Segregationen i Sverige är delvis en följd av den politik som skapat utanförskap och gjort alltför många medborgare beroende av bistånd. Segregation är inte enbart ett invandrarproblem, vilket är viktigt att slå fast, men tecknen på dess närvaro syns kanske allra tydligast i denna grupp. Invandrare - liksom t.ex. långtidsbidragstagare - hänvisas till kommunala hyreslägenheter i särskilda stadsdelar. Flyktingmottagandet karaktäriseras av en välmenande men förödande och passiviserande "ta hand om" -mentalitet, istället för att sporra till ett aktivt och kreativt liv i det nya hemlandet. Stelbenta välfärdssystem tillåter inte människor med olika ursprung att utvecklas i olika riktning och i olika takt, utan tvingar alla att anpassa sig efter samma modell som i sig blivit ett hinder mot social rörlighet. Sammantaget skapar detta grogrund för segregation, och dessutom en plattform för främlingsfientlighet.
Tilltagande främlingskap med utslagning och våld som resultat måste självklart bekämpas. Men vad menar vi egentligen med integration i det svenska samhället? Vad vill vi uppnå? Är vår vilja och mening att "göra svenskar" av invandrarna eller är det att låta människor skapa sig en egen tillvaro utifrån sina förutsättningar och utifrån de skyldigheter och rättigheter som existerar i Sverige?
Vi hävdar att integration många gånger används just i avseendet att människor skall bli som "Medelsvensson" och anpassas i varje avseende. Vi anser att den tolkningen är felaktig och att diskussionen istället borde inriktas på de åtgärder som behövs för att människor skall kunna skapa sig en egen tillvaro och bidra till Sveriges uppbyggnad. Grunden för detta synsätt är att människor som bor i Sverige - oavsett om de är infödda svenskar, andra generationens invandrare eller nya invandrare - lever efter det rättssystem som finns i landet.
Invandrarpolitiska kommittén skriver i sitt slutbetänkande "Invandrade skall inte särbehandlas i svensk politik. Målet är ett integrerat samhälle där alla behandlas likvärdigt oavsett ursprung och bakgrund." Denna ledstjärna måste - även om inte kommittén själv lyckas med sin målsättning - vara grunden för diskussioner om segregation och integration.
I denna motion ger vi vår syn på segregationsproblemet. Vår utgångspunkt är att det är den politiska institutionen som avgör om invandringen skall bli ett problem eller en tillgång, och att Sveriges nuvarande politik på detta område inte kan lösa problemen med segregationen i landet. Idag är det flera extrema politiska regleringar och traditioner som hindrar oss.
Den reglerade arbetsmarknaden
Den reglerade bostadsmarknaden
Låga krav på språkkunskaper
Bidragssystemen
Den genomreglerade arbetsmarknaden
Bristen på social rörlighet i vårt land - d.v.s. möjligheterna att själv förändra sina livsförhållanden, att genom arbete skapa sig en bättre och ekonomiskt stabil tillvaro för sig och de sina - är ett stort problem. Ingenstans syns dessa svårigheter så tydligt som hos de invandrare som kommit till Sverige på senare tid. Möjligheterna att verkligen påverka sin situation är i grunden mycket små. Det är närmast omöjligt att genom ökad arbetsinsats öka sina inkomster för att t.ex. öka sitt sparande. Höga marginaleffekter sätter stopp för detta. Ökar en familj med barnen på dagis sina inkomster räknas den progressiva barnomsorgstaxan omedelbart upp och inkomstökningen äts effektivt upp. Detta är talande exempel som visar att skyddsnäten också snärjer och att utrymmet att påverka krymper. Detta ger ett samhälle som är oflexibelt och trögt. Denna avsaknad av flexibilitet i kombination med den arbetslöshet vi ser i landet tenderar att öka risken för främlingsfientlighet.
Arbetslösheten är ett av de största hindren för integration. Om stora grupper permanent slås ut från arbetsmarknaden och i stället blir hänvisade till ett omfattande bidragsberoende för sin försörjning, riskerar motsätt- ningarna i samhället att bli betydligt större än idag. Sänkta skatter på arbete, framför allt inom tjänstesektorn, är nödvändiga för att företagen skall kunna skapa de nya arbetstillfällena. Till detta måste läggas en nödvändig avregle- ring av arbetsmarknaden så att det blir lättare för företagen att bl.a. provanställa nya medarbetare. Sänkta skatter har också den positiva effekten att det blir mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag. Även risken för svartarbete minskar med en lågskattepolitik.
Arbetsrättslagstiftningen måste reformeras så att den också blir rimlig för små och medelstora företag. En sådan förändring skulle gynna all företag- samhet, inte minst företag som drivs av invandrare i familjeföretagets form.
Likaså är det angeläget att avskaffa bidragssystemen för anställningar och istället sänka arbetsgivaravgifterna. De krångliga bidragssystemen avskräcker många små företagare från att anställa personal eftersom systemen är svåra att överblicka. Fler anställningar skulle bli möjliga om arbetsgivaravgifterna sänktes.
Den genomreglerade bostadsmarknaden
Förslag om att inskränka möjligheterna att fritt bo och verka under väntan såväl på besked om uppehållstillstånd som efter kommunplacering är absurda. Att bo i en liten kommun kan givetvis ha stora fördelar, men att därför neka dem som önskar bosätta sig i storstaden eller någon annanstans där de har släkt och vänner strider mot grundläggande rättigheter. Vi bör bejaka och stimulera det civila samhällets engagemang - i form av släkt, vänner, frivilliga organisationer, församlingar, företag etc. - för de nya svenskarna.
Det är en stor påfrestning för en stad att ta emot och ombesörja ett bra flyktingmottagande - därför bör staten ansvara för finansieringen av flyktingarna längre tid än de 18 månader som idag gäller. Möjligheterna att lyckas med mottagandet minskar dock drastiskt om det inte finns utrymme för eget val och för eget ansvarstagande. Möjligheten att bo där man känner sig trygg - t.ex. hos landsmän som redan varit i landet en tid - ökar möjligheterna för den nya svensken att finna sig till rätta. Inskränkningar i bosättningen motverkar möjligheten att låta asylsökande arbeta och försörja sig under asyltiden. Vi kan åter konstatera att förslag till regleringar som fattats med goda avsikter riskerar att stjälpa individers strävan att rota sig och skapa en ny tillvaro i Sverige.
Segregationen beror också till stor del på den genomreglerade bostads- marknaden. Den ensidiga koncentrationen av kommunala hyreslägenheter i miljonprogramområdena har medverkat till de stora problem som finns i dessa områden idag. Ett mer varierat boende hade sannolikt medfört en annan utveckling.
Ett viktigt mål under kommande år måste därför vara att öka det enskilda ägandet av bostäder. De boende i allmännyttan bör i första hand erbjudas att friköpa sina lägenheter. Olika former av insatser för att hjälpa ekonomiskt svaga grupper att friköpa sina lägenheter bör tas fram.
Låga krav på språkkunskaper
Det är hög tid att sluta se alla invandrare som socialt utslagna människor som till varje pris måste tas om hand. Tvärtom är de ofta starka, driftiga och initiativrika och kan göra stora insatser i sitt nya hemland. Som ett led i att motverka segregation måste invandrare först få instrumenten att bli en del av det svenska samhället.
Valfriheten och möjligheten att starta enskild verksamhet skapar mångfald och brett utbud, t.ex. skolor med olika inriktningar och profiler. Det kan t.ex. handla om IT, företagande, speciella språk eller estetisk inriktning. Skolpengen garanterar alla friheten i valet av utbildning och blir därmed också möjligheten att välja en skola i valfritt område. Detta är också ett mycket konkret exempel på hur segregation kan motverkas.
Intagningssystemet till gymnasiet innebär att elever hänvisas till närmsta gymnasieskola. Det är ett effektivt hinder för valfriheten och konserverar den boendesegregation som finns, och bidrar därmed till att isolera invandrarna från det svenska samhället. Ett nytt intagningssystem som ger eleverna möjlighet att utifrån sina studieresultat välja skola skulle hjälpa till att bryta segregationen.
En förutsättning för att flyktingar och invandrare skall kunna integreras i samhället är att de kan tala svenska. Därför måste stora ansträngningar göras för att så fort som möjligt ge invandrarna goda kunskaper i svenska. Undervisningen måste anpassas efter deras olika förutsättningar. De som har hög utbildning från sina hemländer och kanske redan kan andra främmande språk måste ges möjligheter att snabbt lära sig svenska och kunna få kompletterande utbildning för att "omvandla" sina examina till svenska examina. Teoretisk svenskundervisning bör i högre grad kombineras med praktiskt arbete för dem som har svårt att lära svenska. Detta är viktigt inte minst för att försöka maximera antalet elever som avslutar sin sfi- undervisning med goda kunskaper i svenska.
Det är skolans uppgift att ge alla elever tillräckliga kunskaper i svenska. Elever i invandrartäta skolor kan få extra stöd i svenska, t.ex. i form av fler särskilda sommarkurser eller som stödundervisning efter den ordinarie skoldagens slut. De förslag om språkförskolor och språkinstitut i invandrartäta förorter som presenterats t.ex. i Rinkeby kan prövas som ett försök att stimulera fler att lära sig svenska tidigare än idag.
Det går också att med fördel pröva nya former för hemspråksundervisning genom att t.ex. invandrarföreningarna tar det övergripande ansvaret och därmed bildar den naturliga länken mellan kulturerna.
Samarbetet med privata anordnare av såväl sfi-undervisning som komvuxkurser har varit positivt och resulterat i både högre kvalitet och lägre kostnader för staden. Samarbetet bör utvecklas ytterligare genom att mer utbildning - på sikt all vuxenutbildning - anbudsupphandlas.
Bidragssystemet
Socialtjänstlagen måste förändras så att det blir möjligt att ställa krav på motprestation för att erhålla bidrag. Principen bör vara reducerat bidrag om man inte deltar i svenskundervisning, praktikarbete eller liknande. Bidragssystemen får aldrig vara så konstruerade att det inte lönar sig att försörja sig genom arbete. Ersättnings- och bidragssystemen får heller aldrig - hur välmenande de än kan vara - konstrueras så att det lönar sig bättre att gå arbetslös än att skaffa sig en utbildning. Genom att ställa krav på motprestation skapas en verklig orsak att t ex söka arbete eller utbilda sig. Utan en förändring av bidragen kan det ökande bidragsberoende vi ser aldrig hävas.
Likaså är det angeläget att avskaffa bidragssystemen för anställningar och istället sänka arbetsgivaravgifterna. De krångliga bidragssystemen avskräcker många små företagare från att anställa personal eftersom systemen är svåra att överblicka. Fler anställningar skulle bli möjliga om arbetsgivaravgifterna sänktes.
Att rikta insatser enbart mot företag som drivs av invandrare vore fel. Det är i längden ohållbart att konstruera ett system där vissa företag gynnas mer än andra och särbehandlas på grund av ägarens ursprung. Reglerna måste vara lika för alla.
Det är de politiska institutionerna och traditionerna i Sverige som i grunden själva avgör om invandringen skall bli ett problem eller en tillgång. Den ökande internationaliseringen kommer alltmer att göra den svenska modellen med rigid arbetsrätt, orealistisk lönebildning och världens högsta skattetryck instabilt. En ny politik krävs för företagande, arbetstillfällen, tillväxt och utveckling. Skatte-, socialförsäkrings- och bidragssystemen måste utformas så att de uppmuntrar och premierar eget personligt ansvarstagande. Med en sådan politik skulle inte problemen fokuseras på de grupper som lever på marginalen eller de som upplevs inte vara integrerade i det svenska samhället. Med en sådan politik skulle utrymmet för att på egen hand och efter egna förutsättningar skapa sin tillvaro öka markant, inte bara för invandrare utan för alla som lever i Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder nödvändiga för att minska segregationen.
Stockholm den 7 oktober 1996
Ulf Kristersson (m)
Per Bill (m) Annika Jonsell (m) Sten Tolgfors (m) Henrik Landerholm (m)