Samhällsekonomiska kalkyler för en hållbar utveckling
Under många decennier har det i olika ordalag talats om att trafiken skall bära sina samhällsekonomiska kostnader, dvs betala sina miljökostnader, olyckskostnader och trängselkostnader. Denna grundprincip har formulerats på olika sätt i 1963, 1978 och 1988 års trafikpolitiska beslut, men har i praktiken ännu inte genomförts.
Genom FN:s konferens om miljö och utveckling (Riokonferensen 1992) har Sverige och de flesta andra av världens länder gjort ett åtagande att styra in utvecklingen i riktning mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är alldeles uppenbart att Sveriges befolkning använder sig av alltför mycket vägtransporter, särskilt i storstäderna, för att vi skall kunna sägas ha ett långsiktigt hållbart utnyttjande av naturresurserna.
För oss liberaler har det varit uppenbart i flera decennier att utvecklingen påverkas effektivast med ekonomiska styrmedel. Även icke liberaler har numera allmänt accepterat detta.
EU har glädjande nog tagit itu med dessa frågor och nyligen givit ut en grönbok "För en rättvis och effektiv prissättning inom transportsektorn". EU- kommissionen anser att ett ökat utnyttjande av samhällsekonomiskt utformade trafikavgifter måste bli en viktig beståndsdel i en trafikpolitik för att komma till rätta med olyckor, miljöskador och trängsel.
När trafikanter och transportköpare inte betalar rätt kostnader kommer transportsystemet att utnyttjas ineffektivt. Valet av trafikslag kan bli ineffektivt. En felaktig kostnadsbild bidrar även till en icke optimal lokalisering och koncentrationsgrad av olika typer av anläggningar (t.ex. mejerier, bagerier och grossistlager).
Statskontoret har nyligen presenterat en rapport "Effektivitetsmålet i trafikpolitiken (96:2)". I denna anges att tunga lastbilar genom skatter och avgifter bara bär 20-40 procent av sina slitage- och olyckskostnader. Lastbilstrafikens låga kostnadstäckning leder t.ex. till att transporter inte utförs på järnvägar.
För varje år som går medan statsmakterna gör utredning efter utredning utvecklas verkligheten efter de priser som faktiskt gäller på marknaden och efter vad man tror faktiskt kommer att gälla i framtiden. Då gäller inte några principuttalanden - hur kloka de än kan vara. Det är nu som regeringen måste känna ett tungt ansvar för att lägga fram skatteförslag, som för utvecklingen i riktning mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Det behövs inte många långa utredningar för att veta i vilken riktning man måste gå. Det behövs i stället politiskt mod.
Järnvägens utvecklingsmöjligheter
Järnvägstrafiken bör ha goda möjligheter att utvecklas både för gods- och persontrafik. EU ger nu nya möjligheter till att förbilliga och effektivisera järnvägsdriften som hittills karaktäriserats av mycket nationellt tänkande. Teknisk standardisering och enklare gränspassager kan ge järnvägen ny konkurrenskraft. Den tekniska utvecklingen ger möjligheter till ett europeiskt nät av höghastighetståg (350 km/h), snabbtåg (200 km/h), intercitytåg, regionaltåg och godståg.
Det är angeläget att Sverige följer med denna utveckling så att höghastighetståg kan konkurrera med det så miljöskadliga flyget på det mest frekventerade sträckorna. Förbättrade och delvis nya banor för höghastighetståg bör övervägas på sträckorna Stockholm-Jönköping- Köpenhamn (via en tunnel under Öresund), Jönköping-Göteborg (via Landvetter) och Köpenhamn-Göteborg-Oslo. Korrekta värderingar av de samhällsekonomiska kostnaderna måste göras för att optimala investeringar skall göras och en optimal trafikfördelning skall uppstå.
Konkurrens mellan buss och tåg
Det finns bestämmelser som hindrar långväga busstrafik att fritt konkurrera med tågtrafiken. Trafikanterna skulle alltså kunna ges en ökad individuell valfrihet om man rensade bort denna administrativa reglering. Men så länge staten inte fastställer rättvisa skatter och avgifter för de olika trafikslagen kan inte fri konkurrens införas.
Storstadsavgifter
Vägtullar diskuteras i storstadstrafiken. Många förutsätter då att de regionala intressenterna skall få besluta om dessa avgifter och att intäkterna skall användas för att bygga ny vägar i storstäderna. Emellertid måste staten ta sitt ansvar för att förverkliga de trafikpolitiska principer som riksdagen fastställde 1988. Eftersom biltrafiken orsakar betydligt mer miljöskador och trängsel i storstaden än på landsbygden måste det vara statens uppgift att se till att särskilda skatter läggs på körning i storstäderna. Det går inte att bara höja bensinskatten, lika över hela landet, så att det blir genomsnittligt rätt, för då överbeskattar man landsbygden och vi får heller inte ett effektivt resmönster.
Det är angeläget att regeringen snarast möjligt utarbetar förslag till rättvisa och effektiva storstadsavgifter som tar hänsyn till de möjligheter som ges av modern teknisk utveckling. Därefter kan man bättre bedöma den långsiktiga efterfrågan på biltransporter i storstadsområdena. Och därigenom kan man bättre än idag bedöma om några utbyggnader av stora kostnadskrävande trafikleder verkligen behövs och är samhällsekonomiskt lönsamma. Ju förr man inser vilka delar av det s.k. Dennispaketet i Stockholm som är onödiga, dess bättre är det.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i skattelagstiftningen att utvecklingen inom hela trafikområdet snarast ändras till att gå i riktning mot ett långsiktigt hållbart samhälle,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana lagändringar att fri konkurrens införs för långväga busstrafik samtidigt som buss- och tågtrafiken påläggs en beskattning som utgår från att resenären skall känna av den samhällsekonomiska marginalkostnaden,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i skattelagstiftningen att det skapas en rättvis fördelning av skatterna mellan bilkörning i landsbygd och i tätort.
Stockholm den 3 oktober 1996
Lennart Fremling (fp)