med anledning av prop. 1996/97:100 Ett nytt system för skatteskattebetalningar m.m.
I förslaget till skattebetalningslag, 1 kap 6 §, avses med
"arbetsgivare" den som betalar ut ersättning för arbete (s 24).
Den föreslagna lagtexten synes innehållsmässigt inrymma vad som redan
gäller enligt 1 kap 2 § andra stycket lagen (1981:691) om socialavgifter
(SAL). Det s.k. utvidgade arbetsgivarbegreppet har emellertid ställt till
problem inom konkursrätten, eftersom numera Lönegarantifonden och
konkursbon anses som arbetsgivare vid utbetalning av lönegaranti och
konkursutdelning enligt 12 § förmånsrättslagen.
Ursprungligen var enbart den som betraktades som arbetsgivare avgifts-
skyldig enligt SAL. I anledning av att fråga om beskattning av vissa s.k.
avtalsförsäkringar uppkom utvidgades kretsen av betalningsskyldiga, se prop
1990/91:54 (s 161 ff).
I samband med ett klarläggande av det avgiftsgrundande underlaget, till
vilket utbetald lönegarantiersättning inräknades, började skattemyndigheterna
utkräva socialavgifter belöpande på utbetald lönegarantiersättning från
länsstyrelserna. Skattemyndigheterna hävdade då att länsstyrelserna och
ytterst Lönegarantifonden på grund av det utvidgade arbetsgivarbegreppet var
betalningskyldiga för arbetsgivaravgift. Detta var naturligtvis ett sätt för
staten att smygvägen reducera sina förluster vid en arbetsgivares konkurs.
Lönegaranti kan utgå med högst 100 000 kronor. I de fall arbetstagarens
fordran överstiger detta belopp får arbetstagaren bevaka återstoden i kon-
kursen. Om konkursboets tillgångar medger utdelning enligt 12 § förmåns-
rättslagen kommer arbetstagaren således att erhålla utdelning för sin
återstående fordran. Konkursboet delar då ut medel på grund av konkurs-
rättsliga regler. I rättspraxis har det emellertid vid flera tillfällen hänt att
skattedomstolar dömt konkursbon att betala arbetsgivaravgifter belöpande på
utdelning i konkurs som avsett arbetstagares lönefordran. Det bör påpekas att
konkursboet i dessa fall inte träffat anställningsavtal med arbetstagaren.
Utdelningen avser fordringar på lön som intjänats på grund av anställnings-
avtalet med konkursbolaget. Enligt konkursrättsliga grunder har konkursboet
inget ansvar för sådana skulder men på grund av nämnda bestämmelse i SAL
kan skattemyndigheter och skattedomstolar hävda att konkursboet ändå skall
anses som arbetsgivare och därmed vara betalningsskyldigt. Det säger sig
självt att detta åsidosätter konkurs- och förmånsrättslagens regelsystem. Om
konkursförvaltaren skall avsätta medel till socialavgifter kommer opriorite-
rade borgenärer att få minskad utdelning i konkursen.
I propositionen (s 520) har i viss mån konkursinstitutet kommenterats. Vad
uttalandet egentligen innebär är dock tveksamt. Det sägs kategoriskt att
konkursboet vid fortsatt drift är att anse som arbetsgivare och då svarar för
arbetsgivarens skyldigheter. Detta uttalande kan ifrågasättas, eftersom
konkursboet i regel inte går in i befintliga anställningsavtal vid fortsatt
drift.
Vad som händer är att förvaltaren utnyttjar arbetstagarna i konkursbolaget
under uppsägningstiden. Arbetstagarna har då arbetsplikt enligt sitt
ursprungliga anställningsavtal med konkursgäldenären och erhåller löne-
garanti till uppsägningstidens slut. Först om konkursförvaltaren träffar nya
anställningsavtal med arbetstagarna blir konkursboet civilrättsligt att anse
som arbetsgivare med åtföljande massaansvar för löner och avgifter. En
antydan om att lagen skall ha denna innebörd finns i propositionstexten ang 6
§ (s 520) där det sägs: "I praktiken blir emellertid detta sällan aktuellt,
eftersom reglerna om lönegaranti blir tillämpliga." Förhållandet avspeglas
dock inte i förslaget till lagtext.
Lagtexten bör för tydlighetens skull kompletteras med ett stadgande som
innebär att Lönegarantifonden och konkursbon inte skall anses som
arbetsgivare vid utbetalning av lönegarantimedel respektive utdelning i
konkurs. Om konkursboet träffar nya anställningsavtal med arbetstagarna bör
vanliga regler naturligtvis gälla.
Skattemyndigheten har genom beslut den 8 och den 12 augusti 1994 höjt
underlaget för arbetsgivaravgifter för Svenska Kreditförsäkrings AB i
konkurs (nedan kallat konkursboet) med sammanlagt 4 439 940 kronor,
motsvarande ersättning som har utbetalats i form av lön. Som skäl för
besluten har skattemyndigheten anfört bl.a. att ett konkursbo som ger
utdelning på lönefordran är arbetsgivare och skall redovisa arbetsgivar-
avgifter och källskatter.
Konkursboet yrkar i överklagande att skattemyndighetens beslut skall
undanröjas. Till stöd för sin talan anför konkursboet i huvudsak följande.
Skattemyndighetens påstående om att konkursboet på grund av utdelning på
lönefordran skulle vara arbetsgivare är felaktigt. En utdelning i en konkurs är
inte någon utbetalning på grund av att mottagarna varit anställda av
konkursboet eller utfört arbete för konkursboet, utan utbetalningen avser
utdelning till hos konkursgäldenären anställda för deras fordran på
konkursgäldenären. Den förskottsutdelning som betalats ut i konkursen avser
uteslutande ersättning på grund av deras anställning hos konkursgäldenären.
Konkursboet har inte intagit rollen som arbetsgivare och statens fordran
avseende arbetsgivaravgifter kan därför inte utgöra någon massafordran.
Skattemyndighetens beslut att påföra konkursboet massaansvar för utdelning
på lönefordran saknar stöd såväl i lagstiftning som praxis. Konkursboet
åberopar Arbetsdomstolens dom nr 194/93 till stöd för sin talan.
Nedan återges dom av Länsrätten i Stockholm avseende underlag för
arbetsgivaravgifter:
Länsrätten i Stockholms län, Rotel 31
Dom 1996-01-30
Meddelad i Stockholm
Målnr S 3290-94
DB-nr 31
Klagande
Svenska Kreditförsäkrings AB i konkurs 642005-0939
- - -
SAKEN
Underlag för arbetsgivaravgifter uppbördsåret 1993 och
beslutsperioderna mars och juli 1994. Skm dnr AO170-
124686-94/641
Skattemyndigheten har inte funnit skäl att ändra sitt beslut och därvid
anfört i huvudsak följande: Arbetsgivarbegreppet utvidgades i och med
skattereformen. Den som utger ersättning eller förmån som utgör inkomst av
tjänst för mottagaren, är att anse som arbetsgivare och skyldig att betala
arbetsgivaravgifter på ersättningen, även om det inte finns något
anställningsförhållande mellan utgivaren och mottagaren av ersättningen.
Statens fordran på arbetsgivaravgifter har inte uppkommit förrän utdelning
skett. Den lön som inte utbetalats av arbetsgivaren har i stället utbetalats av
konkursboet i form av utdelning. I och med utbetalningarna har konkursboet
blivit skyldigt att betala arbetsgivaravgifter på utgivna belopp.
Domskäl
Enligt 1 kap. 2 § första stycket lagen (1981:691) om
socialavgifter (SAL) skall arbetsgivaravgifter betalas av den
som är arbetsgivare.
Enligt samma bestämmelse andra stycket skall vid tillämpning av denna
lag, även om ett anställningsförhållande inte föreligger, den som har utgett
sådan ersättning som enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring (LAF) är att hänföra till inkomst av
anställning anses som arbetsgivare.
Av 3 kap. 2 § andra stycket LAF framgår bl.a. att ersättning i pengar eller
andra skattepliktiga förmåner för utfört arbete i annan form än pension räknas
som inkomst av anställning, även om mottagaren inte är anställd hos den
som utger ersättningen. I nu angivna fall skall den som utför arbetet anses
såsom arbetstagare och den som utger ersättningen såsom arbetsgivare.
Enligt 39 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272) skall den som betalar ut
kontant ersättning för arbete, göra avdrag för betalning av mottagarens
preliminära A-skatt (skatteavdrag).
Av handlingarna i målet framgår i huvudsak följande: Svenska Kredit-
försäkrings AB försattes i konkurs den 30 oktober 1992. Svenska Kredit-
försäkrings AB:s verksamhet har sedan dess bedrivits av Svenska Kredit-
försäkrings AB i konkurs. Konkursboet har gett personer som varit anställda i
Svenska Kreditförsäkrings AB utdelning på lönefordran. Lönefordringarna
avser fordringar som grundar sig på anställning hos Svenska Kredit-
försäkrings AB innan bolaget försattes i konkurs.
Länsrätten gör följande bedömning:
I målet är ostridigt att konkursboet har betalat ut Länsstyrelsen ersättning
till de tidigare anställda i Svenska Kreditförsäkrings AB för utfört arbete i
bolaget innan det försattes i konkurs.
Frågan i målet är om konkursgäldenären eller konkursboet har att erlägga
de i målet aktuella arbetsgivaravgifterna. Om konkursboet anses skyldigt att
redovisa ifrågavarande arbetsgivaravgifter, får statens anspråk på sådan avgift
karaktären av massafordran i konkursen med rätt till betalning ur boets
egendom innan utdelning kan beräknas i konkursen. Konkursboet hävdar att
en utdelning i en konkurs avser utdelning till hos konkursgäldenären anställda
för deras fordran på konkursgäldenären. Boet gör även gällande att det inte
har intagit rollen som arbetsgivare och att statens fordran avseende
arbetsgivaravgifter därför inte kan utgöra någon massafordran. Länsrätten
finner dock att ett sådant synsätt inte överensstämmer med vad som framgår
av lagen om socialavgifter och av övriga bestämmelser som redovisas ovan.
Skyldigheten att redovisa och betala arbetsgivaravgifter inträder när
utbetalning av avgiftspliktig lön eller annan ersättning har gjorts. Vid denna
tidpunkt är konkursboet skatteskyldigt för ifrågavarande avgifter (jfr RÅ
1993 ref. 78). Att fordringar eller vad som i övrigt framkommit i målet
föranleder ingen annan länsrättens bedömning. Vid sådant förhållande skall
överklagandet lämnas utan bifall.
Domslut
Länsrätten lämnar överklagandet utan bifall.
- - -
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att komplettera lagtexten med ett stadgande som
innebär att Lönegarantifonden och konkursbon inte skall anses som
arbetsgivare vid utbetalning av lönegarantimedel respektive utdelning i
konkurs i enlighet med vad som anförts i motionen.