rapporterats ha tagit illa vid sig av att kontaktas av ett ombud för en patientförening är litet, anser jag att det är viktigt att man utreder frågan närmare om hur kontakten mellan patient, vårdgivare och patientförening bäst förmedlas så att patientens integritet och sjukvårdssekretessen inte träds förnär. Regeringen bör initiera en sådan utredning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om hur kontakt mellan patienter och patientföreningar bäst förmedlas.
Stockholm den 20 september 1996
Barbro Westerholm (fp)