Segregationen i Sverige är delvis en följd av den politik som
skapat utanförskap och gjort alltför många medborgare
beroende av bistånd. Segregation är inte enbart ett
invandrarproblem, vilket är viktigt att slå fast, men tecknen
på dess närvaro syns kanske allra tydligast i denna grupp.
Invandrare - liksom t.ex. långtidsbidragstagare - hänvisas till
kommunala hyreslägenheter i särskilda stadsdelar.
Flyktingmottagandet karaktäriseras av en välmenande men
förödande och passiviserande "ta hand om" -mentalitet,
istället för att sporra till ett aktivt och kreativt liv i det nya
hemlandet. Stelbenta välfärdssystem tillåter inte människor
med olika ursprung att utvecklas i olika riktning och i olika
takt, utan tvingar alla att anpassa sig efter samma modell
som i sig blivit ett hinder mot social rörlighet. Sammantaget
skapar detta grogrund för segregation, och dessutom en
plattform för främlingsfientlighet.
Tilltagande främlingskap med utslagning och våld som resultat måste
självklart bekämpas. Men vad menar vi egentligen med integration i det
svenska samhället? Vad vill vi uppnå? Är vår vilja och mening att "göra
svenskar" av invandrarna eller är det att låta människor skapa sig en egen
tillvaro utifrån sina förutsättningar och utifrån de skyldigheter och
rättigheter
som existerar i Sverige?
Vi hävdar att integration många gånger används just i avseendet att
människor skall bli som "Medelsvensson" och anpassas i varje avseende. Vi
anser att den tolkningen är felaktig och att diskussionen istället borde
inriktas
på de åtgärder som behövs för att människor skall kunna skapa sig en egen
tillvaro och bidra till Sveriges uppbyggnad. Grunden för detta synsätt är att
människor som bor i Sverige - oavsett om de är infödda svenskar, andra
generationens invandrare eller nya invandrare - lever efter det rättssystem
som finns i landet.
Invandrarpolitiska kommittén skriver i sitt slutbetänkande "Invandrade
skall inte särbehandlas i svensk politik. Målet är ett integrerat samhälle där
alla behandlas likvärdigt oavsett ursprung och bakgrund." Denna ledstjärna
måste - även om inte kommittén själv lyckas med sin målsättning - vara
grunden för diskussioner om segregation och integration.
I denna motion ger vi vår syn på segregationsproblemet. Vår utgångspunkt
är att det är den politiska institutionen som avgör om invandringen skall bli
ett problem eller en tillgång, och att Sveriges nuvarande politik på detta
område inte kan lösa problemen med segregationen i landet. Idag är det flera
extrema politiska regleringar och traditioner som hindrar oss.
Den reglerade arbetsmarknaden
Den reglerade bostadsmarknaden
Låga krav på språkkunskaper
Bidragssystemen
Den genomreglerade
arbetsmarknaden
Bristen på social rörlighet i vårt land - d.v.s. möjligheterna
att själv förändra sina livsförhållanden, att genom arbete
skapa sig en bättre och ekonomiskt stabil tillvaro för sig och
de sina - är ett stort problem. Ingenstans syns dessa
svårigheter så tydligt som hos de invandrare som kommit till
Sverige på senare tid. Möjligheterna att verkligen påverka sin
situation är i grunden mycket små. Det är närmast omöjligt
att genom ökad arbetsinsats öka sina inkomster för att t.ex.
öka sitt sparande. Höga marginaleffekter sätter stopp för
detta. Ökar en familj med barnen på dagis sina inkomster
räknas den progressiva barnomsorgstaxan omedelbart upp
och inkomstökningen äts effektivt upp. Detta är talande
exempel som visar att skyddsnäten också snärjer och att
utrymmet att påverka krymper. Detta ger ett samhälle som är
oflexibelt och trögt. Denna avsaknad av flexibilitet i
kombination med den arbetslöshet vi ser i landet tenderar att
öka risken för främlingsfientlighet.
Arbetslösheten är ett av de största hindren för integration. Om stora
grupper permanent slås ut från arbetsmarknaden och i stället blir hänvisade
till ett omfattande bidragsberoende för sin försörjning, riskerar motsätt-
ningarna i samhället att bli betydligt större än idag. Sänkta skatter på arbete,
framför allt inom tjänstesektorn, är nödvändiga för att företagen skall kunna
skapa de nya arbetstillfällena. Till detta måste läggas en nödvändig avregle-
ring av arbetsmarknaden så att det blir lättare för företagen att bl.a.
provanställa nya medarbetare. Sänkta skatter har också den positiva effekten
att det blir mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag. Även risken för
svartarbete minskar med en lågskattepolitik.
Arbetsrättslagstiftningen måste reformeras så att den också blir rimlig för
små och medelstora företag. En sådan förändring skulle gynna all företag-
samhet, inte minst företag som drivs av invandrare i familjeföretagets form.
Likaså är det angeläget att avskaffa bidragssystemen för anställningar och
istället sänka arbetsgivaravgifterna. De krångliga bidragssystemen avskräcker
många små företagare från att anställa personal eftersom systemen är svåra
att överblicka. Fler anställningar skulle bli möjliga om arbetsgivaravgifterna
sänktes.
Den genomreglerade
bostadsmarknaden
Förslag om att inskränka möjligheterna att fritt bo och verka
under väntan såväl på besked om uppehållstillstånd som efter
kommunplacering är absurda. Att bo i en liten kommun kan
givetvis ha stora fördelar, men att därför neka dem som
önskar bosätta sig i storstaden eller någon annanstans där de
har släkt och vänner strider mot grundläggande rättigheter.
Vi bör bejaka och stimulera det civila samhällets
engagemang - i form av släkt, vänner, frivilliga
organisationer, församlingar, företag etc. - för de nya
svenskarna.
Det är en stor påfrestning för en stad att ta emot och ombesörja ett bra
flyktingmottagande - därför bör staten ansvara för finansieringen av
flyktingarna längre tid än de 18 månader som idag gäller. Möjligheterna att
lyckas med mottagandet minskar dock drastiskt om det inte finns utrymme
för eget val och för eget ansvarstagande. Möjligheten att bo där man känner
sig trygg - t.ex. hos landsmän som redan varit i landet en tid - ökar
möjligheterna för den nya svensken att finna sig till rätta. Inskränkningar i
bosättningen motverkar möjligheten att låta asylsökande arbeta och försörja
sig under asyltiden. Vi kan åter konstatera att förslag till regleringar som
fattats med goda avsikter riskerar att stjälpa individers strävan att rota sig
och
skapa en ny tillvaro i Sverige.
Segregationen beror också till stor del på den genomreglerade bostads-
marknaden. Den ensidiga koncentrationen av kommunala hyreslägenheter i
miljonprogramområdena har medverkat till de stora problem som finns i
dessa områden idag. Ett mer varierat boende hade sannolikt medfört en
annan utveckling.
Ett viktigt mål under kommande år måste därför vara att öka det enskilda
ägandet av bostäder. De boende i allmännyttan bör i första hand erbjudas att
friköpa sina lägenheter. Olika former av insatser för att hjälpa ekonomiskt
svaga grupper att friköpa sina lägenheter bör tas fram.
Låga krav på
språkkunskaper
Det är hög tid att sluta se alla invandrare som socialt utslagna
människor som till varje pris måste tas om hand. Tvärtom är
de ofta starka, driftiga och initiativrika och kan göra stora
insatser i sitt nya hemland. Som ett led i att motverka
segregation måste invandrare först få instrumenten att bli en
del av det svenska samhället.
Valfriheten och möjligheten att starta enskild verksamhet skapar mångfald
och brett utbud, t.ex. skolor med olika inriktningar och profiler. Det kan t.ex.
handla om IT, företagande, speciella språk eller estetisk inriktning.
Skolpengen garanterar alla friheten i valet av utbildning och blir därmed
också möjligheten att välja en skola i valfritt område. Detta är också ett
mycket konkret exempel på hur segregation kan motverkas.
Intagningssystemet till gymnasiet innebär att elever hänvisas till närmsta
gymnasieskola. Det är ett effektivt hinder för valfriheten och konserverar den
boendesegregation som finns, och bidrar därmed till att isolera invandrarna
från det svenska samhället. Ett nytt intagningssystem som ger eleverna
möjlighet att utifrån sina studieresultat välja skola skulle hjälpa till att
bryta
segregationen.
En förutsättning för att flyktingar och invandrare skall kunna integreras i
samhället är att de kan tala svenska. Därför måste stora ansträngningar göras
för att så fort som möjligt ge invandrarna goda kunskaper i svenska.
Undervisningen måste anpassas efter deras olika förutsättningar. De som har
hög utbildning från sina hemländer och kanske redan kan andra främmande
språk måste ges möjligheter att snabbt lära sig svenska och kunna få
kompletterande utbildning för att "omvandla" sina examina till svenska
examina. Teoretisk svenskundervisning bör i högre grad kombineras med
praktiskt arbete för dem som har svårt att lära svenska. Detta är viktigt inte
minst för att försöka maximera antalet elever som avslutar sin sfi-
undervisning med goda kunskaper i svenska.
Det är skolans uppgift att ge alla elever tillräckliga kunskaper i svenska.
Elever i invandrartäta skolor kan få extra stöd i svenska, t.ex. i form av fler
särskilda sommarkurser eller som stödundervisning efter den ordinarie
skoldagens slut. De förslag om språkförskolor och språkinstitut i
invandrartäta förorter som presenterats t.ex. i Rinkeby kan prövas som ett
försök att stimulera fler att lära sig svenska tidigare än idag.
Det går också att med fördel pröva nya former för hemspråksundervisning
genom att t.ex. invandrarföreningarna tar det övergripande ansvaret och
därmed bildar den naturliga länken mellan kulturerna.
Samarbetet med privata anordnare av såväl sfi-undervisning som
komvuxkurser har varit positivt och resulterat i både högre kvalitet och lägre
kostnader för staden. Samarbetet bör utvecklas ytterligare genom att mer
utbildning - på sikt all vuxenutbildning - anbudsupphandlas.
Bidragssystemet
Socialtjänstlagen måste förändras så att det blir möjligt att
ställa krav på motprestation för att erhålla bidrag. Principen
bör vara reducerat bidrag om man inte deltar i
svenskundervisning, praktikarbete eller liknande.
Bidragssystemen får aldrig vara så konstruerade att det inte
lönar sig att försörja sig genom arbete. Ersättnings- och
bidragssystemen får heller aldrig - hur välmenande de än kan
vara - konstrueras så att det lönar sig bättre att gå arbetslös
än att skaffa sig en utbildning. Genom att ställa krav på
motprestation skapas en verklig orsak att t ex söka arbete
eller utbilda sig. Utan en förändring av bidragen kan det
ökande bidragsberoende vi ser aldrig hävas.
Likaså är det angeläget att avskaffa bidragssystemen för anställningar och
istället sänka arbetsgivaravgifterna. De krångliga bidragssystemen avskräcker
många små företagare från att anställa personal eftersom systemen är svåra
att överblicka. Fler anställningar skulle bli möjliga om arbetsgivaravgifterna
sänktes.
Att rikta insatser enbart mot företag som drivs av invandrare vore fel. Det
är i längden ohållbart att konstruera ett system där vissa företag gynnas mer
än andra och särbehandlas på grund av ägarens ursprung. Reglerna måste
vara lika för alla.
Det är de politiska institutionerna och traditionerna i Sverige som i
grunden själva avgör om invandringen skall bli ett problem eller en tillgång.
Den ökande internationaliseringen kommer alltmer att göra den svenska
modellen med rigid arbetsrätt, orealistisk lönebildning och världens högsta
skattetryck instabilt. En ny politik krävs för företagande, arbetstillfällen,
tillväxt och utveckling. Skatte-, socialförsäkrings- och bidragssystemen
måste utformas så att de uppmuntrar och premierar eget personligt
ansvarstagande. Med en sådan politik skulle inte problemen fokuseras på de
grupper som lever på marginalen eller de som upplevs inte vara integrerade i
det svenska samhället. Med en sådan politik skulle utrymmet för att på egen
hand och efter egna förutsättningar skapa sin tillvaro öka markant, inte bara
för invandrare utan för alla som lever i Sverige.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder nödvändiga för att minska segregationen.
Stockholm den 7 oktober 1996
Ulf Kristersson (m)
Per Bill (m)
Annika Jonsell (m)
Sten Tolgfors (m)
Henrik Landerholm (m)