Aids är en av vår tids mest fruktade sjukdomar. Mycket talar
för att vaccin och botemedel kommer att dröja, även om
framsteg gjorts de senaste åren. Det betyder att vi kommer att
få leva med hivvirus och dess effekter under mycket lång tid.
Detta innebär att arbetet med att minska smittspridningen av hiv måste
inriktas på långsiktiga åtgärder kombinerat med stöd och hjälp till dem som
redan smittats.
I motionen redogörs för hur vi ser på kampen mot hiv/aids. Den har fyra
huvuduppgifter: minskad smittspridning, stöd åt de hivsmittade, förbättrad
vård och bättre villkor för forskningen.
I motionen krävs en bättre information och upplysning riktad inte minst till
skolungdomar, utlandsresenärer, invandrare och homo- och bisexuella män.
De frivilliga organisationernas betydelsefulla arbete poängteras.
Vidare krävs en utvärdering av de lagar och förordningar vars syfte är att
bekämpa och förhindra smittspridning. Det statliga preventiva arbetet bör
också utarbetas.
De senaste åren har forskningen på hivområdet kunna redovisa de första
positiva resultaten. Fortsatt forskning för att hindra smittspridning och
förhindra att hiv övergår till aids måste därför vara högprioriterad, vilket vi
förordar i motionen.
Moderata utgångspunkter
Hivinfektion med åtföljande aidssjukdom kommer att finnas
under mycket lång tid, kanske flera generationer. Vi har
kanske endast sett början av en epidemi, som riskerar att
utvecklas till ett av vår tids största problem. I många av
Afrikas länder är hiv/aidssituationen redan katastrofal. I
Asien och Syd-Amerika pågår en dramatisk smittspridning. I
dag är ca 25 miljoner människor smittade av hiv, vid
sekelskiftet befaras så många som 40 miljoner människor
bära på hivviruset. Den globala situationen påverkar
spridningen av hiv i vårt eget land.
Trots den fruktansvärt svåra situation som råder är det oroväckande tyst om
hiv och aids i den svenska samhällsdebatten. Ofta diskuteras hiv och aids
endast i samband med den årliga "World Aids Day" den 1 december. Detta
kan invagga människor i falsk säkerhet. Många som inte vill inse sanningen
kan tro att faran är över. Tystnaden runt hiv/aids är särskilt allvarlig
eftersom
det ännu inte finns vare sig vaccin eller bot. Enda sättet att undgå hiv är att
inte utsätta sig för smitta. Varje människa måste vara medveten om faran och
veta hur man undgår att smittas.
Andra problem har i och med hivepidemin blivit större och farligare, till
exempel alkoholmissbruk, intravenöst narkotikamissbruk och prostitution.
Kampen mot dessa har blivit allt viktigare för att också bekämpa spridningen
av hiv.
De personliga problem som hör samman med hiv är mycket komplexa.
Sexuallivet berörs liksom relationerna till den närmaste omgivningen,
förmågan att ta ansvar för sig själv och för andra samt normer och
levnadssätt. Arbetet med att begränsa hivsmittan står och faller med enskilda
människors vilja och förmåga att ta ansvar. Samtidigt prövas allas vår
människosyn och medmänsklighet.
Information och attitydpåverkan måste bedrivas så att varje människa inser
situationens allvar, tar ansvar för sitt eget beteende och inte utsätter sig
eller
andra för risk att smittas. Detta är avgörande i strategin mot hiv. Politiker,
lärare, läkare, forskare och massmedia måste alla ta ansvar för att hiv/aids
finns med i samhällsdebatten.
Många frivilligorganisationer har gjort och gör mycket stora insatser när
det gäller information, stöd till smittade och vård av sjuka. Utan dessa
insatser hade Sverige haft mycket sämre möjligheter att möta epidemin och
hjälpa människor som drabbats.
Hivutvecklingen i Sverige
Det första sjukdomsfallet i aids diagnostiserades i USA 1981
och i Sverige 1982. Enligt den senaste tillgängliga statistiken
från Smittskyddsinstitutet (t.o.m. den 30/3 -96) har
1 371 personer i Sverige utvecklat aids, varav 885 personer
avlidit. 4 263 personer hade rapporterats vara infekterade
med hiv. Ser man utvecklingen längre bak i tiden kan man
konstatera att smittspridningen sjunker kontinuerligt, medan
antalet aidsfall fortfarande stiger förhållandevis mycket. Det
senaste förklaras av att de som i dag får aids tillhör den stora
grupp som smittades i början och mitten på 80-talet innan
kunskaper fanns om hur spridningen skedde. I USA, där
utvecklingen ligger några år före, kan man nu se hur antalet
nya aidsfall minskar. Detta ger en god indikation på att vi
kommer att se samma utveckling här om ett par tre år.
De senaste åren har fördelningen på olika smittvägar och riskutsatta
grupper förändrats radikalt. Antalet heterosexuellt smittade har ökat och utgör
i dag 33 procent av samtliga smittade. Andelen homosexuellt smittade har
stadigt minskat sedan slutet på 80-talet och utgör i dag ca 43 procent av
samtliga smittade. I detta sammanhang kan det vara intressant, men samtidigt
skrämmande, att konstatera att man i Köpenhamn nu har nått en situation där
aidsrelaterade sjukdomar utgör den största dödsorsaken bland män mellan 25
och 49 år. Det är samma situation som råder i många amerikanska storstäder.
Även om vi i Sverige har en i förhållande till vårt södra grannland betydligt
bättre situation, visar utvecklingen i Danmark vilka konsekvenser en alltför
okontrollerad smittspridning kan få. Det finns dessutom signaler från bl.a.
USA att smittspridningen börjat ta fart i gruppen unga homosexuella män
mellan 18 och 24 år. Även i Sverige finns det fall där unga män smittats,
kanske redan vid den första sexuella kontakten.
Majoriteten av de heterosexuellt smittade är utländska medborgare, från
s.k. högendemiska områden, som söker asyl i vårt land. Drygt hälften av de
svenskar som hivsmittats vid heterosexuell kontakt anger att de ådragit sig
infektionen under resa utomlands.
Även om vi inom Sveriges gränser arbetar effektivt för att förebygga
smittspridningen, är vi i allt högre grad beroende av hur resten av världen
hanterar problemen.
Fyra huvuduppgifter i
arbetet mot hiv
Redan i motion 1987/88:So4 av Carl Bildt m.fl. redogjorde
Moderata samlingspartiet utförligt för sin syn på arbetet med
hiv/aids och på de fyra huvuduppgifterna i detta arbete:
1. Att stoppa smittspridningen.
2.
3. Att ge hjälp och stöd åt de hivsmittade och deras anhöriga.
4.
5. Att förbättra vården av de hivinfekterade och aidssjuka.
6.
7. Att tillse att forskningen ges bästa tänkbara villkor.
8.
Vi har fortfarande samma grundläggande syn på arbetet mot
hiv/aids som redovisades i ovan nämnda partimotion.
Vi har föreslagit en lång rad åtgärder för att bekämpa hivepidemin, bland
annat när det gäller test/provtagning, information, skolutbildning av barn och
ungdom, alkohol- och narkomanvård, forskning, stöd till de smittade, sjuka
och anhöriga samt stöd till och skydd för dem som utsätts för särskild
smittorisk i sina arbeten.
Att stoppa smittspridningen
När en mycket farlig, smittsam sjukdom, med ett snabbt
spridningsförlopp, som hiv/aids, uppträder har staten ett
övergripande ansvar för bekämpningen av denna sjukdom.
Eftersom smittan inte känner några gränser är kampen mot
en sådan sjukdom en gemensam nationell angelägenhet.
Det direkta, förebyggande vård- och stödarbetet måste dock utföras i
kommuner och landsting. Ett särskilt ekonomiskt stöd måste även framgent
utgå till de kommuner och landsting som har särskilt många smittade och
sjuka.
Folkhälsoinstitutet initierar och bedriver med stöd av de statliga
aidsmedlen information och utbildning som syftar till att motverka smitt-
spridning.
När de första aidsfallen dök upp i början på 80-talet stod samhället helt
hjälplöst. Unga människor dog av okänd anledning i sviter av sjukdomar som
nästan varit okända tidigare. Det moderna samhället var inte berett att hantera
en sjukdom som slog till utan att man visste varför och som inte gick att bota.
Inte förrän i mitten på 80-talet visste läkarvetenskapen vad aids berodde på
och hur man kunde undvika att bli smittad av hivviruset.
Om det faktum att Sverige har en, i internationell jämförelse, begränsad
smittspridning är ett resultat av smittskyddslagens bestämmelser och förbud
mot t.ex. bastuklubbar har dock aldrig utvärderats. Samma förhållande gäller
de informationskampanjer som bedrivits eller Folkhälsoinstitutets arbete.
Har åtgärderna vidtagits där de ger mest effekt? Vilken lärdom kan vi dra
från andra länders arbete? Behöver arbetet i Sverige förändras? Hur effektiv
har lagstiftningen varit? På vilket sätt har de frivilliga organisationernas
arbete påverkat arbetet mot hiv? Det är exempel på viktiga frågor som bör
belysas. 1994 begärde vi därför en utredning vars uppgift skulle vara att
utvärdera de åtgärder som satts in för att minska smittspridningen. Det är
tillfredsställande att riksdagen biföll detta moderata krav. Regeringen har nu
också tillsatt en utredning med syfte att studera just det som vi moderater har
efterlyst.
Information och
beteendepåverkan
Information som påverkar attityder och beteende är
avgörande för att hejda smittspridningen. Information om
hiv/aids skall dessutom enligt vår mening ingå i all
upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara sjukdomar.
Kampanjer på nationell och regional nivå är nödvändiga för att ständigt
påminna människor om riskerna med hiv. Att de centralt initierade
informationsinsatserna fortsätter är viktigt för att stödja det regionala och
lokala informationsarbetet. Informationskampanjerna måste vara ärliga och så
skarpt formulerade att människor i riskzonen påverkas och uppmanas att söka
mer information och till testning.
Det är också centralt att informationen utformas så att den når rätt
målgrupp. Ett problem i detta sammanhang är bisexuella män. Många
bisexuella män lever i förhållanden med kvinnor. De ser sig sällan som
homosexuella och kan därför ha svårt att identifiera sig med t.ex. annonser
som riktar sig till homosexuella. Samtidigt är det oerhört viktigt att denna
grupp nås med information, eftersom vi vet att den smittspridning som ökar
är just genom bisexuella kontakter.
Mer riktad information måste ges till människor, särskilt ungdomar, som
reser utomlands. I de flesta turistländer finns fler hivsmittade än i Sverige.
Informationskampanjerna tjänar syftet att "väcka" människor. För att nå en
verklig attityd- och beteendepåverkan måste information dock ges på ett
"djupare" sätt, helst genom samtal och dialog. Samtidigt anser vi att de
senaste årens centrala kampanjer många gånger har haft fel målgrupper. Man
har försökt att neutralisera budskapet så att alla människor skall kunna känna
igen sig. Det är ett vällovligt syfte - men som nämnts ovan riskerar en sådan
allmän information att missa dem som verkligen är i riskzonen. Samtlig
expertis är i dag överens om att risken för att bli smittad heterosexuellt i
Sverige är mycket liten. Smittspridningen i vårt land sker i gruppen homo-
och bisexuella män. Även om smittspridningen är relativt blygsam i ett
internationellt perspektiv, finns det tecken som tyder på att den ökar i
gruppen yngre homosexuella män. Detta kan bero på att dessa unga män inte
känner att de fått information - eller känner att "aids drabbar bara äldre". Vi
anser att de medel som finns för information och upplysning framöver i större
utsträckning skall riktas mot skolungdom och de typiska "riskgrupperna". Det
innebär tydliga budskap till homo- och bisexuella män och utlandsresenärer.
Det får dock inte innebära att man glömmer grupper utanför riskgrupperna.
Men de resurser som finns måste användas på mest effektiva sätt och där de
gör störst nytta.
Det viktigaste tillfället att ge en mer personligt inriktad information är vid
hivprovtagningen, särskilt när människor själva söker testning av oro för att
vara smittade. Även om provet är negativt måste tillfället att ge information
tillvaratas. Det är lika viktigt att nå den osmittade som har ett riskbeteende
som den smittade.
Det måste vara en prioriterad uppgift att tillse att informationen och
rådgivningen i samband med besked om testresultat fungerar som avsetts. En
utvärdering av rådgivningen vid provtagningen bör därför ske i detta syfte.
De som arbetar med att förhindra smittspridning måste få särskild
utbildning så att de kan möta unga människor och hjälpa dem att finna sin
identitet och därmed få större säkerhet, trygghet och ansvarstagande i sin
sexualitet. Sådan utbildning måste gälla kunskap om såväl hetero- som
homosexualitet.
Särskilda målgrupper för det förebyggande arbetet under 1990-talet måste
således vara ungdomar, flyktingar/invandrare, homo- och bisexuella män,
narkotikamissbrukare samt utlandsresenärer.
Skolan har unika möjligheter att ge ungdomarna en fördjupad information
om hiv/aids, eftersom skolan når hela åldersgrupper. Ungdomarna måste
påverkas att inse allvaret i hivepidemin genom samtal och diskussioner om
samlevnad. Sverige har ett internationellt uppmärksammat program för
samlevnadsundervisning i skolan, information om hiv, liksom om andra
sexuellt överförda sjukdomar och om homosexualitet. Denna undervisning får
dock sällan det utrymme och den utformning som är föreskrivet. Detta är
allvarligt.
Kunskapsspridningen om hiv och andra sexuellt överförda sjukdomar bland
studenter måste stödjas. Det är nödvändigt att stödet till frivilliga
organisationer och intresseorganisationer bland studenterna förstärks så att
deras arbete med att förebygga hivsmittans spridning kan fortsätta och
bedrivas kontinuerligt och långsiktigt.
Hiv och invandrare
Lika viktigt är det att nå flyktingar/invandrare, som kanske
tidigare inte fått någon information i sina hemländer och som
därför inte är medvetna om faran med hivsmittan. Särskild
information bör riktas till olika personalgrupper som
kommer i kontakt med flyktingar/invandrare, invandrarna
själva samt allmänheten.
Alkohol och narkotika
Sambandet mellan ett oförsiktigt bruk av alkohol och
oskyddat sex måste framhållas mycket tydligare. En nyligen
genomförd studie av hivsmittade unga homosexuella män har
visat att en stor alkoholkonsumtion har varit ett gemensamt
kännetecken för de nysmittade, tillsammans med lågt
självförtroende och en orolig uppväxt.
Genom spridningen av hiv till narkotikamissbrukarna har bekämpningen av
narkotikamissbruket ställts inför stora och akuta problem. Det krävs snabba
och offensiva insatser mot narkotikan för att hejda missbruket och bromsa
smittspridningen bland missbrukarna och deras sexualpartners.
Insatser mot narkotikan är samtidigt insatser mot spridning av hiv. Kampen
mot narkotikamissbruket måste vara lika intensiv och kraftfull som kampen
mot aids.
Moderata samlingspartiet föreslår i andra motioner dels åtgärder när det
gäller narkotikamissbruket och narkomanvården, dels åtgärder för att öka
polisens möjligheter att stoppa gatuhandeln. Dessa åtgärder är av största vikt
för att bromsa spridningen av hiv.
Frivilligorganisationernas
betydelse
Olika intresseorganisationer fyller en viktig roll i
informationsarbetet. Vi anser att en större del av
informationsmedlen bör komma de frivilliga
organisationerna till del för att användas i deras upplysnings-
och informationsarbete.
Genom dessa organisationer sprids information som ringar på vattnet till
människor som aldrig skulle nås med enbart det offentligas insatser. Det är
avgörande för bekämpningen av hiv i framtiden att frivilligorganisationerna
kan fortsätta med sitt arbete.
Ett stort arbete har uträttats av de organisationer som organiserar män som
har sex med andra män. Dessa organisationer har också en mycket stor
erfarenhet av informationsinsatser. De måste även i framtiden få stöd så att
deras arbete på fältet skall kunna fortsätta och så att de även kan nå dem som
inte är organiserade men som har ett riskbeteende.
Stöd, rådgivning och
kontaktspårning
Människor som smittats med hiv behöver mycket hjälp och
stöd. I varje landstingsområde bör finnas centrum med
samlad expertis för kvalificerad hjälp åt smittade såväl som
för en effektiv kontaktspårning för att finna tendenser och
miljöer där smitta kan spridas. Sådana centrum skall ge
information och bistå enskilda och organisationer med
sakkunskap och råd.
Samverkansgrupper, STD-mottagningar (Sexually Transmissible Diseases)
och ungdomsmottagningar spelar en mycket viktig roll i hiv/aidsarbetet. Hos
kuratorerna på många av landets STD-mottagningar finns en unik kompetens
och erfarenhet som måste utvecklas.
Därutöver behövs en mångfald av stöd- och vårdformer samt jour-
verksamhet. Enskilda, ideella organisationer, kyrkan och samfunden spelar en
ovärderlig roll när det gäller att stödja smittade och deras anhöriga. Utan
dessa organisationer hade många människor haft en ännu svårare situation.
Kontaktspårningen är ett av de viktigaste vapnen i smittskyddsarbetet och
den måste bedrivas intensivt och på ett kompetent och förtroendegivande sätt.
Genom kontaktspårningen kan man dels finna smittade, dels få viktig
information och kunskap. Kontaktspårningen kan ge mer kunskap om var
speciella riktade insatser bör göras.
I syfte att få en så effektiv kontaktspårning som möjligt i hela landet, bör
dess kvalitet och resurser omgående utvärderas.
Provtagning av hiv
Provtagningen fyller en viktig funktion i strategin mot hiv.
En väl utbyggd och klokt inriktad hivtestning av god kvalitet måste vara ett
naturligt inslag i hälso- och sjukvården. Det är viktigt att provtagningen görs
både i form av så kallad screening och med avidentifierade tester för att få en
effektiv övervakning av epidemin. Samtidigt måste en lättillgänglig
provtagning finnas för människor som själva söker av oro för att kunna vara
hivinfekterade.
Många yngre testar sig ett flertal gånger på grund av oro och osäkerhet.
Yngre homosexuella kan vara osäkra om sin sexuella läggning, vilket kan ha
lett till många och tillfälliga sexuella kontakter. De använder provtagningen
som kontroll, och för dem torde en bra information och rådgivning vid
provtagningstillfället vara särskilt betydelsefull.
Alla flyktingar/invandrare som kommer till vårt land skall enligt vår
mening erbjudas hivtest som ett led i en hälsoundersökning.
I allt informationsmaterial måste ingå uppmaningar till provtagning samt
information om vart man då kan vända sig.
För att människor skall vilja testa sig är det nödvändigt att de säkert vet att
integriteten och sekretessen i sjukvården respekteras. Allmänhetens förtro-
ende för de insatser som görs och vetskapen om den hjälp som finns att få
torde vara avgörande för människors vilja att vända sig till sjukvården.
Det är nödvändigt att noga följa epidemin och göra de anpassningar av
programmen för hivtest som kan föranledas av utvecklingen.
Patientens kostnader för
vård och behandling
Enligt den nya smittskyddslagen är all undersökning, vård
och behandling som behövs ur smittskyddssynpunkt vid en
samhällsfarlig sjukdom kostnadsfri om den utförs inom den
landstingskommunala sjukvården.
När det gäller undersökningar för att utreda om någon har smittats av en
samhällsfarlig sjukdom är dessa kostnadsfria för patienten även hos en privat
verksam, försäkringsansluten läkare. Privat vård och behandling är dock ej
kostnadsfri. Vi avvisar den åtskillnad som här görs mellan offentlig och
enskild vård.
Att patienten har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller
en sexuellt överförd sjukdom. När det gäller hiv torde valfriheten vara av
avgörande betydelse för att man med förtroende skall vilja vända sig till
sjukvården.
Vi anser att smittskyddslagen skall ändras så att vård och behandling blir
kostnadsneutral oavsett vilken läkare den smittade patienten uppsöker.
Forskning och utveckling
För bara drygt tio år sedan visste ingen vad hiv var och vad
som gjorde att tillsynes friska unga män i västvärlden helt
plötsligt fick flera mycket ovanliga och dödliga sjukdomar. I
dag vet vi att aids är resultatet av att kroppens immunförsvar
helt har försvunnit och att aids är den yttersta effekten av
hivvirusets existens inne i cellerna. Forskningen har givit oss
svaret på hur hiv överförs från människa till människa och,
vilket är oerhört centralt, hur det går att undvika att föra
smittan vidare. På bara tio år har man också lyckats hitta sätt
att testa människor för att kunna konstatera om de bär på
hivviruset.
Forskningen för att finna hivvirusets gåta har också lett till en kraftigt ökad
kunskap om virus överhuvudtaget, vilket i sin förlängning betyder att även
andra sjukdomar kan botas.
Detta visar att forskningen är av central betydelse för att vi skall hitta ett
vaccin mot hiv samt hitta rätt behandling till både aidssjuka och symptomfria
hivsmittade. En del forskare menar att även om ett vaccin inte kommer att
vara verklighet inom en överskådlig framtid, hoppas man åtminstone finna
någonting som gör att en hivsmitta inte resulterar i det dödliga aidsstadiet.
Man menar t.o.m. att det inte är omöjligt att en hivsmitta i framtiden kommer
att vara lika lätt att kontrollera som en person som har diabetes. Den nyligen
genomförda årliga aidskonferensen, som i år ägde rum i Vancouver, bekräftar
detta. För första gången på länge kunde forskare rapportera om framgångar
för bromsande mediciner. Svenska forskare har t.o.m. avslutat en
försöksverksamhet där man gav en grupp patienter en kombination av
medicinerna AZT och 3-TC och en grupp bara AZT. Det visade sig att
gruppen som erhöll kombinationsmedicineringen förbättrade sitt
hälsotillstånd så avsevärt att man ansåg det etiskt oförsvarbart att inte låta
den
andra gruppen få tillgång till samma medicinering. Kombinations-
behandlingen med de båda medicinerna gör att hivviruset försvinner från
blodet - vilket innebär att viruset fryser helt under tiden som patienten tar
medicinen. Så fort han eller hon slutar ökar åter hivmängden i blodet och
risken att få aidsrelaterade sjukdomar ökar åter. Som det ser ut i dag har
forskarna kommit en bit på väg att nå just det vi nämnde ovan - nämligen att
människor lever med hiv utan att för den skull drabbas av aids. En annan
positiv konsekvens av de svenska försöken är att antalet personer som
hivtestar sig åter ökar efter att ha varit relativt lågt de senaste åren. Enligt
läkare beror detta just på att det nu ser ut som om det finns hopp för de
smittade. Många har tidigare inte velat få besked om de är smittade eftersom
det inte funnits något som botar, lindrar eller skjuter upp hivvirusets
nedbrytning av immunförsvaret. De har känt att det helt enkelt inte varit
någon mening med att låta testa sig.
Det är dessutom mycket intressant att konstatera att det finns människor
som uppenbarligen är immuna mot hivviruset. Studier bland prostituerade i
Afrika, presenterade i den franska dagstidningen Le Monde i juli 1996, har
visat att en grupp besläktade kvinnor saknar ett för hivviruset livsviktigt
protein. Samma upptäckt har amerikanska forskare gjort. Det finns tydligen
människor som oavsett hur ofta eller mycket de blir exponerade för hivviruset
inte blir infekterade. Det rör sig om en mindre genskada som sannolikt också
kan förklara varför en del hivinfekterade inte utvecklar aids. Ungefär en
procent av den vita befolkningen anses bära på denna genskada. Bland
afrikaner är förekomsten betydligt lägre och bland asiater har man inte hittat
någon med denna genskada. Kan forskarna finna vad det är i dessa människor
som gör att de inte smittas och använda denna kunskap för att t.ex. skapa ett
vaccin har vi kommit långt i kampen mot aids.
Problemet med den nya framgångsrika typen av medicin är att den är
dyrbar - en behandling med AZT och 3-TC kostar 50 000 kronor per år och
patient. I Sverige där antalet hivsmittade är ca 4 000 totalt är denna kostnad
relativt begränsad. Problemet uppstår i framför allt utvecklingsländerna i
tredje världen. I länder som Indien, Thailand, många afrikanska stater och
länder i Sydamerika exploderar för närvarande antalet hivsmittade närmast
okontrollerat. Vi kan stå inför en enorm såväl social som ekonomisk katastrof
om inte de nya medicinerna också görs tillgängliga i tredje världen. Sverige,
EU och resten av den utvecklade världen har här ett stort ansvar. Det innebär
också att kampen mot hiv och aids har fått en något annorlunda inriktning.
Den rika världens länder måste med sina ekonomiska möjligheter och
tekniska och medicinska kunskaper intensifiera de senaste årens lyckade
försök för att på så sätt så snabbt som möjligt göra eventuella mediciner och
behandlingsmetoder tillgängliga för den tredje världen.
Men för att detta skall vara möjligt måste forskningen kring hiv få
möjligheter att utvecklas. Den borgerliga regeringen skapade ett antal
forskningsstiftelser som står oberoende från statsmakten. En prioriterad
uppgift måste vara att satsa pengar på hiv och aidsforskning. Sverige ligger
redan i dag väl framme inom detta område. Det är statens ansvar att denna
tätposition inte överges.
Tack vare Sveriges medlemskap i Europeiska unionen får våra forskare
också tillgång till de FoU-medel som EU fördelar mellan medlemsstaterna.
Medlemskapet ger oss också möjlighet att på ett lättare sätt skapa
internationella nätverk - en nödvändighet i forskningen om hiv.
Det torde ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hiv/aidsarbetets inriktning på information, rådgivning och
beteendepåverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt
arbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samlevnadsundervisningen i skolan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hiv och invandrare,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alkohol- och narkomanvården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de frivilliga organisationerna vad gäller information, råd och stöd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av kontaktspårningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om provtagning av hiv,
9. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att såväl
konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara
kostnadsfri för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga
sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare i enlighet med
vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning rörande hiv/aids.
Stockholm den 17 september 1996
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)
Göte Jonsson (m)
Ulf Kristersson (m)
Bertil Persson (m)
My Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Åke Sundqvist (m)
Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)
Anna Åkerhielm (m)