En av de allra största utmaningarna för det svenska
välfärdssamhället är att bryta den växande sociala och
etniska segregationen i storstäderna. Segregationen hotar att
undergräva den grundläggande förutsättningen för varje
stadsbildning, medborgarnas känsla av gemensamt ansvar för
varandra och för städerna. I många storstäder runt om i
världen existerar inte längre detta grundläggande ansvar.
Resultatet av en sådan utveckling är förödande - social
utslagning, kriminalitet, miljömässig kollaps och i
förlängningen en total likgiltighet inför det demokratiska
systemet.
Segregation och integration
En segregerad stad är en stad där människors levandsvillkor
är så olika att den sociala, ekonomiska och kulturella
sammanhållningen slås sönder. Trots korta geografiska
avstånd inom staden blir avstånden oändligt stora mellan den
vardagsverklighet som råder i olika delar av samma stad. När
den sociala segregationen i många stadsdelar förstärks av en
etnisk segregation vidgas klyftan ytterligare. Segregation är
således en negativ utveckling för samhället och för individen
som leder till fattigdom, splittring i socialt och etniskt
hänseende, destruktiva motsättningar och sönderfall.
Segregation skapar sociala spänningar.
En politik för integration syftar till att alla oavsett ursprung och kön skall
ha samma möjligheter att förverkliga sina livsprojekt och känna sig nyttiga i
samhällsutvecklingen. En förutsättning för det är människans rätt att kunna
försörja sig genom arbete.
Integration innebär att alla medborgare känner ansvar för, samhörighet med
och delaktighet i samhället i dess helhet. Integration innebär att det finns
fungerande infrastruktur, samförstånd och respekt mellan människor med
olika social och etnisk bakgrund. För att ett öppet och integrerat samhälle
skall fungera krävs det en gemensam referensram som innefattar
gemensamma rättsnormer och ett gemensamt språk, oavsett vilka andra språk
var och en behärskar.
Segregationen i siffror
De svenska storstäderna är i hög grad socialt och etniskt
segregerade städer. Man kan lätt peka ut på en karta över
Stockholm, Göteborg och Malmö, var de fattiga människorna
bor. Det är också lika lätt att peka ut var medel- och
överklassen bor. I Stockholm har
stadsintegrationsberedningen kunnat identifiera 21 stadsdelar
som de mest utsatta bostadsområdena.
Inget av dessa bostadsområden ligger i innerstaden. Flera av områdena är
de miljonprogramsområden som traditionellt förknippas med social och
etnisk segregation. På listan finns också äldre bostadsområden, traditionellt
dominerade av arbetare.
Gemensamt för dessa bostadsområden är, förutom hög arbetslöshet, låga
utbildningsnivåer och hög andel människor med invandrarbakgrund, också att
invånarnas medelinkomster ligger klart under genomsnittet i staden, att
allmännyttiga hyresrätter är den dominerande boendeformen, att ohälsotalet
är högt och att förtidspensioneringarna är många.
All statistik visar tydligt att Sveriges storstäder i dag är etniskt och socialt
segregerade städer.
En politik för integration
För att kunna bryta utvecklingen mot allt starkare social och
etnisk segregation krävs insatser från såväl enskilda som från
stat, kommun och landsting. Stockholms
kommunfullmäktige kommer inom kort att ta ställning till ett
kommunalt integrationsprogram med ett fyrtiotal åtgärder för
integration.
Integrationspolitiken handlar om att stärka alla medborgares anknytning till
det gemensamma samhället och till arbetsmarknaden. Integrationspolitiken
skall inte vara någon flyttlasspolitik. Snarare handlar det om att stärka de
socialt utsatta bostadsområdena, öka invånarnas sociala kontaktnät och deras
möjlighet till att nå arbetsmarknaden.
Statens ansvar för
integrationspolitiken
Det är inte bara kommunerna som ansvarar för att bryta
segregationen. Staten har också ett ansvar, inte minst ett
moraliskt, eftersom flera av de problem vi har i dag kan
kopplas till den nationella politiken. I detta sammanhang kan
vi bara nämna några av alla de områden där den statliga
politiken bättre måste bidra till ett integrerat samhälle.
Bostadspolitiken
Bostadspolitiken måste utformas så att alla bostadsområden
blir attraktiva att bo i. Det krävs upprustning av den fysiska
miljön i många ytterstadsområden. Det krävs också ett
bostadsfinansieringssystem och en fastighetsbeskattning som
gör det möjligt också för människor med inkomster under
genomsnittet att bo i andra delar av städerna.
Arbetsmarknadspolitiken
En reformering av arbetsmarknadspolitiken är kanske det
allra viktigaste inslaget i en storstadspolitik för integration.
Arbetsmarknadspolitiken måste bli mer flexibel och ansvaret
decentraliseras längre ut i det offentliga systemet, till
kommuner och till stadsdelsnämnder. Vi måste kunna
utnyttja de resurser som i dag används för att försörja
arbetslösa på ett bättre sätt. Man måste prioritera aktiva
åtgärder i stället för passiv bidragsgivning och indi-
vidanpassa åtgärderna.
Det finns också en rad näringspolitiska åtgärder som skulle kunna bidra till
integration. Som exempel kan nämnas den invandrarpolitiska kommitténs
olika förslag för att underlätta för invandrare att få arbete samt att man
skärper lagen mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden.
Utbildningspolitiken
Inom utbildningspolitiken har kommunerna ett tungt ansvar
för att prioritera sina resurser så att alla barn och ungdomar i
praktiken får lika goda möjligheter till högre utbildning och
kvalificerade arbeten. Staten kan bidra genom att förlägga
utbildningar med hög status till socialt utsatta områden.
Staten bör också aktivt försöka öka rekryteringen av
ungdomar med invandrarbakgrund till utbildningar inom
t.ex. IT, rättsväsendet, polis och militär, brandkåren m.fl.
Europapolitiken
Segregationen är inget unikt svenskt problem. Inom de flesta
EU-länderna finns det ungefär samma utveckling. I en del
länder är det värre. Sverige har också en hel del att lära sig
av de länder som länge har brottats med dessa problem.
Därför lämpar sig integrationspolitiken mycket väl för ett
ökat europeiskt samarbete.
Eftersom segregationen i hög grad hänger samman med strukturomvand-
lingen och den därtill kopplade massarbetslösheten bör EU rikta en större del
av strukturfondernas medel till att underlätta storstädernas omvandling från
industrisamhällen till informations- och tjänstsamhällen. Det kan t.ex. handla
om att öka insatserna inom strukturfondernas URBAN-program.
Segregationen i EU-ländernas storstäder är på sikt ett hot mot välfärden
och demokratin i alla länder. Därför bör Sveriges regering med kraft driva att
insatserna mot segregationen måste få ökade resurser och prioritet inom EU.
Den politiska organisationens
betydelse för integrationsarbetet
Eftersom integrationspolitiken måste bedrivas inom en lång
rad av de traditionella sektorsområdena, tycks det som om
ingen politisk instans har tagit ansvaret för att driva fram och
samordna insatserna. Det finns nog en medvetenhet om
problemen, men den splittrade organisationen gör att inget
samlat program kan tas fram.
Regeringen borde därför ta initiativet till en samlad storstadspolitisk
proposition för integration. I riksdagen borde den statliga integrationspoliti-
ken samordnas. Detta kan t.ex. ske genom ett särskilt integrationsutskott eller
genom att riksdagen beslutar om att uppdra till befintligt utskott att ansvara
för dessa frågor. Från 1996 har riksdagen infört en ny budgetprocess. Den ger
möjlighet till överblick och prioriteringar. Den prioriterar helhet i stället
för
sektorstänkande. Även i andra delar av samhället inriktas den politiska
styrningen mot områden som skär tvärs över traditionella sektorer. I många
kommuner behandlas till exempel frågor som rör barn och ungdom på ett
övergripande sätt, oavsett i vilken fackförvaltning det hör hemma. Miljö- och
jämställdhetsfrågor har fått liknande behandling.
Integrationsfrågorna är strategiska för Sverige. Skall vi klara att vända
utvecklingen från ett samhälle som blir mer segregerat till ett samhälle som
präglas av segregation måste dessa frågor behandlas på ett ändamålsenligt
sätt. Integration handlar både om synsätt och konkreta åtgärder och frågorna
skär tvärs igenom en rad olika sektorer. Även frågans egen dignitet förtjänar
att lyftas till ett eget utskott i rikets högsta beslutande organ.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samlad politik för integration.
Stockholm den 1 oktober 1996
Juan Fonseca (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)
Ingemar Josefsson (s)
Sylvia Lindgren (s)