Rätten att få en avlämnad deklaration fastställd inom en, ur
den skattskyldiges perspektiv, skälig tid är en
rättssäkerhetsfråga av stor betydelse.
Långa handläggningstider av skattefrågor är sedan lång tid ett stort
problem, särskilt för mindre företag och ägare till dessa. Den skattskyldige
tvingas ofta under lång tid reservera medel uppräknat med ränta i avvaktan på
ett slutligt avgörande, om inte förskottsinbetalning har krävts.
Konsekvensen har i båda fallen blivit osäkerhet om den finansiella
ställningen i verksamheten eller för den enskilde fysiske skattebetalaren och
därmed förenade kostnader samt uteblivna intäkter. Detta leder i sin tur till
att
företag under tiden inte vågar eller kan anställa och investera.
Rättssäkerhetskommittén som avlämnade ett betänkande under våren 1993
fick inte i uppdrag att utreda detta. Men att reformera rättssäkerheten vid
beskattningen och lämna dagens handläggningstider oberörda är djupt
otillfredsställande. Därför har också tilläggsdirektiv givits kommittén att se
över handläggningtiderna av skattefrågor. Utan att invänta utredningens
slutbetänkande bör följande gälla fr.o.m. 1 juli 1996.
Eventuell efter avgörande i skattedomstol debiterad skatt skall ej få
belastas med ränta mer än 12 månader från det deklarationen lämnades in.
Ärenden där skatt infordrats före avgörandet av skattedomstol måste avgöras
av skattedomstol inom 18 månader.
Om skatt påförs efter grundbeslut, d.v.s. innan det slutliga avgörandet i ett
skattemål har skett, och utgången blir att visst belopp skall betalas tillbaka,
skall restitutionsränta utgå, som klart motsvarar marknadsmässig avkastning.
Skälet till en sådan ändring är följande:
För skattemyndigheten:
Antingen är skattemålet enkelt. Då kan skattemyndighet och
länsrätt arbeta snabbt och inom 12 månader avgöra ärendet. I
annat fall är skattemålet komplicerat - då kan det antagas att
det ofta rör sig om ställningstaganden där utslaget inte av den
skattskyldige nödvändigtvis kan förväntas gå i skattehöjande
riktning. Den skattskyldige kan i flera lägen ha utgått ifrån
att lagen var sådan som den tolkats av honom - och därför
kan skattemyndigheten inte utgå från att det à priori skulle
vara fråga om otillåten skatteplanering av den skattskyldige.
I det läget skall inte skattemyndigheten, genom långsam
beredning, kanske nödvändig p.g.a. ärendets natur, kunna
räntebelägga eventuellt senare beslutad och påförd fordran
mer än för 12 månader.
För den skattskyldige:
En skattskyldig, som får en taxering ifrågasatt - ett
taxeringsbeslut till sin nackdel - men som efter ett antal år
får den ursprungliga taxeringen godkänd har under denna tid
lidit ekonomisk skada. Den skattskyldige har som regel av
eget intresse reserverat eller på annat sätt byggt upp kapital
som eventuellt kan behöva tas i anspråk för att betala den
tillkommande skatten, om han inte har tvingats betala in den
i förskott i avvaktan på ett slutligt avgörande.
Det är en fördel för en noggrann skattebetalare att handläggningstiden är
kort - under 12 månader. Redan i dag (efter 30.6.1990) skall grundläggande
beslut vara fattat före november under taxeringsåret. Omprövning till den
skattskyldiges nackdel får ske senast under året efter taxeringsåret, om inte
felaktiga uppgifter har lämnats. Till fördel för den skattskyldige får
omprövningsbeslut i stället fattas inom fem år. Det innebär vid osäkerhet att
ett negativt grundbeslut fattas i avvaktan på vidare utredning eller att ett
oklart rättsläge skall klarläggas.
Men om ärendet är komplicerat, rättsläget är oklart, eller skattemyndighet
och länsrätt av annan anledning arbetar långsamt, bör i alla händelser inte
skattebetalaren behöva räkna med mer än 12 månaders räntebelastning på den
av skattemyndigheten till länsrätten yrkade höjningen av skatten.
Införs en tidsgräns för räntedebiteringen skulle skattebetalarens
ekonomiska handlingsfrihet kringskäras mindre än idag. Det stora problemet,
i vart fall för företag och dess ägare, är att reservera snabbt likvida medel
för
en skatt som kanske aldrig påföres.
Inom lagtolkningen heter det att det gäller att hellre fria än fälla. Det är
angeläget att denna syn på lagen och rätten även omfattar skattemål. Ett
minimikrav är därvid att en skattebetalare, vars taxering ifrågasatts, men
slutligen får rätt, inte under mer än ett år tvingas reservera medel, uppräknade
med ränta. Alternativt hade den skattskyldige använt medlen på annat sätt,
t.ex. satsat dem i produktiva investeringar av mer långsiktig karaktär, betalat
av lån etc. Långsiktig bindning av medel som kan behövas för att täcka
eventuell påförd skatt med ränta bör ju undvikas av den rationella
skattebetalaren. Ett långt utdraget skattemål hämmar alltså långsiktiga
placeringar, eftersom dessa i allmänhet inte så lätt kan bli likvida snabbt, när
eventuell extra påförd skatt skall betalas - eller kanske t.o.m. på kort sikt
minskat i värde, vid tillfället att betala in den extra skatten.
Denna rättssäkerhetsfråga är av sådan angelägenhetsgrad för många
skattebetalare, såväl företagare som löntagare, att Finansdepartementet bör
reagera snabbt och under vårriksdagen föreslå en ändring.
Ekonomiskt är det inte säkert att staten förlorar på snabbare hand-
läggningstider. Tvärtom ökar då sannolikheten för att medel finns när det
slutliga avgörandet kommer. Det gäller särskilt under tider när konkurs-
frekvensen är hög bland företagen.
Ytterligare en positiv effekt på längre sikt är att en begränsning av
möjligheten att ta ut ränta skulle stimulera skattemyndigheter att snabbare
avgöra rutinmål. På kort sikt skulle många skattskyldiga omedelbart få en
bättre överblick över sina eventuellt tillkommande skatteskulder.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att nu vilande och kommande skattemål ej skall påföras ränta mer
än maximalt 12 månader.
Stockholm den 7 oktober 1996
Kenth Skårvik (fp)
Bengt Harding Olson (fp)
Inga Berggren (m)
Sten Svensson (m)
Marianne Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)
Michael Stjernström (kd)