med anledning av prop. 1996/97:60 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården
Föreliggande proposition bygger i stora delar på den så
kallade Prioriteringsutredningens slutbetänkande "Vårdens
svåra val" (SOU 1995:5). I huvudsak anser vi att regeringens
förslag till förändringar av bl.a. hälso- och sjukvårdslagen
samt förslagen till prioriteringar och grunderna för dessa kan
accepteras. Vi lägger dock förslag till ett antal förtydliganden
och förändringar som vi anser är nödvändiga för att frågan
om hälso- och sjukvårdens resurser ställd i relation till de
prioriteringar som måste göras skall få en korrekt och
verklighetsförankrad balans.
I propositionen talas närmast slagordsmässigt om den enskilde patientens
rätt och värdighet t.ex. på sidan 13 där det står: "Patientens ställning i
hälso-
och sjukvården måste därför stärkas" och på sidan 19: "Den etiska
plattformen verkar för respekt för den enskilda individens värde, rätt och
värdighet." Men det som är mest slående i regeringens förslag är att
regeringen inte på något ställe i propositionen berör vikten av den enskilde
patientens rätt att välja den vårdform som passar just honom eller henne bäst i
enlighet med vad som framgår av hälso- och sjukvårdslagens 2 §.
Socialdemokraterna utgår ifrån att samtliga patienter har ett och samma
behov och att detta behov endast kan lösas inom ramen för offentligdriven
hälso- och sjukvård. Detta markeras dessutom på ett närmast övertydligt sätt
när regeringen skriver att förutsättningar för att prioriteringar skall kunna
göras är att dessa sker inom ramen för en öppen, demokratisk process. Men
denna demokratiska process skall inte omfatta de enskilda individerna, utan
ske inom ramen för politiska beslut. Eller med andra ord: Det är politikerna
som vet bäst vilka prioriteringar som skall göras och hur resurserna skall
fördelas. Den enskilde patientens åsikter och synpunkter tillmäts över huvud
taget ingen betydelse. Sjukvårdspersonalens inflytande skall enligt
Socialdemokraterna begränsas till att "sprida information om de resonemang
som förs för att underlätta förståelsen för nödvändiga prioriteringar i vården".
Socialdemokraterna menar att patienterna skall anpassa sig till vad
politikerna finner är bäst och sedan skall personalen att se till att de
obekväma besluten genomförs. Alla, utom politikerna, skall vara passiva och
bara acceptera det som sker, utan möjlighet att i det dagliga livet kunna
påverka skeendet, vända sig till någon annan sjukvårdsgivare eller på annat
sätt vara delaktiga. Denna skillnad mellan framhållandet av allmänt
omfattade värderingar och uppfattningar om den enskildes ställning och
värdighet och det faktiska resonemanget försvagar enligt vår mening
allvarligt propositionen.
All erfarenhet visar att politiskt beslutade prioriteringar alltid leder till
brist
och köer, eftersom inga individuella hänsyn ges utrymme. Vi ser det inom
område efter område i vårt eget land. Det gällde tidigare bostadssituationen. I
dag handlar det om barnomsorg eller operationsköer. Men vi har också sett
konsekvenserna av politiskt beslutade prioriteringar fullt utnyttjat i det forna
kommunistiska Europa.
Därför avvisar vi den totala politiska styrningen av den svenska hälso- och
sjukvården. Vi har i motioner under den allmänna motionsperioden
presenterat ett förslag till en helt ny organisation och finansiering av hälso-
och sjukvården.
En viss mycket grundläggande prioritering inom den offentligt finansierade
hälso- och sjukvården måste naturligtvis göras av riksdagen. Riksdagen måste
besluta om vissa allmänna riktlinjer som kan tillämpas för att avgöra vad
hälso- och sjukvården skall erbjuda. Nödvändiga prioriteringar måste sedan,
enligt vår mening, göras med den medicinska etiken som grund. I övrigt skall
inte politiker eller administratörer avgöra vem som skall ha vård och vem
som inte skall ha det, inte heller när, var eller hur vården skall ges. Vi anser
att alla människor skall ha tillgång till god sjukvård inom rimlig tid. Så långt
möjligt måste den enskilde själv få avgöra vilka behov han eller hon har och
också få dem tillgodosedda. Detta förverkligas bäst inom ramen för en allmän
hälsoförsäkring.
En allmän hälsoförsäkring
Den allmänna hälsoförsäkringen skall innefatta de områden
som i dag täcks av den statliga ersättningen till
sjukvårdshuvudmännen, läkemedelsförsäkringen, den del av
sjukpenningförsäkringen som kan hänföras till rehabilitering
samt huvuddelen av landstingsskatten. Det bästa sättet att
garantera att alla får rätt till sjukvård är en obligatorisk
försäkringsmodell som omfattar alla, oavsett
betalningsförmåga.
I vår försäkringsmodell följer pengarna patienten, vilket innebär att
sjukvården organiseras och helt verkar utifrån patienternas behov. Detta skall
jämföras med dagens hierarkiska landstingssystem där alla har en teoretisk
rätt till sjukvård, men där systemet inte förmår leverera denna vård, vilket i
sin tur leder fram till dagens alltmer desperata tal om brist på resurser.
Det offentliga stödet måste utformas neutralt i förhållande till olika
vårdgivare. Det enklaste och effektivaste sättet att göra detta är att låta
pengarna följa den enskilde patientens val genom en allmän hälsoförsäkring.
Patienten kan med stöd av försäkringen söka vård hos varje godkänd vårdgiv-
are.
Bättre resursutnyttjande
Varje lösning som går ut på att det offentliga skall ha ett
ansvar för att alla medborgare får tillgång till den sjukvård de
behöver innebär problem. Behovet av sjukvård är obegränsat,
vilket också regeringen konstaterar i propositionen. Men -
dilemmat ligger i att resurserna inte är det.
Den traditionella landstingsmodellens "lösning" att fylla igen klyftan
mellan behov och resurser har varit att dels höja skatten, dels ransonera och
begränsa tillgången till vård. Ingen av dessa båda vägar är enligt vår mening
acceptabel.
Vi behöver en lösning som är förenlig med sänkt skattetryck men som
samtidigt inte ransonerar tillgången på sjukvård. Med de utgångspunkterna
blir den bästa tänkbara lösningen en modell som så effektivt som möjligt
tillvaratar begränsade resurser - en modell som ger så mycket vård som
möjligt för pengarna.
En försäkringsmodell skiljer ut produktionen av vård från finansieringen
och beställningen. Det ökar möjligheterna till konkurrens och skapar större
flexibilitet i hälso- och sjukvården som helhet.
Med en hälsoförsäkring utnyttjas dessutom den offentliga sektorns samlade
resurser effektivt, eftersom kostnader för bl.a. sjukskrivningar minskas när
köerna försvinner och alla får tillgång till vård i tid. Med en allmän
hälsoförsäkring, som inkluderar finansieringen för läkemedel och
sjukpenning, kan de offentliga resurserna utnyttjas optimalt, eftersom
avvägningar mellan till exempel olika former av vård, sjukskrivning och
förtidspensionering kan göras i ett helhetsperspektiv och i ett sammanhang.
Smärtlindring och Ädelreformen
I propositionen föreslår regeringen att det skall finnas
riktlinjer för prioriteringar baserade på ett antal etiska
principer. Vi biträder det förslag till fyra prioriteringsgrupper
som läggs fram men menar att det inom prioriteringsgrupp 1
saknas ett viktigt område, nämligen smärtlindring. I och för
sig fanns i utredningen "Vårdens svåra val" resonemang om
vikten av smärtlindring och det går också att tolka
propositionen så att smärtlindring naturligt ingår i den
palliativa vården. Men faktum är att smärtlindring i sig inte
behöver vara kopplad till endast vård i livets slutskede. Även
inom annan form av vård är smärtlindring av yttersta vikt.
Därför menar vi att detta skall tillföras under
prioriteringsgrupp 1.
I och med att kommunerna har tagit över ansvaret för en stor del av
äldrevården har kommunerna också blivit ansvariga för vården i livets
slutskede. Kunskapen om denna alldeles speciella form av vård och även
kunskapen om smärtlindring är av naturliga skäl begränsad i landets
kommuner. Vi menar därför att Socialstyrelsen skyndsamt bör utge allmänna
råd eller på annat sätt sprida kunskap om vården i livets slutskede och om
smärtlindring. Vi vill också uppmärksamma regeringen på att
Socialstyrelsens råd rörande vård i livets slutskede är drygt 20 år gamla. Vi
vill också betona att även Statens medicinetiska råd har begärt en utredning i
denna fråga.
Förhållandet mellan landsting och kommuner efter Ädelreformen
behandlas mycket kortfattat i propositionen. I dag är den medicinska vård
som ges av kommunerna inte av den kvalitet som vore önskvärd eftersom den
inte omfattar vård som meddelas av läkare. Från moderat håll har vi under
flera år i riksdagen framfört krav på att t.ex. sjukhemmen skall ha medicinskt
ansvarig läkare. Men fortfarande saknas dessa på alltför många ställen. Man
påpekar också i propositionen att det finns problem som har
uppmärksammats i samband med uppföljningen rörande kvaliteten i det
medicinska omhändertagandet inom äldrevården. Svåra brister i rehabilite-
ring, hjälpmedelsinsatser, uppföljning och omprövning av medicinordi-
nationer måste därför enligt vår mening prioriteras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om valfrihet inom hälso- och sjukvården,
2. att riksdagen beslutar uppföra smärtlindring som en del under
prioriteringsgrupp 1 i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information rörande vård i livets slutskede.
Stockholm den 22 januari 1997
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)
Göte Jonsson (m)
Ulf Kristersson (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Bertil Persson (m)
My Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Åke Sundqvist (m)
Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)
Anna Åkerhielm (m)